#sommarklubben: Thunderbolt and Lightfoot(1974)

Än en gång Clint Eastwood och 70-tal. Kanske var detta hans mest intressanta årtionde…?

Här i rulle som nog ändå mest domineras av den UNGE Jeff Bridges som Eastwoods nyfunna kompis ute på bystan i Montana. Eastwood (Thunderbolt) är på flykt undan sura fd rånarkompisar och Bridges (Lightfoot) bara driftar runt i USA sådär lite allmänt. Snart kommer dock alla att stråla samman för ännu ett rånförsök mot samma ställe som förra gången Eastwood och gänget slog till.

En riktigt lågmäld men ändå underhållande heist/drama-rulle. Dessutom med lite ostigt lökig humor vid sidan om. Skriven och regisserad av Michael Cimino, för övrigt hans regidebut. Filmen lider hårt av 70-talsdetaljer och klädvalen huvudpersonerna gör är inget att skriva hem om eller minnas. Undantaget möjligen Clints stenhårda sportskjorta i blå lyster. Filmen bjuder på ett par sköna tidstypiska scener över ett strålande Montana-landskap. Med tillhörande musik för ändamålet. Läser mig till att Cimino var inspirerad av bla Easy Rider (!), och ville göra en egen hyllning till den fria människan och de stora vidderna. Kan nog tycka att han lyckats rätt bra, mitt i alla heistplaner. En av de första Eastwood-rullarna jag såg i unga dar faktiskt.

Clint stabil som en bautasten förstås. Bridges är lite överallt i humör, tempo och iver. Så pass bra att han faktiskt drog hem en Oscar-nominering för bästa biroll. Dessutom räknar vi in Eastwoods gamle kompis George Kennedy och Geoffrey Lewis (som senare skulle komma att hänga med Clint i Nu Fightas Vi-filmerna) i skurkligan. Alla gör det helt enkelt rätt underhållande tillsammans. Falkögda hinner också uppfatta dåren GaryBusey i en liten miniroll!

En av Eastwoods ”lugnare” rullar från ”sjuttistalet”, men också en av de mer trivsamma.

Stulen rikedom i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Eiger Sanction (1975)

En av Clint Eastwoods lite mer ”bortglömda” rullar. Kanske för att Eastwood själv länge hade svårt att ta den till sig då en stuntman omkom under inspelningen. Clint ville först lägga ned projektet på studs då han ju förutom huvudroll också var regissör för hela klabbet. Efter lite övertalning bestämde han sig dock för att fortsätta. Och trots skvaller om en i fortsättningen ganska oinspirerad regissör…har rullen sina ljusa stunder.

Här är han en sorts udda mix av konstprofessor och hemlig lönnmördare i tjänst hos ljusskygg underhuggarorganisation hos CIA (?) Via ett lömskt mord  i Europa av ”den andra sidan” (70-talet remember) är en mystisk formel på vift. Clint, i formen av Jonathan Hemlock, hyrs in för att jaga rätt på attentatsmännen. Smart, då Hemlock även är en bergsbestigare sådär ”lite vid sidan om”…och när upplösningen sker på det ökända berget Eiger i Schweiz är det väl smutt med en expert.

Egentligen rätt lökig film detta. Börjar ganska brutalt och typiskt 70-talsmörkt. Sen blir det nästan svart komedi när Clint ska träna sig i bergsbestigarform, bla med hjälp av barbröstad (!) kvinnlig coach. Sarkasmerna haglar och nånstans mitt i storyn lyckas också Clintan leverera ett minst sagt smaklöst sexskämt om våldtäkt. Idag helt ofattbart att detta kunde få passera. Andra tider….jovars.

Trots ett redigt ansträngt och lite slarvigt manus lyckas regissör Eastwood få till finalakten, scenerna på Eiger. Han håller det ovisst och lite småspännande ända in till slutet. Liten twist finns, och visst kan man ganska snart klura ut den. Något som Eastwood inte tummade på här var snyggt kameraarbete i alpvärlden, och snitsiga sekvenser från berget. Att Eastwood själv enligt uppgift gjorde merparten av sina stunts på berget är såklart respekt! Pålitlige George Kennedy är också med och förgyller i rollistan.

En typiskt 70-talare i musik, bilder och lagom långsökt story.
Filmen känns möjligen lite för lång med sina 129 minuter, å andra sidan har man inte direkt tråkig ihop med Clint…och när rullen tar sig upp på det mytomspunna Eiger blir det rentav ganska bra.

Svindel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Sully (2016)

sully_posterEn av Clint Eastwoods minst engagerande rullar som regissör.
En av Tom Hanks minst engagerande rullar som skådis.
Ändå stabilt bra och värt.
Huh??!

15 januari 2009. I livs levande livet blir piloten Chesley ”Sully” Sullenberger hjälte när han nödlandar ett passagerarflygplan på Hudson-floden i New York, bara minuter efter att planet startat från LaGuardia-flgplatsen. Kollision med fåglar håller på att ställa till en katastrof men Sullys handlingskraft och blixtsnabba beslut räddar 155 personer från tragedi. Omskrivet, omtalat och visst har du säkert läst om det. Eller kanske till och med sett det på någon amatörvideo på nätet. Klart som det gamla korvspadet att det förr eller senare skulle komma en film om det hele. Som nu. Av Eastwood. Med Hanks som Sully.

Vi får oss således den välbekanta storyn skildrat ur en lite annorlunda vinkel. Rullen tar sin början efter att nödlandning och evakuering är avklarad (men lugn, via otaliga flashbacks får vi naturligtvis hänga med på den korta och avbrutna resan), Sully är hjälte i media. Själv är han mest bekymrad över att inte ha hunnit pratat ordentligt med familjen hemma. Allt är dock icke frid och fröjd. Amerikanska haveriinspektionen utreder olyckan och motsvarigheten till vår Transportstyrelse (tungt pressade av diverse försäkringsbolag) vill ha svar på om Sully kanske ändå inte kunde ha vänt om och landat planet som vanligt istället för i vattnet. Nu förlorar ju flygbolaget massor med stålars gubevars.

Filmen växlar mellan utfrågningarna och hur Sully och hans co-pilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) hanterar de kommande dagarna. Eastwood håller det ganska stramt och sakligt. Inga överdrivna sliskigheter. En rak berättande linje som ändå framställer Sully som en hyvens man och framför allt lugn. Slår man i rullorna så framkommer att den riktige Sully var närvarande vid inspelningen och ”coachade” Tom Hanks hela vägen. Kuriosa: nödlandningen och evakueringen i filmen sker precis på vattendroppen på samma plats där den verkliga nödlandningen ägde rum och många ur räddningspersonalen är de verkliga personerna som hjälpte till.

sully-image-6

incoming

Flygscenerna i riktigt snygga och själva nödlandningen skulle kunna vara hämtat från en dokumentär på Discovery. Jag slås av hur lugnt och sakligt Sully och Skiles agerade när sekunderna verkligen stod på spel. Från allmänheten var det självklart inte någon tvekan om att Sully blev en hjälte som räddade alla liv, istället fokar Eastwood på det lilla ”gatlopp” som piloten tvingades igenom hos myndigheter och försäkringsbolag. Och självklart ger Eastwood honom upprättelse. Fattas bara annat.

Stabil film. Inte direkt överraskande. Inget som dröjer sig kvar i minnet. Ganska ospännande. Men en jäkligt proffsigt tillverkad film. Utförandet exemplariskt. Känns….realistisk. Hanks gör en…Hanks.
Och det räcker ju rätt långt bara det.

 

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:


 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 


Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing


SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

American Sniper (2014)

Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.

Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.

En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.

Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?

Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?

Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….

en sorts trygghet byts mot en annan

Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.

Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.

American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.

 

 

Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Trouble with the Curve (2012)

Insåg plötsligt under min lilla genomgång av månadens Sport-tema i Filmspanarna, att jag är skyldig er en lite längre text om dagens film. Om man nu tar med en rulle och tipsar om dess fördelar, så får man väl också se till att det finns några hållbara argument för det.

Och det gör det ju här. Segskinnet Clint Eastwood är ju dessutom en riktig skön gammal surgubbe i dagens alster. Som han för det mesta har varit i manus i de filmer han figurerat i under de sista åren. På nåt sätt kommer väl hans ruffiga personlighet kanske till sin rätt här? Annars hade ju den långe legendaren pensionerat sig från skådespelandet i och med Gran Torino…men lockas här tillbaka för en sista (?) insats av regissören Robert Lorenz, mångårig samarbetspartner till Eastwood.

Och visst är det skräddarsytt för Clintan här.
Som den rävige och rutinerade baseball-scouten Gus tycks han egentligen bara spela sig själv. Sort of. Baseball-säsongen står för dörren och lagen ska börja rusta sina spelartrupper. Det är nu det gäller att ha koll på talangerna, de där som kan göra det lilla extra, för att kunna signa dem i den förestående draften. Naturligtvis vilar ett superduperstort ansvar på rutinerade talangscouter som vet vad de ska glo efter hos alla de förhoppningsfulla lirarna i gärdsgårdsserierna…som alla drömmer om feta kontrakt och publikens jubel. Men det gäller att imponera på de som kan sporten.

Just Gus är en sådan räv. Full med erfarenhet och rutin. En tjomme som vigt sitt liv åt sporten (som fortfarande är en av de mest gåtfulla för en oinvigd Svedala-bo…med alla sina termer och påhitt), vilket dessvärre också haft den tråkiga effekten att han har en synnerligen ansträngd kontakt med vuxna dottern Mickey (Amy Adams). Gus rustar för ytterligare ett par veckor på landsbygden där han ska kolla in talanger, hälsan är dock ett problem och Gus börjar se illa. Inget han vill ta upp med sin arbetsgivare Atlanta Braves, som dock har sina dubier angående Gus eventuellt försvagade omdöme. Kanske det är dags att pensionera gubben efter årets draft är avklarad? I hemlighet lyckas Gus gamle vän och kollega Pete (John Goodman)  med visst besvär övertala just Mickey att slå följe med Gus under roadtrippen för att hjälpa honom med jobbet, uppväxt med baseballens alla hemligheter som hon är.
Om det tilltaget uppskattas av den kärve Gus? Skiter björnarna i skogen?

Som sagt, baseball-filmer ÄR märkliga skapelser. Med uttryck och termer och företeelser där man sitter som ett fån. Fast ännu märkligare är kanske det faktum att sådana här rullar ALLTID har en tendens att vara underhållande och engagerande. Ta bara Moneyball. Här finns samma stabila känsla som i DEN filmen. Och kanske till och med lite SPÄNNING när det drar ihop sig till en och annan nyckelscen. Naturligtvis handlar det här om så mycket annat än bara baseball. Både Gus och Mickey fattar båda, om än motvilligt, att det här är deras chans i livet att göra upp med varandra och möjligen komma liiite närmare i relationen. Inte utan tandagnisslan dock.

ikonen jobbar på relationen med låtsasdottern

Jaha ja. Det blir således en ganska trivsam liten tripp det här, även för mig som glor. Eastwood är kärv som ett gammalt rostigt hjul och verkar spotta spik i varenda kommentar han fäller, Amy Adams känns helt rätt i rollen som frustrerad karriärkvinna (möjligen förbigången på jobbet precis i förestående klivet på statusstegen) vilken plötsligt får chansen att sporta helt andra kvalitéer..typ sådana som legat i träda under en lång tid.
Ok, här bjuds sannerligen inte på några större överraskningar i avdelningen relationsdramer, men både Eastwood och Adams förvaltar manuset riktigt engagerat och man känner för båda karaktärerna och deras respektive problem.

Förutom ansträngd far-dotter-relation får man sig till livs lite snygga bilder från den amerikanska landsbygden, små intima baseballfält, stapplande romantiska trevanden mellan Mickey och den ständigt uppdykande unge scouten Johnny (Justin Timberlake av alla lirare!), ruffiga motell och slitna hak längs de mindre landsvägarna i USA. För att inte sportkänslan ska försvinna helt i storyn bakas en liten lagom nöjsam sidostory in också där både Gus rutin och Mickeys arv efter sin uppväxt med pappa får fira lite sköna triumfer. Lägg till detta trivsamma insatser av John Goodman och Timberlake (!), den senare riktigt bra som envist bollplank för Mickeys frustrationer.

Trouble with the Curve får sin titelförklaring mot slutet i ett par sköna scener. Fram till dess är det absolut en underhållande historia om familjerelationer, svek och chansen till möjlig förståelse och försoning. Dessutom lite lagom svårmodigt kul också. Och så allt inbakat i denna märkliga brännbollsmiljö. Perfekt.
Bra manus. Bra skådisar. Bra film.

Enhanced by Zemanta

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Filmspanarna: Film om Film

Våren är i skrivande stund här, och så också ett nytt Filmspanartema!

Ämnet för Maj är det något vidlyftiga begreppet Film om Film.
En titt på filmhistorien ger vid handen att det minsann funnits gott om just filmer som handlat om filmer, tillkomsten av speciell sådan, bieffekter av någon uttalad filmhändelse….eller bara en freebasande filmhistoria om ett crew som ska göra en film.

Märkligt nog verkar vi filmtittare tycka det är vansinnigt intressant att ta del av jobbet bakom kulisserna när det ska göras film. Och varför inte! Kanske är det något med det gamla faktumet att film både lurar och engagerar sina åskådare. Och kan vi också möjligen få gotta oss åt något sas bakom kulisserna är ju det också lite lattjolajban.

Ett säkert kort i den amerikanska filmfabriken Hollywood är ju att med jämna mellanrum klämma ur sig just spelfilmer om hur det minsann gick till när en äldre, och kanske känd film, kom till. Är den historien rentav lite känslig kan man alltid väva in den i lite lagom diffusa rökridåer där namn, platser och vissa detaljer har ändrats. Men inte mer än att alla fattar vad som avses.

Idag har jag valt att foka på just en sådan rulle.
1989 fick plötsligt Clint Eastwood för sig att han ville berätta med bilder hur det egentligen gick till när klassikern Afrikas Drottning från 1951, med Bogart och Hepburn, kom till i  räven John Hustons regi. Just den filmen var för sin tid rätt ovanlig då den till huvuddelen spelades in på plats i Afrika. Lite nya grepp från Hollywood vid den här tiden. Filmen omgavs också av rejäla rykten om att den notoriske drinkaren och något burduse personen Huston hellre jagade storvilt i bushen än ägnade sig helhjärtat åt filmproduktionen.

Nu skulle Eastwood gräva djupare i detta, och lämpligt nog tog han avstamp i manusförfattaren Peter Viertel´s självupplevda bok White Hunter, Black Heart från 1953 som handlade just om filminspelningen av Afrikas Drottning. Viertel hade då kallats in som manusdoktor på plats in Afrika, och fick på köpet uppleva en rad galenskaper vid sidan om. Som han sedan alltså skrev en bok på. Smart kille ändå.

hårdingen Huston

Nu använde sig således Clintan av denna historia, omarbetad till ett manus av bla Viertel själv, där de inblandades namn lite lagom snyggt förvrängdes. Eastwood själv tog hand om huvudrollen som den demoniske och jaktgalne regissören ”John Wilson” , mao John Huston, på plats i ett Afrika för att spela in ”The African Trader”.

Wilson är hätsk snubbe som inte lyssnar på någon, går sin egen väg och är mest intresserad av att dra i sig whisky och jaga elefanter. Hans på-platsen-manusförfattare Pete Verril (snygg omskrivning för den riktige Viertel) får i skådisen Jeff Fahey´s skepnad förtvivlat slita häcken av sig för att få den lynnige Wilson att koncentrera sig på filmmakandet. Karikatyrer av både Katherine Hepburn (Marisa Berenson) och Bogart (Richard Vanstone) finns naturligtvis med, men mest som bifigurer då dramat i huvudsak handlar om konflikten mellan Wilson och Verril ute i vildmarken.

Clint som fusk-Huston

Det intressanta med Eastwoods film är att den ganska troget sägs följa händelser som inträffade under den riktige regissören Huston´s eskapader när det begav sig, om än med mindre hittepådetaljer. Redan från början är ju dimridån dock så tunt lagd att vi som tittare inte ska kunna tveka över vad som avses med Eastwoods rulle. Dessutom marknadsfördes alstret under filmfestivalen i Cannes 1990 som filmen med de ”avslöjande detaljerna” om hur det egentligen gick till när Afrikas Drottning kom till.

Naturligtvis har sanningsgraden diskuterats både här och där, bla gick ikonen Katherine Hepburn ut och ifrågasatte händelserna som skildras i filmen och att hon inte alls hade något minne av att vissa detaljer skulle ha inträffat. Å andra sidan var dock inte Hepburn medveten om allt som skedde under inspelningen då hon led av dysenteri större delen av tiden. Dock medgav hon att regissören Huston vid ett tillfälle övertalade henne att följa med ut på en jakt som nästan kom att kosta dem två livet mitt bland skenande djur. Att Huston och Bogart dessutom drack sprit som andra drack vatten är heller ingen hemlighet.

Det må väl vara hur det vill med den exakta sanningshalten i filmen Vit Jägare, Svart Hjärta, men Eastwood (som faktiskt konsulterade John Huston´s dotter Angelica Huston för att få till ”rätt” gestaltning av sin huvudperson) tar naturligtvis här i ordentligt när han får chansen att skildra både dramatik, osämja och konflikter bakom kameran i detta drama om tillkomsten av en film. Dessutom har ikonen Clint också lagt sig till med ett röstläge som mer än någonsin ska påminna tittaren om gamle Huston´s person. Med andra ord en film som inte riktigt själv vill erkänna vad den handlar om. Men å andra sidan heller inte vill förneka detta.

Är detta då en bra film?
Nja, jag har sett filmen två gånger och det känns som ett av Eastwood´s svagaste kort i karriären. Både som skådis och regissör. Filmen blir mest ett staplande av scener på varandra, en rätt överspelande Clint i huvudrollen och en ganska trött historia som egentligen inte leder någonstans. Trots sin möjliga verkliga bakgrund känns det som hela situationen blir lite larvig och att man troligen skulle ha låtit dessa anmärkningsvärda detaljer från originalfilmens tillkomst få vara just små detaljer som kanske, kanske inte, var sanna.
Filmen blev också Eastwood´s största flopp under 90-talet som regissör.

Jahaja, så kan det gå när det ska göras film om film!

Med detta skrivet är det nu hög tid att du tar dig vidare och studerar nedan vad övriga bloggers i sällskapet har skrivit om ämnet ifråga!

Kellys Hjältar (1970)

Kellys_HjältarHär har vi nu ännu en i raden av gamla sköna nostalgiska återtittar.
Det är Clintan och det är andra världskriget. Igen. Och återigen är det en sådan där rejäl helaftonsrulle med en välbroderad ensemblerollista i ett äventyr vars utseende man inte tycks se till längre i filmvärlden.

Här är Clint den driftige Kelly, medlem i en amerikansk spaningspluton under den gapige Big Joe´s (Telly Savalas) ledning. Gänget är någonstans i det ockuperade Frankrike, och när filmen börjar har Kelly sett till att kidnappa en tysk officer som visar sig bära på en snygg hemlighet; i en bank i en liten by någonstans i Frankrike finns ett mindre berg av guldtackor! Skulle det då inte vara smutt att genomföra tidernas bästa bankrån såhär i skuggan av kriget? Tänker alltså Kelly, och har raskt värvat resten av plutonens brokiga medlemmar. Till och med Big Joe som till en början är anti och mest längtar efter några dagars permis och en riktig säng.

Kelly och co behöver dock lite assistans både här och där och snart är galningen Oddball (Donald Sutherland) med på trippen som härförare för ett gäng slitna stridsvagnar som kommer att behövas då banken i den lilla byn är bevakad av såväl trupper som ett par luriga tyska Tiger-tanks. För att inte tala om alla administrativa och praktiska problem som måste lösas. Men, det mesta går ju att komma runt då löftet om en andel i den stora guldhögen hägrar.

Och hur ska man nu då definiera denna film? Komedi? Krigsäventyr? Krigsaction? Oklart, men gjord med synnerligen digert antal glimtar i ögonen blir det mer eller mindre tokroligt mest hela tiden. Återigen är det regissören Brian G. Hutton, vilken spakade Örnnästet till succé, som ser till att dagens story tar sig från punkt A till B på ett rejält underhållande sätt. Till skillnad mot just spänningsäventyret Örnnästet, ligger här tonvikten på humorn och publikfriande action där nazisterna får bita i gräset i både parti och minut. Filmens upplösning är kanske den mest actionstinna, när Kelly och gänget via list och ren eldkraft smyger sig in i den lilla byn och mot det väntande guldet.

hårdingar, skojare, bankrånare

Som tidens normer erbjöd med dessa krigsrullar är rollistan naturligtvis diger med kända namn. Förutom Clint Eastwood, Telly Savalas och Sutherland dyker filurer som en ung Harry Dean Stanton, komikerna Don Rickles och Carroll O´Connor upp. Dialogerna är snärtiga och humorn lagom vass. För sin tid. Det finns ösig action då Kelly och boysen bränner på med kulsprutorna i gammal god krigsfilmsanda. Den bästa rollen kanske ändå spelas av det frodiga landskapet som gänget rör sig i. Delar av det forna Jugoslavien fick föreställa fransk landsbygd och småbyar, och gör det riktigt snyggt. Överhuvudtaget tycks mycket litet av filmen vara inspelad i studio, vilket gör den nästan ännu bättre bara därför. Eastwood är naturligtvis storstjärnan här, men tog enligt uppgift endast rollen för att hans kompis Don Siegel från början skulle regissera. När Siegel fick förhinder kallades Hutton in och Eastwood satt fast i sitt kontrakt, men resultatet måste ändå sägas vara lyckat och en av Eastwoods bättre rullar. Missa heller inte skojeriet med hans gamla westernfilmer mot slutet.

Kellys Hjältar är en film riktigt i min smak. Jag gillar den här gamäng-humorn, och att den är proppad med serietidningsaction, roliga kommentarer och en liten hejsanhoppsan-känsla hos många av skådisarna. Som om hela gänget åkt på sommarlov till Europa och gjort en matiné ihop. Låt vara lite våldsam då och då. Oerhört skön 70-talsmusik i scoret gör också att det här smakar mumma i min dvd-spelare och sinne. Riktigt rejält underhållande från förr och tål att återses med jämna mellanrum.
Fyran känns lattjolajban-glad!

Örnnästet (1968)

”One weekend Major Smith, Lt. Schaffer and a beautiful blonde named Mary decided to win World War II.”

Men titta, Hollywoodsk 60-tals-tagline-humor av bästa märke!
Rentav lite åt Tarantino-hållet kanske? Dagens film stoppas med glädje ned i samma sköna säck som andra fina alster i den här genren från samma tidsperiod; 12 Fördömda Män, Kanonerna på Navarone och den förtjusande Kellys Hjältar (som dagens regissör här, Brian G. Hutton, skulle basa över bara några år senare)…för att nämna några. Filmer vars adelsmärke var ren och skär krigsunderhållning, äventyr och proppade med cliffhangerscener. Detta alster sågs av mig både på bio och senare på VHS i yngre dar, och förtjänar helt klart sin plats i den berömda återtittskategorin.

En klassisk story naturligtvis, och en klassisk bok signerad mästaren i genren Alistair MacLean. Vad möjligen en del inte kanske känner till är att MacLean faktiskt skrev filmmanuset på beställning, och då bestämde sig för att också göra en roman av den. Således i teknisk mening ingen bokförlaga som ligger till grund här.

Det hela är raka puckar och utan krusiduller, det är andra världskriget och en amerikansk general sitter fängslad av nazisterna på Schloss Adler (egentligen Schloss Hohenwerfen, som faktiskt går att besöka än idag), en superduperborg belägen i de sydtyska alperna. Den gode generalen kan nu sitta inne med känslig info som berör den förestående D-Dagen, vilket kan vara nog så besvärande för de allierade. Bara ett alternativ finns, skicka ut ett par listiga tuffingar att smyga sig in i slottet och frita gubben innan han hinner förhöras alltför mycket. Lättare sagt än gjort då slottet ligger högt på en bergstopp och enda vägen dit är via en linbana, och dessutom är stället bevakat av elittrupper i massor. Härliga förutsättningar! Gamle MacLean visste how to make them.

Stor helaftonsfilm kräver kändisnamn i rollistan och enter Richard Burton ihop med Clint Eastwood. Burton som listig engelsman och Clint som inhyrd jänkare som står för musklerna och the looks. I sann 60-tals anda hålls det mesta kort och simpelt. Våra hjältar ödslar ingen större tid och tar nazister av daga lika lätt som vi smashar myggor en ljummen sommarkväll. Enligt uppgift är bodycounten i dagens äventyr runt 100 pers, varav typ 98 är tyskar. Pang på bara.

die nazi-bastard!

Dock, som i de flesta av MacLean´s historier, finns det såklart en och annan tvist inbakad. I dagens äventyr en av de mest långsökta och kanske mest omständiga. Men what the hell, två timmars finfin underhållning värks ju fram komplett med lite snygga klätterscener mot backdrops the 1968-style. De goda grabbarna får också naturligtvis hjälp av två snygga hjältinnor och en galet effektiv väska som innehåller uppenbarligen obegränsad mängd sprängladdningar som gör underverk mest hela tiden. Trots den lite luriga sidohistorien är det aldrig någon tvekan om hur det ska gå. Historien är egentligen av underordnad betydelse, och här gäller det att ösa på med action, effekter och fartiga scener ända in i kaklet.

Örnnästet är en lyckad äventyrsrulle i sann nostalgisk anda av sin tid. Ingen större tid ödslas på djupsinnigheter i historien trots klurigheterna. Det smäller och är tillverkat enligt framgångsrikt recept där det mesta handlar om att ge nazisterna på skallen. Regissör Hutton har bra driv i hanteringen och det känns småspännande mest hela tiden. Trots den givna utgången och den egentligen helt tokiga tillrättalagdheten i manuset.
Här vet man vad man får.

Tema Western: For a Few Dollars More (1965)

Om man är filmidiot i största allmänhet och westernnörd i synnerhet så är det väl näst intill ett tjänstefel att inte ta med ett bidrag från Sergio Leone´s berömda italienska dollartrilogi i ett temarace som detta.

Idag väljer jag mellanfilmen, den film jag faktiskt sett minst antal gånger i trilogin, och därför bjöd på lite nyupptäckarvibbar när den fick rulla för återtitt härförleden. Annars har jag nog alltid tyckt bäst om den avslutande delen, The Good, the Bad, The Ugly. Clint Eastwood är här naturligtvis tillbaka som den hårdföre och icke direkt talföre revolvermannen med den numera klassiska ponchon. ”Som vanligt” är han ute efter belöningsdollars för diverse fula fiskar i grannskapet.

Den här gången heter storfisken El Indio, en synnerligen brutal banditledare som först fritas från fängelset av sitt gäng och sedan smider stora planer om ett bankrån som ska belöna honom rikligt. Vår man i ponchon tänker förstås istället lägga vantarna på självaste El Indio och det bästa sättet kan ju tex vara att infiltrera hela ligan. En viss Douglas Mortimer (Lee van Cleef), snabb som en vessla med puffran och med en stadig pipa i munnen, tycks dock i sin tur ha något otalt med banditbossen och föreslår därför en (o)helig allians med vår antihjälte, ett grepp som kommer att bjuda på en och annan tur i manuset.

stencool som vanligt

Svårare än så är inte intrigen i denna uppföljare till succén A Fistful of Dollars, Sergio Leones första film som blev något av en banbrytare vad gäller stil och utformning i westernfilmerna från Europa (och den första ”eurowestern” som nådde en större publik runt globen). Här öser han egentligen bara på med samma koncept och vevar runt det ett varv till. Inga nymodigheter i berättandet, temat är traditionell hämnd och penningbegär. Mortimers oplockade gås med El Indio får såklart sin förklaring mot slutet och bakom DEN konflikten smyger Eastwood runt med listigt sinne och snabb revolver.

Regissörens egensinniga stil blir även här något av filmens adelsmärke; starka närbilder på ansikte och ögonuttryck, utdragna dramatiska scener innan en eldstrid när både klippning och musik går på högvarv, eldiga färger mot ett ofta stenigt och kargt landskap. Personerna i dessa filmer är mer som karikatyrer på riktiga människor och är nästan alla stöpta i samma överdrivna form, vare sig det gäller en sluskig revolverman eller en utmanande bordellmadam. Just musiken får otroligt stor plats i denna dollartrilogi slår det mig nu, och är säkerligen en stor orsak till att filmerna alltid känns oerhört dramatiska och nästan domedagsaktiga i sitt utseende.

En märklig detalj i dagens sammanhang är att Eastwoods figur, här kallad Manco, officiellt inte är samma person som Joe i den första filmen! Det slog nämligen en domstol fast efter att producenterna av den första filmen stämt Sergio Leone när han ville göra den här uppföljaren med en annan producent och då inte skulle få ”ta med sig” figuren till en ny story. Av denna stämning blev det dock inget och därför kunde Leone leka vidare med sin prisjägare, nu då försedd med nytt namn, och dessutom passa på att ge sina forna producenter en riktig skrapa i och med att namnet på den här filmen fick bli en syrlig kommentar till bråket! Sedärja!

clintan drar en vals för badassen

På skådissidan fortsätter Clintan i beprövad stil och tuggar på sin cigarill mest hela tiden. Lee van Cleef skulle så småningom återkomma som kallhjärtad motståndare till Eastwood i nästa installation i trilogin, men här får han fungera som den nästan gemytlige och mystiske Mortimer…och gör det finfint. Att Leone gärna använde sig av bekanta ansikten till filmerna, även om det handlade om helt skilda karaktärer, är Gian Maria Volonté ett exempel på. Återigen tar han hand om skurkrollen, precis som i första filmen…här som den vettvillige El Indio. Är man dessutom med på detaljerna hittas också Klaus Kinski här som puckelryggad torped i skurkligan.

Håller den här filmen, och de andra, måttet då även idag?
Tja, kanske inte manusmässigt där det blir både klyschigt och ganska stereotypt mest hela tiden. Vad som dock istället har blivit minnesvärt är just den visuella stilen och leken med klipp, musik mot den ofta karga och ruffiga scenografin. Ett bildspråk att njuta av, även om åren gått sedan tillkomsten. Just med den här filmen bröt dessutom Leone mot ett par av Hollywoods 60-talsregler i filmindustrin när han bla visade upp marijuanarökande, en häst som blir skjuten och en våldtäktsscen.

For a Few Dollars More är i mångt och mycket en förlängning av den första filmen. Inte speciellt djup, mer en kärleksfull blinkning åt den nästan serietidningsaktiga värld som Leone skapade med sin prisjägare. Överspelet och de dramatiska utfallen sväljs dock med gott humör och visst är det en western att minnas och som har sin framskjutna plats i filmböckerna.