Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Annonser

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?