#sommarklubben: Under Siege (1992)

Träskallen Steven Seagal är förmodligen en av de uslaste skådespelare som någonsin ställt sig framför kameran. Japp. Jepp. Jopp.
99 % av hans rullar är rena rama dyngan från den sämsta sidan av träsket. Men Gud har trots allt barmhärtighet även i den mörkaste av stunder, så därför finns det en (1) film där Bonehead Seagal inte skämmer ut sig fullständigt. Är rentav lite underhållande. Och det är dagens alster. Så pass att den faktiskt får komma med i sommarens trivselklubb. Är det månne historien och själva inramningen som gör det hela?

Vår man spelar kocken Casey Ryback, givetvis inte kock i grunden, snarare Navy Seal-snubbe som nu ”bara vill laga mat”. Det här gör han ombord på stridsfartyget USS Missouri som strax ska ”pensioneras” ur den amerikanska flottan. Men se! Vad händer då? Jo hela skeppet tas över av mordiska skurks med en bindgalen Tommy Lee Jones i spetsen! Och vips har vi oss Die Hard at sea! Kocken Casey får förstås ta i med hårdhandskarna när det skits i det blå skåpet, och han får använda både list och gammalt hederligt kung-fu-våld för att överlista badassen. Det är simpelt, raka rör och ganska sådär lökigt underhållande. Seagal håller igen på värsta melodramatiska agerandet, jag slipper hans irriterande hästsvans och här såg han ändå ut att vara i ganska bra form. Förfallet hade inte riktigt börjat än om man säger så.

De roligaste inslagen hittas dock i skurkligan där TLJ och dåren Garey Busey får briljera mest hela tiden. Alltså, man vill att Busey bara ska spela skurkar! Vilket han väl mest har gjort också när jag tänker efter. Filmens mest meningslösa figur hittas i strippan (!) Erika Eleniak (vart tog hon vägen??) som verkligen knöas in i manus på det mest ologiska sätt. Det sägs att Seagal krävde att en kvinna skrevs in i manus så att han skulle få en komisk sidekick. Tjenare.

Så. Det smäller, det slåss, det sitter svettiga gubbar i militärkommandot och hoppas att Ryback ska fixa biffen. Givetvis är kärnvapen inblandade också. På det hela ändå ganska sådär lökigt underhållande som B-aktiga actionrullar kan vara ibland. Den bjuder icke som helst på några nyheter i svängen och är kanske som mest trivsammast för att man kan sitta och bocka av alla klyschor som checkas av. Kan naturligtvis inte mäta sig med Bruckheimers världar, men regissören Andrew Davis öser på bra och skulle ju bara något år senare belönas med att få göra Jagad. Gott så.

Brända pajer i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Criminal (2016)

1Sheet_Master.qxdSom att drabbas av ännu en historia nedplitad på en kaffeservett av Luc Besson.
Fast, det är ju icke alls han som ligger bakom den här gången (in på banan med en Ariel Vromen…aha..The Iceman-mannen). Europeisk action, med Hollywoodstjärnor. Eller…när Kevin Costner får tråkigt åker han till Europa och cashar in lite semestergage (3 Days to Kill, remember…?)

CIA-agenten Ryan Reynolds blir mördad (what??!) i början av dagens rulle. Jättejättejätteviktig info finns lagrad i hans hjärna (joråsatt). Mysko doktor (Tommy Lee Jones) har ett sätt att..eh…”exportera” infon in i hjärnan på en levande snubbe. Varför inte på dåren och den mentalt imbecille Jerico Stewart (Costner) som sitter inlåst i fängelse?? Ett snabbt filmklipp senare är han på plats i London, utsätts för hårda bud på operationsbordet och snart kan actionsekvenserna pytsas ut i lagom takt.

Det är full fart såklart. Utan logik och sans..och med en astaskig Costner som lär sig livets vett och etikett längs resan (tack Ryan Reynolds minnen). Sort of.
Jajaja, det ÄR jönsigt och over the top. Men vad fasen, jag gillar ändå när Costner blir badass och taskar till sig lite. Som ni fattar då ju..är filmen som bäst i början, innan han lär sig livets gåva. Då blir det mer sirap.

Det är skurks med terrorplaner. Det är kolerisk agent-boss (Gary Oldman), det är ledsen änka (Gal Gadot). Tja, lite av varje alltså. Men framför allt är det Costner som återigen får stila med puffror och lite hederligt Hollywood-våld. Asch, sväljer man de synnerligen styltade premisserna finns här rentav en stunds simpelt nöje att inhämta.

Snygg tillverkade actionvåldsscener. Vem kan motstå sådana?
Underhållande i all sin tafflighet.

Sommarklubben: The Package (1989)

thePackageÅrets klubb startar med en rejält mustig och sån där gammeldags typ av klurig, murkig och lagom gritty thriller. En sån där film som nästan andas lite 70-talskonspiration också.

Alltid pålitlige, och just här runt 80-talets slut the  go-to-guy i Hollywood, Gene Hackman är US Army-sergeanten Gallagher som beordras föra hem en åtalad officer (Tommy Lee Jones) från väst-Berlin (javisst det här ju precis innan de nya vindarna ska till att blåsa i Europa) till Washington. Stort rabalder efter landningen och vips har den åtalade rymt. Något är dock rejält fishy och Gallagher inser att han kanske rentav är en bricka i ett mångt mycket större spel…

Synnerligen stabilt berättat av Andrew Davis, som ett par år senare skulle ge oss den finfina Jagad. Här är det också full fart på Hackman när han tar saken i egna händer och får bege sig till smällkalla Chicago i jultider för att förhindra en förestående komplott av minst sagt massiv dignitet. Lite extra jobbigt blir det också när Hackman dessutom själv blir efterlyst i samband med några mystiska mord inom militärleden. Bra driv i både manus och de perfekt utplacerade actionscenerna.

TLJ spelar möjligen bara birollen idag, men kör sin skönt patenterade stil i varje scen han medverkar i. Hackman är som vanligt burdus och granithård. Som han ska vara. Vi räknar också in Joanna Cassidy och gamle Dennis Franz i hjältelaget.

Rejält trivsam och spännande thriller, från en tid när bilkrascherna gjordes på riktigt och inte i CGI-datorn.

Fulspel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

Sommarklubben: Blown Away (1994)

Blown_AwaySommartider. Bombtider i Boston.
Yak. Kunde filmen förutse verkligheten?

Hursomhaver får vi här en spänstig Jeff Bridges som något av ett freewheelande ess inom Bostonpolisens bombsquad. En i gänget som rycker ut när det hittas otrevliga tickande tingestar både här och där. Jimmy Dove (Bridges) står dock nu i begrepp att gifta sig och ta det lite lugnare i livet, därför tänker han lägga av och satsa på att lära ut sina kunskaper.

Inga lugna planer dock utan en fridstörare. I det här fallet den förrymde IRA-token och bombgeniet Ryan (Tommy Lee Jones) som av någon anledning har siktat in sig på Boston och just Jimmy.

En klassisk 90-talare i sitt upplägg. Hollywood kör hela registret vad gäller standardmallen. Den prövade hjälten, den oroade flickvännen, den lojale gamle veteranen ( i form av Bridges farsa Lloyd!) och den kaxige nye medarbetaren (Forest Whitaker). Plus filmens dåre och geni…och givetvis personlighet i skurken Ryan. TLJ tar en sådan där galen stund och spelar över så det stå härliga tid med jordens mest krystade irländska dialekt! Men vad fan…det funkar!

Du sitter inte hoppar på soffkanten av spänning direkt…men 120 minuters lagom hederlig 90-talsaction är inget att fnysa åt. Ett småtrevligt återseende, och var hittar man väl såna….om inte i Sommarklubben!

Klockan tickar i sommarnatten.

 

The Homesman (2014)

homesmanGamle prärievargen Tommy Lee Jones har själv petat i manuset och står för regin när roman om drama i westernmiljö ska överföras till film.

TLJ är ju ingen direkt nybörjare framför kameran, och har även fuskat lite tidigare som regissör. Här får han sätta fokus på duktiga Hilary Swank som med sitt karaktäristiska utseende får dra förstalasset som väderbiten ensamstående kvinna ute på prärien i 1800-talets Nebraska. Mary Bee Cuddy (Swank) vill inget hellre än att gifta sig med en rekorderlig man och skapa sig en stabil framtid med (kanske) lite barn i huset. Dessvärre har hon svårt på friarfronten då de flesta tycker hon är för bossig. Inte alls som kvinnor ”borde” uppföra sig.

Kanske är det därför det blir just hon som blir ansvarig för att se till att tre unga kvinnor som fullständigt tappat det i den bistra verkligheten transporteras den långa vägen via vagn och häst till Iowa, där de ska tas omhand av ”folk som förstår sig på galningar”. Mary Bee behöver dock en sidekick/kusk/beväpnad eskort och in på banan med skojaren och slarvern George Briggs (TLJ själv). Mot diger betalning lovar han att eskortera Mary Bee och de stackars kvinnorna på den långa och förmodade besvärliga resan.

hilary

Mary Bee funderar på om det var så smart att ge sig iväg…

Javisst, det finns ju inget obekant i den här historien. Opålitlig filur visar sig ha ett gott hjärta. Den karga och kantiga kvinnan som egentligen drömmer om en stark famn och en trygg man att luta sig mot. Men filmen håller sig ändå för god för att dras ned i det värsta klyschiga träsket. Inte minst tack vare REGISSÖREN Jones, som vet hur hantera slow cooking stories i westernmiljö. Det är mer drama än western om man säger så. Tonvikten ligger på samspelet mellan TLJ och Swank (som kanske gör sin bästa roll på bra många år här!). Övriga skådisar som skymtar förbi är bla Miranda Otto, Tim Blake Nelson, John Lithgow, James Spader, svenske David Dencik (!), William Fichtner, Hailee Steinfeld och Meryl Streep. Vilken cast! Javisst, men det är ändå TLJ och Swank som står för den största grannlåten.

Melankoliskt berättat drama som inte drar sig för att bjuda på ett och annat oväntat inslag…..och en REJÄL turner i berättelsen efter drygt halva rullen! Bara det i sig värt en extra stjärna i betyget för avdelningen ”blixt från klar himmel”…typ.

The Homesman berättar inget man inte redan visste från den här kategorin. Men oerhört snyggt foto och två utsökta skådisar i ganska udda drama ändå…. gör att det såklart måste bli ett stabilt BRA betyg som belöning.

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta

The Family (2013)

Har i Sverige begåvats med det mindre roliga namnet Farväl till maffian. Kan det möjligen vara en blinkning till Michelle Pfeiffer och hennes medverkan i Gift med maffian…? Skit samma egentligen, men nog blåser en liten vind av den där gamla sjukdomen med lökiga svenska översättningar förbi för en sekund. Jag kör med originaltiteln.

Snygga Pfeiffer är alltså maffiahustrun Maggie. Gift med strulputten och ex-maffiasnubben Fred (Robert De Niro), egentligen Giovanni, som har ett stående pris på sitt huvud efter att ha tjallat på de flesta badass hemma i New York. Sedan ett par år är familjen, som dessutom består av två minst sagt udda tonårsbarn, insyltade i FBI:s vittnesprogram och bor numera i Frankrike. Precis inflyttade i en liten håla i Normandie (efter en..eh..hastig avfärd från förra hideoutet) får nu Fred-Giovanni stränga order av sin personlige FBI-övervakare Stansfield (Tommy Lee Jones) att ligga lågt, smälta in och bete sig som en vardaglig amerikansk familjepappa.
Vilket ju naturligtvis…inte går alls.

En sorts kombo av ren komedi och lite valhänt action mixas alltså här ihop till nåt som man troligen redan har glömt att den funnits när nästa lista på filmer som gjorts under året ska tas fram. Nu gör faktiskt inte det speciellt mycket, det är mer en titta-och-småskratta-för-stunden-rulle. Bakom verket återfinns gamle Luc Besson som verkar ha tagit med rävarna De Niro, Pfeiffer och TLJ på lite betald semester till Frankrike. Fransosen har varit med och tutat fram roligheter i manus och kör sen på med sedvanliga actionpackade sekvenser när det behövs.

Alla som menar att Robban De Niro varit på väg ned i källaren med sina larviga rollval de senaste åren får möjligen lite att knorra över också här. Själv tycker jag att han nästan drar fram den där gamla glimten i ögat, och för en sekund ser ut att gilla det han faktiskt gör. På allvar. Kanske det är för att han mer eller mindre får göra en sorts kärleksfull pastisch på just den maffiagubbe han själv varit med och format under årens lopp…? Speciellt roligt när hans gangstergubbe inte alls tar ett nej som andra… från besvärliga franska hantverkare eller stroppiga chefer. Michelle Pfeiffer sparrar som rätt skön morsa med problem att smälta in socialt. För att inte tala om kidsen, sonen Warren och dottern Belle som får gott om tillfällen att visa att de har talang att gå i pappas fotspår.

Den enda som faktiskt verkar grinig i sällskapet, och gör sin roll med den gamla vanda vänsterhanden, är Tommy Lee Jones. Han spelar agentgubbe rakt och stelt som att han hade en pinne uppkörd i röven. Men det får gå. Det är ju ett visst mått av signum det också. Besson har också smartness nog att flirta lite med oss och slänga in ett par metaskämt om maffiavärlden och film…när plötsligt gamla Maffiabröder visas på den lokala biografen. Med De Niro i publiken. Mycket roande.

de nya mönstergrannarna i kvarteret

Räkna inte med några översvallande upplevelser. Besson och co verkar synnerligen tydliga på punkten att här ska det vara kul, underhållande för stunden och gärna lite smålarvigt. Knasig och asocial familj, javisst. Men rätt sköna typer också.

The Family vinner på att alla dess huvudaktörer (utom kanske TLJ dårå) går in för att ha just kul och bjuda på sig själva. En skojfrisk tramsskröna med lite lagom våldsamheter. Jag har inga problem med underhållningen här.

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!

Men in Black 3 (2012)

Jag ska ärligt erkänna att jag kände viss oro inför den här rullen.
Den här ytterligare uppföljaren på samma koncept. Naturligtvis var originalet hur kul som helst (jorå), och bjöd på riktigt skojfrisk humor och diverse filmnördiga passningar. Att sedan Will Smith och Tommy Lee Jones passade varandra så perfekt var ju rena bonusen.

Lika bra som de var där då, lika trötta kändes de dessvärre i uppföljaren…och i ärlighetens namn kändes hela den produktionen lite trött och pliktskyldigt tillverkad. Det är sannerligen ett udda fenomen detta med uppföljare. Originalfilmer som kan vara supersucéer gör ju ofta att man vill ha mer av samma vara, så där har väl uppföljarna på något sätt sitt existensberättigande dårå. Problemet kan dock vara, och är ofta, att när uppföljaren kommer har hajpen redan klingat av. Det som var oohhh och ahhh ett visst år blir snabbt jaha och been there done that

För egen del kan jag till exempel ta Jurassic Park som ett påtagligt exempel på detta. Vid första filmen höll jag på att ramla ur biofåtöljen av hänförelse första gången dinosarna visade upp sig, sedan var det liksom bara en fortsatt resa igenom hela filmen med apsnygga visuella fröjdigheter i samklang med en engagerande historia. När uppföljaren så givetvis dök upp var jag inte alls lika begeistrad, visst var det fortfarande lite småspännande och snyggt gjort…men inte flabbergasting alls. Och del tre..tja det fanns liksom aldrig någon chans för den att närma sig Spielbergs original.

Nu säger jag inte alls att det inte ska få finnas uppföljare…och uppföljare på uppföljaren…MEN det finns otroligt stora risker med sådana filmer, och de som blivit verkligt lyckade uppföljare kan i min värld räknas på fingrarna..typ.

Ok, efter denna oändligt långa utläggning om detta fenomen tillbaka så till dagens film. Det har alltså gått ett par år och agenterna J och K gnetar på för att hålla koll på alla dessa aliens som finns runtomkring oss. Nog ser de lite slitna och likgiltiga ut, våra kostymnissar i svart. Kanske till och med lite trötta på jobbet. Nå, det ändras snabbt när bisarre rymdskurken Boris the Animal (Jemaine Clement) rymmer från ett välbevakat rymdisfängelse på månen. Boris har ett alldeles speciellt horn i sidan till gamle K och har nu bestämt sig för att ta livet av honom på ett snillrikt sätt genom att resa bakåt i tiden och döda K som ung och på så sätt ändra hela tidslinjen fram till nu.

Sådant görs naturligtvis inte ostraffat och när sakernas tillstånd börjar krångla är det upp till J att också ta sig tillbaka i tiden till slutet av 60-talet närmare bestämt, för att ställa allt tillrätta. Inte nog med att han hamnar i en helt annorlunda tid vad gäller stil, musik och den allmänna attityden..han måste också tampas med sin kollega K i yngre version! Goda råd är som bekant alltid dyra och nu måste de två tillsammans stoppa ondskefulle Boris med alla till buds stående medel.

Om jag nu var lite orolig i filmens början att det skulle bli ännu en rätt vattnig och utsmetad djupdykning i MIB-universumet, behövde jag inte oroa mig så speciellt länge. Faktiskt. Dagens installation visar istället upp en friskhet och fräschhet som inte skådats sedan just originalet. Det är som att historien om MIB bara har mått bra av att få ligga lite i dvala, nu blir det plötsligt lite småkul igen med gnabbet mellan J och K, underhållande att se alla de galna former en alien kan komma i…och framför allt kul att se vad snygga effekter kan göra ihop med ett manus som inte bara satsar på actionsekvenser utan också blir lite smålurigt och framförallt engagerande igen.

udda form, men samma dynamiska duo

Will Smith är naturligtvis fortfarande filmens stora star, Tompa LJ nöjer sig med en rätt påtaglig andrafiol och försvinner ur bild rätt mycket av speltiden. Istället är det Josh Brolin som mycket förtjänstfullt och roligt blir en yngre version av K, och detta på ett nästan makabert skrämmande bra sätt! Det är tusan som en yngre version av TLJ både vad gäller rösten och sättet att agera. En stor del av filmens vitalitet kan nog tillskrivas att man satsar på just greppet med en yngre K, den nödvändiga förändringen för att bli lite olik sina föregångare.

Men in Black 3 blir således piggt underhållande tack vare en historia som tar ett språng bakåt i tiden och skojar lite med både rymdandan och stilen i slutet på 60-talet. Finurliga kringelkrokar ser till att våra agenter från MIB-byrån också figurerar i lite alla möjliga sammanhang från denna tidsperiod och regissör Sonnenfeld står åter vid rodret och ser stabilt till att min oro i början var onödig energi att ödsla. Och som extra bonus blir det till och med  lite känslosamt avslöjande av hemligheter i slutet.
Men nu känns det nog som det räcker med MIB va…? Trots allt.

Sommarklubben: Jagad (1993)

När gamla svartvita 60-talsserien med samma namn skulle få en modern uppdatering sparades inte på krutet.

Lagom krystad mumlig bakomhistoria värktes fram för att försätta huvudkaraktären Richard Kimble på flykt runt Chicago med omnejd anklagad för mord på sin egen hustru. In med två av 80/90-talets stora ikoner, Tommy Lee Jones som den sjukt envise US Marshal-sheriffen Sam Gerard som med sitt spanargäng gör allt för att lägga vantarna på självaste Harrison Ford som Kimble, vilken dock tänker sälja sig dyrt när han försöker ta saken i egna händer och luska ut varför och hur han blivit falskeligen anklagad.

Själva jakten är bättre än storyn och filmen är som absolut bäst första tredjedelen precis när Gerard och co får upp vittringen på den alltmer desperate Kimble ute i obygden, tempot i filmen håller sig snyggt på hög adrenalinnivå just då och spänningen ökar markant. Inget fel på actionsekvenserna överlag dock, signerade regissören Andrew Davis, där en spektakulär tågkrasch är värd att minnas lite extra.

Jagad bjuder, trots lite långsökt uppnystad mysteriehistoria, på rejäl dos av action och skönt samspel mellan poliskaraktärerna, och Tommy L J äger naturligtvis varenda scen han dyker upp i. Stabil klassiker från det stundtals finfina 90-talet, kryddad med behagliga stadsvyer från the windy city Chicago.
Upprättelse i sommarnatten.

Tommy och Will räddar jorden x2!

Som av en ren tillfällighet (vilket framstår som en rätt lustig läglig tillfällighet just i dessa dagar med nr 3 inrullandes på biograferna) så hittade jag originalfilmen drällandes hemma i en hylla där den absolut inte skulle vara. Efter lite tummande på omslaget och hummande i tanken kändes det plötsligt rätt logiskt att göra en spontanåtertitt. Och av bara farten rotades uppföljaren fram också från sin plats (och den låg där den förväntades).
Varför inte lite back-to-back-gloende att inleda en helg med?

Men in Black (1997)

Första rullen segar inte i onödan. Snabbt intro och strax förstår vi vad det är strame och surmulne agent K håller på med. Snygg svid och coola brillor kommer liksom med jobbet, och sämre kan man ju se ut. Det är helt otroligt egentligen vad cool Tommy Lee Jones ser ut här i rollen som K. Som om han äger varenda scen han dyker upp i.

En ny partner behövs till K och snart är spjuvern J i form av Will Smith värvad. Förutom förväntade manuspassager tillåts ändå Tommy Lee och Williegrabben att spruta ur sig sköna oneliners och lagom mycket gnabbande med varandra. Barry Sonnenfeld bakom kameran har vett nog att låta boysen hållas och resultatet är njutbart skönt i avdelningen gammal/ung partner.

awesome dudes!

Historien då? Tja, men den passar väl in lite lagom töntkul sådär. Inte så noga egentligen, då dråpligheterna i kombo med kuliga effekter står för det bästa att minnas från det här äventyret. En synnerligen slemmig alien kommer till jorden på jakt. Nästan som Rovdjuret…eh..eller inte.
Och hörni, mer credit än han kanske inte fått bör också gå till Vincent D´Onofrio som Edgar the Bug. Roligare minspel och kroppsrörelser var det väl länge sedan man såg i actionkomedi.

Filmens svagare kort heter dessvärre Linda Fiorentino. Jag skriver dessvärre, inte för att jag inte gillar henne, men hon utnyttjas alldeles för lite i filmen och känns väl i ärlighetens namn som en ansträngd inskrivning i manuset för att Will Smith ska få flörta lite. Lite synd är det ju allt eftersom Fiorentino är aktris med klass, med en av de mest spännande röster jag hört på en kvinnlig skådis. Om ingen tror mig så är det bara att kolla in The Last Seduction från the good old 90-talet….

Så, MIB är fortfarande pang på med serietidningsaction, roliga aliens och lite publikfriande humor där banne mig Tommy L J driver en aning med sin egen person. Nog känns det lite så iaf. Lyckad som popcornsrulle med bra driv och lätt att tycka om!

Men in Black II (2002)

Att det också skulle komma en uppföljare efter den både ekonomiska och publika framgången var väl en lågoddsare i klass med att tex Cypern ger sin mellotolva till Grekland. Alltid and forever.

Dessvärre borde nog någon höjt ett varnande finger, hand eller en kaffekopp om att det i så fall krävdes lite mer sting i manuset än det som nu trollades fram. Men säg det till tunga filmproducenter som ser dollartecken rassla till ännu en gång…

Problem, som att hur få tillbaka Tommy L J i handlingen (ja kanske en spoiler nurå, men finns det ärligt någon som inte sett första MIB!?!) löstes kvickt…och ok då….ganska roande.

Resten av storyn är dock inte lika fyndig och känns som en stor upprepning av första filmen. En ny slemalien dyker upp på jorden med ett habegär som bara grabbsen i svart kan stoppa. Naturligtvis vet inte de heller till en början vad det hela handlar om. Samma krut i effekterna dock, snygga och visuellt gångbara. Synd bara att känslan här är att just effekterna sitter i förarsätet och samspelet mellan Will Smith och Tommy Lee Jones plötsligt inte är lika vital som i förra filmen. Direkt svagt blir det när vissa karaktärer liksom bara försvinner ut ur handlingen utan någon som helst förvarning eller förklaring.

rejält snyggare än Edgar the Bug!

Som bad guy den här gången, eller bad girl snarare, fungerar Lara Flynn Boyle. Och henne har man ju inte sett på år och dag sedan dess. Här är hon lagom sexig som skurkalien i bystigt utförande som mest går  runt och väser okvädningsord. Bra mycket blekare än Edgar the Bug i förra filmen dock.

Lite ansträngd tvist på historien, och det sedvanliga snokande på nätet ger också vid handen att slutet fick skrivas om ordentligt då tanken var att World Trade Center skulle spela en central roll i den stora finalen men det satte ju dessvärre andra ondskefulla krafter stopp för. Filmbossarna insåg naturligtvis det opassande i det hela och därför dras filmen inte bara med ett ganska anmärkningsvärt antiklimax, utan också en bra mycket kortare speltid än vad som var meningen.

MIB II gör väl vad den ska som uppföljare. Ett återbesök i den galna vardagen för dessa snubbar i svarta kostymer. Will Smith levererar sina skämt och Tommy Lee Jones är the goto-guy när det hettar till. Smidig, enkel och trygg i utförandet, men också lite tråkig efter ett tag.
Som vanligt ställer man sig en stilla undran; det hade nog räckt med en film….?

Jaha ja, återstår nu att se om den sprillans färska tredje delen kan snäppa upp historien en aning. Ber att få återkomma i ärendet vad det lider.

Captain America: The First Avenger (2011)

Ännu mer Marvel. Ja jisses, det verkar inte finnas någon hejd på det här fenomenet. Och, liksom i fallet med Thor är det rätt svårt att inte tycka om den här filmen, rentav tjusas lite av den. Trots att den är rätt tramsig. Trots att den egentligen har ett svagt manus.

Året är 1942 och veklingen Steve Rogers vill inget hellre än att dra ut i krig och hjälpa sitt land i kampen mot de lömska nazisterna. Hans bristfälliga fysik och inte helt merittyngda hälsoutvärderingar (där just termen ”nervöst beteende bland människor” låter otroligt roligt) sätter dock stopp för alla sådana planer och med gnisslande tänder svär Rogers åt sin vekhet. En eloge dock till grabben för hans goda hjärta och envishet.

Be och du skall få är dock ett fungerande grepp i dagens Marvelhistoria, och strax befinner sig Rogers i ett topphemligt labb där han ännu mycket mer strax utsätts för ett lyckat experiment signerat kufen Dr. Erskine (Stanley Tucci i trivsamt skäggstubb) och plötsligt har förvandlats till muskelikon och rena USA-drömmen. På med en sprillans färgglad kostymering och plötsligt ser en ny superhjälte dagens ljus. Rogers fick uppenbarligen inte bara en ny kropp, utan även alla hans mentala problem (ni kommer väl ihåg det ”nervösa beteendet…?) är som bortblåsta. Rogers är nu supersmart, supersnygg, superstark och supermodig. Perfekt kille att skicka upp mot nazisternas ondskefulle lustigkurre Red Skull som (naturligtvis) planerar att blåsa sin uppdragsgivare herr A. Hitler och skaffa sig världsherravälde. Precis som det anstår en superskurk!

Kille i lustig kostym framför killar i ännu lustigare kostymer

Matinékänslan är skönt utbroderad, effekterna helt ok och utförandet verkar ske med en friskhet som inte är helt självklart i alla sammanhang (ta bara bottennappet Gröna Lyktan). Regissören Joe Johnston kanske har tagit med sig lite tricks från äventyrshistorien The Rocketeer för ett antal år sedan, för här går det undan i samma anda.

Filmens kanske svagaste del, manuset, ställer inte till det nämnvärt och det går att ha överseende när helheten ändock höjer humöret på mig som tittare. Chris Evans är grabben som fått uppdraget att gestalta den patriotiske kaptenen och frågan är om inte filmens bästa (och roligaste) effekt är inledningen där effektnissarna digitalt lyckats krympa Evans kropp och dessutom göra honom löjligt pinnsmal. Gott sällskap har han också av självaste Tommy Lee Jones som naturligtvis äger varje scen han är med i, och detta trots att hans roll här egentligen är en dag-på-jobbet-grej som butter överste. Hugo Weaving gör väl sällan någon besviken och som Red Skull-figuren känns han ju helt gjuten här (i filmens kanske coolaste maskering). Och så slutligen naturligtvis den kvinnliga fägringen som i smyg trånar efter vår helyllehjälte, den brittiska officeren Carter (Hayley Atwell) som bara tycks finnas i scenerna.. oklart egentligen vilken funktion hon fyller i filmens praktiska del.

Captain America: The First Avenger bjuder på äventyr och effekter. Kanske inte de bästa i sin genre, men med gott humör och viss diskret humor. Liksom Thor tar den ett närmast lekfullt grepp på historien och dess utveckling. Inte sensationsbra men väl så underhållande, och det känns som en av de mer lyckade överföringarna från serie till film. Och visst är det något visst med äventyrshistorier som har de usla nazisterna som motståndare…

Både filmitch och Fiffi hade rätt gött att säga om den här skapelsen också (och Fiffis schackspel skulle man garanterat vilja ha!)

“I asked for an army. All I got is you.”

In the Electric Mist (2009)

En ung kvinna hittas mördad långt inne i Louisianas träskmarker och veteranpolisen Dave Robicheaux (Tommy Lee Jones) börjar nysta i fallet och hoppas kunna knyta brottet till den lokale gangstern Julie ”Baby Feet” Balboni (John Goodman). Snart upptäcker dock Robicheaux att inget är som det ser ut. Samtidigt snubblar han också över ett gammalt 40-årigt mordfall ute i träsken som kastar skuggor från det förflutna.
Det här är andra gången som figuren Robicheaux dyker upp på film, förra gången var det i den föga framgånsrika Heavens Prisoners (1996) och då i Alec Baldwin:s skepnad. Nu är det ikonen Tommy Lee Jones som får sätta sin prägel på den nyktre alkoholistpolisen från den amerikanska södern.

Själva historien knallar på i ganska saggigt tempo, där vissa ledtrådar avslöjas efterhand som Robicheaux stöter på dem i sin envisa kamp i att hitta sanningen som alla tycks vilja dölja. Att han dessutom har en egen agenda att vilja sätta dit Balboni är helt uppenbart, men inte alltid lämplig att tillgripa. Det är dock välspelat, lågmält och snygga miljöer från Louisianas träskmarker, allt med den franske regissören Bertrand Tavernier:s fasta hand. Givetvis är inget som det verkar i historier som denna, men manuset följer trots det ganska enkelspårigt mallen för hur det ska utvecklas. Ett sorts lugn kännetecknar hela historien, och när det väl hettar till ordentligt sker det så snabbt så man riskerar att missa det. Det må vara hur det vill med logiken men Tommy Lee Jones gör som vanligt en utmärkt insats. Tror aldrig jag sett den mannen i en dålig roll! John Goodman får tyvärr alldeles för lite tid framför kameran för att hinna göra något större intryck som gangstern Balboni, men Goodman hör garanterat till den skaran skådisar som alltid gör sitt jobb utan problem. Ständigt snygga Mary Steenburgen har också sin beskärda del av filmminutrar som Robicheaux fru, och gör vad hon ska under de ögonblick hon finns med i handlingen.

Märkligt nog visades In the Electric Mist aldrig på bio i USA, kanske trodde man inte på det långsamma tempot eller avsaknaden av alltför mycket action. Som helhet dock en hygglig film där skådisinsatserna ändå är mer minnesvärda än själva storyn.

Betyget: 2/5