#sommarklubben: Miller’s Crossing (1990)

Sist ut i årets sommarklubb en gammal goding från när 90-talet var i sin linda. En Coen-rulle! Helt klart en av brödernas bättre! En lite flirt med maffiafilmer kanske? Någonstans i slutet på 1920-talet i en namnlös amerikansk stad. Irländske maffiabossen Leo (Albert Finney) styr stadens politiker och polis. Liksom att han dagligen får tjafsa med italienska maffiaklanen som leds av den koleriske Caspar (Joe Polito). Mitt mellan bossarna hittar vi Tom (Gabriel Byrne), Leos högra hand. Det är också Tom som är rullens primus motor, då han pysslar med sin egen agenda vid sidan om. Plus har ett förhållande med Leos kärleksintresse Verna (Marcia Gay Harden).

Som alltid i Coens storysar handlar det om dubbespel, svek och egna agendor. Tom rör sig mellan gängkonstellationerna och spelar ut dem mot varandra. Han får problem med en asjobbig lirare i form av Vernas bror Bernie (John Turturro). Det skjuts med gamla Tommy-guns, kulor smattrar, busar klår upp varandra, överrockar swishar i vinden och alla ser bra ut fedora-hattar. Det är helt enkelt en snygg rulle. En retrovinkning till gamla gangsterrullar. Den snor dessutom intrigen i Yojimbo, men det gjorde ju Sergio Leone också. Lägg till vemodig vacker musik av pålitlige Coen-medarbetaren Carter Burwell. Plus fotat av Barry Sonnenfeld. Japp, här har man icke tråkigt en sekund. Håller än!

Sveken i (sen)sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 


Dags att tacka Sommarklubben för den här sommaren! Veckorna går så fort! Som alltid riktigt trevligt att få gotta ned sig i alster från förr. Rullarna som passar så bra att avnjuta igen under sommarens sköna veckor.

Nu bommar vi igen badhytten för den här gången…meeeen du vet ju att Sommarklubben alltid kommer tillbaka när det vankas sol och semester!
På återhörande!

Hej Hösten!

Men in Black 3 (2012)

Jag ska ärligt erkänna att jag kände viss oro inför den här rullen.
Den här ytterligare uppföljaren på samma koncept. Naturligtvis var originalet hur kul som helst (jorå), och bjöd på riktigt skojfrisk humor och diverse filmnördiga passningar. Att sedan Will Smith och Tommy Lee Jones passade varandra så perfekt var ju rena bonusen.

Lika bra som de var där då, lika trötta kändes de dessvärre i uppföljaren…och i ärlighetens namn kändes hela den produktionen lite trött och pliktskyldigt tillverkad. Det är sannerligen ett udda fenomen detta med uppföljare. Originalfilmer som kan vara supersucéer gör ju ofta att man vill ha mer av samma vara, så där har väl uppföljarna på något sätt sitt existensberättigande dårå. Problemet kan dock vara, och är ofta, att när uppföljaren kommer har hajpen redan klingat av. Det som var oohhh och ahhh ett visst år blir snabbt jaha och been there done that

För egen del kan jag till exempel ta Jurassic Park som ett påtagligt exempel på detta. Vid första filmen höll jag på att ramla ur biofåtöljen av hänförelse första gången dinosarna visade upp sig, sedan var det liksom bara en fortsatt resa igenom hela filmen med apsnygga visuella fröjdigheter i samklang med en engagerande historia. När uppföljaren så givetvis dök upp var jag inte alls lika begeistrad, visst var det fortfarande lite småspännande och snyggt gjort…men inte flabbergasting alls. Och del tre..tja det fanns liksom aldrig någon chans för den att närma sig Spielbergs original.

Nu säger jag inte alls att det inte ska få finnas uppföljare…och uppföljare på uppföljaren…MEN det finns otroligt stora risker med sådana filmer, och de som blivit verkligt lyckade uppföljare kan i min värld räknas på fingrarna..typ.

Ok, efter denna oändligt långa utläggning om detta fenomen tillbaka så till dagens film. Det har alltså gått ett par år och agenterna J och K gnetar på för att hålla koll på alla dessa aliens som finns runtomkring oss. Nog ser de lite slitna och likgiltiga ut, våra kostymnissar i svart. Kanske till och med lite trötta på jobbet. Nå, det ändras snabbt när bisarre rymdskurken Boris the Animal (Jemaine Clement) rymmer från ett välbevakat rymdisfängelse på månen. Boris har ett alldeles speciellt horn i sidan till gamle K och har nu bestämt sig för att ta livet av honom på ett snillrikt sätt genom att resa bakåt i tiden och döda K som ung och på så sätt ändra hela tidslinjen fram till nu.

Sådant görs naturligtvis inte ostraffat och när sakernas tillstånd börjar krångla är det upp till J att också ta sig tillbaka i tiden till slutet av 60-talet närmare bestämt, för att ställa allt tillrätta. Inte nog med att han hamnar i en helt annorlunda tid vad gäller stil, musik och den allmänna attityden..han måste också tampas med sin kollega K i yngre version! Goda råd är som bekant alltid dyra och nu måste de två tillsammans stoppa ondskefulle Boris med alla till buds stående medel.

Om jag nu var lite orolig i filmens början att det skulle bli ännu en rätt vattnig och utsmetad djupdykning i MIB-universumet, behövde jag inte oroa mig så speciellt länge. Faktiskt. Dagens installation visar istället upp en friskhet och fräschhet som inte skådats sedan just originalet. Det är som att historien om MIB bara har mått bra av att få ligga lite i dvala, nu blir det plötsligt lite småkul igen med gnabbet mellan J och K, underhållande att se alla de galna former en alien kan komma i…och framför allt kul att se vad snygga effekter kan göra ihop med ett manus som inte bara satsar på actionsekvenser utan också blir lite smålurigt och framförallt engagerande igen.

udda form, men samma dynamiska duo

Will Smith är naturligtvis fortfarande filmens stora star, Tompa LJ nöjer sig med en rätt påtaglig andrafiol och försvinner ur bild rätt mycket av speltiden. Istället är det Josh Brolin som mycket förtjänstfullt och roligt blir en yngre version av K, och detta på ett nästan makabert skrämmande bra sätt! Det är tusan som en yngre version av TLJ både vad gäller rösten och sättet att agera. En stor del av filmens vitalitet kan nog tillskrivas att man satsar på just greppet med en yngre K, den nödvändiga förändringen för att bli lite olik sina föregångare.

Men in Black 3 blir således piggt underhållande tack vare en historia som tar ett språng bakåt i tiden och skojar lite med både rymdandan och stilen i slutet på 60-talet. Finurliga kringelkrokar ser till att våra agenter från MIB-byrån också figurerar i lite alla möjliga sammanhang från denna tidsperiod och regissör Sonnenfeld står åter vid rodret och ser stabilt till att min oro i början var onödig energi att ödsla. Och som extra bonus blir det till och med  lite känslosamt avslöjande av hemligheter i slutet.
Men nu känns det nog som det räcker med MIB va…? Trots allt.

Tommy och Will räddar jorden x2!

Som av en ren tillfällighet (vilket framstår som en rätt lustig läglig tillfällighet just i dessa dagar med nr 3 inrullandes på biograferna) så hittade jag originalfilmen drällandes hemma i en hylla där den absolut inte skulle vara. Efter lite tummande på omslaget och hummande i tanken kändes det plötsligt rätt logiskt att göra en spontanåtertitt. Och av bara farten rotades uppföljaren fram också från sin plats (och den låg där den förväntades).
Varför inte lite back-to-back-gloende att inleda en helg med?

Men in Black (1997)

Första rullen segar inte i onödan. Snabbt intro och strax förstår vi vad det är strame och surmulne agent K håller på med. Snygg svid och coola brillor kommer liksom med jobbet, och sämre kan man ju se ut. Det är helt otroligt egentligen vad cool Tommy Lee Jones ser ut här i rollen som K. Som om han äger varenda scen han dyker upp i.

En ny partner behövs till K och snart är spjuvern J i form av Will Smith värvad. Förutom förväntade manuspassager tillåts ändå Tommy Lee och Williegrabben att spruta ur sig sköna oneliners och lagom mycket gnabbande med varandra. Barry Sonnenfeld bakom kameran har vett nog att låta boysen hållas och resultatet är njutbart skönt i avdelningen gammal/ung partner.

awesome dudes!

Historien då? Tja, men den passar väl in lite lagom töntkul sådär. Inte så noga egentligen, då dråpligheterna i kombo med kuliga effekter står för det bästa att minnas från det här äventyret. En synnerligen slemmig alien kommer till jorden på jakt. Nästan som Rovdjuret…eh..eller inte.
Och hörni, mer credit än han kanske inte fått bör också gå till Vincent D´Onofrio som Edgar the Bug. Roligare minspel och kroppsrörelser var det väl länge sedan man såg i actionkomedi.

Filmens svagare kort heter dessvärre Linda Fiorentino. Jag skriver dessvärre, inte för att jag inte gillar henne, men hon utnyttjas alldeles för lite i filmen och känns väl i ärlighetens namn som en ansträngd inskrivning i manuset för att Will Smith ska få flörta lite. Lite synd är det ju allt eftersom Fiorentino är aktris med klass, med en av de mest spännande röster jag hört på en kvinnlig skådis. Om ingen tror mig så är det bara att kolla in The Last Seduction från the good old 90-talet….

Så, MIB är fortfarande pang på med serietidningsaction, roliga aliens och lite publikfriande humor där banne mig Tommy L J driver en aning med sin egen person. Nog känns det lite så iaf. Lyckad som popcornsrulle med bra driv och lätt att tycka om!

Men in Black II (2002)

Att det också skulle komma en uppföljare efter den både ekonomiska och publika framgången var väl en lågoddsare i klass med att tex Cypern ger sin mellotolva till Grekland. Alltid and forever.

Dessvärre borde nog någon höjt ett varnande finger, hand eller en kaffekopp om att det i så fall krävdes lite mer sting i manuset än det som nu trollades fram. Men säg det till tunga filmproducenter som ser dollartecken rassla till ännu en gång…

Problem, som att hur få tillbaka Tommy L J i handlingen (ja kanske en spoiler nurå, men finns det ärligt någon som inte sett första MIB!?!) löstes kvickt…och ok då….ganska roande.

Resten av storyn är dock inte lika fyndig och känns som en stor upprepning av första filmen. En ny slemalien dyker upp på jorden med ett habegär som bara grabbsen i svart kan stoppa. Naturligtvis vet inte de heller till en början vad det hela handlar om. Samma krut i effekterna dock, snygga och visuellt gångbara. Synd bara att känslan här är att just effekterna sitter i förarsätet och samspelet mellan Will Smith och Tommy Lee Jones plötsligt inte är lika vital som i förra filmen. Direkt svagt blir det när vissa karaktärer liksom bara försvinner ut ur handlingen utan någon som helst förvarning eller förklaring.

rejält snyggare än Edgar the Bug!

Som bad guy den här gången, eller bad girl snarare, fungerar Lara Flynn Boyle. Och henne har man ju inte sett på år och dag sedan dess. Här är hon lagom sexig som skurkalien i bystigt utförande som mest går  runt och väser okvädningsord. Bra mycket blekare än Edgar the Bug i förra filmen dock.

Lite ansträngd tvist på historien, och det sedvanliga snokande på nätet ger också vid handen att slutet fick skrivas om ordentligt då tanken var att World Trade Center skulle spela en central roll i den stora finalen men det satte ju dessvärre andra ondskefulla krafter stopp för. Filmbossarna insåg naturligtvis det opassande i det hela och därför dras filmen inte bara med ett ganska anmärkningsvärt antiklimax, utan också en bra mycket kortare speltid än vad som var meningen.

MIB II gör väl vad den ska som uppföljare. Ett återbesök i den galna vardagen för dessa snubbar i svarta kostymer. Will Smith levererar sina skämt och Tommy Lee Jones är the goto-guy när det hettar till. Smidig, enkel och trygg i utförandet, men också lite tråkig efter ett tag.
Som vanligt ställer man sig en stilla undran; det hade nog räckt med en film….?

Jaha ja, återstår nu att se om den sprillans färska tredje delen kan snäppa upp historien en aning. Ber att få återkomma i ärendet vad det lider.

Wild Wild West (1999)

Att göra långfilmer av gamla tv-serier är risky business. Inte alltid det blir som tänkt. Eller faller publiken i smaken. Trots miljoner dollars i ryggen och ett tungt startfält i rollistan.

Här ett exempel på en film som fått sin beskärda del av spott och spä och pekpinnar om att det minsann inte bara är att klämma ur sig en galen historia hur som helst. Regissören Barry Sonnenfeld trodde möjligen, efter succén med Men in Black, att det var en lätt match att svänga till det lite framför kameran bara Will Smith stod där och levererade. Big mistake enligt den samlade expertisen som sågade denna historia längs cowboystövlarna. Själv var jag inte jätteimponerad första gången jag såg den, men inte jättebesviken heller, och detta omtag förändrade inte på något sätt den åsikten.

Agenterna West (Smith) och Gordon (Kevin Kline) tvingas jobba ihop i 1800-talets USA  för att försöka stoppa ett förestående attentat mot den amerikanske presidenten Grant. Galna ledtrådar, händelser och ren komik leder spåren mot den besynnerlige och helgalne Dr. Arliss Loveless (Kenneth Branagh modell överspel) som plågar våra hjältar med diverse elaka uppfinningar och tricks. Allt alltså mot en westernbakgrund, där mer eller mindre hejdlösa innovationer och tekniska hjälpmedel paraderar förbi i parti och minut.

Naturligtvis förlorar sig filmen i för mycket snygg uppvisning av effekter och manuset blir lidande där Smith och Kline gör sitt bästa för att matcha varandra, och tävlar i dessutom om att förföra filmens kvinnliga stjärna Salma Hayek efter bästa förmåga.

Kanske litade man för mycket på stjärnornas dragkraft. Eller på att effektavdelningen skulle ta fram sina bästa prylar. För visst är det besvärande tunt bakom fasaden. Trots det kan jag dock inte dissa filmen rakt av. Smiths påklistrade humor och Kline´s forcerade smartness i kombo med lite hederlig matinéaction får filmen att, inte på något sätt lysa, men i alla fall vara lite dumrolig och sämre HAR man banne mig sett.

Som nyinspelning av en gammal kultförklarad tv-serie har den självklart inget att hämta, kanske man borde ha tänkt till både en och två gånger innan projektet startade, men som hiskelig komedi passar den märkligt nog in i sammanhanget. Någon större global succé blev det minst sagt inte och Will Smith lär ha uttalat sig om att han ångrar att han tackade ja till den här rollen.

Wild Wild West är galet over-the-top och så hiskeligt påfläskad med effekter, vitsig dialog och snubbelhumor att man inte på något sätt kan ta den på allvar. Som hjärnbefriad underhållning passar den dock perfekt en avmätt helg när kraven på intelligens får stå tillbaka.
Fast titellåten är bra.

”Gordon, when you tell this story to your grandkids, you be sure to leave this part out.”
”Don’t worry.”