What We Do in the Shadows (2014)

What_We_Do_in_the_Shadows_posterMen åhhhh, HAHAHAHAHA, jösses! Härligt! Damn underbart!!

För en annan, som tröttnat lite på det här med vampyrer…ja hela konceptet kanske…kommer dagens rulle som en underbar, UNDERBAR, comic relief. Tar liksom udden av all skitnödighet som finns i genren. Och, godsakerna kommer från Nya Zeeland minsann i form av en skön mockumentary!

Idag får vi beviset för att det sannerligen inte är någon dans på rosor att vara vampyr! Vladislav, Viago och Deacon är alla vampyrer med några hundra år på nacken som delar ett hus i Wellington. Ett filmteam ”har fått lov att följa deras vardag” (eller nätter). Som mest består i att käbbla om vem som ska diska, städa och se till att hyran betalas. Och vad gör man egentligen som vampyr när man ska klä sig lite snitsigt för en kväll på stan…när det inte går att spegla sig!? Och hur kommer man in på de heta klubbarna när allt bygger på att man måste bli inbjuden i en byggnad!? Och visst är det irriterande att alla trevliga dejter man fixar måste sluta med ett blodigt bett i nacken…(one´s got to eat..). För att inte tala om alla jobbiga människor man behöver som kan fixa grejer…mot det vaga löftet om att få bli odödliga! Jisses vad de tjatar!

Se där, galna grejer att fundera på!
Alla som gillar serien Flight of the Conchords får en högtidsstund här då det är mannen bakom den, Jemaine Clement, som är både regissör, manusnisse och skådis (Vladislav) tillsammans med humorkamraten Taika Waititi (Viago).
Dessutom bor det en fjärde vampyr i källaren, Petyr, men han är 8000 år ganmal och ser ut som gamla Nosferatu vilket gör att ingen vill reta upp honom och hans humör i onödan…

What-We-do-in-the-Shadows-_pic

bra bett i soundet också?

Filmen tar hem så mycket skrattpoäng på sin deadpan-humor att jag stundtals tjoar och skrattar högt! Att se de ibland olyckliga vampyrerna sitta framför ”dokumentärkameran” och beklaga sig…mycket roligt! Clement och Waititi tar de flesta av vampyrklyschorna och skojar ned dem i galen mix, kanske är det här egentligen bara ett gäng snyggt formulerade sketcher som vävs ihop med dokumentärstilen? Och se där, finns där inte också en sekund av lite allvar och sorg inbakad när en av de odöda pratar om faktumet att de människor man hållit av och älskat faller ifrån och dör…man blir ensam i sin odödlighet.

Om man inte bor i kollektiv och råkar ut för en massa jobbiga vardagsgrejer förstås!

Att hela tiden stöta på det lokala varulvsgänget i parken är heller ingen höjdare! Tjafs och förolämpningar och till slut rejält bråk…och av bara farten mycket snygga effekter med varulvar! Vilken bonus! Nu vill man ju veta hur DE har det i sin vardag! Överlag är de sparsamma men detaljrika effekterna mycket trivsamma.

Liksom hela filmen är astrevlig. Föredömligt kort i sin speltid, vilket gör att man inte hinner tröttna. Och bäst är förstås alla invävda kängor mot hela den murriga, högtravande och stiffa vampyrromantiken.! HAHAHAHA….skrattar igen när jag tänker på en del scener! Se den! Bara gört!!!

Idag har Fiffi också kollat in vampyrvardagens alla snåriga problem. Skrattade hon lika högt som jag? Över och kolla nu direkt!

Men in Black 3 (2012)

Jag ska ärligt erkänna att jag kände viss oro inför den här rullen.
Den här ytterligare uppföljaren på samma koncept. Naturligtvis var originalet hur kul som helst (jorå), och bjöd på riktigt skojfrisk humor och diverse filmnördiga passningar. Att sedan Will Smith och Tommy Lee Jones passade varandra så perfekt var ju rena bonusen.

Lika bra som de var där då, lika trötta kändes de dessvärre i uppföljaren…och i ärlighetens namn kändes hela den produktionen lite trött och pliktskyldigt tillverkad. Det är sannerligen ett udda fenomen detta med uppföljare. Originalfilmer som kan vara supersucéer gör ju ofta att man vill ha mer av samma vara, så där har väl uppföljarna på något sätt sitt existensberättigande dårå. Problemet kan dock vara, och är ofta, att när uppföljaren kommer har hajpen redan klingat av. Det som var oohhh och ahhh ett visst år blir snabbt jaha och been there done that

För egen del kan jag till exempel ta Jurassic Park som ett påtagligt exempel på detta. Vid första filmen höll jag på att ramla ur biofåtöljen av hänförelse första gången dinosarna visade upp sig, sedan var det liksom bara en fortsatt resa igenom hela filmen med apsnygga visuella fröjdigheter i samklang med en engagerande historia. När uppföljaren så givetvis dök upp var jag inte alls lika begeistrad, visst var det fortfarande lite småspännande och snyggt gjort…men inte flabbergasting alls. Och del tre..tja det fanns liksom aldrig någon chans för den att närma sig Spielbergs original.

Nu säger jag inte alls att det inte ska få finnas uppföljare…och uppföljare på uppföljaren…MEN det finns otroligt stora risker med sådana filmer, och de som blivit verkligt lyckade uppföljare kan i min värld räknas på fingrarna..typ.

Ok, efter denna oändligt långa utläggning om detta fenomen tillbaka så till dagens film. Det har alltså gått ett par år och agenterna J och K gnetar på för att hålla koll på alla dessa aliens som finns runtomkring oss. Nog ser de lite slitna och likgiltiga ut, våra kostymnissar i svart. Kanske till och med lite trötta på jobbet. Nå, det ändras snabbt när bisarre rymdskurken Boris the Animal (Jemaine Clement) rymmer från ett välbevakat rymdisfängelse på månen. Boris har ett alldeles speciellt horn i sidan till gamle K och har nu bestämt sig för att ta livet av honom på ett snillrikt sätt genom att resa bakåt i tiden och döda K som ung och på så sätt ändra hela tidslinjen fram till nu.

Sådant görs naturligtvis inte ostraffat och när sakernas tillstånd börjar krångla är det upp till J att också ta sig tillbaka i tiden till slutet av 60-talet närmare bestämt, för att ställa allt tillrätta. Inte nog med att han hamnar i en helt annorlunda tid vad gäller stil, musik och den allmänna attityden..han måste också tampas med sin kollega K i yngre version! Goda råd är som bekant alltid dyra och nu måste de två tillsammans stoppa ondskefulle Boris med alla till buds stående medel.

Om jag nu var lite orolig i filmens början att det skulle bli ännu en rätt vattnig och utsmetad djupdykning i MIB-universumet, behövde jag inte oroa mig så speciellt länge. Faktiskt. Dagens installation visar istället upp en friskhet och fräschhet som inte skådats sedan just originalet. Det är som att historien om MIB bara har mått bra av att få ligga lite i dvala, nu blir det plötsligt lite småkul igen med gnabbet mellan J och K, underhållande att se alla de galna former en alien kan komma i…och framför allt kul att se vad snygga effekter kan göra ihop med ett manus som inte bara satsar på actionsekvenser utan också blir lite smålurigt och framförallt engagerande igen.

udda form, men samma dynamiska duo

Will Smith är naturligtvis fortfarande filmens stora star, Tompa LJ nöjer sig med en rätt påtaglig andrafiol och försvinner ur bild rätt mycket av speltiden. Istället är det Josh Brolin som mycket förtjänstfullt och roligt blir en yngre version av K, och detta på ett nästan makabert skrämmande bra sätt! Det är tusan som en yngre version av TLJ både vad gäller rösten och sättet att agera. En stor del av filmens vitalitet kan nog tillskrivas att man satsar på just greppet med en yngre K, den nödvändiga förändringen för att bli lite olik sina föregångare.

Men in Black 3 blir således piggt underhållande tack vare en historia som tar ett språng bakåt i tiden och skojar lite med både rymdandan och stilen i slutet på 60-talet. Finurliga kringelkrokar ser till att våra agenter från MIB-byrån också figurerar i lite alla möjliga sammanhang från denna tidsperiod och regissör Sonnenfeld står åter vid rodret och ser stabilt till att min oro i början var onödig energi att ödsla. Och som extra bonus blir det till och med  lite känslosamt avslöjande av hemligheter i slutet.
Men nu känns det nog som det räcker med MIB va…? Trots allt.