Etikettarkiv: Bruce Willis

Jun 5 2019

Glass (2019)

Lite otippat ändå att slutet på Split visade sig återkoppla till gamla Unbreakable på ett ganska intressant sätt. Samt bygga förväntning för ännu en rulle om den hiskelige Kevin Wendell Crumb. M. Night Shyamalan slår alltså till med en sorts utdragen trilogi. Tänkte han ens på det från första början? David Dunn (Bruce W) är tillbaka på gatorna igen. Nu jagar han The Beast (Kevin aka James McAvoy) som ju slapp undan under upplösningen av Split. Snart är dock båda infångade av kvinnliga forskaren Ellie Staple (Sarah Paulson) och ivägskeppade till murrigt dårhus där de låses in, tillsammans med….wait for it…Elijah Price (Samuel L. Jackson) från Unbreakable! Hela gänget på ett ställe! Hurra! Eller??

Tja, idén om en kombofilm med de här lirarna lät nog bättre i Shamalamadingdångs huvud än vad som visas upp. Storyn känns jäkligt framkrystad och icke speciellt engagerande. Det är mycket snack fram och tillbaka. Lite svårt att till fullo fatta varför Dr Ellie (som givetvis har hemlig agenda) gör som hon gör. Även om tappert försök görs i slutet för att förklara. David Dunn känns lite…trött. Eller är det bara Willis på autopilot? Sam Jackson pladdrar på, men blir aldrig speciellt intressant. Hans figur har aldrig varit det om du frågar mig. Och så McAvoy som dåren Kevin med alla sina personligheter. I Split kändes han rätt skrämmande och obehaglig. Här blir han mest en karikatyr på sin egen figur. En tokskalle helt enkelt. Och varför är stackars Anya Taylor-Joy inknöad (verkligen!!) här? Inga obehagsrysningar genom kroppen direkt när man skådar detta. Mer onödigt omständligt om tre lirare på ett lurkigt ställe. Finner nog nåd bara för att det är en avslutande (?) rulle i en väldans långdragen trilogi. Lite cred också till Shyamalan för vissa snygga scener. Överlag dock inget att minnas nån längre tid.

Sep 26 2018

Death Wish (2018)

Tillhör dom som aldrig riktigt gått på hajpen med originalets storhet. Japp. Jepp. Jupp. Gamle Bronson lullade väl mest runt och knäppte en bad guy då och då? Och inte på de mest uppseendeväckande sätten direkt. Eller, kanske var det så då…i 70-talets bistra filmtillvaro. Anyhow, eftersom allt går i cykler i Hollywood var det väl bara en tidsfråga innan den här storyn hamnade i återvinningskastrullen. Lite justerad också. Brucan Willis är Paul Kersey, här kirurg i Chicago. Med flott hem, älskad fru (Elisabeth Shue tillbaka i pytteroll!) och pigg dotter. Rädda liv är Pauls ledstjärna i tillvaron..och kanske har han också blivit lite soft på äldre dar. Drar sig för konflikter.
Annat att vänta när hemskheter slår till. Homeinvasion av räliga inbrottsskurks som tar livet att fru Kersey och skadar dotter till komatillvaro. Pauls liv störtar samman och snart vaknar en hämnare i honom. Som inte bara tänker hitta gärningsmännen…utan också passar på att börja rensa Chicago från kriminellt patrask. En äkta viligante! Medial uppmärksamhet såklart och snart börjar polisen förstås intressera sig för den gode Paul som är ute och smyger om nätterna.

Eli Roth står för regin, kanske en nedtonad Roth mot vad vi är vana vid. Willis kunde förstås lika gärna heta John McClane här. Han är hårdingen, The Man. Gubben som ingen jävel sätter sig på. Dubbellivet kostar dock på och snart börjar hans bror (Vincent D´Onofrio) ana ugglor i mossen. Ska Paul hinna hitta frugans mördare innan allt avslöjas…?
Rakt, enkelt och grovt ytligt detta. Inga konstigheter. Willis spelar sina hårdingar på ren rutin numera, men så länge han gör det så pass stabilt som här..har jag inga problem med det. Jag får vad jag vill ha av gamle Willis. Nånstans har Roth och manuset också vävt in en liten tråd i manuset om det här med tillgång till vapen och vapenlagarna i dagens USA, men det landar ganska blekt. Fokuset ligger ju på det alla vi se; Brucan spöa upp buset!

Inget att arkivera för framtiden, men nog funkar det för stunden. Godkänt.

Aug 6 2017

#sommarklubben: Unbreakable (2000)

En film som jag väldigt länge dissade ganska rejält! Kanske var det att jag fortfarande var kvar i M. Night Shyamalan´s hysteriskt twistade Sjätte Sinnet bara året innan som gjorde att jag var kallsinnig inför den här. Ganska länge ansåg jag den också vara den gode Nights sämsta rulle…tills After Earth kom typ…

Nåväl, de säger ju att när fan blir gammal blir han präst….så in med rullen i spelaren igen, typ 17 år senare. Vad passar sig väl bättre än under just en regnig sommarkväll!?

Och javisst! Här har vi ju banne mig en rulle som legat till sig alldeles formidabelt! Sakta berättad, dystert berättad. Men lika gåtfullt och sådär nyfiket som Shamalama-ding-dång får till det då och då. Bruce Willis som den glåmige, fåordige säkerhetsvakten David Dunn, vilken tycks osårbar. Alltså fysiskt osårbar. Är det rentav en slumrande superhjälte i förklädnad? På andra sidan spektret Samuel L Jackson i galen frippa som den trasige, ja alltså rent fysiskt också, och mystiske Mr Glass som av någon anledning förföljer David och har teorier om hans tillvaro. På en annan front försöker David hantera en förestående skilsmässa från hustrun Audrey (stabilt spelad av Robin Wright..som kanske tyvärr har för lite att jobba med).

Jag slås av hur smart Shyamalan varvar hederligt drama, med lagom twistad mystery/spänning. Kännare av den filurige regissören vet ju också vid det här laget att han sällan lämnar en rulle utan att avsluta med en slingrig vändning.

Här har vi en rulle som växt rejält under åren. Jag uppskattar Willis lågmäldhet och den till synes händelsefattiga storyn på ett helt annat sätt nu.
Naturligtvis också extra intressant att slänga ett öga på den här nu i samband med att Shyamalan riktar blickar mot den i samband med sitt nya alster Split (2016). Jag säger smutt!

Sanna identiteter i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Aug 26 2015

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Jun 30 2015

Sommarklubben: Blind Date (1987)

Blind_DateBrucan Willis i sin första stora långfilsmroll!
Som kontorsråttan Walter, i snabbt behov av en dejt till chefens flådiga affärsmiddag. Svaret på problemet blir Nadia (Kim Basinger som brunett!). Grejen med Nadia är bara att hon inte bör smaka på spriten, inte ens lukta på korken….då händer det mindre trevliga saker.

Tror ni Walter håller på förmaningen?
Tror ni tillställningen avlöper utan dramatik?

Oerhört lättsamt och en ganska simpel bagatell till film, om än rätt charmigt underhållande.
Vi ser skön L.A.-stil på kläder, musik och prylar anno mitten av 80-talet. Hjälp!
Första halvan av rullen roligast, då Basinger spelar packad på riktigt stökmysigt t sätt och Willis tålamod sakta tryter. Dessutom stalkas paret av ett hysteriskt ex till Nadia i form av advokatdåren David (John Larroquette). Vilket kaos. Vilka prövningar för den oförberedde Walter!

Andra hälften av storyn mer standard-spring-i-dörrar-komedi av veteranen Blake Edwards som regisserade lite med vänsterhanden här, men det blev rätt charmigt ändå. Kim Basinger ett riktigt komedifynd och Willis ett nervigt knippe, ganska långt från den stenhårde snut som bara ett par år senare skulle dyka upp i Los Angeles igen.

En typisk 80-talskomedi. Med trevlig eftersmak. Trots klyschorna.

Onyktert i sommarnatten.

Apr 16 2015

Vice (2015)

vice_posterEn rulle som börjar få slagsida redan innan den hunnit börja ordentligt.
Sort of.

Här är det framtid igen, och en lirare (Bruce Willis) har skapat ett lyxigt spa där rikingar kan boka in sig och leva ut alla sina perversa lustar och kriminella önskningar på stackars androider i människoskepnad som varje kväll får minnet raderat. Därmed kommer de aldrig ihåg nåt av det de råkar ut för.

GIVETVIS blir det en glicth i systemet och en ung snygg (givetvis) tjej-robot börjar tänka utanför den box hon ska hålla sig i. Aj då. Oj då. Suck.

Som en lökig mischmasch av Westworld och Blade Runner. Hu! Ni hör ju själva.
Thomas Jane ser ut som en vild Christopher Lambert och jagar runt som motvallssnut, fast besluten om att fånga robobruden på rymmen och samtidigt avslöja cynikern Willis gubbe som mest sitter framför sina dataskärmar och väser plattityder. Robotbruttan själv, Kelly, spelas av nån okänd donna som antagligen är modell, för skådespela kan hon inte. Jag läser mig till att hon varit med i The Master (2012). Kan inte minnas henne, så hon var antagligen lika usel där.

vice_bild

meka lite med bruttans huvud så blir det nog bra. not.

Synd ibland att kanske-på-papperet-bra-idéer kastas bort i det stora B-träsket i Hollywood….kunde detta kanske blivit nåt i händerna på andra? Äsch, vem försöker jag skoja bort!?
Det här en ren pannkaka! Skit. Willis fortsätter att ta emot semesterpengar för att haspla ur sig lite jönsiga repliker.
Men vad fan, han kanske bor i ett dyrt hus i Tinseltown….?

Som ett för långt tv-avsnitt av valfri sämre deckare på kanal 6.

Mar 3 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 6 (1999/2000)

coverSäsong 6 av Vännernas liv startar där förra slutade, i Las Vegas!

Full fart från början, och återigen hamnar Ross och Rachel i centrum efter sin vigsel på fyllan. Väl tillbaka i New York vill Rachel ha skilsmässa bums och ber Ross fixa detta… men Ross mörkar och har som argument att ”han inte vill bli känd som snubben som skilde sig tre gånger”.
Mycket roligt när han och Rachel återigen går i clinch med varandra och humorn flödar ur det fyndiga manuset. pic2

Annars fokuserar den här säsongen mest på att Chandler och Monica flyttar ihop. Romantiskt värre, men inte HELT lätt med tanke på Monicas kontrollbehov och Chandlers alla olika nojor! Hahaha för oss som tittar förstås! Påtagligt är dock att den här perioden i Matthew Perry´s liv är bland den tuffare. Han pendlar dramatiskt i vikt under säsongen, och ser rejält risig ut i en del avsnitt på grund av sina missbruk. Vissa avsnitt känns till och med ändrade där man uppenbart har tonat ned hans minuter till ett minimum. Trist, men sant. Även om Perry helt klart har en hög lägstanivå kan inte ens han komma undan helt.
Vi får ett par obligatoriska Chandler-oneliners…men visst är de sällsynta här.

Istället är det fantastiska Lisa Kudrow som i Phoebe´s gestalt kliver fram än mer och tar dirigentpinnen vad gäller härliga kommentarer och knashumor! Jag har skrivit det förr, om hennes sköna förmåga att tajma och sätta skämten, och i den här säsongen är det mer än nånsin av den varan! Kanske hon fick ”ta över” en del av Chandlers repliker? Phoebe blir banne mig den som känns mest vital och pigg genom hela säsongen! Härlig tjej!

pic1 pic3

David Schwimmer fortsätter som vanligt med sina minspel och misslyckade planer. Han får nytt jobb, börjar dejta en elev, lägger sig till med brittisk accent i ett avsnitt! Tydligt är nu att manusnissarna vill göra honom lite till gängets losersnubbe…om man kan prata i de termerna. Det mesta Ross tar sig för i säsong 6 går åt skogen. Fast på ett kul sätt förstås! (tandblekningen!!) Kanske har han ändå inte kommit över Rachel riktigt? Munhuggeriet med just Jennifer Aniston är som vanligt av hög klass. Kanske det stabilaste genom hela serien?

Joey får en snart en ny, kvinnlig, lägenhetskompis och får såklart problem med det…så som bara casanovan Joey kan få. Dessutom en ny roll i en serie där han spelar mot en robot! Ehhh..
Matt Le Blanc levererar genom hela säsongen, men nåt annat var inte heller att vänta.

Förutom storyarcen med Chandler och Monica, och hur deras nya samboliv påverkar de andra både känslomässigt och praktiskt, bjuds vi på de sedvanliga nedslagen i vardagen. Vissa episoder roligare än de andra såklart, jag summerar in 13 avsnitt som jag sätter som lite extra bra vilket ger att drygt 50 procent av säsongen var en höjdare. Det tackar vi för.

pic4 pic7

Det märks på produktionen att det är en stabil apparat som rullar. En väl sammansvetsad grupp framför kameran som agerar stadigt. De är romcom-stjärnor som vet sin status. De verkar både känna varandra otroligt väl nu, och har riktigt kul framför kameran. Mycket snygg tajming på alla skämt och återigen finns en del humor som vågar sig på att gå lite under bältet. Sånt gillas! Överlag är mysigheten en riktigt stor punkt i den här säsongen.

På gäststjärnefronten får man lite godsaker den här gången!
Vi har en bister Bruce Willis i tupé, vilken dyker upp som pappa till den elev som Ross försöker sig på att dejta! Willis förstås som fisken i vattnet vad gäller humorn. Han fick också en Emmy för sin insats som gästroll. Vi får också en ung Reese Witherspoon som Rachels yngre och bortskämda syster, Elle Macpherson som Joeys nya lägenhetskamrat och så Tom Selleck i sitt sista framträdande som ögonläkaren Richard. Och detta i ett dramatiskt avsnitt när Monica plötsligt blir osäker på framtiden med Chandler!

pic5 pic8

Att Chandler och Monica nu håller på att slå sina påsar ihop är förstås en kanske naturlig och ganska trivsam utveckling, meeeen nog saknar man lite den ”gamle” Chandlers stundtals galna och hysteriska sätt att förhålla sig till kärlek och att träffa tjejer..? Perrys och Courtney Cox´nya lycka ihop blir lite på bekostnad av den ”ungkarlslyastämning” som rådde hos Joey och Chandler förr i den där lägenheten mitt emot tjejerna. Å andra sidan, kanske en naturlig utveckling i seriens fortsatta leverne?

Jag trivs med Säsong 6. Den bjuder inte på hysterisk humor hela tiden, mer ett mycket jämt lager av stabilitet och trivsamhet. Vissa skämt är galet roliga, och Ross har några fina stunder där han får briljera som den rejäla nörd han kan vara. Phoebe får priset som säsongens överlägset roligaste karaktär, men Matthew Perry´s privata problem drar ned helhetsbetyget ett snäpp. Man märker att det kunde blivit så mycket bättre med den ”vanlige” Perry i form, istället är det uppenbart att man mörkar hans besvär och istället ger honom återhållsam speltid. Trist.

pic9 pic6

Men men…Vänner sviker inte vad gäller underhållningsvärdet, och än mer framstår hela serien som en av tidernas bästa rom-coms någonsin!
Säsongen blev såklart inte lottlös vad gäller nomineringar till Emmy-priser. Hela 6 nomineringar (bl.a. Aniston och Kudrow) där det dock ju ”bara” blev jackpott för gästskådisen Willis.

 

  

Så kan det gå! Nu…mot säsong 7!

friends_1994_245_poster

 

 

 

Jan 14 2015

Sin City: A Dame to Kill For (2014)

sincity2_posterJag tillhörde verkligen de som charmades fullständigt av förra filmen.
Stilen, upplägget, det visuella, noiren.
Men det var 2005.

Tiderna förändras.
Det som en gång var fräsigt värre blir snart vardagsmat. Vilket i och för sig inte alls behöver betyda att en film i samma spår per automatik blir crap ett par år senare.
Fast då bygger det också på att det ska finnas en mening med en ny film.
Vilket det inte gör här. Överhuvudtaget.

När jag glor på det som sker på detta ytterst ansträngda och konstgjorda sätt….känner jag inget alls.
Jo, en uttråkad känsla. Börjar istället fundera på om jag inte borde ägnat kvällen åt nåt annat. Det hjälper inte att man kallat in duktige Joseph Gordon-Lewitt eller stabile Josh Brolin som komplement till de återkommande Powers Boothe, Jessica Alba och Mickey Rourke, herregud det finns ju inget att berätta här! Effekterna känns redan gamla som gatan och föga imponerande.
Jag fattar verkligen inte varför denna film överhuvudtaget gjordes. Första rullen var ascool när den kom. Här blir bara trött upprepning. Det hjälper inte ens att man slänger in en foxy Eva Green som (naturligtvis) tillbringar största delen av sina filmminutrar naken…
Pliktskyldigt flimrar Bruce Willis förbi ett par sekunder också, som om det skulle hjälpa.

sincity1

på väg till…ingenstans.

Som om Robert Rodriguez och Frank Miller trott att det liksom går att koka samma serietidningsaktiga episod-soppa på en spik igen.
Den gubben gick inte.
Effekter, effekter och mer effekter….men ingen mening med filmen.
Inte uselt, men inte bra.
Bara….trist.

 

Sep 29 2014

The Prince (2014)

Jason Patric. Kommer ni ihåg honom? Slog en gång igenom i den gamla 80-talsdängan The Lost Boys. Och sen gjorde han väl ett rätt bra inhopp i Narc vill jag minnas. Och sen var han ju också leading man i supderduperfloppen Speed 2. Say no more. Som straff för det har det väl inte varit så mycket mer att skriva på A-kontot för denne skådis känns det som.

En stabil tillvaro i B-filmsträsket således. Idag är han därför Paul, bilverkstadsägare, pappa till studerande dotter och…taa-daa….”pensionerad” torped från undre världen! Johorå serru. Förvånad….inte?
Tänkte väl det.

När studentdottern inte hör av sig, och en okänd tjomme svarar i hennes telefon börjar vår man känna obehaget komma krypande. Här luktar oroligheter och mygel och osanningar lång väg. Återstår bara att ge sig ut på vägarna och börja snoka efter ledtrådar. Han hookar snart upp med kvinnlig kompis till dottern och färden styrs mot New Orleans. Som av en händelse Pauls gamla hoods i den kriminella karriären. Och att spåren leder vidare in i droghandelns mörka vrår oroar Paul ännu lite mer. Tur då att han inte helt hjälplös och rådvill i branschen.

En otroligt keffare, stabbigare och uslare variant på allt vad en hårding som Liam Neeeson haft för sig som hämnande pappa.
Det är vad som bjuds här baske mig. Lågbudgetstilen värker igenom i varenda filmruta och man undrar för ett ögonblick VARFÖR i hela friden man skådar ett verk som detta. Men det kunde man ju inte veta innan. Eller, jo kanske typ 10 minuter in i rullen. Men det är som vanligt i filmälskarbranschen; man måste dyka ned i träsket då och då för att uppskatta pärlorna man hittar andra gånger.

Patric känns både trött och obekväm i rullen. Han kan OMÖJLIGT ha trott att det här skulle vara en biljett tillbaka till de större rollerna igen. Glöm det säger jag. Av nån märklig anledning har filmmakarna också lyckats få med både Bruce Willis och min favvo John Cusack på resan. Man får hoppas att DE två tog furstligt betalt för att ställa upp. De tillför nada i rullen och de syns framför kameran i kanske totalt 15 minuter av rullens totala 93 minuter. Om man lägger ihop deras insats.

Ibland avskyr man bara de här direkt-till-DVD-filmerna.

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Maj 7 2014

Filmspanarna: Hår!

Kan månadens tema, utvalt av kamraterna i klubben, vara det lustigaste som sett dagens ljus? Jag menar, HÅR som tema. Hår. Inte varje dag du tänker på hår i filmsammanhang.
Erkänn.

Well, ingen utmaning är väl för knäpp i en filmnördcirkel så varför skulle man backa på dagens hittepå. Dessutom har det ju alltid den fördelen att man triggar igång sin hjärna med allsköns obskyra tankar inom filmens värld. Hur knasiga teman som än dyker upp.
KOM IGEN, klart jag gillart! Annars skulle man väl inte mata fram den här texten om dagens ämne….

Så, hur tar vi oss an hår?
Kan man rentav kolla lite hur Hollywood förhållit sig till detaljen? Asch, vid en snabb slagning i luntorna ser man ju att Drömfabriken redan tidigt kastade blickar på gamla Bibeln där man ju tex hittar den gamle gamängen Simson…ni vet killen med superpowers från Gud…som satt i håret! Dessvärre för tjommen Simson träffade han ju den lömska Delilah, som klippte av honom hårsvallet och sen var det liksom…klippt! (sorry!)
1949 slantade Paramount och filmmogulen Cecil B. De Mille upp dollars så det stänkte och gjorde mastodontfilm av historien. Stort spektakel och succé. En av de mest inkomstbringande rullarna i det gamla Hollywood faktiskt.

Hoppar man fram lite (ganska långt faktiskt) kan man ju stanna till vid den rullen som kanske mest dyker upp i skallen när man tänker på hår, nämligen….eh…Hair!
Milos Formans film från -79 av den gamla Broadwaymusikalen om Vitenamkriget och det oroliga 60-talet. Hippisar och bistra myndigheter. Treat Williams i ystert hårsvall och en nördig John Savage. Lite flum och lite sköna tunes, där just musiken i ärlighetens namn var bättre än själva filmen i sig.

Njae, jag tänker vidare. Det finns ju troligen ett antal takes på det här temat. Men vet ni, jag gör en bakvinkling på det hela. Bare with me!

Hår i all ära. Men är det något som blir snackis i filmvärlden är det väl mer avsaknaden av just hår. På en person som normalt INTE har problem med detta.
Att förändra sitt utseende för en roll har alltid varit ett säkert kort för skådisar. Uppmärksamhet och skriverier. Man kan göra det på många sätt (ja jag glor på dig Christian Bale och kanske på dig Matthew Mc!), men att göra ingrepp i sitt hårsvall brukar anses som seriöst nog i många läger.

SÅ, varför tar vi inte en liten titt på filmfilurer som gjort just det…!
Kolla in de här 8 lyckliga skitarna bara:

Min favvo Cate Blanchett drog fram saxen för sin insats i filmen Heaven från 2000, där drama och besvärligheter väntade. Goa Cate går från timid engelsklärarinna till eftersökt möjlig terrorist…och då kan ju lite baldness vara handy när man är på flykt kanske…

Vad sade scientologerna när token John Travolta såg superpsycho ut i rullen From Paris with Love 2010? Å då var han ju ändå en good guy! Goatieskägget gör ju sitt till, men nog sticker han ut i sällskapet!

Pålitliga Sigourney Weaver bangade inte att offra hårsvallet när hon (motvilligt?) ställde upp på del 3 i Alien-sagan 1992. Kommer man till en lurkig och skitig fångplanet där ALLA måste offra sina lockar får man väl ta seden dit man kommer såklart. Helt okej look dock och Ripley såg hårdare ut än nånsin. Om än kanske lite rädd just här.

Matt D sportade rakad skalle och flexade muskler häromsistens i Neil Bloomkamp´s Elysium. Vilket var helt awesome då Damon ser sjukt cool ut i hela filmen och har en naturlig look som skalad hjälte om det skulle behövas fler gånger.

Titta så glad Natalie Portman ser ut över behandlingen i den murriga, mörka, mystiska och fräsiga V för Vendetta 2005. I framtidens brittiska imperium är det hårda tider, och Portman tvekade inte att låta lockarna falla för att det skulle bli en trovärdig insats. Även om hon tjuter här.

Gamle Jeff Bridges har väl alltid haft hår så det räcker och blir över? När han anställdes för att vara skurk i första Iron Man tvekade han dock inte att skala sig. Vilket såklart gör hans skurkimage mer njutbar. Eller är det skägget?

Tjejen som kanske hängt med längst (?) i Hollywood i modern tid (jäklars vilken crush jag hade på henne -86 i Härom Natten!!), Demi Moore, är nog lite av en kameleont. Klarar att kasta sig mellan rollfigurer lite hur som helst. När hon tog sig an rollen som militärbruttan Jordan i G.I. Jane 1997 var det inget snack om att inte raka av det stiliga hårsvallet. Looken som pinnsmal stridis gav henne kanske inte framgång med filmen, men nog respekt (eller inte) som skådis vilken tog seriöst på uppgiften.

Och så till sist…mannen som gav den rakade skallen en look innan det ens VAR en look och trend. Han som tycks ha gjort det till ett varumärke. Som dessutom passar förbaskat bra som baldy! Kommer vi ens ihåg hur Bruce Willis såg ut MED hår!?! Här från de underbara galenskaperna i De 12 Apornas Armé 1995. Skalligheten när den är som bäst!

Så då.
Ett litet nedslag i hur HÅR, eller avsaknaden av just hår, kan ge lite extra uppmärksamhet. Idag är det ju troligen rätt vanligt på film….men visst höjer vi ändå på ögonbrynen lite extra när det är en kvinnlig skådis som går lite all-in med sin looks för att förhöja trovärdigheten? Undrar varför..?

Med denna fråga hängande i luften lobbar jag nu över er till nedanstående kamraters take på månadens tema. Kan någon av dom möjligen ha trasslat in sig i någon annan fundering..?

****

 

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Apr 26 2014

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Apr 1 2014

återtitten: Döden klär henne (1992)

Hahaha.
Meryl Streep borde FÖRSTÅS haft en Oscar för den här galna rollen som skönhetsbesatt toka.
Ett praktexempel på hennes komiska ådra! Bruce Willis som hysteriskt drinkande tönt går inte heller av för hackor. Släng slutligen in Goldie Hawn som vass och bitsk hämnerska så är farskarusellen komplett. Gjorde regissören Robert Zemeckis bättre filmer förr?! En del talar för det, här lät han trion ovan leka sig igenom ett ganska jönsigt men UNDERHÅLLANDE manus.
Teaterdivan Madeline (Streep) snor plastikkirurgen Ernest (Willis) från mesiga Helen (Hawn), åren går och tidens tand är inte snäll mot Madeline…tills hon upptäcker lite ockulta trix som kan bota hennes begär efter ungdom och skönhet. Som vanligt ska man dock aldrig ge i sig i kast med skumma krafter. Inte ens i en komedi. Skönt drag i överspelet från de inblandade OCH i specialeffekterna… som drog hem en gyllene gubbe detta år.

Inget du kanske räknar in som en klassiker i framtida filmböcker, svagare mot slutet, men överlag en rejält murrigt knasrolig svart skröna längs speltiden om skönhetsideal med BISARRA konsekvenser.
Fortfarande bra sting i humorn här.