Sin City: A Dame to Kill For (2014)

sincity2_posterJag tillhörde verkligen de som charmades fullständigt av förra filmen.
Stilen, upplägget, det visuella, noiren.
Men det var 2005.

Tiderna förändras.
Det som en gång var fräsigt värre blir snart vardagsmat. Vilket i och för sig inte alls behöver betyda att en film i samma spår per automatik blir crap ett par år senare.
Fast då bygger det också på att det ska finnas en mening med en ny film.
Vilket det inte gör här. Överhuvudtaget.

När jag glor på det som sker på detta ytterst ansträngda och konstgjorda sätt….känner jag inget alls.
Jo, en uttråkad känsla. Börjar istället fundera på om jag inte borde ägnat kvällen åt nåt annat. Det hjälper inte att man kallat in duktige Joseph Gordon-Lewitt eller stabile Josh Brolin som komplement till de återkommande Powers Boothe, Jessica Alba och Mickey Rourke, herregud det finns ju inget att berätta här! Effekterna känns redan gamla som gatan och föga imponerande.
Jag fattar verkligen inte varför denna film överhuvudtaget gjordes. Första rullen var ascool när den kom. Här blir bara trött upprepning. Det hjälper inte ens att man slänger in en foxy Eva Green som (naturligtvis) tillbringar största delen av sina filmminutrar naken…
Pliktskyldigt flimrar Bruce Willis förbi ett par sekunder också, som om det skulle hjälpa.

sincity1

på väg till…ingenstans.

Som om Robert Rodriguez och Frank Miller trott att det liksom går att koka samma serietidningsaktiga episod-soppa på en spik igen.
Den gubben gick inte.
Effekter, effekter och mer effekter….men ingen mening med filmen.
Inte uselt, men inte bra.
Bara….trist.

 

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.

Iron Man 2 (2010)

Ok. Fortfarande lika visuell läcker, fortfarande lika vitsig huvudperson, fortfarande lika over-the-top-berättad.
Men, inte lika bra som sin föregångare vad gäller storyn som helhet. Regissör  Jon Favreau tar inga risker, satsar på de säkra kort han har till sitt förfogande och låter således Tony Stark och co komma tillbaka i en story som egentligen blir två på en gång. I den ena brottas Stark med sin egen hälsa och trycket från myndigheterna som vill att han överlämnar Iron Man-teknologin till dem. I den andra storyn handlar det om ren hämnd när den överspelande (men alltid sevärde) Mickey Rourke som galen ryss lägger sig i händelseutvecklingarna för att kvitta en gammal oförätt.

Precis som i föregångaren verkar Favreau ha sinne för Robert Downey Jr.:s snabba käft och slagkraftiga punchlines, och låter honom fortsätta i samma stil här till visst besvär för hans trogna assistent Pepper (Gwyneth Paltrow) som också den här gången får riktigt mycket mer att stå i. Nya i rollistan är, förutom Rourke, Scarlett Johansson, Don Cheadle som ny sidekick, Sam Rockwell som rätt skön bad guy och självaste Sam L. Jackson vilkens karaktär är en rent skamlös (men underhållande) promotion inför dennes större roll i den  kommande filmen om Avengers.

Det manuset har förlorat i kraft sedan förra gången vill man uppenbarligen ta igen på digitala effekter och därför blir sista tredjedelen också lite farligt nära en ganska sövande upplevelse av (förvisso snygga) sömlösa actioneffekter utan speciellt mycket hjärta och känsla. Så pass långt gånget i filmen har också Stark själv hunnit genomgå ett antal faser, från rent obstinat, sunkig och rejält ur gängorna och tillbaka till en rättskaffens man som naturligtvis kommer till sans en gång för alla. The bad guys oskadliggjorda med lite goda kamraters hjälp och Iron Man-ettiketten återupprättad. Alla glada och nöjda.

pyssel och trix!

Iron Man 2 bjuder precis vad som väntas. Inga nya infallsvinklar. Inga nya fräscha vägar i manuset, här stannar vi på den beprövade vägen till sköna dollars i kassakistan. Det blir helt enkelt lite mer av varan från förra gången. Fast lite sämre. Men ändå underhållande i all sin ytlighet, och filmen lever skyhögt på Robert Downey Jr:s osvikliga talang att leverera sköna repliker i tid och otid. Fortsatt beröm också till Favreaus blick för snygga bilder kombinerat med ett tufft soundtrack.

 

The Wrestler (2008)

Det finns en ton i den här filmen som träffar så rätt. Som gör att man sitter med hjärtat vidöppet och bara känner för Mickey Rourkes figur Randy ”The Ram” Robinson, vilken för en tynande tillvaro som fribrottare bokstavligen på livets bakgård. Det fanns en tid då The Ram var stort affischnamn och drog fullt hus på Madison Square Garden. 20 år senare är han en ledbruten man som hankar sig fram på det enda han kan, att brottas i sunkiga gymnastikhallar inför ett antal få hängivna fans. Kroppen, fylld med diverser substanser, ger honom en varnande signal om att han borde sluta med vad han gör. Vilket dock visar sig lättare sagt än gjort, för vad ska en man göra som inte gjort något annat än fuskbrottats i drygt tjugo år? Extrajobbet på den lokala stormarknaden ger inte mycket till inkomst.

Mickey Rourke är fullständigt lysande i rollen som Randy, och det otäcka är att det känns som om man lagt ett karbonpapper över hans eget liv. Regissör Darren Aronofsky (Requiem for a Dream) kan inte ha haft någon annan i åtanke inför den här filmen. Och Rourke gör det så bra så att han antagligen aldrig kommer att göra något liknande igen, att han inte fick gå hem med guldgubbe detta år är ett mysterium och nästan lite skandal. Som vän och bollplank i den oglamourösa tillvaron finns också strippan Cassidy (Marisa Tomei i ännu en godhjärtad roll) på den bar där Randy brukar hänga. Tillsammans finner de något slags förtroende i varandra, och hon uppmuntrar honom också att försöka återuppta kontakten med sin nu vuxna dotter Stephanie (Evan Rachel Wood) vilket inte är helt lätt. Samtidigt lockar en promotor med erbjudande om en returmatch mot en gammal legendarisk motståndare, vilket skulle betyda några minuters ljus i strålkastarnas sken igen.

The Wrestler rusar inte på i manuset, filmen bygger sakta upp våra känslor och medömkan för Randy. Man känner verkligen med den gamle kämpen, som nu på ålderns höst försöker ställa allt tillrätta och finna en sorts dräglig plats i tillvaron. Att ta sig ur den gamla cirkusen i wrestlingvärlden är dock svårare än han räknat med, en värld där han i alla fall är sedd, om än för några ögonblick. Det är en hjärtslitande film, enkel och naken gjord men med effektiva scener och en story som är väl värd att ta till sig.

Betyget: 4/5