Tre saker som drog till sig mitt dräglande, giriga, intresse för den här miniserien;
1) Westernmiljö. Man kan ALDRIG få nog av the old west!
2) Kevin Costner. Släng på snubben en stetsonhatt och placera honom i 1800-talet. Slår ALDRIG fel.
3) En miniserie i ordets rätta bemärkelse. När serier görs som här i behagliga 3 avsnitt med långfilmsspeltid kan det ALDRIG gå fel. Vilket det inte heller gör.

Fram till dags dato är också dagens serie den skapelse som enligt de amerikanska livsviktiga tittarsiffrorna slagit tittarrekord vad gäller en serie på reklamfinansierad kabel-tv over there! Inte mindre än 13.9 miljoner bänkade sig inför första avsnittet av detta drama i westernmiljö, 13,1 miljoner såg andra avsnittet och 14,3 miljoner såg avslutningen. Inte kattskitt har man förstått. Bakom dagens historia ligger för övrigt självaste History Channel som därmed också ger sig in i dramabranschen på allvar kanske. Tacksamt ämne är det dock, speciellt i USA.

Vad är det som skildras här nu då? Jo, en av den amerikanska historiens mest kända familjefejder som någonsin förekommit. Den mellan familjerna Hatfield och McCoy i 1860-talets USA. Själva konflikten var av det segdragna slaget och sägs ha varat mellan 1863-1891 och utspelades huvudsakligen i och runtom gränstrakterna mellan West Virginia och Kentucky. Allt inramat av de väldiga Appalacherna. Fejden mellan de envisa och härdade familjerna har blivit något av en american folklore, och nämns inte sällan då man snackar familjeheder, stolthet och att hämnas oförätter som familjen utsatts för. Allt enligt allehanda uppslagsverk alltså.

Vad som utlöste fejden från början lär ha varit en mischmasch av att någon valde fel sida under inbördeskriget, någon snodde åt sig en bit land i fel dal, någon stal en gris som egentligen tillhörde nån annan. Ja ni fattar, det var ju inte så mycket som behövdes för att dra igång snacket, skvallret och adrenalinet när diverse familjemedlemmar skulle uppdateras om läget.
Av en fjäder blev det rätt snabbt en höna, om man säger så.

Här har då inte sparats på dollars när det gäller att besätta rollerna i detta drama. Rutinerade räven Kevin Costner axlar hatt och tillhörande pipa när han förvandlas till ”Devil” Anse Hatfield, ledare och överkucku för Hatfield-släkten. På andra sidan floden mopsar Randolph ”Ole Ran´l” McCoy upp sig i Bill Paxton´s gestalt. Det lustiga är att när serien börjar, och inbördeskriget rasar för fullt, är de två männen goda vänner och tvekar inte att rädda livet på varandra. Olyckliga omständigheter och missförstånd..och ungdomligt oförstånd från andra familjemedlemmar kommer dock att driva de två rävarna till bittra fiender. Båda familjerna hädar naturligtvis att de har rätt i alla de olika konflikter som dras upp till ytan, men i tider där det uppenbarligen var svårt att hålla koll på vad diverse medlemmar i släkten hade för sig…sväller det hela snart till en ostoppbar snöboll.

Huvudvikten ligger på dramat och serien är inte ute efter att hitta någon ”segrare” i dispyterna. Snarare visa de olyckliga effekter som denna konflikt fick för både regionen och landskapet. Förutom formidable Costner och mycket pålitlige Paxton dyker rutinerade skådisar upp i form av namn som Powers Boothe, Andrew Howard, Jenna Malone, Sarah Parish, Mare Winningham och en riktigt snyggt sluskig Tom Berenger som opålitlig kusin till Anse.

Härlig laguppställning således, och ett tajt manus med bra driv. Allt iscensatt av Costners gamle polare Kevin Reynolds som basat från registolen. Reynolds och hans manusgubbar har satsat på ett stabilt sätt att berätta om fejden utan att det blir vare sig tradigt eller spekulerande. Vissa friheter har tagits med ett par detaljer, om man ska tro upplagsverken på ”internetet”, men det är absolut inget som stör seriens helhetsupplevelse.

Den murriga och glåmiga terrängen, naturen, runt dessa trakter i bergen kommer verkligen till sin rätt och serien blir absolut inte någon bildskön skapelse med kamera i motljus…typ Michael-Bay-style. Tvärtom är det rejält avskalat och osentimentalt framställt. De eldstrider som förekommer känns också realistiska och visar mer på att dåtidens kombattanter minsann inte var några direkta ess med vare sig bössa eller revolvrar. Filmens miljöer känns så oerhört realistiska så man börjar misstänka att så gammeldags natur inte finns i dagens USA. Vilket också stämmer då filmmakarna fick laga sig hela vägen till Rumänien och självaste Transsylvanien för att hitta stämningen. Med andra ord är det mäktiga Karpaterna som får vara stand in för Appalacherna. Men jag lovar, det märks icke alls. Den amerikanska landsbygden i ett post-traumatiskt krigs-USA runt 1870 har aldrig skildrats bättre.

Så vem håller man på då? I fejden mellan de envisa släkterna. Ingen skulle jag vilja säga. Alla konflikter och meningsskiljaktigheter har två kålsupare. Oftast. Här gör McCoys en del dumma tilltag som kanske inte hade behövts. Hatfields svarar med något som känns lika onödigt och ogenomtänkt. Man får dock betänka att det var svåra tider, om man nu ska ge sig på någon sorts analys, och heder och ära var oftast det viktigaste man hade att luta sig emot. Fördomar och förutfattade meningar var varje familjemedlems egen sanning. Till och med fast motsatsen bevisats.

Costner och Paxton spelar förstafiolerna och gör det såklart ytterst rutinerat. Speciellt Costner verkar kunna spela sina 1800-talsroller med nattmössa på och grus i ögonen utan att det påverkar hans kvalitet. ”Naturligtvis” drog han hem en Golden Globe för besväret.

Behöver man vara såld på western för att njuta av historien? Icke alls säger jag. Historien rullas egentligen bara upp med tidsåldern som en stabil bakgrundsfaktor. Här ligger tonvikten betydligt mer på persongalleriet, gestaltningen av huvudkaraktärerna….än skottlossning och action. Filmvåldet förekommer såklart, men i mycket bra, inbillar jag mig, realistisk form.

Hatfields and McCoys bjuder på tre täta avsnitt och får också en bra upplösning när man väl kommer dit efter knappt fem timmars (sträck?)tittande. För det är ju så, att börjar man titta vill man nästan direkt se nästa avsnitt. Eller…hur funkar du? Mycket bra visualiserad skröna med hög dos av sanningshalt. Rekommenderas, inte minst för miljön och skådisinsatserna.