Rampage (2018)

I rymden försiggår skumma experiment. Strax har substanser av dessa försök kraschat mot jorden och tyvärr kom tre djur i vägen. Som nu har växt till galen storlek, och är med full fart på väg till Chicago av någon anledning. Se där, vem kan låta bli att bli intresserad av denna galna filmpicth?? Släng in Dwayne ”The Rock” Johnson också av bara farten. Vad kan gå fel?
Såklart måste du vara på ditt bästa skojhumör för att finna njutningen här. Film som bygger på det gamla klassiska tv-spelet från the 80´s. Hahaha. Bara en sån sak. De flesta tv-spel som ska föras över till film blir ju bara bonkers. Det är sen gammalt.
Men…här finns något för den som inte förväntar sig stordåd. Lökigt manus, en godhjärtad The Rock i rollen som viltvårdaren Davis, och en samling hysteriskt överdrivna specialeffekter. Men kom igen, att se en enorm varg klättra uppför en skyskrapa…hur kan man inte gilla det?? Eller en albinogorilla som är King Kongs lillebrorsa och slänger iväg stridsvagnar som om de vore leksaker hos ett uttråkat barn. Så toppas det hela med en gigantus krokodilus som simmar som blixten.

Tredje samarbetet mellan Dwayne J och regissören Brad Peyton. Peyton vet hur hålla det lagom ostigt, överdrivet och ändå sådär löjligt trivsamt under drygt 100 minuter. Dessutom gillar jag Dwayne, han har en sorts skön självdistans som ofta kommer fram i de här filmerna. Malin Åkerman som skurkbitch, Naomie Harris som hjältinna och gamle Neegan, Jeffrey Dean Morgan, som regeringsgubbe gör rollistan komplett. Och alla verkar ha haft det ganska så gött när de gjorde den här rullen. Chicago manglas sönder och samman (givetvis efter nödvändig evakuering), vilken smashfest!

Lite sommartrams att fröjdas åt. Eller under valfri årstid på året.
Jag hade inte tråkigt alls.

Annonser

recension: The Salvation (2014)

the salvation_posterEn dansk hämnare i 1870-talets Amerika.
En….dansk…western med Mads Mikkelsen i frontlinjen! WTF!?
Men…det funkar. Behagligt bra dessutom!

Danske regimannen Kristian Levring yxar till en klassisk western med hämnartema. Fredlige dansken Jon (Mikkelsen) utvandrade med sin bror Peter (Mikael Persbrandt !) till det förlovade landet i väster för att skapa en ny framtid. Nu, ett antal år senare, vill Jon ha över hustru och son. Dags att möta framtiden tillsammans.
Trodde han alltså.

Snabbare än man kan säga ”RatatamöterbrödernaDalton” har olyckliga omständigheter slagit till och allt skiter sig fullständigt. Jon väljer mellan att bli galen eller ta till paybacktime.
Turligt nog för oss som tittare väljer han det senare.

Vi får en liten dammig håla ute på prärien. Plus de kuvade invånarna som alla lider under traktens självutnämnde Big Man (Jeffrey Dean Morgan) och hans henchemen (där man bla hittar självaste Eric Cantona!). Vi får också en skum borgmästare (Jonathan Pryce). Samt FÖRSTÅS en mystisk, vacker och stum kvinna (Eva Green).
Således som om Levring lusläst alla klyschiga westernpockets som finns och sedan vävt ihop en egen diger soppa.

The-Salvation1

kunde varit High Chaparall i Småland!

Och återigen, det roliga är att det funkar.
Inget tjafs, inga större döda stunder. Handlingen drivs framåt av Mikkelsens farmer-turned-avenger utan krusiduller. Det blir heller ingen bombastisk fjant-western, mer en lågmäld, lite gritty, men ändå kraftfull mörkare typ av drama. Bra skådisar hela vägen och Persbrandt gör inte bort sig alls. Dessutom bra mycket mer speltid här för honom än hos en viss herr Jackson.

Snygga bilder över en prärie som egentligen är Sydafrika men det märks sannerligen inte. När man väl vant sig vid att det faktiskt är en dansk rulle som går the western-style blir det stabil underhållning hela vägen.
Vänner av western-shootouts blir inte besvikna.
Dejligt!

Watchmen (2009)

Ibland inträffar det märkliga att man behöver se om en film för att uppskatta dess kvalitéer. Inte ofta, ska dock sägas. För det mesta är den omedelbara magkänslan den rätta och rådande. Men då och då träffar man på rullar som inte riktigt kan hitta rätt i det där enorma betygsarkivet man har i sin skalle.

Idag slänger jag upp just ett sådant alster. Zack Snyders filmatisering av den icke helt okända serieromanen med samma namn av bl.a. ”gurun” Alan Moore. Ansågs tydligen länge som ”ofilmbar” i många läger, innan herr Snyder gav sig på historien.

Jag hävdar dock att den första titten inte gav mig speciellt mycket. Snygg, visst, men också känslan av att det skulle vara så…pretto på något vis i all sin dysterhet och glåmighet. Inte helt nöjd med känslan med andra ord. Och någonstans i bakhuvudet kanske tanken att filmen så småningom skulle få en ny chans. Det är ju det som är så härligt när man gillar film, att de tål att upplevas igen. Om det finns anledning vill säga.

Och det gör det ju här. Faktiskt.
Vid denna andra titt så blir spontankänslan att historien har fått ligga till sig lite. Marinerat sig i den något udda smaksatta såsen av antihjältars mödor att finna sin plats i ett samhälle som inte vill veta av dem. I det alternativa 1985 känns världen mest orolig och dyster. Där det förut funnits plats för ett antal superhjältar, figurer med högst ovanliga förmågor, vill man knappt ens minnas dem nu. ”Pensionerade”, försakade och bortstötta försöker personerna bakom sina alias hitta ett normalt liv. Alla utom den märklige Dr Manhattan, den blåskimrande figuren som tycks utgöra skillnaden mellan USA och övriga länder. En maktfaktor..som också verkar ha gått bort sig från självrannsakan och samvete. Ett mord på en gammal hjältekollega sätter dock igång ett antal nya händelser och strax ska de gamla talangerna återigen få visa vad de går/gick för. Med vissa vedermödor.

Snyder målar sannerligen upp en ovanlig världsbild, där rädsla, tvekan och fruktan är ledorden. De gamla hjältarna verkar lida av ständigt dåligt samvete, och kanske är det därför de måste ge sig ut på ett sista korståg? Världen har förskjutit sina hjältar, men plötsligt kan deras krafter bli helt avgörande för detta alternativa universums fortsatta existens.

Med ett riktigt mörkt scenario och ändå läckra scenlösningar förvandlar alltså Snyder dagens story till en njutbar skapelse trots allt. Där jag förut mest sett jaha-känsla..ser jag nu en viss smarthet, ett finurligt manus där människans tankekraft och rätt och fel ställs mot yttre omständigheter. Dr Manhattan, den kanske mäktigaste och vassaste av de gamla hjältarna, får möjligen symbolisera den nya mörka tiden där även den mest starke har tappat tron på sina artfränder.

här vankas spö the old school

Jeffrey Dean Morgan, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson…och till och med  Malin Åkerman känns synnerligen stabila som det udda gänget i stan. Zack Snyder blandar in både bra musik och finfina effekter i storyn, vilket gör att den plötsligt växer till sig ordentligt såhär vid återtitten.

Watchmen är rätt långt bort från alster som Spiderman och Superman och den lite urvattnade drapan om ansvar och godhet. Den traditionella synen på hjältar är ersatt av tvivel och fruktan för krafter som inte hör hemma bland den vanlige knegaren. Kanske en parallell till t.ex. Batman-rebooten…? Hur som haver är det här faktiskt en riktigt bra film, där manuset i lika stor grad är avgörande för känslan…som regissörens stilsäkra öga för actionvisualiteter.
Här höjer jag med belåtenhet betyget från första titten ett snäpp.

Red Dawn (2012)

För en som var tonåring på 80-talet skulle dagens rulle möjligen kunna klassas som en rikigt helgerån. Jag menar, vem kan glömma originalet från -84 med sådana storheter som Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen och söta Jennifer Grey i dåvarande huvudroller…!? Och allt signerat vapenförespråkaren och patrioten John Milius. Sickna tider.

Oerhört politiskt okorrekt idag att tillverka. Eller?
De facto är här nu ett bevis på att snabba-klipp-producenter med lite ansträngd fantasi och tillräckligt mycket gröna dollars kan få även den mest idiotiska idé att till slut hamna på ett manuspapper. Även om det är en blaskig kopia med lite fixtrix i manuset.

Spokane, Washington invaderas plötsligt av främmande styrkor som tycks vara…nordkoreanska! Häpp! Snart blir alla varse att här handlar det om storskalig invasion av USA! (köp det den som kan…!) Precis som i originalet undkommer ett gäng kids, som strax börjar leva rövarliv i skogarna samtidigt som de med naturlig fallenhet och precision börjar göra livet surt för den ockuperande makten medelst effektiva sabotagemetoder. Främst i frontlinjen hittas Chris Hemsworth minsann, och backas upp av främst Josh Hutcherson (Hunger Games). Till och med Jeffrey Dean Morgan dyker upp i en roll som antagligen ska motsvara den roll som gamle Powers Boothe (honom kommer ni väl ihåg!?) hade i originalet.

Jaha ja. Men är det överhuvudtaget då värt att ens ägna en sekund åt denna skapelse? Eller ska man låta gamla synder vara begravda? Tja, i dessa moderna tider tycks ju Hollywood ständigt glo i backspegeln efter alster att hotta upp och förnya. Var det verkligen bättre förr? Det var det naturligtvis inte. Originalfilmen hade sina rejäla hål och framstod egentligen mest som en udda och nästan lite provocerande symbolisk skapelse för att framhäva dåtidens USA…tänk 80-tal, tänk Reagan, tänk…Rocky IV..

Där den versionen mest innehöll tafflig action, hittar dagens modell lite bättre med actionbiten. Trots ett idiotiskt lövtunt manus har regisserande stuntmannen Dan Bradley ett säkert öga för hur det ska smälla och se ut på bästa sätt. Inga genvägar där, och såklart är det de bitarna som fungerar i den här filmen. När huvudpersonerna, pojkar eller flickor, ska till att föra ett längre resonemang eller möjligen börja vandra den känslosamma vägen…ja då blir det bara skrattkomik av det hela.

go Wolverines!

Inspelad redan 2009 har nu rullen fått legat till sig på MGM´s hylla i väntan på bättre finanstider. Kanske därför också en sådan som Hemsworth kan skådas i rollistan? Idag skulle nog ”Thor” knappast acceptera en sådan här smörpapperroll.

Red Dawn är inte speciellt bra. Men inte lika usel som man skulle kunna tro. Faktiskt. Ingen film jag skulle rekommendera någon att fördjupa sig i, men för de som ändå gör det väntar hygglig action och helt okej underhållningsvåld. Och så nordkoreanska skurks som från början var kinesiska (tänk vad lite cgi-redigering kan göra med flaggor och skyltar..) Godkänt på nåder som en stunds förströelse.

The Resident (2011)

Ensam ung kvinna söker (vänta nu…) bostad, får genom ett mystiskt samtal tips om en stor fräsig våning i stort murrigt hus i Brooklyn. Kärlek vid första ögonkastet trots att den myspyslige ägaren/värden bla påtalar att mobiltäckningen då och då är under all kritik och att värmepannan dånar på okristliga tider. Om hon tar lägenheten? Om det var något hon aldrig borde ha gjort?
Behöver jag ens ställa frågorna?

Debuterande musikvideomakaren  Antti Jokinen öser på med alla kända knep och tilltag han kan i den här s.k rysarthrillern, och banne mig har man inte sett allt typ 243 ggr förut. Den ensamma, snygga kvinnan med flashigt läkaryrke, den till synes perfekta miljön för en omstart i livet, en hjälpsam värd tillika potentiellt framtida kärleksintresse. Och givetvis går allt åt skogen.

Uppenbara effekter som man ser flera minuter i förväg, försök till luriga kameravinklar och ond bråd musik. Dessutom envisas Jokinen i parti och minut med att låta bilden vara alldeles för mörk för att man ska uppfatta vad som händer, och då blir det bara irriterande. Vad mer då? Jo, han slänger till och med in gamle Dracu…flåt Christopher Lee i en roll…som för att verkligen skriva oss den kusliga känslan på näsan. Det går sådär kan jag tycka.

Hilary Swank fortsätter på den dalande banan som tycks ha inträffat efter hennes framgång med Million Dollar Baby, och här gör hon varken bort sig eller når nya fantastiska höjder med sitt skådespel. Å andra sidan har hon egentligen inte mycket manus att utgå ifrån. Jovialiske husvärden Jeffrey Dean Morgan påminner mest om den gemytlige målaren Eldin i gamla tv-serien Murphy Brown, hjälpsam med åsikter och matkassar. Dessutom tycks han dyka upp från ingenstans stup i kvarten.

The Resident uppfyller varenda klyscha som finns i historier av det här slaget. Början är så typiskt enligt formulär 1 A och slutet kan du räkna ut redan innan första incidenten har har drabbat vår hjältinna Julie (Swank). Att till synes slösa bort hela två tummar på denna dussinproduktion beror dock på att filmen någonstans där mot mitten av storyn plötsligt tar ett annorlunda och möjligen lite vågat grepp rent berättarmässigt och fångar på så sätt mitt intresse lite mer än från början, och som lockar mig att se på vilket sätt det löjligt omaskerade och förväntade slutet ska komma. Som helhet dock absolut inget att lägga på minnet även om någon enstaka scen känns lite lagom otrevlig. 
Tvåan är snäll.

The Losers (2010)

Jamen det här var ju enkelt sammanfattat.
Det här är precis allt det som The Expendables inte är.
En brokig skara, schablontyper av värsta sorten. Men med miljoners glimtar i ögonen. Tuffa hårdingar med hjärtan av guld (okej kanske inte alla..).
Killar med färdigheter, lurade och beskyllda för saker de inte gjort.
Killar som inte tvekar att hoppa på ett ljusskyggt uppdrag levererat av en smidig kvinna med formerna på rätta stället. Allt för att kunna återvända till sitt stolta US of A.

Och framför allt (och här kommer skillnaden mot Stallones anhang) är det här killar som gör allt detta till skön humor, ett lekfullt tramsmanus och litervis med självdistans. Filmen, såklart en vidareutveckling av en serie, upplagd i manuset som en serie, överklockar sig själv, men kommer också undan med det. Det är överspel, övereffekter och lallande humor av den mer enkla sorten.
Precis vad som behövs i filmer av den kalibern. Filmer som tål att tittas på, skratta till, underhållas av och sedan arkiveras under kategorin kul-trams-jag-såg-en-helg-men-nu-har-jag-redan-glömt-den. Överlag inte direkt kändistätt i rollistan. Chris Evans, Columbus Short, Jeffrey Dean Morgan och Zoe Saldana är väl de som låter tala om sig. Jason Patric i en speedad, överspelad, skurk-biroll har nog aldrig varit så hispig på film. Men till och med han är förlåten.

The Losers är inga losers om man tex jämför med Sly:s skräpverk. Här finns allt man behöver i hjärndöd underhållningsform. Och det roliga är att det är just förbannat underhållande, oseriöst och riktigt kul. Actionskrammel med glimten i ögat och lagom kort speltid. Sådär ja!