Etikettarkiv: Zack Snyder

Maj 30 2018

Justice League (2017)

Vad är det med DCEU egentligen? Ständigt i vattnet bakom Marvel. Hur mycket de än försöker. Så är känslan iaf.
Wonder Woman lovade ju så gott. Och så snacket om denna då. Hur den skulle kunna spinna vidare på det som ev WW börjat bygga, ett förtroende för DC´s rullar. Även om jag aldrig tyckt att de tidigare skapelserna varit asdåliga (Man of Steel, Superman vs Batman, Suicide Squad), har de aldrig varit i närheten av MCU. Varför? För stort allvar? För mörkt? För pretto? Här vill man leka Avengers och låter WW teama upp med Battis igen. Superman är ju död (eller??) och världens hjältar behöver samlas när ett nytt hot uppdagar sig. Nya hjältar måste hyras in, kanske The Flash och Aquaman? Och Cyborg (vem är det?? har aldrig hört talas om DEN kufen! Var jag lite för gammal för serierna när HAN dök upp? Kanske.) Ja, kul idé! Hur funkar det då? Tackar som frågar, inte så uselt som man skulle kunna tro. Men heller inte så bra som det skulle kunna ha blivit. och absolut inte WW-klass!

Vem ska avgå? Zack Snyder? Nej, han avgick ju självmant av personliga skäl. Joss Whedon (hur trött är man inte på honom) hyrdes in för att slutföra jobbet. Hur mycket är detta Whedons film, och hur mycket av Snyder finns kvar? Svårt att säga. Vi kan också hänga rullens badass; Steppenwolf. Otroligt sunkigt cgi:ad klampar han runt och hojtar om att han ska förgöra världen. Suck. Men vänta, det gör ju Thanos också i Infinity War?? Yes, men här blir det bara tv-spelskänsla och man bryr sig aldrig. Thanos blev personlig, mycket tack vare Josh Brolins insats. Här får Ciarán Hinds sporta rösten…men det hjälper inte. Blekt och oinspirerat var ordet. Gal Gadot och Ben Affleck sköter sig överlag. Ezra Miller är rolig som Blixten, Jason Momoa är lite skönt sluskig som Aquaman och Ray Fisher funkar bättre än man tror som den märklige Cyborg. Överlag snygga scener med hjältarna ihop, men storyn känns som en sjunkbomb. Plus en skurk som jag jag inte orkar bry mig om ett dyft.

Vill jag se mer av Justice Leauge? Javisst, kämpa på DCEU. Men hitta för guds skull på en story som engagerar! Förutsättningarna finns ju. Känslan här är dock hafsverk.

Jun 9 2017

Wonder Woman (2017)

Hade jag nu haft en rosa träningsoverall, hade jag kunnat skrivit DCEU med svart tusch på bröstet och sen börjat hoppa upp och ned skrikandes ÄNTLIGEN!!!!!!

Javisst! Så pass humörhöjande blev ju denna upplevelse, med kanske den tuffaste (och möjligen mest oskyldigt naiva) superhjältinna jag skådat ever! Långbenta Gal Gadot ÄR sin figur! Jag köper direkt hennes personlighet och attityd, vilket jag ju redan förvisso gjorde i Batman vs Superman…men här är det ju WW-rockn´roll för hela slanten!

En förtjänstfull lagom kort introduktion av backstoryn med amasonen Diana´s uppväxt och ursprung. Snygga scener som utspelas på en förföriskt vacker söderhavsö..sort of. Här finns gott om stentuffa tjejer som inte tar skit från några (speciellt invaderande tyska stridisar). Rutinerade rävarna Connie Nielsen och Robin Wright får chansen i några minuter under stekande sol i paradismiljön. När icke helt obekante Chris Pine plötsligt dyker upp (eller ned från skyn) som hemlig agent, dröjer det dock inte länge förrän vi kastas in i en steampunkig version av London under första världskriget. En storögd Diana tar in en värld hon aldrig förr sett, och snart får hon dessutom anledning att sporta sina kunskaper som superhjältinna.

Jäklars vad jag gillar den här rullen! En skön mix av gammal hederlig äventyrsmatiné och tung actionrulle. Och mitt i alltihopa tycker iaf jag att både Pine och Gadot utstrålar en sådan där charm mot varandra som är svårt att värja sig från som åskådare. Diana väljer sina strider, även om hon tycks vilja ta strid mot en hel värld när hon upptäcker orättvisorna, och när hon gör det är det just sagolikt underhållande. Jag tänker främst på de ögonblick då vi förflyttas till krigets skyttegravar i Frankrike och vår Wonder Woman ensam tar sig an ett helt batteri med tyskar (ständigt dessa tyskar!). Galet snyggt! Dessutom är det uppenbart att dagens regissör, Patty Jenkins (Monster), gillar sin slomo-action! Även om det ibland ligger i riskzonen för att bli repetitivt..är det så jäkla läckert och stämningshöjande att jag hellre friar än fäller.

klart de gnabbas lite också mellan varven

Filmens största aber, för visst finns det ett sådant, kommer i finalakten då Jenkins och manuset (givetvis svävar Zack Snyders ande över dagens story) inte kan hålla sig från den ”obligatoriska slutfajten när figurerna kastas hit och dit”. Lite för länge. I mina ögon hade denna sekvens strukits helt och manus istället tagit en annan twist. Men, vi snackar ju popcornunderhållning här, så annat var nog inte att vänta.

DC Comics Extended Universe  har kämpat nu en stund bakom Marvel för att kunna få till en utmanare värdig namnet. Inte för att de tidigare försöken varit direkt usla …men här känns det som att vi får en produkt som är minst lika engagerande och fräsig som de bästa Marvel-rullarna, vilket tidigare saknats. Man liksom bryr sig om Diana. Jag känner med henne när den kalla hårda världen slår hål på hennes verklighetsuppfattning. Också det något av en styrka med dagens film; att den faktiskt lyckas väva in lite mänsklig moral och människohopp…UTAN att det känns direkt plastigt eller fånigt.
Joho, så tycker jag iaf.

Klart jag vill se mer av stentuffa Diana, och snart dyker hon ju upp i nästa DCEU-produkt: Justice League. Bra skit detta, och jag ser lätt hur Wonder Woman dominerar sommarens superhjältekamp. Spider Man kommer att få jobba för att kunna ta matchen! Om det ens går.

Dessutom; en rulle som sportar David Thewlis (Faaaargoo!) i en annorlunda roll…kan inte underkännas!

 

Om du ännu inte fattat hur mycket jag gillar den här rullen, så kan du med fördel lyssna på avsnitt 92 av SoF-podden där jag OCH Fiffi än mer lovordar äventyret!

Okt 25 2016

#rysligaoktober: Dawn of the Dead (2004)

dawn-of-the-dead-movie-posterJag skyller allt på Sofia.
Här var minitemats alla alster någotsånär utstakade. Vilka som skulle få chansen att visa upp sig. Så, tack vare Sofias förnämliga zombietema just denna höst (2016), smyger sig nu en sista-minutare in och ändrar hela startordningen! Rewatch-suget blev för stort för att motstå. Därmed blir också rullen per automatik kvalificerad för #rysligaoktober!

Ni kan ju upplägget vid det här laget.
Den gamla klassiska storyn om överlevarna som tar sin tillflykt i ett stort köpcenter nånstans i the midwest of America. Det här är alltså nyinspelningen av George A. Romeros gamla 70-talare. Men där gubben Romero satsade på samhällskritik i listigt format…trycker regidebuterande Zack Snyder in action, action och action som numero uno på dagordningen: Och med den äran vill jag påstå! Missförstå mig rätt, jag gillade Romeros take på zombiesar, då när det begav sig. Men nog lider de rätt hårt av tidens tand ändå när man nu ser om dem. Jaja, ni hardcorefans får väl gå i taket bäst ni vill nu..men Snyders version är både bättre, mer underhållande och välgörande för genren med de räliga odöda. Att förvandla zombieuslingen till en snabbsprintande galning är dessutom en välgärning för spänningen!

Mer fokus på action, smyg och effekter än på samhällskritik och mänskliga relationer. Kan man säga att Romeros ursprungsrulle har blivit popcornsanpassad…? Ja det kan man. Med jäkla lyckat resultat också. Snabbare klipp, mer tempo (framför allt mer tempo!) och lite svart humor. Snyder har koll på läget vill jag påstå! Eller, han tar banne mig originalstoryn ett snäpp högre upp på underhållningsskalan!

97b6e-dawnofthedead20042

städdag i villakvarteret?? nej, zombieröj!

Jag ser om versionen som har fått det så bekanta epitetet ”directors cut” och får då en liten introduktion av herr regissör själv där han både betygar sin kärlek till Romero och originalet…och också förklarar SIN take på rullen. Och varför han valde att göra den som han gjorde den. Med då assistans av dagens manusman, en viss James Gunn (ja, han!), som skruvat lite på Romeros originalmanus.
Alla skådisar får sina 15 minuter i rampljuset, där möjligen Sarah Polley, Ving Rhames och en den stabilt lugne Jake Weber sticker ut lite. Den örnögde noterar också allas vår lömske presidentrådgivare ””Doug Stamper” från House of Cards, Michael Kelly, i en tidig roll! Smutt!

Snyders rulle är finfint godis i genren, speciellt första kvarten bjuckar på ett par snygga visuella godsaker och uttrycket ”there goes the neighbourhood..!!!” har aldrig  känts mer passande!
Jag har sett de flesta av de nya moderna tolkningarna av Romero-storysar …och detta är helt klart den bästa med nytt blod (!) i!

ev. Halloween-faktor:
Kanske närvaron av en och annan välsminkad odöd med ansiktet i ruttet förfall…?
Sånt gör sig ju alltid på Halloween-firande.

Apr 1 2016

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

batman-vs-superman-posterAlltså, Läderlappen mot Stålis.
I samma rulle. Vem har inte väntat på det liksom?? (well, troligen alla som fullständigt skiter i superhjältar, och dessa två herrar i synnerhet)
Men, för oss andra…kanske vi som växte upp under ett 70- och 80-tal med näsan ofta begravd i diverse seriemagasin..är ju detta förstås som lite manna från ovan.
Eller…?

Nåväl, säg såhär…Filmen.Tar.Tid.På.Sig.
Två timmars rejäl startsträcka innan innan herrar Wayne och Kent blottar trikåer och full body armour och går i klinch med varandra. Big style förstås! Fattas bara annat.
Så vem ska vi ”tacka” för att denna serietidningsfantasi äntligen blir verklighet? Den ”visionäre” (ofta förekommande uttryck på hans filmposters) regissören Zack Snyder? Manusmännen Chris Terrio (Argo) och David S. Goyer (pålitlig plitare på senaste Batman-trilogin)? Snyder visade ju med Man of Steel att han inte var helt bortkommen i DC Comics universum, och kör egentligen bara på i samma stil…med lite extra lök som tilltugg. Snyder (och manusmännen) väljer idag dessutom att svärta ned det hela lite. Bra tänk tycker jag som gillar sånt. Grejen är kanske bara att Snyder och filmbolaget Warner stirrat sig så sneda på en 11-årsgräns-isch att det hela blir lite…lamt.
Hade man löpt linan ut hade rullen känts mer…vuxen.

Men vaddå, vem är jag att klaga? Gillar ju både Battis och Stålis., här kommer en paketlösning. Idag är Bruce Wayne både ärrat sliten och dessutom förbannad. Det ondaste ögat kastar han på Stålmannen, som i miljardärens ögon är ansvarig för att tusentals människor fick sätta livet till i slutet på MoS. Är det verkligen rätt att dyrka den osårbare hjälten, att låta honom komma undan med nästan vad som helst? Wayne börjar nu sitt privata korståg mot Stålis…och payoffen kommer som sagt efter ca två timmars uppsnack då handskarna åker av i en orgie av slowmotionscener med ösregn, eld och demolerade byggnader.

Så, trots att jag får en sorts battle mellan giganterna, finns det grejer att störa sig lite på. Dels avsaknaden av det ”vuxna” mörkret. Konflikten mellan gubbsen som försvinner lite för fort. Slutfighten där Snyder lånar in bergstrollet från LOTR!! Jo det är sant! Irriterande.

Men återigen, det ÄR en serietidningsrulle…och då får man vad som kanske förväntas. Effekter är snygga (om än lite tröttsamma när typ samma hus rasar ihop för 12 gången), Gal Gadot gör ett assnyggt inhopp som Wonder Woman och nu väntar vi bara på hennes ”egna film”, Jesse Eisenberg gör en ”Jesse Eisenberg” och spelar över som Lex Luthor…men hey..han gör vad han ska. Finns bästa ”Alfred” i dagens rulle!? Kanske. Jeremy ”sandpapperet” Irons!

batman-v-superman-affleck-cavill-rainy-fight

”varför så arg kompis..!??!”

Och så huvudpersonerna själva då. Henry Cavill kör på i samma trikå-spår han inledde i förra rullen. Cavill SER ut som en Stålis..och agerar kanske som en ganska känslokall Stålis också. Han gör jobbet, men inget man liksom kommer ihåg till eftervärlden. Dagens stora HURRA går istället HELT OTIPPAT till gamle Ben Affleck som bär upp sin Batman-dräkt med den äran! Damn, mannen funkar ju helt lysande som Bruce Wayne. Vem kunde tro det!? Alla runt jordbollen som skrikit i avsky över att Affleck axlat Batmanslängkappan vet inte vad de snackar om. Spontant väljer jag Afflis framför skitnödige och stiffe Bale alla dar i veckan. Iaf som det känns nu. Vi måste förstås ge Affleck någon film till att visa var skåpet ska stå. Dessutom pratar dagens Läderlappen tuffare än någon annan maskerad hämnare gjort. Bara en sån sak!

Har vi glömt nån? Ja Lois Lane! Filmens mest onödiga roll! Fyller ingen funktion överhuvudtaget! Amy Adams (som jag gillar märk väl) springer mest runt som en yr höna. Skohornad in i manuset av guds nåde! Det var inte bra.

Summa summarum; en intressant start på det som förhoppningsvis ska utveckla sig till Justice Leauge-gänget. Snyder har koll på hur man gör popcorn-film, trots ett par flaws i dagens äventyr. Jag stör mig en pytteaning på tempofördelningen i rullen. En konflikt som liksom ebbar ut. På finalens badass. På att filmen blir lite för barnvänlig i vissa lägen. Och…vem visste att Metropolis låg så nära granne med Gotham!??!
Fast..det är inte så störigt.

Men annars, jag hänger på Warners moteld mot Marvels dominans!

 

#30_logoVill du HÖRA mer om känslorna angående dagens rulle? Hoppa till avsnitt 30 av Sofpodden där jag och Fiffi snickesnackar en stund om bataljen.

 

Jul 22 2014

300: Rise of an Empire (2014)

Same same but…NOT different.
Typ. Been there. Done that.
I sanning ett litet mysterium varför ännu en rulle stöpt i exakt samma form värks fram ett par år senare. Fast svaret stavas ju förstås CASH i kassan.

För säkerligen finns det fortfarande rätt mycket adrenalinstinna tonåringar av manligt kön (ja, jag raljerar…fast ändå inte) därute som tycker det är vrålhäftigt att se stridsscener i slowmotion, muskelpumpade krigare, pimpade badass, lättklädda damer med svärd i handen och hinkvis med filmblod. Alltså, vi pratar inte RIKLIGT med blod, snarare HYSTERISKT skvättande med den röda varan. NÄSTAN i varenda filmruta. Nästan.

Om det så är ett litet slag på truten som utdelas, ser regimannen Noam Murro (Zack Snyder har lämnat över stafettpinnen och håller sig här till manusförfattandet) till att minst en liter klarrött liksom sprutar ut från personen ifråga.
Och då kan ni ju föreställa er när det utdelas ett svärdshugg…eller ett spjut kastas…

Själva rullen i sig innehåller en tunn, tunn, tunn, JÄTTETUNN handling som uppenbarligen är både en prequel, midquel (!??!) och sequel till första filmen om Kung Leonidas och hans våldsamt tappra Spartaner. Här är det Athenarna som hotas med spö från den galne persiske härskaren Xerxes (fullmatade och sannerligen lite läskige Rodrigo Santoro återvänder i rollen). Nu är ju Xerxes dock upptagen med att spöa Leonidas i den berömda bergsklyftan och skickar därför sin stridsgalna bästa general (kvinnlig dessutom! Kul!) sjövägen för att krossa den grekiska flottan.
Ha! Som om det görs bara sådär.

Ok, enter Eva Green i en formidabel roll som överspelande krigstokig, makttokig, sextokig…ja vad ni vill…badassbrutta som minst sagt plågar grekerna med dess hipsterskäggige hjälte Themistocles (Sullivan Stapleton) i frontlinjen. Stapleton är dock ingen Gerard Butler med grymma magrutor och någon större personlighet, därför är det helt klart roligare att fokusera på Eva Green som verkar ha haft roliga timmen på jobbet. Överspel och hysteri och besatthet står på programmet och hon är PERFEKT som filmens grymma antagonist till hjälten…låt vara med, kanske för sin tidsepok, diskutabla outfits varje gång hon är i bild.

blicken man INTE vill möta…

Jag gillade första rullen rätt bra. Imponerad över tekniken och serietidningsstuket.
Här är det precis samma grej en gång till. Fast blaffigare, större och mer hysteriskt. Man kan dock inte låta bli att imponeras över att precis allt är inspelat på ett studiogolv framför färgade dukar. Det märks sannerligen inte, och här snackar vi dessutom rätt mycket vatten i scenerna!
Assnyggt gjort alltså. Men också lite tröttsamt med alla klyschiga bildvinklar och effekter som ska flasha förbi i parti och minut, ned till minsta dammpartikel i luften i motljus.

För att man inte ska känna sig helt vilsen med de nya figurerna har producenterna lyckats låna in Lena Heady på en 10-minutare från GoT, och hon hoppar snällt i Queen Gorgo-klänningen en liten stund och återupprepar sin roll som Spartas Första Dam.

300: Rise of an Empire är absolut inget nytt under fantasysolen. Hardcorefans till stilen och Frank Miller säger naturligtvis inget buttert om det här. Själv tycker jag det känns lite fantasilöst upprepande…men kan å andra sidan inte låta bli att imponeras svårt av tempot, intensiteten, tekniken, utförandet och den skogstokiga Green.
En no-brainer till film som är precis lagom om man inte vill fundera så mycket på det man ser. Sommarsnäll i betyget?

Nov 8 2013

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Maj 6 2013

300 (2006)

Tjusningen med dagens återtitt var mest att återuppleva den på Blu Ray, att se hur mycket bättre bilden och dess alla detaljer framträdde i det nya formatet.

Och visst är det snyggt.
För att inte säga vrålsnyggt. Varenda ruta är fylld med klara färger, knivskarpa linjer och ett serietidningsformat som verkligen inte går av för hackor. Om nu regissör Zack Snyder såg det här som en stilövning inför kommande alster måste han känt sig ganska behagligt nöjd med resultatet kontra den grafiska albumförlagan.

De exakta historiska aspekterna och dess sanningshalt gör man naturligtvis klokt i att kasta bort inför detta fyrverkeri till äventyr. Grundstommen är ju att Kung Leonidas tillsammans med 300 tappra och stenhårda spartaner runt år 480 f. kr. effektivt hejdar den framvällande persiska krigsmaskinen vid Thermopylae i dagens Grekland. Enkla förutsättningar, och här räcker det för att koka soppa på en spik.

Från där är det just dock så galet over-the-top det kan bli och Snyder har liksom beslutat sig för att kasta bort allt vad bromsar och kill your darlings heter. Det blir istället som en enda stor, svulstig, fläskig, rockvideo med extra allt. Bombastiskt, extremt våldsamt och med ett bildspråk som inte för ett ögonblick har några ambitioner att vara trovärdigt eller på det minsta sätt verklighetsförankrat.

Naturligtvis går det inte att tycka illa om en sådan smällkaramell som detta. Vill man sura en aning så kan man ju göra det och hitta typ tusen olika detaljer att anmärka på. Själv kan jag inte annat än att toknjuta av förödelsen och the mayhem som utspelas i knappt två timmar.

Gerard Butler sportar rappt skägg och muskulös bringa samtidigt som han eldar på sina trogna soldater med galet högtidliga stridsrop. Det bjuds våldsamma artistiska stunts, cgi-exploderande sekvenser som i sin yttersta form blir så galet larviga att de istället blir underhållande på det där skamligt sköna sättet.

kungen med fruga kör sommarlook mest hela tiden

Historien håller sannerligen inte för att studeras under lupp, istället får man liksom bara luta sig tillbaka och njuta av galenskaperna, effekterna och att Snyder ändock lägger sig vinn om att aldrig låta en död minut hitta in i filmen. Det är skådisinsatser som naturligtvis inte kommer ifråga om man ska diskutera seriös prestationsbaserad skådisteknik. Eller djup. Butler fungerar dock helt perfekt som bas på bygget där han stridsvilligt kommenderar sina krigare. Lena Headey får också plus som hans hustru Gorgo, vilken i sin tur får fullt upp med att övertyga det synnerligen snobbiga Sparta om att hennes make är ute på ett självmordsuppdrag och behöver assistans.

300 är som en rejäl färgexplosion packad med stenhård musik och extremt filmvåld. En bagatell som naturligtvis kan avfärdas som målande med galet yviga färger, och ur historiesynpunkt går det knappast att ha den som referens. Även om Snyder snor lite antikhistoria och kryddar på lämpliga ställen. Naturligtvis blir det mer en stunds galen upplevelse än en intressant film. Men förbaskat underhållande är det trots allt.

Mar 25 2013

Watchmen (2009)

Ibland inträffar det märkliga att man behöver se om en film för att uppskatta dess kvalitéer. Inte ofta, ska dock sägas. För det mesta är den omedelbara magkänslan den rätta och rådande. Men då och då träffar man på rullar som inte riktigt kan hitta rätt i det där enorma betygsarkivet man har i sin skalle.

Idag slänger jag upp just ett sådant alster. Zack Snyders filmatisering av den icke helt okända serieromanen med samma namn av bl.a. ”gurun” Alan Moore. Ansågs tydligen länge som ”ofilmbar” i många läger, innan herr Snyder gav sig på historien.

Jag hävdar dock att den första titten inte gav mig speciellt mycket. Snygg, visst, men också känslan av att det skulle vara så…pretto på något vis i all sin dysterhet och glåmighet. Inte helt nöjd med känslan med andra ord. Och någonstans i bakhuvudet kanske tanken att filmen så småningom skulle få en ny chans. Det är ju det som är så härligt när man gillar film, att de tål att upplevas igen. Om det finns anledning vill säga.

Och det gör det ju här. Faktiskt.
Vid denna andra titt så blir spontankänslan att historien har fått ligga till sig lite. Marinerat sig i den något udda smaksatta såsen av antihjältars mödor att finna sin plats i ett samhälle som inte vill veta av dem. I det alternativa 1985 känns världen mest orolig och dyster. Där det förut funnits plats för ett antal superhjältar, figurer med högst ovanliga förmågor, vill man knappt ens minnas dem nu. ”Pensionerade”, försakade och bortstötta försöker personerna bakom sina alias hitta ett normalt liv. Alla utom den märklige Dr Manhattan, den blåskimrande figuren som tycks utgöra skillnaden mellan USA och övriga länder. En maktfaktor..som också verkar ha gått bort sig från självrannsakan och samvete. Ett mord på en gammal hjältekollega sätter dock igång ett antal nya händelser och strax ska de gamla talangerna återigen få visa vad de går/gick för. Med vissa vedermödor.

Snyder målar sannerligen upp en ovanlig världsbild, där rädsla, tvekan och fruktan är ledorden. De gamla hjältarna verkar lida av ständigt dåligt samvete, och kanske är det därför de måste ge sig ut på ett sista korståg? Världen har förskjutit sina hjältar, men plötsligt kan deras krafter bli helt avgörande för detta alternativa universums fortsatta existens.

Med ett riktigt mörkt scenario och ändå läckra scenlösningar förvandlar alltså Snyder dagens story till en njutbar skapelse trots allt. Där jag förut mest sett jaha-känsla..ser jag nu en viss smarthet, ett finurligt manus där människans tankekraft och rätt och fel ställs mot yttre omständigheter. Dr Manhattan, den kanske mäktigaste och vassaste av de gamla hjältarna, får möjligen symbolisera den nya mörka tiden där även den mest starke har tappat tron på sina artfränder.

här vankas spö the old school

Jeffrey Dean Morgan, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson…och till och med  Malin Åkerman känns synnerligen stabila som det udda gänget i stan. Zack Snyder blandar in både bra musik och finfina effekter i storyn, vilket gör att den plötsligt växer till sig ordentligt såhär vid återtitten.

Watchmen är rätt långt bort från alster som Spiderman och Superman och den lite urvattnade drapan om ansvar och godhet. Den traditionella synen på hjältar är ersatt av tvivel och fruktan för krafter som inte hör hemma bland den vanlige knegaren. Kanske en parallell till t.ex. Batman-rebooten…? Hur som haver är det här faktiskt en riktigt bra film, där manuset i lika stor grad är avgörande för känslan…som regissörens stilsäkra öga för actionvisualiteter.
Här höjer jag med belåtenhet betyget från första titten ett snäpp.

Dec 7 2011

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.