The Purge (2013)

Den ljusnande framtid är vår.
Eller hur var det nu?
Möt framtidens USA. Arbetslöshet och kriminalitet samt allmänt dåliga tider är snart historia. Framför allt brotten har sjunkit till nästan minimum.

Receptet?
Tänk dig en Halloweenafton, fast istället för att springa runt och tigga godis får man här mörda, misshandla och våldta bäst man vill. Utan konsekvenser. Allt är tillåtet under en enda kväll och natt. Inga poliser. Inga påföljder. Ingenting.
Detta minst sagt udda tilltag att låta kreti och pleti få utlopp för sina aggressioner (eller hämnd på den där grannen man avskyr…) har ändå fått befolkningen att leva laglydigt årets övriga 364 dagar…så…lite får man väl offra för att få ett fungerande samhälle på det stora hela. Va?

En som inte bryr sig sådär jättemycket är James Sandin (Ethan Hawke…igen!), framgångsrik försäljare av säkerhetslarm och bevakningsutrustning till de lyxiga förorterna. Sköna pluringar har trillat ned i hans ficka på grund av grannars fruktan och behov av att stänga in sig. För det är precis vad  de gör. Svennarna i förorterna. På ett givet klockslag bommar de igen sina hus, larmar på och förbereder tv-kväll i soffan med popcorn och kvällsnyheternas makabra rapportering. Så även familjen Sandin.

Men, vad händer om en enda liten del brister i den inövade rutinen?
Vad händer när tex unge sonen Charlie (Max Burkholder) plötsligt via husets bevakningskameror spotar en flyende, hemlös svart man som förtvivlat ropar på hjälp? Jo han gör naturligtvis det enda mänskliga rätta, öppnar och släpper in flyende mannen. Far i huset går bananas och när så jägarna får nys på att den jagade fått en möjligen fristad inne i huset, blir plötsligt oron att popcornen ska ta slut det minsta att bekymra sig för.

Upplägget i dagens rulle är snyggt…en listig obehaglig känsla som smyger sig på. Speciellt när man märker att för familjen Sandin är det här rena vardagsmaten och något man bara ska låta ske under ett par timmar (om än med ett till synes visst obehag i några läger). Sedan är världen normal igen. Regissören  och manusplitaren till detta stycke heter James DeMonaco och rätt länge vågar han ställa de där otrevliga och besvärande frågorna. Hur ska man ställa sig till sina egna känslor vs den ”väg” och rättesnöre som samhället bestämt? Är det inte bäst för alla om reglerna följs utan att ifrågasättas? James har sin vision klar medan frun i huset, Mary (Lena Headey), tycks anta en  mer avvaktande inställning.

Ethan saknar plötsligt de mer ordinära Trick or Treat-kvällarna från förr..

Som ni märker tilltalas jag av filmens grepp och underliggande satir (?), filmens ämne är stundtals så makabert att det blir lite fascinerande.

Trots denna finurliga intrig kommer filmen till en vändpunkt, då DeMonaco också kommer på att lite hederlig thriller- och spänning enligt de ökända formulären 1A måste vävas in. Således tappar filmen kanske inte fart, men lite av den där spänstiga samhällskritiken som var utmärkande i början, och blir till slut en rätt ordinär homeinvasion-thriller. Dock inte utan spänning eller fokus från min sida på hur det ska gå.

The Purge är som bäst i sin första hälft. Det underliggande obehaget man känner när kameran följer en familj som lever med denna årliga kväll likt vi i Svedala har midsommarafton, och har inrättat sin vardag efter den nya tid som råder…är rätt effektfull. Även om det till slut blir en ”vanlig” thriller blir det aldrig ointressant.
Och en ny lead för Ethan Hawke. Bara en sån sak.

300 (2006)

Tjusningen med dagens återtitt var mest att återuppleva den på Blu Ray, att se hur mycket bättre bilden och dess alla detaljer framträdde i det nya formatet.

Och visst är det snyggt.
För att inte säga vrålsnyggt. Varenda ruta är fylld med klara färger, knivskarpa linjer och ett serietidningsformat som verkligen inte går av för hackor. Om nu regissör Zack Snyder såg det här som en stilövning inför kommande alster måste han känt sig ganska behagligt nöjd med resultatet kontra den grafiska albumförlagan.

De exakta historiska aspekterna och dess sanningshalt gör man naturligtvis klokt i att kasta bort inför detta fyrverkeri till äventyr. Grundstommen är ju att Kung Leonidas tillsammans med 300 tappra och stenhårda spartaner runt år 480 f. kr. effektivt hejdar den framvällande persiska krigsmaskinen vid Thermopylae i dagens Grekland. Enkla förutsättningar, och här räcker det för att koka soppa på en spik.

Från där är det just dock så galet over-the-top det kan bli och Snyder har liksom beslutat sig för att kasta bort allt vad bromsar och kill your darlings heter. Det blir istället som en enda stor, svulstig, fläskig, rockvideo med extra allt. Bombastiskt, extremt våldsamt och med ett bildspråk som inte för ett ögonblick har några ambitioner att vara trovärdigt eller på det minsta sätt verklighetsförankrat.

Naturligtvis går det inte att tycka illa om en sådan smällkaramell som detta. Vill man sura en aning så kan man ju göra det och hitta typ tusen olika detaljer att anmärka på. Själv kan jag inte annat än att toknjuta av förödelsen och the mayhem som utspelas i knappt två timmar.

Gerard Butler sportar rappt skägg och muskulös bringa samtidigt som han eldar på sina trogna soldater med galet högtidliga stridsrop. Det bjuds våldsamma artistiska stunts, cgi-exploderande sekvenser som i sin yttersta form blir så galet larviga att de istället blir underhållande på det där skamligt sköna sättet.

kungen med fruga kör sommarlook mest hela tiden

Historien håller sannerligen inte för att studeras under lupp, istället får man liksom bara luta sig tillbaka och njuta av galenskaperna, effekterna och att Snyder ändock lägger sig vinn om att aldrig låta en död minut hitta in i filmen. Det är skådisinsatser som naturligtvis inte kommer ifråga om man ska diskutera seriös prestationsbaserad skådisteknik. Eller djup. Butler fungerar dock helt perfekt som bas på bygget där han stridsvilligt kommenderar sina krigare. Lena Headey får också plus som hans hustru Gorgo, vilken i sin tur får fullt upp med att övertyga det synnerligen snobbiga Sparta om att hennes make är ute på ett självmordsuppdrag och behöver assistans.

300 är som en rejäl färgexplosion packad med stenhård musik och extremt filmvåld. En bagatell som naturligtvis kan avfärdas som målande med galet yviga färger, och ur historiesynpunkt går det knappast att ha den som referens. Även om Snyder snor lite antikhistoria och kryddar på lämpliga ställen. Naturligtvis blir det mer en stunds galen upplevelse än en intressant film. Men förbaskat underhållande är det trots allt.

Dredd (2012)

Jodå, jag tillhörde dem som läste serien då och då under uppväxten. Det var våldsamt och grafiskt och en annorlunda motvikt till de mer ”normala” serietidningshjältarna. I vuxen ålder kan man ju naturligtvis drista sig till att se mr Dredd som en sorts satiriskt kommentar över 70- och 80-talets utseende i samhället.
Men vad tänkte man på det när man var ung..yngre…?

Det tycks också som dagens film är lite av den berömda vattendelaren hos oss skådare. Den gode rättskiparen Dredd har ju bevisligen gestaltats en gång på Hollywood-film förut, och då var det ju som bekant herr Stallone som 1995 bar upp den svarta dräkten. Viss mått av spott och spä lät naturligtvis inte vänta på sig då många serietidningstrogna tyckte att Sly nästan förlöjligade Judgen och framför allt pysslade med sådan hädelse som att slita av sig hjälmen i parti och minut! Det gör man ju naturligtvis inte om man är den stentuffe hjälten med dödliga rättigheter.

Jag kommer också ihåg att jag själv blev rätt besviken på -95-års version, och då gillar jag absolut Stallone och de flesta av hans filmer, här kändes det mest som en standardiserad actionrulle med plastig scenografi och ansträngd humor och inte alls i närheten av råheten och tuffheten från serien. Vad tex Rob Schneider egentligen skulle i den filmen att göra har jag ännu inte riktigt fattat…

Lite misstänksamhet nu då från min sida då detta dagens äventyr ska till att avnjutas. Kan regissören Pete Travis som stod bakom den i mina ögon, underhållande Vantage Point för ett par år sedan, ha något att tillföra genren? Ja se på fan, det kunde han! Här har vi nu en Dredd som stigen ur en av de otaliga serietidningarna. Det är dyster framtid, det är motorcykeln, det är livsmörk syn på tillvaron och det är framför allt hjälmen på! Tack och tack igen för den! Travis och manusnissen Alex Garland verkar ha förläst sig på utvalda nummer av tidningarna och bestämt sig för att visualisera det mesta som förekommer i dessa serierutor. Således är detta pang-på-rödbetan-action, skippad onödig dialog och en nästan total brist på humor. Nattsvart action är tydligen ämnet för dagen.

Judge Dredd får här med sig rookien Anderson (Olivia Thirlby) ut på uppdrag, en nybörjare som dessutom visar sig besitta vissa muterade egenskaper vilka kan vara lite handy längre in i handlingen. Dredd själv muttrar som vanligt mest tjuriga saker och deras första uppgift består i att undersöka ett dödsfall i ett enormt skyskrape-bostads-komplex. Snart blir de varse att stället styrs av knarkdrottningen Ma-Ma (Lena Heady i en skön badass-roll), och hon tänker inte släppa ut några Judges levande ur ”sitt” hus. Återstår bara en sak för lagens långa armar, att bokstavligen slå sig upp igenom huset och ta buset av daga medelst sprittande filmvåld av varierande grad.

nu jäklar blir det Dredd-spö

Handlingen här är således så enkel att det nästan blir löjligt. Å andra sidan är det hela så anpassat till serietidningsformatet att det faktiskt känns riktigt lyckat. Det är full fart, plattityder i dialogen och en sjujävla massa smällande och skjutande. Kan naturligtvis bli tröttsamt i längden, men många av scenerna är förbannat snyggt filmade med både ljussättning och tempo och gör det stilistiskt gött att kika på.

Några ord om dagens Dredd-tolkare måste också nämnas, Karl Urban. Må vara att han aldrig kommer att vinna någon Oscar för sina roller, men banne mig om han inte slår Stallone med hästlängder i sitt performance. Med egentligen bara munnen som redskap (hjälmen sitter ju alltid på, remember..) får han ändå ur sig det som behövs för att han ska bli bilden av det där grymma badasset med lagen på sin sida.

Dredd är en riktigt vrålande smällkaramell som faktiskt överraskade mig positivt. Här tycker jag att man nästan på pricken lyckats fånga känslan från serietidningarna och lägger fokus mer på det grafiska och att göra Dredd till en mytisk figur. Mycket mer än Sly lyckades med. Storyn är rak och väldigt enkel. Larvigt enkel, men effektfull. Ohyggligt mycket skjutande, men på något sätt passande stilen som filmen vill eftersträva. Jajamen.