Marie Antoinette (2006)

Franska revolutionen var ingen munter historia, det har man ju fått lära sig i skolan. Bistra tider i nationen, svält och elände födde hat och upprorskänslor som i riktades mot överklassen, adeln och framför allt den franska kungafamiljen. Mitt i allt detta fanns den franska drottningen Marie Antoinette, känd till namnet, men vad vet vi egentligen om henne?

Talangfulla Sofia Coppola baserar ett egenhändigt manus på en av alla dessa böcker som finns om den mytomspunna kvinnan. Här, invävt i färger och storstilade kulisser i harmoni med klädkreationer tillhörandes denna svunna tid, får vi ta del av den unga österrikiskans första trevande år vid det franska hovet, och sedermera liv som drottning. Hon får rätt omgående veta att hon valts ut som hustru och barnavlare (vilket var ett krav som inte var helt lätt att uppfylla) åt den något bortkomne Louis/Ludvig som i sinom tid kommer att bli ny kung i det överdådiga Frankrike.

Coppola tar till myspenseln och målar med mjuka färger upp ett liv i lyx och överdåd, något som skärmade den unga Marie Antoinette (Kirsten Dunst) från allt vad verkligheten innebar. Likt en dåtidens superstar var inget omöjligt för henne och hennes gelikar. Maffiga maskeradbaler i Paris varvades med orgier i kläder, bakverk och andra lyxkonsumeringar som antagligen hade förpassat en stackars bonde bortom galenskap i förtid om denne fått se allt som skedde på det mäktiga Versailles. (Nu kom ju detta så småningom fram ju längre åren gick.)

Där många har problem med Kirsten Dunst som skådis lägger jag in ett gott ord för henne här och menar att hon är perfekt i rollen som den oskuldsfulla queen-to-be. Hon ger sin drottning trovärdiga drag av elegans, men ändå en sorts oskyldig nyfikenhet under de unga åren. Kanske visste Marie Antoinette vad som hände i övriga världen utanför Versailles, kanske inte. Kanske var hon så uppfostrad i den kungliga atmosfären, både i hemlandet Österrike och i Frankrike, att något alternativ till att göra sin röst hörd inte fanns. Hennes ställning vid hovet och vid Louis XVI sida var ju dessutom ganska koncentrerad till att producera arvingar för framtiden och helt enkelt bara se vacker ut.

Som alla vet gick det ju rätt mycket åt skogen för både Kungen och hans hustru, med avrättning som följd. Coppola väljer dock att fokusera sin historia på tiden fram till att revolutionen startar, och gör istället nedslag i Marie Antoinette´s liv vad gäller händelser och skeenden. Hennes något stela relation med kungen, det till synes ytliga sällskapslivet där kläder, mat och fester stod på programmet. Även hennes påstådda romans med vår svenske Axel von Fersen får ett litet kapitel i den färgstarka historien, som egentligen bara rullar på i lagom takt. Som tittare vet jag ju att bistrare tider är att vänta för de kungliga, även om ingen av dem tycks ta det på nämnvärt större allvar när rapporterna om upprorsstämning i landet börjar droppa in. ( istället höjs skatterna för att finansiera kriget i den Nya Världen, smart drag verkligen….)

Marie Antoinette är en stunds frosseri i flärd, färger, ståtliga klädkreationer och en för tiden ofattbar lyx. Sofia Coppola regisserar stilsäkert, med viss humor, och använder miljöerna från Versailles på ett träffsäkert sätt. Dunst gör sin huvudperson till både sårbar och äventyrlig på samma gång, vilket gör att det är svårt att inte känna för henne trots hennes stundtals naiva framställning i den galna lyxtillvaron. Vackert fotad och med ett snillrikt musikkoncept där moderna rocktoner blandas med de estetiska intrycken som ögat fångar. En ovanlig kombination, men inte alls opassande. Underhållande skröna, om än med lite bitter eftersmak.

2 kommentarer på “Marie Antoinette (2006)

  1. Jättebra text och jag håller med om att Dunst gör så gott hon kan, vilket räcker ganska långt. Men i slutänden blev filmen för mig mest som en macaron — vacker att titta på men rätt innehålls- och smaklös när det kommer till kritan.

    Gilla

    • Ja…eller kanske som de färgglada bakverken (de man äter alltså ;-)) som exponerades i parti och minut …snygga att kika på, men rätt mycket fluff i!

      Det känns också som Coppola lite mer velat satsa på färgen, flärden och den snygga ytan än livsödet i sig…

      …vilket ju iof inte behöver vara fel.

      Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s