Etikettarkiv: Sofia Coppola

Dec 14 2015

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Feb 23 2011

Marie Antoinette (2006)

Franska revolutionen var ingen munter historia, det har man ju fått lära sig i skolan. Bistra tider i nationen, svält och elände födde hat och upprorskänslor som i riktades mot överklassen, adeln och framför allt den franska kungafamiljen. Mitt i allt detta fanns den franska drottningen Marie Antoinette, känd till namnet, men vad vet vi egentligen om henne?

Talangfulla Sofia Coppola baserar ett egenhändigt manus på en av alla dessa böcker som finns om den mytomspunna kvinnan. Här, invävt i färger och storstilade kulisser i harmoni med klädkreationer tillhörandes denna svunna tid, får vi ta del av den unga österrikiskans första trevande år vid det franska hovet, och sedermera liv som drottning. Hon får rätt omgående veta att hon valts ut som hustru och barnavlare (vilket var ett krav som inte var helt lätt att uppfylla) åt den något bortkomne Louis/Ludvig som i sinom tid kommer att bli ny kung i det överdådiga Frankrike.

Coppola tar till myspenseln och målar med mjuka färger upp ett liv i lyx och överdåd, något som skärmade den unga Marie Antoinette (Kirsten Dunst) från allt vad verkligheten innebar. Likt en dåtidens superstar var inget omöjligt för henne och hennes gelikar. Maffiga maskeradbaler i Paris varvades med orgier i kläder, bakverk och andra lyxkonsumeringar som antagligen hade förpassat en stackars bonde bortom galenskap i förtid om denne fått se allt som skedde på det mäktiga Versailles. (Nu kom ju detta så småningom fram ju längre åren gick.)

Där många har problem med Kirsten Dunst som skådis lägger jag in ett gott ord för henne här och menar att hon är perfekt i rollen som den oskuldsfulla queen-to-be. Hon ger sin drottning trovärdiga drag av elegans, men ändå en sorts oskyldig nyfikenhet under de unga åren. Kanske visste Marie Antoinette vad som hände i övriga världen utanför Versailles, kanske inte. Kanske var hon så uppfostrad i den kungliga atmosfären, både i hemlandet Österrike och i Frankrike, att något alternativ till att göra sin röst hörd inte fanns. Hennes ställning vid hovet och vid Louis XVI sida var ju dessutom ganska koncentrerad till att producera arvingar för framtiden och helt enkelt bara se vacker ut.

Som alla vet gick det ju rätt mycket åt skogen för både Kungen och hans hustru, med avrättning som följd. Coppola väljer dock att fokusera sin historia på tiden fram till att revolutionen startar, och gör istället nedslag i Marie Antoinette´s liv vad gäller händelser och skeenden. Hennes något stela relation med kungen, det till synes ytliga sällskapslivet där kläder, mat och fester stod på programmet. Även hennes påstådda romans med vår svenske Axel von Fersen får ett litet kapitel i den färgstarka historien, som egentligen bara rullar på i lagom takt. Som tittare vet jag ju att bistrare tider är att vänta för de kungliga, även om ingen av dem tycks ta det på nämnvärt större allvar när rapporterna om upprorsstämning i landet börjar droppa in. ( istället höjs skatterna för att finansiera kriget i den Nya Världen, smart drag verkligen….)

Marie Antoinette är en stunds frosseri i flärd, färger, ståtliga klädkreationer och en för tiden ofattbar lyx. Sofia Coppola regisserar stilsäkert, med viss humor, och använder miljöerna från Versailles på ett träffsäkert sätt. Dunst gör sin huvudperson till både sårbar och äventyrlig på samma gång, vilket gör att det är svårt att inte känna för henne trots hennes stundtals naiva framställning i den galna lyxtillvaron. Vackert fotad och med ett snillrikt musikkoncept där moderna rocktoner blandas med de estetiska intrycken som ögat fångar. En ovanlig kombination, men inte alls opassande. Underhållande skröna, om än med lite bitter eftersmak.