Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Bridesmaids (2011)

Frågan är om inte Annie (Kristen Wiig) i Millwaukee har nått den lägsta nivån av tillvaro; singel, 30+, inneboende hos ett hjärndött engelskt syskonpar (Little BritanMatt Lucas i en rätt intetsägande roll) med ett bageri som nyligen gått i konkurs. Life sucks ungefär med andra ord. Blandade känslor då när bästa vännen Lillian meddelar att bröllop stundar för henne, klart att Annie blir glad…men varför kunde det inte vara hon själv?

Som liten tröst får dock Annie äran att bli huvudtärna och bröllopsfixare nummer 1, något som hon tar sig an med fantasifulla idéer. Synd bara att Lillians andra nyfunna bästis, den odrägligt rika och påfrestande Helen, väldigt gärna vill visa vad hon kan när det gäller fixeri av den lyxigare sorten. Naturligtvis utvecklas det hela till en bister och prestigefull kamp mellan Annie och Helen, och frågan tycks efter en stund vara om det överhuvudtaget kan bli ett bröllop av det här?

Kristen Wiig kan mycket väl vara bland de vassaste namnen den amerikanska humorscenen har fått fram på länge vad gäller kvinnliga komiker. Som många andra har hon sitt ursprung i Saturday Night Live-kärnan och tycks symbolisera den nya humor som är både provocerande och hjärtlig. Wiig har själv varit med och knåpat ihop manus här och det märks. Hon rör sig hemtamt mellan skämten och väjer inte för både högt och lågt.

Någon hävdade att det här är Baksmällan för tjejer, och visst finns det rejält starka paralleller att dra mellan de båda filmerna. Nu tycker jag dock att den här filmen har ett varmare skimmer över sig och drar sig mer åt det romantiska feelgoodhållet än vad Baksmällan gjorde. Här signalerar manuset redan i början att det kommer att ordna upp sig på alla fronter mot slutet. Baksmällan var otroligt mer oberäknelig in i det sista. I alla fall den första filmen.

Roligt i dagens fall är att filmen och manuset inte väjer för att hänge sig åt låg humor då och då, som i en brudklänningsprovarsekvens. Känns inte vanligt att sådan typ av komik brukar hitta in i filmer av den här kalibern. Kanske ett grepp av just Wiig som får symbolisera den nya tiden? En skön incident på flygplan hör också till höjdpunkterna i filmen. I övrigt är det rätt trivsamt över lag mest hela tiden.

Som alla andra komedier lider filmen naturligtvis av den ökända förbannelsen att historien tappar både fart och friskhet efter en stund, ofta innan manuset ska ta sig till den stora finalen. Här känns det extra påtagligt på grund av filmens alltför långa speltid på strax över två timmar. En komedi bör nog hålla sig på runt 100 minuter för att vara optimal när det gäller fokus hos oss som tittar. Passeras den gränsen blir det gärna lite segdraget och här finns små inslag av just den känslan.

glada nu ja. men vänta bara....

Wiig gör som redan nämnts en fin insats och sidekickas trevligt av en tjejliga bestående av bla Maya Rudolph, Ellie Kemper, Melissa McCarthy ( i kanske den varmaste rollen av alla!) och Rose Byrne som den oerhört påfrestande Helen. Naturligtvis finns ett kärleksintresse även för Annie här, är polis och heter Nathan (Chris O´Dowd). Ni kan ju roa er i två sekunder med att fundera på hur det kommer att gå där.

Bridesmaids är rätt kul. Någonstans handlar det naturligtvis om vänskap, både gammal och ny, och att det finns plats för alla trots olika förutsättningar. Vill man dock bara bli lite skönt underhållen behöver man inte tänka så mycket på det utan bara njuta av en humor som möjligen är lite råare och fräckare än vad vi sett förut när det gäller romcoms med tjejerna i centrum. Uppfriskande.

Zookeeper (2011)

En av alla dessa filmer det går tretton på dussinet av som ska visa att man minsann duger precis som man är.

Och som vanligt gäller det att hitta en infallsvinkel, en story där huvudpersonen helst ska vara ett socialt pucko men en klippare inom just sitt gebit. I dagens fall heter han, för det är återigen en han, Griffin och gestaltas som på beställning av Kevin James. James ser ju ytligt inte direkt ut som en kvinnornas man, vilket naturligtvis är great för filmens nödtorftiga historia.

Som djurskötaren Griffin har han superkoll på sitt zoo,  men fungerar dock sämre runt det täcka könet. Dessutom kan han inte glömma sitt gamla ex som brutalt dumpade honom för ett antal år sedan då han inte visade några större ambitioner att ta sig uppåt i yrkeskarriären. Han är helt enkelt en snubbe som är rätt nöjd att få ta hand om sina kära djurvänner.

Nu uppstår dock en möjlighet att vinna tillbaka exets (Leslie Bibb) hjärta om Griffin kan spotta upp sig, bli lite tuffare och framför allt kanske till och med acceptera att komma och jobba som hänsynslös försäljare på sin brors exklusiva bilfirma. Men vem ska lära honom hur man blir en glidare och världsvan lirare? Jo djuren såklart!

Fantasifullt nog kan ju alla djur prata men har en tyst överenskommelse om att aldrig visa det för oss människor. Zooinvånarna ser sig dock nu nödgade att bryta dessa löften när de ser på Griffin och hans stupiditet. Stor chock först förstås för vår djurskötarhjälte, men motvilligt lyssnar han in de goda ”råden” från de fyrfotade vännerna. Råd som dessvärre oftast inte går att applicera i människovärlden.

Det är naturligtvis häri filmens humor ligger. Att Griffin gör galna saker innan han till slut börjar tänka själv. Vi ser lättköpta skämt som syns en halvmil innan de kommer, manuset följer slaviskt de uppställda kontrollpunkterna och erbjuder absolut inget nytt under solen.
Tvärtom kommer alla som har svårt för Adam Sandler-skolan att få problem här. För visst är det Sandlers bolag som både producerat och verkar ha dragit upp riktlinjerna för hur historien ska rulla på.

Desto roligare för mig som tittare när djuren börjar prata, då rösterna bakom de olika djuren tillhör icke helt okända Cher, Maya Rudolph, Jon Favreau, Judd Apatow, Adam Sandler själv, Sylvester Stallone (!) och självaste Nick Nolte som surmulen gammal gorilla. Djurens dialoger och kommentarer är faktiskt roligast i hela filmen och osar Sandler-humor. Inget problem för mig dock som ju gillar den grabben. Kevin James själv spelar (som vanligt) den klumpige, snälle goe gubbe han alltid gör. Givetvis är det ytliga exet inget att tråna efter när det finns en godhjärtad kvinna (Rosario Dawson) på betydligt närmare håll i zoopersonalen. Ni fattar ju säkert hur det kommer att gå. Det är en oerhört snäll film som drar sig för att utmana på minsta lilla sätt.

Zookeeper är fantasilöst förutsägbar, men ändå lite halvskoj glimtvis. Snygga sömlösa tekniklösningar mellan Kevin James och de välvilliga djuren och lagom tillrättalagd moral om att tro på sig själv med tillhörande sliskighet. Visst utrymme för att dra på smilbanden finns instoppat lite här och där även om det i slutänden är en standardprodukt enligt bekvämlighetsmallen. När man sett den har man glömt den.

”How long have you been able to talk?”
”Let’s see, today’s Tuesday so… always.”

Away We Go (2009)

Burt och Verona väntar sitt första barn. När de får veta att Burts föräldrar som bor i samma stad planerar att flytta till Europa inser de att det inte längre finns något som håller dem kvar. Frågan är bara var de ska slå sig ned och starta ett nytt liv för sig och sitt barn? Hos hennes syster i Arizona? Hos hans bror i Florida? Eller i Montreal där de gamla studiekompisarna bor? Frågorna är många och tillsammans ger sig Burt och Verona ut på en lång resa för att besöka alla de ställen de funderar på att kalla sitt framtida hem.

Regissören Sam Mendes tar paus från den tunga dramatiken och närmar sig samlivet ur ett lite mer humoristiskt sätt. Likt en dokumentär road movie låter han oss följa Burt (John Krasinski) och Verona (Maya Rudolph) när de tillsammans försöker finna svar på livets stora frågor man kan ställa sig inför faktumet att bli förälder; hur ska jag vara? Vilka ideal måste jag leva upp till? Och framför allt; hur ger jag mitt barn den bästa uppväxten? Finurligt och med en lättsam ton väver Mendes in de här frågorna i de situationer som Burt och Verona hamnar i när de träffar på de olika människorna som är målet för resorna. Varje stopp, varje bekant de besöker har sitt eget sätt att se på livet och barnuppfostran. Inte alla passar vårt par, kanske inget, upptäcker de så småningom. Kanske man måste forma sina egna tankar och sin framtid efter vad man självt tror på tillsammans..?

Filmen berör mig mer än jag först tror, möjligen är det för att jag själv är förälder och kan känna igen mig i tänket som uppstod då det första barnet var på väg. Vem är jag egentligen? Hur kommer mitt barn att se på mig? Har jag tänkt ut allt det bästa för vårt barn? Oändligt svåra frågor förstås, och det finns väl antagligen inga givna svar på det.
Precis det som Burt och Verona börjar upptäcka; att det som räknas och betyder något är det man formar själva, tillsammans. Mendes låter sina huvudrollsinnehavare Krasinski och Rudolph göra karaktärerna oerhört gemytliga och så där genomtrevliga. Personer man verkligen skulle vilja känna. Bra skådespeleri på alla fronter, även i birollslistan där Maggie Gyllenhaal får lite extra applåder för sin minst sagt flummiga roll som den märkliga ”LN”.

Away we go är drygt en och en halvtimmes milt drama kryddat med stillsam och vardaglig humor. En liten skröna om våndan av att lita på sig själv och tillsammans forma sina öden, kanske i skuggan av dem man lutade sig på i tanken. Det är en fin liten film som även innehåller stänk av vemod och sorgsenhet. Bra miljöer, enkla och vardagliga. Tillsammans med ett väl avvägt manus, ett rätt skönt soundtrack och stabila prestationer av alla inblandade blir det här till en trivsam, om än stillsam, upplevelse. Precis som man behöver ibland.

Betyget: 3