Etikettarkiv: Tina Fey

Maj 31 2019

Wine Country (2019)

Netflixare om ett gäng 40+ tjejer som drar till Napa Valley för att fira födelsdagskompis 50 år på bästa sätt. En weekend i vinnördarnas paradis måste väl vara perfa! Eller? Bakom kameran, och framför…som tidsfascisten Abby, hittas Amy Poehler. Kompisgänget (där alla självklart kommer från olika situationer i vardagen) utgörs av bla Maya Ruldolph (alltid kärlek till henne!), Emily Spivey, Paula Pell, Ana Gasteyer. Gemensamt för alla skådisar är att de kommer från SNL-sfären (Saturday Night Live för er kids som inte vet). Märks direkt att det är rutinerat sällskap vi har att göra med här. Snygga repliker, smarta repliker. Vassa och bitiga repliker. De garvade brudarna tar liksom udden av folk och fä. Jag gillart! Snygga bilder över vin-Kalifornien också! Vem vill inte åka på semester dit!?

Som vanligt när gamla vänner ska träffas, skrapas det på ytan och vips kommer skavanker och irritationsmoment fram. Men det är ju sen gammalt i rullar av den här sorten. Poehler håller det bra i både tempo och komiskt driv. Dialog blandas med occasional dratta-på-ändan-humor, perfekt mix. Just här. Det är inte så mycket VAD som sägs och utförs..mer HUR det görs. Trodde faktiskt inte jag skulle gilla rullen så mycket som jag faktiskt gör. Ja jäklars, det är banne mig en helmysig film. Och vem kan låta bli att älska de här kvinnliga frifräsarna??! Extra plus: Tina Fey, min absoluta favvis i SNL-bubblan dyker upp som cool ”stugythyrare”. Skål tamejfan!

 

Okt 10 2016

Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

Mar 25 2015

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.

Apr 2 2014

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

Mar 17 2011

Megamind (2010)

Dreamworks Animation trollar igen med pengar och talang i sina databurkar.

Resultatet denna gång är historien om den blåhudade mästerkriminalhjärnan Megamind, som från den första dag han anländer till jorden i en flyktkapsel från sin egen planet (ett snyggt lustmord på Superman-legenden) leds in på brottets bana. Synd bara att den genompräktige Metro Man också hamnat i samma stad vid samma tidpunkt.

De två blir ärkefiender genom åren ända tills Megamind nu en gång för alla lyckas bli av med Metro Man. Plötsligt ligger vägen öppen för vår skurkvän att dominera tillvaron som han vill, men banne mig om det inte plötsligt börjar bli lite tråkigt utan en motståndare…och hur ska han göra med den kvinnliga reportern Roxanne som han är smygkär i…? Megaminds lösning på det första problemet är att skapa en ny hjälte som ska bli hans nya motståndare att utkämpa värdiga bataljer mot, men allt går dessvärre inte riktigt som han tänkt och plötsligt står han inför det ovanliga faktum att han måste….rädda sin stad!

Ytterligare en otroligt snygg animerad produkt att titta på med detaljer och miljöer i perfekt utförande, och som vanligt är jag ju lite svag för den nya tidens animationstekniker. Lägg därtill en rätt skön humor med stundtals dragning åt det vuxna hållet. Bakom kameran har man också bemödat sig med att satsa på kvalité i röstinsatserna vad gäller originalcasten (vägrar som vanligt att skåda filmer som dessa med svenska röster). Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och till och med Ben Stiller förhöjer stämningen.

Megamind är rätt harmlös och kul med en story som inte ska analyseras för mycket. En blandning av Superman-goes-bad, Cyrano-de-Bergerac och lite allmänna blinkningar åt diverse superhjältefilmer. Kanske inget att slå på stortrumman för, men å andra sidan animerad underhållning som vågar vara lite omoralisk då och då (utan att korsa gränsen gubevars), även om slutet naturligtvis är det förväntade. Men vägen dit är genomgående rolig.

”All men must choose between two paths. Good is the path of honour, friends and family. Evil… well, it’s just cooler.”

Sep 19 2010

Date Night (2010)

Paret Foster har det inte lätt. Båda jobbar långa dagar och är samtidigt småbarnsföräldrar med allt vad det innebär (been there – vet precis hur det känns…) i ett hus i förorten. Som för att motverka all tristess och invanda rutiner har de satt av en dag i veckan då de umgås själva på kvällen och oftast går ut och äter. Problemet är bara att även denna tilldragelse börjar gå rutin och tomgång. Kan det vara så att det krävande familjelivet börjar ta ut sitt offer vad gäller känslor och spänning i livet?
En förändring som heter duga sker dock den kväll när Phil Foster (Steve Carell) till hustrun Claire´s (Tina Fey) stora förvåning fixar in dem på värsta innekrogen genom att sno ett annat pars identitet när det gäller bordsbeställningen. Detta startar nu en karusell som inbegriper sådana kuriositeter som korrumperade poliser på jakt efter paret Foster som tros inneha något av värde, galna gangsters, nattligt besök i Central Park, vild biljakt, poledancing och en barbröstad Mark Wahlberg.

Något upphaussad komedi med två uppskattade komediskådisar i huvudrollerna. Kan det då gå fel på något sätt? Nja, inte direkt kanske. Å andra sidan sitter jag inte heller och gapskrattar mig igenom 88 minuters vedermödor som de råkar ut för. Shawn Levy som regisserat paret Carell/Fey har månne anbefallt återhållsamhet från de värsta utsvävningarna i slapstickgenren och sarkasmen, och möjligen drabbar det Carell en aning. Fey hittar en rätt trevlig nivå på sin karaktär som kastas mellan rollen som plikttrogen förortsmamma och äventyrstörstande hustru. Det blir dock aldrig tråkigt, paret formar ett stabilt samspel mellan sig och de är utan tvekan motorerna som för filmen framåt de gånger manuset går på tomgång.

Även om jag inte skrattar högt finns det sekvenser som får mig att fnissa och en stor del av filmens ändå ganska oförargliga trivsamheter i storstadsnatten sväljer man utan att reta upp sig för mycket på logik och omständigheter. Manus i filmer av det här slaget blandar och ger, precis som vanligt. Små roliga inhopp av tex Ray Liotta, James Franco och Mark Wahlberg hjälper till att få lite udd på storyn.

Date Night är inte den vrålroligaste storyn du sett Steve Carell i, men tillsammans med alltid sevärda Tina Fey blir ändå paret Foster rätt underhållande bitvis att följa på vägen fram mot det högst förväntade slutet med den ganska givna positiva slutklämmen. Inget att lägga på minnet, men den gör vad den ska. Varken mer eller mindre.

Betyget: 2 +