In med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.