Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

Annonser

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Wet Hot American Summer (2001)

Wet_Hot_American_SummerDagens filmupplevelse kommer med en titel som möjligen mer passar i ett…eh…helt annat forum…men icke desto mindre är det en traditionsenlig amerikansk komedi vi skådar.

Eller?

Ärligt talat har jag lite svårt att ta till mig vad det är jag ser. Vill filmen, som är från 2001 ju, vara en sorts homage till alla de mer eller mindre töntknasiga lägerkomedierna som tillverkades på det glada 80-talet…?
Eller ska det vara en frän satir över detta koncept med lägerliv..? Jag blir fan inte klok.

Så speciellt jättekul är det nämligen inte. Har man tålamod får man ett par stycken scener som känns lite halvsköna….och lite blinkningar åt andra rullar…men annars är det mest…som det är.
Det är liksom inte direkt bra. Fast inte asdåligt heller.

jepp, så hånglade man på 80-talet.

Kan det bero på att min tv-hjälte ”Niles Crane” dvs David Hyde Pierce sportar en av rollerna som något förvirrad astronomiprofessor..? Vidare finns här också numera (2015) inte helt okända (gapiga) Amy Poehler, Bradley Cooper, Elisabeth Banks och en otrevlig Paul Rudd på listan över knäppskallar som befolkar sommarlägret där rullen utspelar sig.

I handlingen är det ju nämligen fortfarande 1981, och sista dagen på sommar-campen. Manuset checkar liksom bara av diverse mer eller mindre knäppa grejer som händer. Och sen är det slut.

Filmpostern hojtar om ”Hilarious”.
Antagligen ett feltryck.
Aningens, aningens, underhållande i vissa synnerligen sparsmakade scener. Men det är allt.

Här missar man inget om man missar filmen.