Etikettarkiv: Bradley Cooper

Maj 21 2019

The Mule (2018)

Är det HÄR Clints sista rulle som skådis??! Kanske. Och kanske frestelsen var för stor för att låta bli att anta rollen som gammelgubben Earl här. Den knarklangande åldringen som tycks komma undan med allt. Bygger på en tidningsartikel om den riktige Earl och hans smågalna äventyr som drogkartellshantlangare. Earl har det annars inte lätt när filmen börjar. Åren tar ut sin rätt. Hans affärsrörelse med blommor går ned sig i skulder. Kontakten med ex-fru och vuxna dotter är inte den bästa. Minst sagt. Klart att det (först) märkliga erbjudandet om att ta sig en tur med en knarkpreparerad bil plötsligt låter helt okej. Speciellt om det ”bara” handlar om att köra en bil från punkt A till B och sen tillbaka igen.  Snart är Earl kartellens topnotch-kille när det gäller att forsla knark genom södra USA. FBI blir galna, sliter sitt hår. VEM är det som hela tiden lyckas undgå dem??! In på banan med ambitiöse agenten Bates (Bradley Cooper) som får näst intill obegränsade medel för att ta fast den okände kuriren. Och under tider tutar och kör Earl på. Och har plötsligt lite sköna stålars att röra sig med på ålderns höst. När kommer samvetet ifatt? Om det kommer?

Som vanligt även Clint bakom kameran. Han håller det rakt, snyggt och ganska enkelt. En liten sidostory om hur han försöker närma sig familjen. Kanske söka försoning för gamla synder? Kartellen utsätts för interna stridigheter, vilket också påverkar Earl. Och hur länge dröjer det innan FBI stövlar in på allvar? Allt tjommar på i lagom takt, och man vet man får med Eatwood bakom kameran. Inga direkta ytterligheter, mer stabilt flow. Manus har såklart tagit sig lite friheter från den ”sanna storyn”, och det lyckas kanske ändå skapa ett litet uns av ovisshet mot slutet.
Ingen av Eastwoods bästa som filmmakare. Men ett rejält hantverk är det såklart. Och underhållande.
Och visst finns det fortfarande lite avig charm, liksom självironi, i den gamle gubben. Var detta svanesången som skådis? Igen?

Feb 26 2019

A Star Is Born (2018)

Men se där ja! Pang, smackelibong så satt den i skallen och kroppen!
Klyschig? Såklart. Men vad f-n, filmer kan väl vara bra ändå! Bradley Coopers stora stund (?) som skådis, och regiman, rentav! Han har tagit det gamla slitna manuset om den gamle avdankade stjärnan som möter och upptäcker den oslipade unga diamanten…till ännu en nivå. Och lyckas också se till att storyn står på HELT egna ben. Inte någon gång sitter jag och tänker på de gamla versionerna som tidigare filmats i Hollywood. Bra betyg bara där. Jack (Cooper) är den countryrockstjärnan som peakat men ändå har sina fans. Turnélivet är hårda papper och Jack dövar med sprit och piller (oh, that old road again.) Unga Ally (Lady Gaga i sensationellt bra roll!) jobbar och drömmer om att kunna sjunga for a living. När de två möts av en slump händer det grejer! Gnistor sprakar! En musiksaga startar! En stjärna föds! Mustigt, gulligt, läckert, romantiskt…besvärligt. Den naiva jakten på tomtebolycka kommer inte utan pris. Höga pris. Kan fallgroparna undvikas?

Cooper känns förvånansvärt solid som regissör. Han fångar de där momenten som jag tror på. Lever mig in i. Klyschorna skulle kunna ha haglat i legio, men regissören Cooper lyfter blicken och låter skådisen Cooper vara en katalysator åt Ally. Rejält funkis! Lady G själv lyser i rollen! Damn, vad bra hon är! Och hur perfekt passar hon inte att spela den där ”ordinära tjejen” som du kan möta på vilken gata som helst. Hon känns ”enkel”. Trovärdig. Som granntjejen next door. Förtrollande bra sångnummer förstås, men annat var väl inte att vänta. Oscarn för bästa sång sitter som gjuten. Det enda som INTE har mig är finalen. Har lite svårt att köpa händelseutvecklingen där. Den berörde mig inte alls som jag hade velat. Så kan det gå.
Trots det en helgjuten rulle med hjärtat på rätta stället! Dessutom, BONUS: Sam Elliott!
Mumma detta. För alla hjärtan som inte är iskalla.

Maj 10 2017

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 

En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Jan 9 2017

War Dogs (2016)

war_dogs_posterVarför tycker jag så illa om Jonah Hill??
Är det hans personlighet som stör? Kan vi skylla allt på hans rollval? Är han för mig vad Seth Rogen är för Fiffis Filmtjam?? Fan vet.

Klart är i alla fall att han dyker upp som en av två filurer i dagens synnerligen märkliga BOATS-rulle. För japp, detta är ännu en sån här tokig grej som faktiskt hänt i verkligheten. David (Miles Teller) och Efraim (Hill) är två lagom misslyckade snubbar i Miami som 2005 mer eller mindre snubblar in i den lagom omoraliska världen runt vapenförsäljning, främst åt det amerikanska försvaret.

Från ett kontor på fickan tar de plötsligt klivet in som storfräsare i vapenhandlarcirkusen och cashen börjar ramla in. Jag tänker direkt på filmen The Wolf of Wall Street, det här är som en liten kusin till den upplevelsen. Samma kaxighet. Samma uppror mot allt som är politiskt korrekt. Samma snabba vägar till rikedom. Och ständigt samma risker att allt ska gå åt skogen. Bara i lite mindre skala.

Mannen bakom dagens verk heter Todd Phillips (Baksmällan), så där vet ni direkt ungefär hur den svarta humorn ligger i filmen. Rätt bra med andra ord. Proppad med tunga musikaliska tunes, som för att riktigt framhäva boysens framfart i branschen. Rappt berättad dröjer inte storyn för länge på varje kapitel. Phillips jobbar helt klart enligt modellen rookie, rise och det oundvikliga slutet.

Som alltid när man sitter och glor på sådana här filmer slås man av hur jäkla knäppt det är att det som sker i filmen verkligen har hänt i verkligheten. Only in America, folks? Låt vara med en och annan sockring och justering i manuset förstås. Liksom wolfen på börsgatan andas den här rullen en uppkäftighet och företagsamhet som i vissa lägen blir riktigt njutbar att uppleva.

la-ca-mn-war-dogs-todd-phillips-20160424

shady business kräver snygga svidar

Teller är bra. Jonah Hill är väl också egentligen bra. Kanske har han tagit på sig alltför många osympatiska roller i karriären? Här är han dryg, burdus, irriterande och självgod. och nånstans har jag fått för mig att det ÄR Jonah Hill som person. Hoppas det visar sig i framtiden att jag har fel (även om jag faktiskt njöt av hans insats i just nämnda Wolf of…). Phillips polare Bradley Cooper gör ett inhopp som luguber vapenhandlare, annars är det firma Teller och Hill i fokus mest hela tiden.

En underhållande skröna. Scorsese var först på banan med uppkäftigheten i sin Wolf och kanske är det därför som den här känns lite upprepande i vissa lägen. Konceptet är inte lika flabbergasting den här gången, om än lika anmärkningsvärt ur verklighetsförankring.

Mar 22 2016

Joy (2015)

joy-posterSom vanligt är det en BOATS som serveras i lagom gratinerad och förvrängd form.
Som vanligt ingår en lagom dysfunktionell familj i konceptet.
Som vanligt när det handlar om regimannen David O. Russell omger han sig med Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Bradley Cooper.
Och…som vanligt gillar jag vad jag ser.

Joy (Lawrence) lever den lilla personens vardag, frånskild (med ex-maken boendes i källarn!), en mamma (Virginia Madsen) som lever för dagsåpor på tv:n, en pappa (De Niro) som stundtals känns helt oberäknelig. Och så ett antal barn i varierande åldrar. Allt Joy vill ha är en lugn stund för sig själv. Och kanske att något ska hända i hennes liv.
Vilket det gör i samma ögonblick hon ”uppfinner” en ny sorts mopp (!) till hushållet.

Det här är alltså en alldeles sann (nåja) skröna om hur en oansenlig mamma och hårt arbetande kvinna kom på en grej som skulle komma att revolutionera tv-shopförsäljingen i USA och skapa en oväntad affärskvinna. Russell har själv plitat ihop manuset, som naturligtvis tar sig en och annan rejäl frihet mot verkligheten, och sätter Joy i händelsernas centrum. Att bolla en ny idé, sköta hemmet, hålla koll på både virrig mamma och oberäknelig pappa, konstiga lagar och skumma affärsregler…….kostar på.

Vad är detta då? En komedi? Ett drama? Kanske både och. Jag, som ju gillar David O. Russell och det mesta han gjort, nickar belåtet då han satsar på ett sorts absurt komiskt anslag på historien. Den är bäst i början, när hela det udda galleriet runt Joy presenteras, saggar lite i mitten…och slutar sedan med flaggan i topp.

joy_pic

”vaddå?? konstiga?? vi?!”

I mina ögon trivs aktörer som De Niro, Cooper (som faktiskt inte är med så jättemycket) och Lawrence i regissörens sällskap. Det känns både avslappnat och ganska inspirerat agerat av trion.

Lawrence är helt klart en tjej i min bok, hon växer lite för varje gång jag ser henne.
Idag gör hon kanske inte någon superrevolutionerande insats, men hon klarar lätt att bära storyn på sina axlar och vara navet i den här rätt skruvade historien. Må sen vara att Lawrence´s oscarsnominering för den här rollen nog mer beror på att skådespelerskan just nu är top notch-namn i Hollywood…än på rollprestationen.

Jag säger: trivsamt detta.
I min bok.

Sep 10 2015

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Aug 24 2015

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Maj 19 2015

Wet Hot American Summer (2001)

Wet_Hot_American_SummerDagens filmupplevelse kommer med en titel som möjligen mer passar i ett…eh…helt annat forum…men icke desto mindre är det en traditionsenlig amerikansk komedi vi skådar.

Eller?

Ärligt talat har jag lite svårt att ta till mig vad det är jag ser. Vill filmen, som är från 2001 ju, vara en sorts homage till alla de mer eller mindre töntknasiga lägerkomedierna som tillverkades på det glada 80-talet…?
Eller ska det vara en frän satir över detta koncept med lägerliv..? Jag blir fan inte klok.

Så speciellt jättekul är det nämligen inte. Har man tålamod får man ett par stycken scener som känns lite halvsköna….och lite blinkningar åt andra rullar…men annars är det mest…som det är.
Det är liksom inte direkt bra. Fast inte asdåligt heller.

jepp, så hånglade man på 80-talet.

Kan det bero på att min tv-hjälte ”Niles Crane” dvs David Hyde Pierce sportar en av rollerna som något förvirrad astronomiprofessor..? Vidare finns här också numera (2015) inte helt okända (gapiga) Amy Poehler, Bradley Cooper, Elisabeth Banks och en otrevlig Paul Rudd på listan över knäppskallar som befolkar sommarlägret där rullen utspelar sig.

I handlingen är det ju nämligen fortfarande 1981, och sista dagen på sommar-campen. Manuset checkar liksom bara av diverse mer eller mindre knäppa grejer som händer. Och sen är det slut.

Filmpostern hojtar om ”Hilarious”.
Antagligen ett feltryck.
Aningens, aningens, underhållande i vissa synnerligen sparsmakade scener. Men det är allt.

Här missar man inget om man missar filmen.

Feb 6 2015

American Sniper (2014)

Krig är helvete.
Det behöver väl ändå ingen tveka över som sett denna rulle. Om det sedan är rättfärdigat och nödvändigt är ju en helt annan fråga.

Här är alltså historien om den högst verklige Chris Kyle (en vansinnigt biffad Bradley Cooper!), enligt uppgift den krypskytt som tagit livet av mest antal människor i de krig USA varit involverat i. Vare sig män, kvinnor eller barn gick säkra enligt legenden och rapporter från människor vid fronten. Kyle har ju tydligen även skrivit en bok om sina upplevelser, som i allra högsta grad ligger bakom dagens manus.

En BOATS således, förvaltad till visuell upplevelse av självaste Clint Eastwood. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän de kritiska rösterna och texterna om försköning och omskrivning av verkligheten dök upp. Att Eastwood minsann plockat ur Kyle´s livshistoria likt man plockar åt sig från ett dignande kakfat där endast det godaste och snyggaste får åka med på tallriken. Det gamla klassiska hojtandet om smetig patriotism och enögdhet.

Lider jag av det när jag tittar på filmen?
Svar nej. Som svensk kanske jag betraktar filmen ur ett litet annorlunda perspektiv. Finns det överhuvudtaget någon sorts äcklig patriotism här? Visar inte regissören Eastwood på att krig är ett rent helvete och förstör människan från insidan? Även en sådan hårding som krypskytten Kyle? Eller vill Clint att hävda att det är varje amerikans rätt och skyldighet att ta till vapen och till varje pris försvara den amerikanska versionen av frihet?

Jag håller inte med om det senare. Jag tycker inte att republikanen Eastwood springer den amerikanska högerns ärenden här. Manuset tar fasta på en speciell person som gjorde speciella grejer, javisst. Betänk också att boken måste ha varit en guldgruva för en manusförfattare att sätta tänderna i. Ponera hur många dramaturgiska moment det går att krama ur detta! Lyft fram moralen i en soldats prekära situation då han måste bestämma sig för om han ska skjuta ett barn för att rädda 10 kamrater…? Sånt gör sig på film! Kom inte och säg annat! Det finns saker som är riktigt överdrivna här, t.ex. samtalet hem till gravida frun direkt från shootouten på en dammig gata…men vaddå.. man får se den detaljen i sitt sammanhang. Filmen är naturligtvis fylld med små dramaturgiska checkpoints som till största delen existerar bara för att få oss som tittar att känna. Därmed, i och med att jag köper upplägget, stör det inte mig.
Sedan kan jag hålla med om att det är lite oklart i vissa lägen om vad filmen egentligen vill ha för riktning, men måste man å andra sidan veta det?

Storyn pendlar fram och tillbaka mellan Irak och hemmafronten med hustrun Taya (Sienna Miller). Vi får den klassiska återvändaren som gradvis får problem att anpassa sig till vardagen (hur många turer gjorde han…4 va?). Inget nytt där. Men säkert dessvärre också ett naturligt faktum hos många av de återvändande soldaterna från Irak (och andra krig). Kyle känner förstås att tryggheten verkar ligga i att vara en i gänget på utsatt plats. Ett ställe där alla har något gemensamt. Intressant liten sekvens i filmen när Kyle möter sin bror i Irak och brodern inte alls har samma sätt att förhålla sig till omständigheterna. Brodern ser bara död, förintelse och olycka där Kyle verkar se rutiner, invanda mönster och en märklig samhörighet. Eastwood klipper ganska bra mellan tiden utomlands och hemma. Jag saknar dock mer av vardagslivet hemma med hustrun. Miller gör ett bra jobb som den alltmer plågade Taya, men jag önskar att hon fått lite mer att jobba med. Nedslagen i hennes värld blir så flyktiga och ytliga på nåt sätt. Men visst, filmen fokuserar ju på Kyle´s långsamma förvandling, så….

en sorts trygghet byts mot en annan

Sett till actiondelen (om man får vara så fräck att benämna ett drama med detta underepitet) finns inget att gnälla över. Eastwood vet hur man hanterar filmspänning. Jag får vibbar av Black Hawk Down, där den dock möjligen var lite mer intensiv och tyngre i sina actionscener. Annars är det samma typ av utsatthet som målas upp här. Soldater på främmande mark där ingen av dem är speciellt önskvärda. Kyle hade sina vänner nära sig, men filmen låter dem bara fladdra förbi stundtals, man får ingen direkt känsla för kamraternas djup. Och kanske ska det inte vara så här. Fokus ligger på Kyle, och Bradley Cooper gör en mycket bra insats. Han känns trovärdig, och tydligen fick han även godkänt av den verklige Kyle´s pappa..och hustrun Taya.

Finalen kommer kanske oväntat för de som inte känner till Kyle´s öde, och då kan möjligen detaljer som eftertexterna ytterliga spä på fördomarna om USA´s hantering av sina soldater och hjältar. Jag kan dock inte känna att just detta skulle vara upprörande på något sätt. Betänk återigen, vi lever i en annan kultur som inte direkt tagit till oss detta med att lyfta fram individer på samma sätt som i USA. Patriotismen är en så pass inbakad del i det amerikanska samhället. Det liksom bara är så.

American Sniper är överlag en bra film. Inte tal om annat. Clint Eastwood har gjort en rulle som engagerar och får mig att känna. Jag känner krigets galenskaper och jag känner Kyle´s frustration. Det går fram. De som tycker att Eastwood berättar avigt och lite provocerande får naturligtvis göra detta, men att det är en stabil rulle råder ingen tvekan om. Vissa mindre skönhetsfläckar finns men jag köper konceptet som solitt. Trots fejkbebisen.

 

 

Många bloggkamrater har tyckt till om dagens rulle.
Varför inte ta och kolla hur tankarna går hos tex nedanstående?
Har vi nåt mönster?

Dec 18 2014

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!

Mar 3 2014

The Place Beyond the Pines (2012)

En ganska märklig film det här.
Nästan som ett sorts episodiskt drama, vilket tycks byta skepnad tre gånger. Och samtidigt fungera som en enda enhet. Ett manus som sakta slingrar sig längs en väg där både arvsynd (?) och taskigt karma spelar förstafiolen..?

Derek Cianfrance tar bort knytnäven han placerade i magen med sorgsna Blue Valentine, inte för att göra mig gladare, snarare för att hitta ett nytt ömt ställe att plåga känslonerven på. Inte lika naket och hudlöst som förra gången kanske. Men ändå så pass mycket att man liksom inte kan skaka av sig upplevelsen bara sådär. Överhuvudtaget är det svårt att avfärda den här rullen som bara ännu ett average dysterkvistdrama.

För att kickstarta sin story på bästa sätt vänder sig Cianfrance återigen till Ryan Gosling, här blonderad och plottrigt tatuerad ”dödsryttare” på ett ambulerande nöjesfält. Ni vet, såna där tjommar som kör in i en liten bur med sin motorcykel och tycks upphäva tyngdlagen när de kör runt därinne i tokfart (FAKTISKT har jag ett minne av att som pytteliten grabb hänga med min farfar på ett ganska sunkigt nöjesfält här i Sverige och titta på liknande galenskaper..).

Nåväl, en gång i tiden hade motorcykeltjommen, Luke, ett one-night-stand med Romina (Eva Mendes) i den aktuella stan…vilket nu gör att Luke har en son han aldrig sett förut. Luke tycks drabbas av något sorts samvete, slutar med konsterna och slår sig ned i området för att försöka sörja för Romina och sin son. Trots att Romina redan har en annan man i sitt liv. Att vara plötslig pappa och ”vanlig” arbetstagare visar sig dock inte vara det lättaste projekt att ge sig på .
Lockande då dessvärre att ta till brottes bana, typ den gamla beprövade bankrånarbranschen…

….vilket i sin tur så småningom plötsligt för in filmen på nästa spår. Lukes irrfärder i brottsbranschen gör att hans vägar korsas med den unge snuten Avery (Bradley Cooper), en rättrådig snubbe som egentligen vill syssla med juridik och snart upptäcker att korruptionen i stan är obehagligt utbredd. Ödet spelar Avery ett spratt och plötsligt är han the talk of town, vilket kommer bli en jobbig börda att bära…

…och så…ett litet hopp igen, nu i tiden.
Nya personer i handlingen, alla med starka kopplingar till varandra på ena eller andra sättet. Som att storyn tar sig försiktigt vidare genom oklar framtid,  murrigt förflutet och obehagliga minnen. Det blir tunga kors att bära ju längre filmen håller på, ju mer som skalas av.
Låter kryptiskt möjligen. Kanske måste filmen ses för att förstå vad jag menar.

Det är måhända ingen lätt film att bara konsumera rakt upp och ned. Cianfrance drar sin story ett par extra varv runt dramaturgins stötestenar. Kanske upplever en del att det blir aningens pretto och skitnödigt. Själv gillar jag nog regissörens trix att ändå knåpa ihop sin berättelse. Att låta de små detaljerna forma fortsättningen. Att manuset till slut, efter lite olika utflykter, plötsligt sitter ihop som en enhet. Och att mönstret i berättelsen med ens känns naturligt.

Gosling kollar om han har råd med ännu en gaddning

Skådisarna gör det bra. De tar inte i så de spricker. Gosling behöver liksom inte ens det. Han bara ÄR. Utstrålning, KARISMA. Ray Liotta dyker upp i sedvanlig biroll som störig och opålitlig kuf…vilket möjligen känns lite tröttsamt. Annars är det bra miljöer och rätt mood över hela speltiden. Inte lika känslomässigt dränerande att glo på som Cianfrance´s föregångare, men knappast muntrare eller lättsammare. Samma MÖRKER bakom anrättningen anas även här.

The Place Beyond the Pines kanske handlar om…arv?
Och karma som tycks komma tillbaka och bitas i baken vare sig man vill eller ej. Stabilt tungt drama som kanske inte glänser sådär jättemycket av fart och fläkt. Men den har en intressant eftersmak. Och…det lilla extra som gör den klart sevärd.
Trean är stark.

Enhanced by Zemanta
Feb 24 2014

American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.


Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?

Enhanced by Zemanta
Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Apr 5 2013

Du Gör Mig Galen! (2012)

Originaltiteln Silver Linings Playbook kommer idag möjligen med den värsta svenska översätttningstiteln jag skådat på år och dag. Som att en gammal iskall titelfnoskig retrovind från 70- och 80-talet smugit sig in och tagit för sig på bästa sändningstid. Man undrar stilla vilken jubelidiot som trodde hen var vitsig här?

Så, filmer om mental ohälsa. Ett manus som gärna ska blandas upp med lite komedi, och mer än gärna får innehålla aningens hjärtevarma känslor också. Går det verkligen? Dagens man i stolen, David O. Russell lär ha filat på den här berättelsen ganska länge (so the legend goes), med ett avstamp i en roman. Den nästan-ikoniske filmskaparen Sydney Pollack, som ju kunde sina komedier rätt bra om man säger så, lär ha varnat Russell att beträda marken försiktigt och omsorgsfullt när berättelser om psykiskt knäppa gökar ska visualiseras. Speciellt i ett filmland där nojor, dubbelmoral och alla möjliga vinklar kan ställa till det. Russell ville ha Pollack som regissör, Pollack gick dessvärre bort och sent omsider har nu Russell själv förvaltat historien till en film.

Och vilken film sen!
Från första filmrutan till sista. Det sägs ju att en bra komedi´s viktigaste ingrediens är dess huvudrollsinnehavare och kemin som förhoppningsvis uppstår. Här kan man sannerligen inte klaga, två trasiga individer med sina respektive issues. Det nöts och det blöts. Avhandlas och ältas. Mixas ihop med både viss sorg, tragedi och framför allt en rejäl dos hederlig vardagshumor. Vi har Pat (Bradley Cooper), ute från hispan där han suttit 8 månader. Nu chansar mamma på att han är mogen för att komma hem och bo i huset, träffa sin football-tokiga pappa (Robert DeNiro) och försöka hitta ett normalt liv igen. Pat själv tror stenhårt på att han ska kunna återförenas med exfrun, trots att det är otrevliga omständigheter i parets liv som just sett till att han hamnat bakom ohälsans lås och bom.

Naturligtvis fattar jag som tittare att det förmodligen kommer gå åt skogen med just den biten. Pat går på som en bulldozer, är totalt oförmögen att känna av de sociala signalerna. Mamma och pappa börjar undra om de gjort ett riktigt stort misstag i att ta hem den förlorade sonen. Kan möjligen den nästan påtvingade bekantskapen med den lika trasiga Tiffany (Jennifer Lawrence) hjälpa situationen? Eller göra den värre?

en dåres försvarsskratt

Det var i ärlighetens namn väldigt länge sedan jag njöt så mycket av en film som flashar personers olycka och inre kamp så mycket som den här gör. Fast på ett bra sätt alltså. Tiffany blir triggern till Pat att börja ta itu med SINA triggers som utlöser nojorna hos just honom. Och Pat får plötsligt en viktig fysisk mening för Tiffany.

Svårbehandlat ämne visst, och kanske manuset till och från lägger sig lite platt och tillrättalagt. Men vad fasen, Russell kombar en realistisk vardag, dialogstinn svart humor och tragik med ett oerhört njutbart soundtrack till bilderna. Känslan av att vara kompis med Pat och Tiffany smyger sig på. Som om man sitter där i ett hörn och tar del av det som sker i familjekaoset. Är Lawrence värd sin Oscar? Tja, kanske. Det som istället slår mig är varför Cooper inte fick någon för sin Pat? Han fullständigt äger den här rullen med sin blick och sitt sätt att tackla figuren. Notera också hur han sakta förändrar sin person med så små medel ju längre historien rullar på. Den grabben klarar även dramatik skulle jag vilja påstå. Heders. Trevligt också att DeNiro jackar upp sig ett snäpp från pajasrollerna och får spela en trovärdig pappa.

Du Gör Mig Galen! handlar om jobbigheter. Och kanske att våga släppa sina sarger. Jobbigheter som med både humorns hjälp och den mänskliga tron på varandra kan övervinnas eller mildras. Släng in lite knäppa detaljer som kryddor, och det hela känns härligt engagerande att titta på. Upplösningen kommer kanske lite klyschigt, men så dags in i historien kan man inte annat än älska Pat och Tiffany.
Blytungt högt betyg!

Feb 19 2013

Hit and Run (2012)

Charles Bronson (!) har ett problem.
Egentligen heter han Yul och ingår i statens vittnesskyddsprogram efter att ha vittnat mot gamla kriminella bankrånarkumpaner. Nu bor han med nyfunnen flickvän i en liten håla och försöker bli den där mönstermedborgaren han vill vara.

Problemet består nu i att flickvännen Annie (Kristen Bell) fått chansen på ett jobb i Los Angeles och Charlie beslutat sig för att skjutsa henne dit, mot bättre vetande och mot just de gamla kriminella jaktmarkerna. Annies gamla ex, puckot Gil, tänker dock inte acceptera att Annie försvinner ur hans liv, och är dessutom övertygad om att Charlie är en mördartyp. Lägg till detta en minst sagt fumlig US Marshal (Tom Arnold) som är Charlies övervakare, och en gaypolis på friarstråt, Charlies gamla kumpan Alex (Bradley Cooper) som via skvallerbyttan Gil får redan på att Charlie och Annie är på väg…och…tja…det blir en riktig soppa till roadmovie-light.

Bakom verket står dagens huvudrollssnubbe Charlie, Dax Shepard, som skrivit både manus och regisserar ihop med en David Palmer. Dessutom har han också slängt in sin riktiga flickvän Kristen Bell som Annie, och bjudit in kompisar som Arnold och Cooper att dyka upp i birollerna. För visst känns det här som en riktig kompisgrej. Enligt uppgift en rejäl lågbudgetrulle där budgeten inte var mer än runt 2 miljoner dollar, varav 1 mille sägs ha gått åt till de musikaliska rättigheterna för soundtracket.

En rätt smart investering tycker jag då det är en ren njutning att lyssna på scoret i filmen som bjuder på en skön blandning från smäktande soul till självaste Hendrix. Storyn är en riktig bagatell som går ut på att alla jagar Charlie och Annie, vilket allt som oftast resulterar i ett par biljakter och lite lagom under-bältet-humor. Om man vill går det att ana lite vibbar från Tarantino-skolan, men det är naturligtvis blekt i DET sammanhanget. Snyggt fotat dock, som håller värsta billighetskänslan borta.

Det mest underhållande med dagens film är att samspelet mellan det ”äkta paret” Shepard och Bell känns bitvis riktigt kul och att trots ett rätt svagt manus är det bra fart i replikföringen mellan alla inblandade parter. Speciellt Bradley Cooper känns skönt malplacerad som den illvillige Alex med rastaflätor och fula gula solglasögon.

kära på film, kära på riktigt

Det handlar mest om ett gäng skådisar som tar sig från en plats till en annan, det gasas i bilar, svärs och skjuts lite. That´s about it. En lågbudgetrulle helt klart, men ändå känns det inte direkt tråkigt. Kanske är det den romantiska tonen mellan Charlie och Annie, kanske de knasiga birollerna, kanske den snygga hot roddiga Lincoln Continental som Charlie rattar längs vägen… som gör filmen till ett underhållande alster just för stunden. Frågar du mig om detaljer i handlingen såhär i efterhand kan jag säkerligen inte redogöra för den fullt ut. Så lättviktig känns rullen, och då fattar ni ju vilken nivå det ligger på.

Hit and Run kan avfärdas som en okej bagatell. Som ett gäng kompisar som bestämt sig för att ta en hittepåhistoria och ha lite kul framför kameran. Lite bilåkande, lite tramsaction, lite romantik och lite ansträngd humor med ett gäng skådisar som ändå bjuder lite på sig själva. En hygglig lättviktare som inte lämnar några som helst bestående minnen.