A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Annonser

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

Go och gla födelseda! Flmr fyller 6 år!

Japp, så är det ju !birthday-party-web-540
19 oktober 2009 kunde den första recensionen läsas på den här bloggen.
Sen har det rullat på, och 1 326 inlägg senare skriver vi alltså dagens datum.

Och se, Flmr is still going strong!
Jajamensan, den här filmbloggen har inga planer på att pensionera sig ännu! Dessutom har ju ett sorts ”samarbete” inletts med en syskonpodd som numera konkurrerar om skaparens uppmärksamhet. Vi tror dock på samexistens och allt det där.

Bloggen kör således på helt enkelt.
Du kan ju (?) Flmrs koncept vid det här laget, och det är naturligtvis bara att hänga med mot framtiden!!
Välkommen på den fortsatta resan!


För att ”fira” dagen bjuder Flmr här på en repris av den första recensionen som fanns att läsa, så här såg det alltså ut en gång i begynnelsen;

”Johan Falk: GSI (2009)”

gsi”Första filmen i nylanseringen av göteborgspolisen Falk spinner på i relativt samma spår som föregångarna Noll Tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen.
Den här gången handlar det om grova rån och tungt vapenskrammel.

Johan Falk återvänder till sitt kära Göteborg efter ett par år i Bryssel hos Europol och hamnar nästan omedelbart på GSI, gruppen för särskilda insatser, som visar sig ha alldeles egna metoder för att bekämpa buset i staden. Regissören Anders Nilsson gör sina filmer på sina egna villkor och kör på med göteborgsmiljöer och diverse goa gubbar (där väldigt få märkligt nog pratar göteborska) blandat med slemmiga stereotyper. Och inte mig emot. Klichéerna må stå som spön i backen, men det blir trots detta aldrig tråkigt.

Falk-filmerna känns befriade från skitnödigheten som betecknar Beck-härvan och de aldrig sinande Wallander-filmerna. Måhända kanske de inte gräver på djupet vad gäller karaktärer och fullständig trovärdighet, men vad gör väl det egentligen?

Jakob Eklund är habil som Johan Falk, rättvisans slitne riddare som må se trött ut, men blixtrar till när det drar ihop sig. Kufiskt men ändock fungerande är att se Micke Tornving i rollen som bistre chefen Patrik, kanske ett vågat val av regissör Nilsson men Tornving gör inte bort sig när det gäller att se tuff och handlingskraftig ut.

”Ähh..va faaaan!!”

Den som dock imponerar mest är Joel Kinnaman i rollen som bad boy med hemligheter. Kinnaman lyckas förmedla en sorts desperation som faktiskt ter sig äkta i sammanhanget. Att Marie Richardsons namn figurerar på omslaget får man ta med en nypa salt. Hon flimrar förbi i kanske totalt 2 minuter.

Smart utnyttjande av kända stadsmiljöer, fungerande tempohöjningar och en och annan välregisserad actionsekvens med pickadolerna i högsta hugg gör denna första film i den här serien till en befriande behaglig upplevelse i svenska polisfilms-träsket.”

Betyget: 3/5

 

 

Pink-Birthday-Balloons-Clip-Art-3

While We’re Young (2014)

En ny rulle från filuren Noah Baumbach kan man inte missa.
Både Francis Ha och The Squid and the Whale har sina stora små ögonblick i min Baumbach-värld (okej Frances… svajade lite..) och regissören har en sorts blick för detaljer och ett personligt berättande som jag tycker om.

Idag om gifta paret Josh och Cornelia i New York, 40+ och barnlösa. Josh (Ben Stiller) jobbar som dokumentärfilmare men har hållit på med ett projekt i 8 år snart, och verkar inte komma till avslut. Cornelia (Naomi Watts) lider lite i tysthet av att paret aldrig lyckats få barn, och även om de ”kommit överens” om att vara lyckliga med sitt liv ihop som det ser ut…är det något som saknas. Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga.

Låter detta som en komedi? Hm, kanske inte.
MEN, när de plötsligt träffar på det en-generation-yngre paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) är det som att nåt vaknar i dem! ”Ungdomarna” har en skön livsstil som både Josh och Cornelia lockas av…otvunget, spontant, lite galet och lite spännande! Både vad gäller klädstil och sättet att förhålla sig till tillvaron i stort! Vad är väl alla tråkiga parmiddagar med medelålders vänner (som dessutom ofta har barn som det hela tiden ska pratas om)..när de kan hänga med de nya kompisarna på det ena upptåget efter det andra!? Josh kan heller inte förneka att han tjusas av att Jamie ser upp till honom som dokumentärfilmare…och Cornelia lockas av tanken att Darby verkar så…frigjord och enkel och livsglad. Och behöver man barn egentligen…?

Länge är den här dramakomedin uppe och nosar på en sprakig fyra!
Första delen av rullen är som en smutt Woody-Allensk-betraktelse över att bli medelålders och försöka göra precis allt för att stoppa tiden. Ben Stiller är perfekt i rollen som den melankoliske Josh, vilken tjusas av att försöka lura tiden och sin egen lite tråkiga stil. Han är banne mig som gjord för roller som dessa. Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. Vilket blir jäkligt underhållande, speciellt om man lägger till ett fyndigt manus med vass dialog.

40+:arna inser att de måste försöka hejda åldrandet!

Likt de flesta andra dramkomedier går dock rullen ned i varv efter ett tag, och då storyn tar en lite mörkare väg är det som att det blir lite…tråkigare. Är det så att när Baumbach fokar på de uppenbara generationsskillnaderna….och på vårt medelålders pars nästan desperatroliga försök att byta livsstil….är det som mest underhållande? Att gräset egentligen inte är grönare på andra sidan vet väl de flesta och tid för insikt kommer även här.

Baumbach drar dock på med sköna stadsmiljöer och en stabil rollista förutom stabile Stiller. Watts är behaglig, Adam Driver så knasintensiv som tycks ha blivit hans trademark…och Seyfried visar återigen att hon kan hoppa mellan genrer och fungera alldeles perfekt oavsett vilket mood hon ska gestalta.

Jag tyckte om filmen. Mest för den finurliga konstrastskildringen av generationer som i regissörens eget manus blir riktigt underhållande då och då. Att den sedan tappar lite i både fart och handling får man ta på kontot.

Stabilt underhållande.

Our Idiot Brother (2011)

Vi måste lätta upp de blaskiga tisdagarna.
Kan rolige Paul Rudd med hippeskägg hjälpa till?

Här är han den genomsnälle men lätt naive Ned som ständigt har en tendens att hamna i trubbel. Som att sälja marijuana till en fullt uniformerad polis till exempel. Grejer man liksom inte gör. Förutom den ständigt leende Ned dårå.
Efter fängelsevistelse utkastad, (eller snarare utbytt) av sin flickvän, från gården där alla jobbar stenhårt för att ”leva i harmoni” med naturen och allt. Vad göra? En flytt hem till mamma, och en träff med alla sina 3 systrar kanske kan lösa problemet?

Javisst, klyschorna står som spön i backen i dagens rulle…vilket dock inte hindrar den från att vara ganska underhållande mest hela tiden. Ned lyckas i tur och ordning, likt en herrelös hund, nästla sig in och bo hos de tre syrrorna. Inte helt utan komplikationer då det visar att Ned kanske är den som har minst problem av alla i familjen. Egentligen.

Elizabeth Banks är karriärsyrran som vill bli kändisjournalist på flashiga tidningsmagasinet. Men då gäller ju att landa mindre seriösa intervjuer utan moraliska betänkligheter. Kanske Ned kan hjälpa till där? Eller inte.
Emily Mortimer är syrran som kämpar med man och barn och hus. Stort hjärta, men en rätt svinig make i Steve Coogan. Kanske Neds påhälsning där spelar nån sorts roll? Eller tvärtom.
Flmr-favvon Zooey Deschanel är hon som kanske är mest lik Ned. Kämpar med en haltande karriär som ståuppare och att vara hedervärd flickvän åt Rashida Jones. VIlket går sådär, när…just det…Ned ”lägger sig i”.

en vän som vill dig väl

Som ni hör, späckat med ess i rollistan. Skådisarna bättre såklart än filmens manus, och självklart är ju Ned mannen som ändå är svaret på allting. Det är ju ingen spoiler direkt. Vissa grepp i amerikanska komedier GÅR bara inte att förklä hur mycket som helst.

Trots den ganska utstakade vägen är det således ändå underhållande att följa Ned´s rätt komplicerade familj. Paul Rudd är mysig, hans systrar är mysiga i alla sina knäppa besvärligheter. Ex-flickvännen (härliga Kathryn Hahn) är bitchigt underhållande. Men bäst är hennes nye snubbe Billy (T.J. Miller)…kanske en joint för mycket där? Hahahaha.

Standardkomedi som höjer betyget främst på grund av sina mycket sevärda skådisar som alla jobbar fram en trevlig stund, trots sitt stundtals lite dystrare innehåll.
Stabilt trams.
Jag friar hellre än fäller.

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!

  

 

 

I Love You, Man (2009)

Man_posterHöstens första fredag och vi skotar in en smutt komedi! Vad sägs om trivselnissarna Paul Rudd och Jason Segel i samma film?
Bra kombo där!

Vänlige och väldigt käre husmäklaren Peter (Rudd) ska till att gifta sig med Zooey (Rashida Jones). Problemet är bara att Peter inte har någon självklar best man till bröllopet. När han tänker efter har han faktiskt inga vänner överhuvudtaget! Illa! Det tycker också Zooey som mer än gärna skulle se att Peter ibland skaffade sig lite egentid med killkompisar…jag menar det får ju finnas en gräns ändå med hur mycket man kan gulla med varandra på ett dygn!

Sagt och gjort. Peter hookar så upp med den märklige och skönt tillbakalutade Sydney (Jason Segel), en lirare som är eh….ganska annorlunda mot Peter. Men det funkar! Peter blir lite småimpad av Sydneys way of life och hans inställning till vardagen, tillvaron och det mesta. När den gode Syd dessutom bjuder in Peter till sin mancave och visar ”hemligheterna”…ja då är Peter såld! Vänskapen tar ny fart och plötsligt står inte den timide soon-to-bee brudgummen att känna igen riktigt. Behöver Zooey oroa sig? Är det en helt annan Peter som kommer att dyka upp vid altaret? En som hon kanske inte…vill ha!?

grabbar som gör saker tillsammans

Hahaha. Skojigt detta.
Paul Rudd går från tönt till lite styrig och oberäknelig. Och Jason då, vilken tok! Det skojas friskt med manligt och kvinnligt och olika roller. Bakom kameran; regissören John Hamburg som ju öste på med den asroliga Och så kom Polly för ett antal år sen. Här är det inte lika galet och vansinnigt, men minst lika frejdigt och fnissigt.
Som i de flesta komedier drabbas även dagens alster av ett litet sävligare parti efter en fräsig start…men det tar sig igen lagom till finalen.

Vi får också en skönt grinig Jon Favreu, en alltid underhållande Jaime Pressly och veteranen Jane Curtin i stabila biroller.
Jag satt kanske inte och gapflabbade hela filmen igenom, men som feelgood-rulle är den helt perfekt en fredagskväll i soffan! Extra plus till den lite oborstade humorn som dyker upp mitt i all romcom!
Sånt förhöjer ALLTID värdet på sådana här rullar!

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Tomorrowland: A World Beyond (2015)

001_TL_posterWalt Disney själv hade förstås gillat filmen skarpt.
Denne mytiske man, älskad för sina figurer och baktalad för sina påstådda egenheter som inte alltid var så smickrande.

Men också en man som alltid var intresserad av framtiden, och hur framtiden skulle kunna hjälpa oss människor till en bättre tillvaro. Han var så pass fascinerad av ämnet att han skapade en hel attraktion om det i sitt Disneyimperium; Tomorrowland. Där besökare fick se hur en positiv morgondag kunde se ut. Allt i detta i 60-talets framtidsanda såklart.

Och just detta retroaktiga nostalgistuk är lite vad som symboliserar dagens sommarpopcorn från hittepåfabriken på den amerikanska västkusten. Erkänt duktiga regissören Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna, MI:4) sätter på sig fantasimössan och leker fram en berättelse som tar sitt avstamp just i det färgglada 60-talet, världsutställningen i New York -64..och i den lillgamla uppfinnaren Frank vars tillvaro strax kommer att ställas på ända.
Sen snabbt hopp till nutid och bitter George Clooney, pojken har växt upp. Det han var med om för länge sedan vill han helst inte minnas, men ”hjälp” är på väg i den charmiga pojkflickan Casey (Britt Robetson) som minsann också fått en glimt av det fantastiska som Frank en gång upplevde, och här ska banne mig ett mysterium lösas tycker Casey!

Bird satsar sina bucks på hederlig familjeunderhållning, ordern från mäktiga Disneybolaget är förstås att rullen ska kunna ses av de flesta. Det betyder dock inte att Bird hoppat över action och fräsiga effektstinna scener. Jag slås där i biomörkret ändå av hur rejält ”tunga” actionsekvenserna är. Helt i klass med tex M:I 4 när det är som bäst.
Där utgångspunkten varit Disneys eget koncept Tomorrowland, lyckas regissören och hans manusmedförfattare Damon Lindelof (yes, Lost) att väva ihop en riktigt underhållande skröna. Mer än man kan tro faktiskt.

Casey är en stenhård optimist trots diverse problem på hemmafronten. Lille Frank i början tror att allt är möjligt. Hela 50- och 60-talet där Walt Disney formade sitt recept för ”Tomorrowland” var en optimistisk tidsålder, trots det kalla kriget. Filmen tar verkligen fasta på att inget är förlorat så länge du själv tror på det du gör. Smetigt, kanske du hojtar. Ja kanske, men en rulle som mitt i all fantasifull action trycker in en liten brasklapp om att vi ska vara rädda om den värld vi har…kan man inte tycka illa om.

Britt

äventyret väntar i vassen…sort of.

Det bästa med dagens rulle är annars de två skådisarna Britt Robertson som Casey och Raffey Cassidy som den mystiska Athena. Casey är sådär härligt trulig och charmig på samma gång, och går verkligen genom rutan med sina sköna reaktioner på det som sker omkring henne. Cassidy blir nästan trollbindande i vissa scener med sin otroligt tilltalande lillgammalhet. Den egenskapen brukar ju oftast vara enormt störande i filmer, men här passar det hur smutt som helst. Och så då vår man Clooney då. Den vresige uppfinnaren. Påminner ibland om gubben i den animerade Upp. Clooney får finna sig i att spela lite tredjefiolen i rullen, men det är säkra pengar för producenterna. Toppa sedan det hela med en lagom engagerad Hugh Laurie i en biroll.

Vem vänder sig filmen till? Vad vill den egentligen? Tja, i skuggan av all produktplacering från det stora Disney handlar det kanske om en sorts optimism, en upptäckarglädje. Att inte låta sig nöjas med det mediokra. Vill man vara krass kan man såklart hävda att rullen är ett beställningsjobb från just Disney för att få alla familjer att besöka Disneyworld/Disneyland. Och rullen kommer säkert att hjälpa till på den fronten. Men konstigt vore väl annars. Och jag kan ärligt inte störa mig på det faktumet heller.
Inte när jag sitter och blir så pass underhållen som jag ändå blir. Asch, jag tar det för vad det är!
Lite fräsiga effekter och fantasi!

Visst skulle filmen kanske ha kortats lite med en 30-40 minuter utan att det viktiga hade gått förlorat. Nu är den bäst i första halvan, och finalen blir kanske lite mer standarupplösning och lek i effekter med vad som fanns till buds för Bird och co.
Det går dock inte att komma ifrån att det här är en rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten, och jag tror att Tomorrowland kommer att finnas med på listorna när sommarens bokslut ska göras framåt september.
Och…inte mig emot.

Bloggessen Fiffi och Sofia har också varit en tur till framtidslandet…och en av dem kommer troligen inte att göra mig sällskap på ett återbesök.

The Theory of Everything (2014)

001_TOE_posterAv en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

TOE4

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.

 

 

Inside Man (2006)

Inside ManÄr det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Sommarklubben: Truman Show (1998)

Jim Carrey igen.
Årgång pre-2000-tal.
Här som mannen med huvudrollen i världens största dokusåpa. Truman Burbank (Carrey) vet inte ens om att hans liv är ett tv-program, att allt runt honom är fejk, kulisser och skådespelare. Allt live, 24-7, från jordbollens största studiobygge i LA ut till miljoner tittare framför dumburkarna.

En raffinerat skön framtidssatir (?) som rejäle regimannen Peter Weir serverar.
Låt vara med ett par små logiska luckor i manuset om man synar det i sömmarna, men det är absolut inget man behöver ödsla tid på. Foka istället på den gode Carrey som här faktiskt varvar sin humor med lite mer allvarligt drama i vissa lägen. Såpans ”skapare” Ed Harris får plötsligt problem med sin tv-stjärna när denne mer och mer börjar ifrågasätta allt som händer runt honom, och om det verkligen inte ligger nån hund begraven runt hörnet…
Vad är det som inte stämmer med vissa små detaljer i hans liv…?

Truman Show bjuder en återhållsam men ändå mycket sevärd Jim Carrey.
Ett drama, ett hittepåhopkok, som är så flippat att man liksom köper förutsättningarna och hoppas på det bästa för vår hedervärde och utsatte huvudrollsinnehavare.
Avslöjanden i sommarnatten.

 

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

The Guard (2011)

Brendan Gleeson styr upp det på västra Irland!
Flatfooten Gleeson är van att göra saker på sitt sätt på landsbygden. Inte alltid inom lagens råmärken. När stiffa FBI-snubben Don Cheadle anländer till byn och börjar nysta i ett drogrelaterat mord med internationell koppling, står kulturkrockarna som spön i backen. Mängder med skönt politiskt inkorrekta repliker, omoral och svart humor. Och sen är det är något speciellt med brittiska badass på film ändå, här är det Mark Strong som dyker upp från London och är besvärlig.

Regissören, John Michael McDonagh, har en brorsa som gjorde den synnerligen underhållande In Bruges (också med Gleeson!). Kanske snodde dagens McDonagh åt sig just den sköne irländaren på rekommendationer därifrån? Fräsigt samspel mellan käftande Cheadle och Gleeson, vackra landskap, och samtidigt lite glåmigt, från den gröna ön. Anglosaxisk thrillerhumor av fint märke i den här lågmälda, lätt våldsamma, men sevärda rullen.
Rekommenderas!

Sweetwater (2013)

Lite återbesök i western-land igen. Tiden går alltså. Känns ju plötsligt som det inte alls var länge sedan mitt westerntema rullade för fullt. Hade dagens film varit aktuell då hade den naturligtvis ingått i ”utbudet”.

Som den westernälskare man nu är går det såklart inte att låta den här rullen passera förbi obemärkt. Idag hålls det kort…och koncist. Racka puckar och knappast något lullull eller tjabbiga detours. Som att läsa en serietidning…sort of. Kanske är det också så bröderna Logan och Noah Miller hade tänkt sig det hela i sitt nedplitade manus. Logan är den av dem som betrotts med regipinnen och han kör på med en hämnarhistoria av ganska klassiskt snitt. Mot en snygg backdrop av ökenlandskap och solnedgångar på prärien.

Sent 1800-tal i snustorra New Mexico. Hur ex-prostituerade Sarah (January Jones) och hennes man Miguel (Eduardo Noriega) hade tänkt sig att bruka den dammiga jorden går ju en annan citysvenne förbi, men där trälar de på iaf. Livet vore också bra mycket bättre om de inte hade fanatikern och religionstomten Prophet Josiah (Jason Isaacs) som närmsta granne. En dåre som utropat sig själv till Guds ställis i trakten. På sedvanligt manér predikas det i starka ord, lydiga henchemen håller ställningarna och tuktade kvinnor vet sin plats. Naturligtvis fördömer Josiah synd i alla former men det hindrar honom inte att avverka kvinnsen i sängen med rena löpande-bandet-metoden.

Att utmana denne galning är såklart inte dagens bästa val, men när Miguel gör det går det synnerligen illa. Han mördas kallblodigt av Josiah (kom igen..det är ingen spolier…hela filmens setup BYGGER ju på det!) och när Sarah får reda på katastrofen går hon bananas på sitt eget handgripliga sätt. In på banan från vänster också med den märklige ”mobile” sheriffen  Jackson (Ed Harris) som har sina randiga skäl att vistas i området. Också han upptäcker ganska snart vad Josiah är för lallare.

Ja, svårare än så är alltså inte dagens upplägg. När väl konflikterna är etablerade är det bara att ge sig på problemlösningen. Sarah tror verkligen inte på den gamla devisen att förlåta eller vända andra kinden till. Här jävlar ska stämmas i bäcken! The hard way! Predikant eller ej!

Vad jag gillar med den här historien är helt klart tempot, storyn segar aldrig till sig. Klippningen är kanske lite otraditionell i vissa lägen för att vara en western . Men det stör ju absolut inte. Ed Harris gör en mycket märklig kuf till sheriff. Ibland känns han ditstoppad för att fylla ut tiden, ibland gör han den mest oväntade sak. Och kom igen, allt som retar upp en dåre som Josiah måste ju bara bli underhållande. Jason Isaacs spelar kanske dagens roligaste roll? Att vara en elak jävel, och dessutom se riktigt illvillig ut, måste ju vara hur kul som helst. Josiah blir en sån där karaktär man omedelbart hatar när han kommer i bild. Vår hjältinna Sarah kör mer med de tysta känslorna. Uttrycken i hennes ögon skvallrar dock om vad hon känner och vad som är på gång. January Jones gör henne till en effektiv ..men kanske lite endimensionell hämnerska.
Å andra sidan bygger hela storyn på att det är paybacktime, så vem är jag att klaga.

det sista du lär se om du är ett badass

När allt obligatoriskt har avhandlats är det alltså business as usual. Det är ryckvis våldsamt och effektfullt blodigt, som det anstår en hämnarwestern….och Sarah drar sig inte för att skjuta mot kreti och pleti. Alla som står i förbund med Josiah är plötsligt lovligt byte.
Inte utan att filmen i sina bästa stunder faktiskt påminner om de otaliga 70-talare i genren som var sådär lagom stilistiskt våldsamma och spelade på känslor och krut mer än på realism. Till och med lite svart humor trycks in i handlingen, inte minst tack vare den udda sheriffen Jackson.

Sweetwater, aka Sweet Vengeance, är snyggt gjord, matar på i fint tempo och är precis så våldsam som en serietidningsstylad historia kräver. Tillför inget nytt i genren, men det behövs ju å andra sidan inte. Bara att en ny western ser dagens ljus är trevligt värre. Här kan man inte annat än luta sig tillbaka och njuta av hämnar-Sarah i lila finklänning…och hennes blodiga payback!
Smutt!

Hobby-cowboyen filmitch har också skådat hämndens timme, tyckte vi lika..?

Enhanced by Zemanta