Go och gla födelseda! Flmr fyller 6 år!

Japp, så är det ju !birthday-party-web-540
19 oktober 2009 kunde den första recensionen läsas på den här bloggen.
Sen har det rullat på, och 1 326 inlägg senare skriver vi alltså dagens datum.

Och se, Flmr is still going strong!
Jajamensan, den här filmbloggen har inga planer på att pensionera sig ännu! Dessutom har ju ett sorts ”samarbete” inletts med en syskonpodd som numera konkurrerar om skaparens uppmärksamhet. Vi tror dock på samexistens och allt det där.

Bloggen kör således på helt enkelt.
Du kan ju (?) Flmrs koncept vid det här laget, och det är naturligtvis bara att hänga med mot framtiden!!
Välkommen på den fortsatta resan!


För att ”fira” dagen bjuder Flmr här på en repris av den första recensionen som fanns att läsa, så här såg det alltså ut en gång i begynnelsen;

”Johan Falk: GSI (2009)”

gsi”Första filmen i nylanseringen av göteborgspolisen Falk spinner på i relativt samma spår som föregångarna Noll Tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen.
Den här gången handlar det om grova rån och tungt vapenskrammel.

Johan Falk återvänder till sitt kära Göteborg efter ett par år i Bryssel hos Europol och hamnar nästan omedelbart på GSI, gruppen för särskilda insatser, som visar sig ha alldeles egna metoder för att bekämpa buset i staden. Regissören Anders Nilsson gör sina filmer på sina egna villkor och kör på med göteborgsmiljöer och diverse goa gubbar (där väldigt få märkligt nog pratar göteborska) blandat med slemmiga stereotyper. Och inte mig emot. Klichéerna må stå som spön i backen, men det blir trots detta aldrig tråkigt.

Falk-filmerna känns befriade från skitnödigheten som betecknar Beck-härvan och de aldrig sinande Wallander-filmerna. Måhända kanske de inte gräver på djupet vad gäller karaktärer och fullständig trovärdighet, men vad gör väl det egentligen?

Jakob Eklund är habil som Johan Falk, rättvisans slitne riddare som må se trött ut, men blixtrar till när det drar ihop sig. Kufiskt men ändock fungerande är att se Micke Tornving i rollen som bistre chefen Patrik, kanske ett vågat val av regissör Nilsson men Tornving gör inte bort sig när det gäller att se tuff och handlingskraftig ut.

”Ähh..va faaaan!!”

Den som dock imponerar mest är Joel Kinnaman i rollen som bad boy med hemligheter. Kinnaman lyckas förmedla en sorts desperation som faktiskt ter sig äkta i sammanhanget. Att Marie Richardsons namn figurerar på omslaget får man ta med en nypa salt. Hon flimrar förbi i kanske totalt 2 minuter.

Smart utnyttjande av kända stadsmiljöer, fungerande tempohöjningar och en och annan välregisserad actionsekvens med pickadolerna i högsta hugg gör denna första film i den här serien till en befriande behaglig upplevelse i svenska polisfilms-träsket.”

Betyget: 3/5

 

 

Pink-Birthday-Balloons-Clip-Art-3

Johan Falk: GSI (2009)

Första filmen i nylanseringen av göteborgspolisen Falk spinner på i relativt samma spår som föregångarna Noll Tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen.
Den här gången handlar det om grova rån och tungt vapenskrammel.

Johan Falk återvänder till sitt kära Göteborg efter ett par år i Bryssel hos Europol och hamnar nästan omedelbart på GSI, gruppen för särskilda insatser, som visar sig ha alldeles egna metoder för att bekämpa buset i staden. Regissören Anders Nilsson gör sina filmer på sina egna villkor och kör på med göteborgsmiljöer och diverse goa gubbar (där väldigt få märkligt nog pratar göteborska) blandat med slemmiga stereotyper. Och inte mig emot. Klichéerna må stå som spön i backen, men det blir trots detta aldrig tråkigt.

Falk-filmerna känns befriade från skitnödigheten som betecknar Beck-härvan och de aldrig sinande Wallander-filmerna. Måhända kanske de inte gräver på djupet vad gäller karaktärer och fullständig trovärdighet, men vad gör väl det egentligen?

Jakob Eklund är habil som Johan Falk, rättvisans slitne riddare som må se trött ut, men blixtrar till när det drar ihop sig. Kufiskt men ändock fungerande är att se Micke Tornving i rollen som bistre chefen Patrik, kanske ett vågat val av regissör Nilsson men Tornving gör inte bort sig när det gäller att se tuff och handlingskraftig ut.

Den som dock imponerar mest är Joel Kinnaman i rollen som bad boy med hemligheter. Kinnaman lyckas förmedla en sorts desperation som faktiskt ter sig äkta i sammanhanget.
Att Marie Richardsons namn figurerar på omslaget får man ta med en nypa salt. Hon flimrar förbi i kanske totalt 2 minuter.

Smart utnyttjande av kända stadsmiljöer, fungerande tempohöjningar och en och annan välregisserad actionsekvens med pickadolerna i högsta hugg gör denna första film i den här serien till en befriande behaglig upplevelse i svenska polisfilms-träsket.

Betyget: 3/5