En man som heter Ove (2015)

ove_posterJapp, så är iaf ett av de tre ”löftena” angående mig och svensk film 2017 uppfyllda.
Gubben Oves eskapader är nu sedda. Och, det var inte på något sätt en ny story för en annan…när boken först kom ut var jag en ivrig läsare. Och gillade historien. Hur skulle nu filmen göra sig?

Som vanligt när Rolf Lassgård är med känns det som inget kan gå snett. Varför är han så mycket bättre än överskattade och tröttsamme Robert Gustafsson? Tur som tusan att Lassgård fick uppdraget istället. Som vresige Ove, villakvarterets egen ordningsman som minsann vet hur allt ska vara. Nymodigheter och moderna tider göra sig icke besvär. Självklart bär Ove på en stor börda och sorg. Tillbakablickar från hans tidigare liv varvas med nutid. I nutid känner man igen sig, alla har säkert träffat på någon som Ove. I dåtid målas en engagerande och fin story upp om hur Ove växte upp och blev…Ove. Jag för min del blir nyfiken och vill veta mer om unge Ove (Filip Berg). Något som jag inte alls kände när jag läste boken. Hoppsan! Varför inte en film om Ove modell yngre? Hans liv med frun Sonja (Ida Engvoll).

Hannes Holm har regisserat, och oavsett hur känslorna är för denne…frispråkige…regissör, har han här lyckats fånga Svensson-livet i förorten ganska härligt. För att inte säga trivsamt. Ove har förstås ett stort hjärta långt där inne , och det krävs bla en katt och ett nyinflyttat ungt par med den härliga Parvaneh (Bahar Pars) i spetsen för att få gubben att börja leva.

Boken om Ove var mycket trevlig och underhållande.
Filmen om Ove är ett trevligt återbesök i hans värld där ofta de små detaljerna i scenografin dessutom är mycket bra fångade. Vill man går det att spåra otaliga tecken av ens egen uppväxt på 70- och 80-talet i bilderna. Kul!

enmansomheterove_800b

kvarterspolisen får nya bekymmer

MEN…hur filmen kunde bli nominerad till en Oscar för bästa makeup är fanimig obegripligt. Det syns lång väg runt hårfästet och ögonen på Ove att det är sminkat och ditklistrat. Störande i väldigt många scener..faktiskt.
Vilken backfire! Blä.

Trivsam svensk rulle!
Det händer inte ofta…men det händer!

Annonser

#xmas: En underbar jävla jul (2015)

underbar-jul_posterJulmånad tarvar julfilm!
Gammal eller ny. Osedd eller väl sliten. Bara att pussla ihop det man vill ha liksom.

Den här rullen dårå. Från förra hösten om man ska vara petig. Hade premiär i mitten på november -15. Lite lagom sådär till att almanackan sakta håller på att ställa om sig till jultid. Smart drag från filmbolaget? Att skapa en liten smyglängtan med julstämning?

Så, varför såg jag den inte förra året då? Fan vet varför. Det troliga var kanske att jag inte kände för att slänga ut biostålars på en svensk rulle…plus att den högst (hos mig) överskattade Robert Gustafsson är en av huvudkaraktärerna. PLUS att det ju är Helena Bergström X2! Hu! (regi och en av rollerna). Ni vet ju vad jag tycker om henne.

Nåväl (såja vän-av-svensk-film ta det lugnt med suckarna…jag har ju sett filmen nu), det är ju trots allt en julrulle. Kan den kanske rentav mäta sig med ont-i-magen-mörkret hos ”Tomten är far till….”? (ja, jag tycker DEN är bitvis smutt). Bättre upp! Den här visar sig ju vara än mer underhållande! What?!?

Asch, ni kan ju storyn redan. Synnerligen konservativa makarna Ulf (Gustafsson) och Monica (Maria Lundqvist) ska fira jul hos sonen Oscar och sambon Simon i deras nyinköpta hus (ruckel om man frågar Ulf). Lägg till detta andra familjemedlemmar, släkt och konstiga vänner…samt en liten hemlighet..och man har sig ännu en variant på en knasbollefamilj som dras med konflikter, fördomar, förutfattade meningar och lite till av den gamla fina soppan. Klassiskt tema i julfilm; samla problemfylld familj, släpp ut konflikterna kamouflerade i humor och låt allting lösa sig lagom till eftertexterna rullar. Det är sen gammalt, och varje år kommer nya varianter. Svenska som utrikiska. Ok, Hollywood är kanske i särklass på att vräka ut dem. Men vadå, liksom glögg, gran och julgirlanger..är det ju en del av filmjulen. Bara att svälja med julmust liksom. Och visst går det att hitta underhållning! Om inte annat kan man ju, speciellt när det är en svensk variant, ta reda på om man rentav känner igen sig lite..?

underbar_javla_pic

julfirare…trots allt

Fullt fart på pinsamheter, skämmigheter och ren rolig knashumor. Rutinerade rävar som Gustafsson och Lundqvist äger förstås varje scen de är med i. Birollslistan är också stark, och jag känner mig upprymd av denna svenska rulle! Hoppsan, liksom. Och framför allt, Helena Bergström får plus i kanten som regissör! Fångar nästan på pricken julafton the swedish style. Kanske är det såhär det går till i nån stuga därute? Mycket av grannlåten i hyllningen måste förstås tillskrivas manuset, med Edward af Sillén (precis, Mello-Edward!) i spetsen! Fyndigt och lagom magknipigt. Och visst, jag ger mig; Gustafsson passar som gnällig gubbe här. Speciellt njutbart när han tappar det HELT mot slutet! Ha!

Kan absolut bli en framtida ”klassiker” i valfri tv-kanal (eller vaddå valfri…det blir ju tv4-helvetet såklart..who am I kidding…)

Go och gla födelseda! Flmr fyller 6 år!

Japp, så är det ju !birthday-party-web-540
19 oktober 2009 kunde den första recensionen läsas på den här bloggen.
Sen har det rullat på, och 1 326 inlägg senare skriver vi alltså dagens datum.

Och se, Flmr is still going strong!
Jajamensan, den här filmbloggen har inga planer på att pensionera sig ännu! Dessutom har ju ett sorts ”samarbete” inletts med en syskonpodd som numera konkurrerar om skaparens uppmärksamhet. Vi tror dock på samexistens och allt det där.

Bloggen kör således på helt enkelt.
Du kan ju (?) Flmrs koncept vid det här laget, och det är naturligtvis bara att hänga med mot framtiden!!
Välkommen på den fortsatta resan!


För att ”fira” dagen bjuder Flmr här på en repris av den första recensionen som fanns att läsa, så här såg det alltså ut en gång i begynnelsen;

”Johan Falk: GSI (2009)”

gsi”Första filmen i nylanseringen av göteborgspolisen Falk spinner på i relativt samma spår som föregångarna Noll Tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen.
Den här gången handlar det om grova rån och tungt vapenskrammel.

Johan Falk återvänder till sitt kära Göteborg efter ett par år i Bryssel hos Europol och hamnar nästan omedelbart på GSI, gruppen för särskilda insatser, som visar sig ha alldeles egna metoder för att bekämpa buset i staden. Regissören Anders Nilsson gör sina filmer på sina egna villkor och kör på med göteborgsmiljöer och diverse goa gubbar (där väldigt få märkligt nog pratar göteborska) blandat med slemmiga stereotyper. Och inte mig emot. Klichéerna må stå som spön i backen, men det blir trots detta aldrig tråkigt.

Falk-filmerna känns befriade från skitnödigheten som betecknar Beck-härvan och de aldrig sinande Wallander-filmerna. Måhända kanske de inte gräver på djupet vad gäller karaktärer och fullständig trovärdighet, men vad gör väl det egentligen?

Jakob Eklund är habil som Johan Falk, rättvisans slitne riddare som må se trött ut, men blixtrar till när det drar ihop sig. Kufiskt men ändock fungerande är att se Micke Tornving i rollen som bistre chefen Patrik, kanske ett vågat val av regissör Nilsson men Tornving gör inte bort sig när det gäller att se tuff och handlingskraftig ut.

”Ähh..va faaaan!!”

Den som dock imponerar mest är Joel Kinnaman i rollen som bad boy med hemligheter. Kinnaman lyckas förmedla en sorts desperation som faktiskt ter sig äkta i sammanhanget. Att Marie Richardsons namn figurerar på omslaget får man ta med en nypa salt. Hon flimrar förbi i kanske totalt 2 minuter.

Smart utnyttjande av kända stadsmiljöer, fungerande tempohöjningar och en och annan välregisserad actionsekvens med pickadolerna i högsta hugg gör denna första film i den här serien till en befriande behaglig upplevelse i svenska polisfilms-träsket.”

Betyget: 3/5

 

 

Pink-Birthday-Balloons-Clip-Art-3

Cirkeln (2015)

cirkelnEftersom jag under sommaren hamnat i ett sorts stim av svenska rullar OCH gillat vad jag sett…kändes det såklart att det här kanske ändå skulle kunna glida med på det där svedala-bananskalet. Damn, jag ville ju verkligen gilla den här filmen dessutom! Snacket och det lilla jag läst om den. Nyfikenheten.

Men. Crash and burn.
Jävla skit. Fan vilken pajig film! Blev sådär trött irriterad typ 123 gånger under rullens alldeles för långa speltid. Varför stängde du inte av då din idiot, tänker du då? Vafalls!? Stänga av en rulle!??! Det gör man inte som sann filmdåre. Har man tagit fan i båten får man ju ro till andra sidan. Oavsett om det är kul eller inte. Och, hur skulle man annars kunna stå för sin sågning om man inte vet VAD det är man ska såga.

Populära boken som blev film. Tonårsbrudar igen. Jaha. Suck.
Och kolla, vi räknar in de klyschiga typerna direkt; slampan, gotbruden, den tysta, den mobbade, hon som mobbar. Meeh! TRÅKIIIGT. Brudarna får vips häxkrafter en natt när fullmånen vräker sig över bygden och skämskudden kommer fram när en av tjejerna gör en Linda Blair, börjar sväva och kraxa med fyllehes röst. Jag håller på att sätta kaffet i halsen när de ofrivilliga skrattattackerna drabbar mig. Men vad fan! Är detta en parodi på Buffy eller nåt annat trams!?

Vidare får vi en kvinnlig stram rektor som i en av filmens mest skämmiga och ofrivilligt komiska scener meddelar att hon minsann är häxa och dessutom medlem i Rådet. Ohhh..Rådet!!! Vilka de är och vad exakt de gör är lite oklart. En profetia talar om att en utvald ny häxa ska läras upp för att bekämpa den allestädes närvarande ondskan som nu hotar att poppa upp i den påhittade hålan Engelsfors. Jahapp. Märkligt nog tycks nu 6 st häxbrudar sett dagens ljus. Hur detta kan komma sig reflekteras aldrig över. Istället måste nu tjejerna tillsammans studera ”Mönstrens Bok” förkunnar överhäxan. Tur att det fanns fler än en bok att slänga fram bara sådär…och så sitter de där en stund och glor på konstiga tecken i boken. Håhåjaja.

Cirkeln 01

pyjamasparty i Bergslagen

Nämen vad fan helt enkelt. Vad ÄR detta!?!
Filmen drar raka vägen ned i närmsta dyngdike med sina stolpiga repliker och krystade handling. Som vanligt, återigen i en svensk rulle, handlar det om att karaktärerna inte lyckas få dialogen att flyta mellan sig. Istället blir det ”först säger jag det här, sen säger du det där…och du väntar in på att få säga det där”. Illa. Må vara att värsta Dramaten-svenskan är bortslipad, men vad hjälper det när det liknar amatörteater på kidsen?

Dessutom, alla..ALLA…tröttsamma klyschor står som spön i backen…från mammas nya osympatiska kille…till tjejen som kommer från det trashiga och sunkiga lantishemmet. Varför undrar jag? Jo, naturligtvis för att varenda tjej (och kanske nån kille såklart) som läst boken ska kunna känna igen sig och sympatisera med karaktärerna. Filmens manus är skitnödigt medpräntat av Sara Bergmark Elfgren som ju också var med skrev boken. Ok, jag är sannerligen inte i målgruppen…men är lik förbannat berättigad till en filmisk åsikt, så det så. Bergmark Elfgren kan knappast ”beskyllas” för att hon brutit ny mark med sin berättelse. Alla hörn kapade och genvägar tagna. Ett sammelsurium av allt som finns i den vattniga YA-genren. Med tillhörande effekter som förvisso är klanderfria….MEN…kom igen….svart rök. En konstig ö från en insomnad tv-serie ringde just och ville ha den tillbaka. Fantasilöst.
Jag köper en grej; Running up that hill med Kate Bush, det var visuellt snyggt.

Dessutom tror filmens regissör Levan Akin att det tuffaste man kan göra för att framhäva en karaktärs tankfulla uttryck är att svepa in med låååånga closeups till dramatisk musik. Alltså, det gödslas med detta i parti och minut! Jag lovar! Att sedan varenda jäkla karaktär tar i så både överspelet och underspelet vibrerar av ångest…tja…jag är tyvärr inte förvånad. Den enda karaktären som sticker ut lite på den vettiga skalan försvinner tyvärr ganska snabbt. Typiskt.

Likt en stissig Jakob Eklund väser jag ”men vad fan…!” kanske 34 gånger under filmen och känner irritationen pysa och fräsa. Och kom igen nu..144 minuter! Är ni inte kloka!?! Rullen skulle ju naturligtvis ha kapats till runt 80-90 minuter.
Eller ännu bättre, inte gjorts alls.

Det är skäms- och skrattkuddevarning som aldrig förr!
Pajigt. Risigt. Undvik.

Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

Jonsson_PosterDamn!
Det trodde man väl aldrig…att man skulle sitta framför en SVENSK film  och skratta lite lagom mysförnöjt!!
Och känna att…tja men det här var väl inte så jävla dumt iaf!

Vem ska vi gratulera till det synnerligen smarta greppet att ta Jönsson-figurerna in i det moderna 2000-talet?
Regissören Alain Darborg? Manusplitaren Piotr Marciniak?
Klart jag sett de gamla farserna om Sickan och gänget från förr. Ganska mycket trams och buskis…och lite tafflig crimespänning. Här byter det mesta plats, nu är fokus på snygg heist och vass crime..med lagom dos av humor och komedi som aldrig slår över och blir buskis eller trams. Tack för det!

Dessutom, en suveränt grepp att hotta upp karaktärerna lite! Gamle Rocky har fått bli smarta och kvinnliga Rocky i Susanne Thorson´s skepnad. Vanheden är fortfarande en slick snubbe, men desto coolare i Alexander Karim. Dynamit-Harry är förstås med och görs med norrländskt lagom vemod av rutinerade Torkel Petersson! Hahaha! Han är skitbra castad!
Sickan själv då? Jorå, spelas med lagom attityd av Simon J. Berger. Klart snubben har en plan!

Idag handlar det om hämnd…och chansen till lite skön rikedom förstås!
Sickan behöver ett crew, snart har han sina kumpaner och spelet kan börja. Det är lagom snyggt och skönt underhållande hela vägen till finalen. Att man helt skamslöst snor lagom mycket från Oceans Eleven har jag överseende med…mersmaken här blir trivsamt god ändå!

jönsson_pic

samma namn….ny smartness

Dagens skurkass heter inte Wall-Enberg utan Wallentin (Andrea Edwards), nya tider!
Hon är perfekt som superbitch med det kanske kallaste hjärta som skådats i svensk komedicrime! Klart hon ska sättas på plats, speciellt när hon har ett Frans-Jäger i sin högteknologiska skyskrapa!
Och vägen dit…tja den är både underhållande och lite spännande!

Vafalls!?
Vad skrev jag!?!?! Svensk film….underhållande!?!
Javisst! Det är klart! När en Svedala-rulle då och då slutar att ta sig på pretto-allvar och bara går in för att underhålla en stund….då funkar det ju!

Som gjort för en ny filmserie. Eller?

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

Försvunnen (2011)

Vildmarksrysligheter på svenska, eller tja…vildmarksspänning kanske är mer rätt uttryck dårå.
Hur som helt, det är man sannerligen inte van vid! Kan det vara något då? Eller blir det bara krystat, mögigt och hopplöst plagierande?

Klart historier som denna och andra liknande är plagierande!
Säg de som har något nytt att komma med…?  Nåväl, här är det alltså på svenska, och en gammal hund som yours truly drar genast öronen åt sig och börjar fnysa aningen skeptiskt. Orden svenskt + kvalité klingar i denne filmnörds sinne lika troligt som att någon av alla de jäkla trisslotter som inhandlats under åren skulle innehålla 25 000 spänn i 25 år.
Å andra sidan; plötsligt händer det

Nu ska väl inte fallet här ska dras så långt som till succé, men oväntat nog håller dagens betraktelse stilen riktigt ordentligt. Eller kanske det är så att långfilmsdebuterande duon Olsson/Åkesson flirtat tillräckligt bra med utrikiska alster för att kunna sno så mycket att det ser bra ut och framför allt eget..?

Dystra Malin (Sofia Ledarp) ska från punkt A till B medelst bil och släpkärra. Tillvaron tycks inte speciellt bra och en tragisk händelse i familjen spär bara på dysterheten. Snart blir det också värre när hon i ensliga svenska skogstrakter träffar på en sådan där kuf som man inte alls vill bli bekant med. Ett par dramatiska turer senare är Malin fånge i ett ödsligt hus och utsikterna är inte direkt goda för ett fredligt frisläppande. Nu är dock vår Malin inget mähä, finner på råd och se där har vi oss starten på en fartig jakt i den svenska vildmarken serverad.

köpa bil av denne goe gubbe...?

Manuset ödslar ingen tid på sega förklaringar eller pedagogiskt berättande bakgrunder, här är det öppna spjäll från början. Och det känns friskt gott folk. Den svenska tramsstämpeln känns långt borta. Snarare går tanken till kanske den norska Rovdyr, men utan den filmens sensationslystna effektsökeri. Här satsas det mer på rak spänning och enkelt obehag som framför allt i början för tankarna till mästerverk som Liftaren (utan att för den skull komma upp i den klassen).

Filmen håller storyn tajt, segar aldrig ner sig och persongalleriet inskränks till ett fåtal individer. Kjelle Bergqvist äger naturligtvis varenda scen han medverkar i, och ingen kan med sådan skön naturlighet ge ordet ärkesvin ett rejält trevligt Svensson-ansikte. Ledarp gör sig som fisken i vattnet fast det handlar om den gröna skogen. Mer skitig och härjad, ju tuffare ser hon ut. Till och med Björn Kjellman fyller sina promenadskor riktigt bra. Klippningen känns tät och fotot snyggt, där skogens alla skuggor och ljud blir en snygg bakgrund till det som sker.

Försvunnen känns osvensk och enkelt underhållande utan tjafs. Filmens stora plus hittas i berättandet som trots en del logiska galenskaper, vilka ändå naturligtvis finns (vilken badass lämnar någonsin kvar nyckeln i en celldörr..!??!) och visst plagierande från stora filmvärlden, lyckas hålla på sig i det längsta vilket gör att jag som tittare inte riktigt vet hur det ligger till. Faktiskt. Och sådant gillas i den här filmbloggen. High five i soffan!