Etikettarkiv: …inte genomuselt

Aug 15 2018

How It Ends (2018)

Kallas lite överallt på the internetz för Netflix´ just nu (augusti -18) mest hatade film.
Oj, tungt ok att bära. Framför allt är det finalen som retar gallfeber på folk och fä. Själv var jag kanske inte beredd att gå man ur huse med grepen i högsta hugg…satt mest och blinkade med truten som en fågelholk. Minst sagt konstigt är det. Vissa kan möjligen kalla det typ….konstnärligt filosofiskt..eller nåt.

Kokas det kanske soppa på en spik här? Ibland känns det så. Och ibland känns det som en story som ändå har ett sorts intresse. Will (Theo james) från Seattle är på affärsresa till Chicago. När han ändå är där passas det på att göras ett besök hos svärföräldrarna i staden. Minst sagt ansträngt mellan Will och pappa Tom (Forest Whitaker). Inte heller läge då att berätta att flickvännen Samantha är gravid hemma i Seattle. När Will nästa morgon försöker flyga tillbaka västerut tar det stopp. Alla flyg inställda och när han pratar med Samantha i Seattle hörs plötsligt en explosion nära henne innan samtalet bryts. I samma ögonblick brakar hela kaoset loss. Vad händer? Kärnvapen? Jordbävning? Krig? Alien invasion? Frågorna hopar sig och Will har gett sig fan på att ta sig till västkusten till varje pris. Vilket får bli landvägen i bil. Lite otippat också i pappa Toms bil, vilken propsar på att följa med på roadtrippen.

Jahopp, vi får en sorts överlevnadsresa västerut genom landskapet. Ingen litar på någon, alla är misstänkta typer och ingen vet riktigt vad som hänt. Bara att samhället tycks ha kollapsat. Jag gillar förutsättningarna ändå. Gåtfullt och oklart. Sen öser filmens regiman David M. Rosenthal såklart på med allehanda klyschor i parti och minut. Allt har setts förut. Ibland drama och ibland renodlad B-action. Tittarvänligt ändå just där och då, om man inte har några superförväntningar på filmen förstås. Forest är alltid pålitlig, även om han får löjligt lite att jobba med här. James är sådär lagom träaktig, som en hjälte i B-rullar SKA vara. Fram till filmens sista kvart är det standardutförande. Men sen, när hela grejen med allt ska ut i ljuset…DÅ händer det ofattbara! Det som nu får alla att gå bananas.
Besvikelsen blir total i skallen. ”Konstnärligt” eller bara löjligt? Eller en manusman som tappade intresset? Fan vet. Plus ska dock utgå till effekterna som bitvis är snygga och gör jobbet.
I övrigt dras betyget ned av finalen. Dock inte helt usel som upplevelse.

 

Rullen finns på Netflix dårå, men det har du säkert redan koll på.

Maj 28 2018

Deep Blue Sea 2 (2018)

Jägarns vad jag gillar originalet från Renny Harlin! En riktig skön popcornsblockbuster om hajar som får spunk och går loss på oss människor! Härliga tider! 1999 var ju såklart inte cgi:n lika top notch som den är nu. Vilket syntes i hajarna..DÅ. Fast med en story som var riktigt busigt underhållande. Länge har det snackats om en uppföljare. Men hur följer man upp ett sådant äventyr?
Jo, som det presenteras i dagens försök. Men ta det där med uppföljare med en nypa salt. Egentligen är det bara en nyinspelning av samma story. Minus stjärnskådisar, en tjock plånka i budgeten…och kanske framförallt ett manus som är värt att kallas manus. Låt vara att de digitala bestarna är klart snyggare än sin föregångare…men det är väl också allt.
Handlingen den här gången förlagd till undervattenslabb utanför Sydafrikas kust. En stenrik miljonär bekostar forskning på hajarnas hjärnor igen (suck). Nu för att människan ska kunna bli smartare. Den här gången är det Tjurhajar som är föremålet, tydligen den mest ilskna sorten. Allt går självklart åt helvete. Kaos och mayhem. Och B-filmsblod i massor. Plus en ”seriös” kvinnlig forskare som bara måste hoppa i en åtsmitande våtdräkt där det självklart inte går att dra upp blixtlåset i halsen. Häpp!

Blir det hajaction? Ja. Går de panikslagna forskarna åt? Ja. Blir det spännande? Nix, inte ett dugg.
Lågbudgeten lyser igenom lite för mycket för att filmens ambition ska gå att ta på allvar. Hade det varit tex Asylum som slagit till med en av sina sköna ripoffs…finns inte så mycket att gnälla på. Men här är allvaret satt som en faktor. Vilket också gör den till en sjunkbomb. Trist förstås. Samtidigt går det inte att gnälla ner en hajrulle alltför mycket. Hajar är alltid hajar.

Och bäst av allt, kanske årets scen hittills, är hajen som tjuvlyssnar!
Värt en extra stjärna i betyget.

Jan 24 2018

Beck – Ditt eget blod (2018)

När fan blir gammal blir han präst.
Vanligtvis undviker jag dessa TV-4-anpassade s.k. ”filmer” som pesten. Undantag måste dock göras ibland, och inför ett litet ”experiment”(?) i SoF-podden åtog jag mig att vila ögonen i 90 minuter på detta hopkok. Det var länge sen jag såg en Beck-rulle (ja det har hänt tidigare), och en del har förändrats. Persbrandt är borta, tack för det. Istället huserar där en jovialisk norrman, en Steinar (Kristofer Hivju), en skäggig snubbe som egentligen heter Tormund och till vardags huserar i GoT-sagan. Beck själv, Peter Haber, har gått i frivillig ”pension” när rullen börjar.

En flicka försvinner i Stockholm. En man misshandlas till döds i Jordanien. Båda trådarna kommer inom just 90 minuter att ha löpt ihop. Steinar och polisgänget letar efter flickan, Beck kallas in av SÄPO för en liten tjänst som har med Jordanien att göra. Och tja..det är väl det. Detta är uppenbarligen starten på en ny omgång med Beck-rullar. 30+ i antal har det blivit genom åren. Uppenbarligen finns det en uppsjö av tittare som älskar att avsluta sin Tv4-söndag framför den här filmserien, komplett med avbrott för reklam, väder och sport.
Avbrotten slipper iaf jag här, eftersom rullen finns att skåda på CMore. Är det värt då? Njae, nye (för mig) Steinar är mycket trevlig bekantskap. Hivju håller honom enkel och jordnära. Poliskollegorna sköter sig, pratar till och med ibland som riktiga människor gör. Men så fort Beck själv dyker upp i bild återfaller skådespelandet till sunkig dramatensvenska, och jag tappar det varje gång han öppnar munnen. Herregud, ska det vara så svårt!? Kolla på Falk-serien för hundan! Och lär! Eller bättre upp! Skicka omedelbums ned Steinar till Göteborg och låt honom ”återuppliva” den filmserien! Basta!

Detta är trots allt inte inte så uselt som jag hade förväntat mig. Det går att sitta igenom 1.30 utan att svära alltför mycket. Men jag ger Steinar cred för det. Och skådisarna Måns Nathanaelson och Anna Asp. Manuset är rejäl tunn lättmjölk, och det krävs många klunkar för att svälja det här.
Vill jag se mer av Beck? Nej.
Vill jag se mer av Steinar? Japp.

Jag klarade det.
Utan att gråta av förtvivlan.