Beck – Ditt eget blod (2018)

När fan blir gammal blir han präst.
Vanligtvis undviker jag dessa TV-4-anpassade s.k. ”filmer” som pesten. Undantag måste dock göras ibland, och inför ett litet ”experiment”(?) i SoF-podden åtog jag mig att vila ögonen i 90 minuter på detta hopkok. Det var länge sen jag såg en Beck-rulle (ja det har hänt tidigare), och en del har förändrats. Persbrandt är borta, tack för det. Istället huserar där en jovialisk norrman, en Steinar (Kristofer Hivju), en skäggig snubbe som egentligen heter Tormund och till vardags huserar i GoT-sagan. Beck själv, Peter Haber, har gått i frivillig ”pension” när rullen börjar.

En flicka försvinner i Stockholm. En man misshandlas till döds i Jordanien. Båda trådarna kommer inom just 90 minuter att ha löpt ihop. Steinar och polisgänget letar efter flickan, Beck kallas in av SÄPO för en liten tjänst som har med Jordanien att göra. Och tja..det är väl det. Detta är uppenbarligen starten på en ny omgång med Beck-rullar. 30+ i antal har det blivit genom åren. Uppenbarligen finns det en uppsjö av tittare som älskar att avsluta sin Tv4-söndag framför den här filmserien, komplett med avbrott för reklam, väder och sport.
Avbrotten slipper iaf jag här, eftersom rullen finns att skåda på CMore. Är det värt då? Njae, nye (för mig) Steinar är mycket trevlig bekantskap. Hivju håller honom enkel och jordnära. Poliskollegorna sköter sig, pratar till och med ibland som riktiga människor gör. Men så fort Beck själv dyker upp i bild återfaller skådespelandet till sunkig dramatensvenska, och jag tappar det varje gång han öppnar munnen. Herregud, ska det vara så svårt!? Kolla på Falk-serien för hundan! Och lär! Eller bättre upp! Skicka omedelbums ned Steinar till Göteborg och låt honom ”återuppliva” den filmserien! Basta!

Detta är trots allt inte inte så uselt som jag hade förväntat mig. Det går att sitta igenom 1.30 utan att svära alltför mycket. Men jag ger Steinar cred för det. Och skådisarna Måns Nathanaelson och Anna Asp. Manuset är rejäl tunn lättmjölk, och det krävs många klunkar för att svälja det här.
Vill jag se mer av Beck? Nej.
Vill jag se mer av Steinar? Japp.

Jag klarade det.
Utan att gråta av förtvivlan.

Annonser

Across 110th Street (1972)

Shout-out till Christian på Movies-Noir vars tips ledde mig till den här gamla 70-talarn.
Från en tid när rullarna med New York som spelplats verkligen såg ut, och lät, på ett speciellt sätt. Det är nåt visst med det ruffiga NY under detta årtionde. Skitigt, larmigt, slamrigt och jäkligt förföriskt mitt i all misär. Stilenligt gula 70-talsförtexter med en bilfärd som börjar vid Central Park och tar oss in i Harlem. Till detta Bobby Womacks soulklassiker ”Across the 110th Street”. Lovely!

Okända skurks rånar ett av italienska maffians safehouse i Harlem, skjuter ned hantlangarna och kommer över nästan en halv mille dollars. Vreden från italienarna. Som tvingar Harlem-Gudfadern att samarbeta för att skaka fram förövarna. Samtidigt kopplas två snutar in på fallet att lösa morden och rånet; den unge ideologiske Pope (Yaphet Kotto) samt oldtimern Mattelli (Anthony Quinn). Upplagt för verbala konflikter, rasism och synsätt på hur lösa fallet bäst. I mitten av hela karusellen de nerviga rånarna som nu har både maffia och polis efter sig.

Råruffigt detta. Slitna miljöer och en kantighet i dialogen. Hårda ord. En sorts samtida betraktelse över läget i samhället i början av 70-talet kanske? Konflikterna i storstaden mellan svarta och vita. En effektiv ljudmatta, som tyder på att filmmakarna lagt på mycket av ljudet i efterhand. Det blir ofta skarpt och gällt. Den tidstypiska musiken sitter som en smäck, med ”waa-waa-gitarrerna” i finrummet. The sound of the seventies! Lite lagom lökigt actionvåld, mycket skrik och skrän. Quinn fungerade som en av filmens producenter och ville från börja att The Duke, John Wayne; skulle ha rollen som Mattelli. Eller Burt Lancaster alternativt Kirk Douglas. När ingen av dem var intresserad fick Quinn själv hoppa in.

En rätt dyster historia, som är mer njutbar och intressant som tidsdokument än vad den är bra.
Ruffig…var ordet.