Across 110th Street (1972)

Shout-out till Christian på Movies-Noir vars tips ledde mig till den här gamla 70-talarn.
Från en tid när rullarna med New York som spelplats verkligen såg ut, och lät, på ett speciellt sätt. Det är nåt visst med det ruffiga NY under detta årtionde. Skitigt, larmigt, slamrigt och jäkligt förföriskt mitt i all misär. Stilenligt gula 70-talsförtexter med en bilfärd som börjar vid Central Park och tar oss in i Harlem. Till detta Bobby Womacks soulklassiker ”Across the 110th Street”. Lovely!

Okända skurks rånar ett av italienska maffians safehouse i Harlem, skjuter ned hantlangarna och kommer över nästan en halv mille dollars. Vreden från italienarna. Som tvingar Harlem-Gudfadern att samarbeta för att skaka fram förövarna. Samtidigt kopplas två snutar in på fallet att lösa morden och rånet; den unge ideologiske Pope (Yaphet Kotto) samt oldtimern Mattelli (Anthony Quinn). Upplagt för verbala konflikter, rasism och synsätt på hur lösa fallet bäst. I mitten av hela karusellen de nerviga rånarna som nu har både maffia och polis efter sig.

Råruffigt detta. Slitna miljöer och en kantighet i dialogen. Hårda ord. En sorts samtida betraktelse över läget i samhället i början av 70-talet kanske? Konflikterna i storstaden mellan svarta och vita. En effektiv ljudmatta, som tyder på att filmmakarna lagt på mycket av ljudet i efterhand. Det blir ofta skarpt och gällt. Den tidstypiska musiken sitter som en smäck, med ”waa-waa-gitarrerna” i finrummet. The sound of the seventies! Lite lagom lökigt actionvåld, mycket skrik och skrän. Quinn fungerade som en av filmens producenter och ville från börja att The Duke, John Wayne; skulle ha rollen som Mattelli. Eller Burt Lancaster alternativt Kirk Douglas. När ingen av dem var intresserad fick Quinn själv hoppa in.

En rätt dyster historia, som är mer njutbar och intressant som tidsdokument än vad den är bra.
Ruffig…var ordet.

Annonser

#sommarklubben: Thunderbolt and Lightfoot(1974)

Än en gång Clint Eastwood och 70-tal. Kanske var detta hans mest intressanta årtionde…?

Här i rulle som nog ändå mest domineras av den UNGE Jeff Bridges som Eastwoods nyfunna kompis ute på bystan i Montana. Eastwood (Thunderbolt) är på flykt undan sura fd rånarkompisar och Bridges (Lightfoot) bara driftar runt i USA sådär lite allmänt. Snart kommer dock alla att stråla samman för ännu ett rånförsök mot samma ställe som förra gången Eastwood och gänget slog till.

En riktigt lågmäld men ändå underhållande heist/drama-rulle. Dessutom med lite ostigt lökig humor vid sidan om. Skriven och regisserad av Michael Cimino, för övrigt hans regidebut. Filmen lider hårt av 70-talsdetaljer och klädvalen huvudpersonerna gör är inget att skriva hem om eller minnas. Undantaget möjligen Clints stenhårda sportskjorta i blå lyster. Filmen bjuder på ett par sköna tidstypiska scener över ett strålande Montana-landskap. Med tillhörande musik för ändamålet. Läser mig till att Cimino var inspirerad av bla Easy Rider (!), och ville göra en egen hyllning till den fria människan och de stora vidderna. Kan nog tycka att han lyckats rätt bra, mitt i alla heistplaner. En av de första Eastwood-rullarna jag såg i unga dar faktiskt.

Clint stabil som en bautasten förstås. Bridges är lite överallt i humör, tempo och iver. Så pass bra att han faktiskt drog hem en Oscar-nominering för bästa biroll. Dessutom räknar vi in Eastwoods gamle kompis George Kennedy och Geoffrey Lewis (som senare skulle komma att hänga med Clint i Nu Fightas Vi-filmerna) i skurkligan. Alla gör det helt enkelt rätt underhållande tillsammans. Falkögda hinner också uppfatta dåren GaryBusey i en liten miniroll!

En av Eastwoods ”lugnare” rullar från ”sjuttistalet”, men också en av de mer trivsamma.

Stulen rikedom i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Dog Day Afternoon (1975)

Ännu ett återbesök i det filmiska New York på 70-talet.
En tät och nervig historia detta. Numera försedd med ikonisk stämpel som en av Hollywoods bästa rullar från detta årtionde. Innehar också en hedervärd plats 243 på IMDb:s top 250.

Al Pacino, som här nyss avslutat inspelningen av Gudfadern II, tackade först nej till till rollen som bankrånaren Sonny. Men när han fick höra att unge Dustin Hoffman var tänkt som ersättare…ändrade han sig blixtsnabbt. Fåfängans fyrverkeri när det är som bäst!
Men visst gör han det bra, den gode Pacino. Tillsammans med kumpanen Sal (John Cazale) kliver han en het eftermiddag in på ett bankkontor i Brooklyn och tänker sig en liten stöt. Målet är att bekosta en könsoperation till älskaren Leon (en ung Chris Sarandon). Inget går dock som planerat och strax har en gisslansituation uppstått och banken omringas snabbt av polis, media och nyfikna. Ett drama tar sin början, som framför allt sätter skådisprestationerna  i främsta rummet.

Filmen, regisserad av Sidney Lumet, blir sådär nervig och osäker. Tidsandan är perfekt fångad. Ett New York i början av 70-talet. Ofta ingen vacker syn, med skitiga gator och sliten cityfeeling. Filmen blir verkligen en stilbärare från 70-talet. Bäst är förstås Pacino som tycks ge allt i rollen som Sonny. Notera speciellt scenen där han pratar i telefon med Leon (Sarandon). Enligt uppgift en helt igenom improviserad scen som blir lysande. Man riktigt känner Sonnys förtvivlade sinnesstämning.

Mer drama än thriller. I vissa lägen också märkligt nog udda inslag av humor. Lumet jobbade under större delen av rullen enligt principen att skådisarna fick improvisera fram replikerna efter att de olika scenernas ramar bestämts. Resultatet är mästerligt bra.

Filmen bygger dessutom på en sann händelse om utspelades i just Brooklyn i augusti 1972, och den verklige Sonny (som hette John) var överlag nöjd med filmen. Kuriosa i sammanhanget är ju också att innan bankrånet hade John förberett sig genom att titta på  Gudfadern med…Al Pacino och John Cazale! Häpp!

Standoff i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.

återtitten: Tjejen som visste för mycket (1978)

foul  playOkej, nu blir det nostalgi.
Kanske möjligen några av er minns gamla ruffiga tv-program på SVT som tex Nöjesmaskinen? Gick på bästa sändningstid typ fredagar. The art of underhållning i en tid när det inte fanns vare sig dokusåpor eller 375 kanaler att välja på. Bra eller dåligt, det kan man alltid diskutera.

HOWEVER, det bästa man visste i det programmet var att ofta veva ”underhållande” scener från kända filmer…och varenda gång (lovar) dök en scen från dagens återtitt upp…den med Dudley Moore som sexgalen tjomme vilken försöker förföra en gulligt ung Goldie Hawn medelst discomusik, lite soft belysning, utfällbar säng, flygande sexdocka (!) och kikare (!!).
Javisst, nu kanske du kommer ihåg lite va? Även du som inte vet vad Nöjesmaskinen var för nåt.

Det är alltså med hög nostalgifaktor jag tar mig an denna återtitt…och ställer mig frågan; håller en film som den här ännu? I dessa tider? Och svaret (om man är på det humöret förstås) är att visst gör den det! Nånstans hade jag kanske trott och fått för mig att den skulle vara bra mycket tramsigare än vad den faktiskt är! Kommer jag ihåg så fel? Tydligen. Goldie spelar den lätt vimsiga men mycket charmiga bibliotekarien Gloria, vars mystiska biodate i början av filmen tar en helt annorlunda vändning. Så pass att hon blir jagad av skummisar…och ingen som tror på henne. Till en början inte ens den charmige men lätt klantige polisen Tony (Javisst..en ung, UNG, Chevy Chase!), och givetvis blir det charmigt flirtande mellan de två samtidigt som händelserna eskalerar och en lätt knasig konspirationsplan nystas upp! Som får sin mustiga final på operan i San Francisco minsann! Kul final!
Både rolig och lite småspännande!

det synnerligen charmiga paret i trångmål

Dagens regissör Colin Higgins (som skrev Chicagoexpressen) blinkar vilt åt gamla sköna Hitchcock-rullar med en oskyldig huvudperson som hamnar i problem där först ingen tror på vår hjälte/hjältinna. Alltid ett bra grepp i filmer! Här får vi en mix av lite thriller och lite hederlig tramsig komik. Goldie är banne mig helt perfekt med sin oskyldiga och söta uppsyn. Lätt förvirrad och lite naiv…men självklart ett svårknäckt problem för dagens skurkar som givetvis ändå är försedda med en viss grad av klantighet de också! Chevy, här i början av sin karriär, är väldigt återhållsam med knaserierna, vilket gör sig mycket bra i dagens story. Han missar dock naturligtvis inte att få till en och annan smutt oneliner när det krävs. Tänkte väl det.

Detta är naturligtvis ingen rulle som kanske står sig mot dagens filmutbud om man ska vara ärlig, med tanke den lätt åldrade humorn, MEN som gammal fin nostalgiupplevelse (eller varför inte förstagångsupplevelse för den som vill botanisera i 70-talets komedistuk) står den sig finfint! Och kom igen, det går inte att tycka illa om den här unga Goldie! Charmen!!

Perfekt en fredagskväll efter lite god mat och häng i favoritsoffan!

 

 

soffan SFFI filmpoddens 11:e avsnitt tjattrar jag på om hur mycket jag gillar Goldie här, och varför den här rullen verkligen ändå håller måttet än! Tycker möjligen Fiffi att jag är FÖR nostalgisk!?

återtitten: Chicago-expressen (1976)

silver-streak-movie-poster-1976-1020269363Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf  med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.

Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.

SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.

Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.

Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.

silver_streak_pic

charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!

Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!

Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!

Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!

Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.

Helgklassikern: Mot Fort Humboldt (1975)

HumboldtHelger är ju rätt trevliga tillställningar.
Förutom alla möjliga aktiviteter man kan hänge sig åt, passar de också bra till att användas för att återstifta, eller göra ny, bekantskap med filmalster från förr. Alltså, sådär rejält tillbaka i filmhistorien.

Som idag.
En rejäl 70-talswestern, signerad romanesset Alistair MacLean. Var han kanske detta årtiondes störste spänningsförfattare i bokform? Här har han dessutom tagit hand om filmmanuset själv till dagens story om ett tåg på väg genom Klippiga Bergen. Målet är det avlägsna Fort Humboldt där en epidemi härjar. Ombord finns medicin och förnödenheter. Men också en skara människor med olika agendor.  Som det ska vara i en MacLean-berättelse med andra ord.

Naturligtvis är inte allt som det tycks och vissa element vill uppenbarligen dessutom inte att tåget ska nå sin destination. Stenansiktet Charles Bronson fick ta hand om huvudrollen som den efterspanade rymlingen Deakin vilken ska eskorteras till Fortet för vidare transport och inlåsning. Då Bronson ju har huvudrollen i en MacLean-historia fattar ju både du och jag att han troligen är lite mer än ”bara” en vanlig skurk..

Det är kärvt, det är korthugget utan större utsvävningar. Som vanligt i 70-talsproduktioner av lite mellanmjölksklass satsas krutet mer på de få effekter som rullen har, än trovärdig och djupare dialog. Bronson ger dock valuta för pengarna som fåordig mystisk fixare. Såklart. Med styltig action a la 70-tish model.

Ingen MacLean-historia utan dolda agendor och onda uppsåt, och rullen gör dig inte besviken på den punkten. Annars är det ingen av de större historierna av författaren som blivit film. Ok dock som lite slö nostalgiunderhållning för stunden.
Typ en helg.

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Sommarklubben: Monty Python and the Holy Grail (1975)

Åh vad jag älskar Python-gänget!
Ända sedan man var liten knatte och såg de halvtimmeslånga avsnitten som kablades ut i statstelevisionen. Föregångare. Banbrytare. Före sin tid. Kalla det vad du vill.
Snubbarna gjorde en sorts uppror mot allt och alla som man inte var van vid vid den här tidpunkten, helt klart.

Filmerna har väl varit sådär. Ofta småroliga. Bitska. Men också ganska tunna i handling och ofta bara ett gäng snyggt paketerade sketcher.
Som möjligen dagens klubbare,
Men oj vad jag är förtjust i den här! Som om det är lite extra god ost på den här anrättningen. Den liksom går utanför de andra lite.

Det underbara lustmordet på Arthur-sagan, och gängets förmåga att få till de där underfundiga replikerna, den galna slapstickhumorn, uppkäftigheten. Jag ser en upphottad dvd-kopia, remastrad och packad med skönt extramaterial där en del av de nu åldrade gubbsen ställt upp och berättat anekdoter om anspelningen och tidseran som rådde då.
Härligt.

Är detta Pythons bästa långfilm?
Jag tycker möjligen det. Du kanske tvistar om motsatsen, men klassen på den här rullen är genomgående hög, speltiden föredömligt kort, humorn går för det mesta i ett toppskikt och kryddas med mustiga repliker.
The Black Knight, The Knights who say ”Niii”, The Killer Rabbit. Visst kommer du ihåg dem!!

The Holy Grail är en njutning. En virvlande rolig bris under en tryckande varm sommarkväll. En skön påminnelse om att 70-talet också kunde bryta sig ur de förväntade mallarna. Ett gäng galningar på skojhumör.
Udda historielektion i sommarnatten!

 

 

 

Flmr vs ALIM – del 1

Troligen, möjligen, den absolut sista i filmbloggosfären på den HÄR bollen.

Men vadå, nån ska väl vara det också eller hur?
Här således denna lista som ska representera mitt liv i filmtitlar. En lista full av små favoritfilmer som på ett eller annat sätt betytt något i livet. Eller bara varit jävligt bra helt enkelt. Man slås direkt av att det finns ganska många filmer att välja när man börjar grotta ned sig i ämnet.

Nåväl, kanske kan det finnas någon smula av nöje i att studera denna lista på vad eders trogne filmknarkare har för gamla pärlor att höja till skyarna. Jag hoppas ju det iaf.
Eller också har ni bättre saker för er och skiter fullständigt i det.

Hur som haver, vi börjar på ett fint år i mitten av ett ganska oroligt årtionde och jobbar oss i fyra delar framåt genom filmåren.
Häng med en stund vetja!

1965 – Åskbollen

Först på listan en rejäl Bondrulle! Kanske en av mina personliga favoriter! Connery snitsig, miljöerna skönt 60-talsflashiga! Underhållning hela tiden!
Bubblare: Repulsion, Sound of Music

 

 

1966 – Den gode, den onde, den fule

Den bästa i trilogin om mannen utan namn. Och den längsta. Murrigt hämnar/skattletaräventyr med en fåordig Clint i huvudrollen. Tidstypisk europeisk western med överspel och dramatik. Kanoners.
Bubblare: Den fantastiska resan, Django

 

 

1967 – Mandomsprovet

Den snygg-unge Dustin Hoffman är det bästa med den här rullen. Den inåtvända humorn och det märkliga, för att inte säga för sin tid lite provocerande ämnet. Finalen med en korsviftande Hoffman i kyrkan håller än.
Bubblare: Rebell i bojor, 12 fördömda män

 

 

1968 – 2001 – Ett rymdäventyr

Magnifik filmversion av Kubrick på en lika magnifik bok. Den tunga filosofin samsas med obehaglig stämning, inte minst på grund av datorn HAL. Trots att jag sett den ett flertal gånger har jag nog inte fattat den ännu. En viss storhet i det.
Bubblare: Romeo & Julia, Apornas planet

 

1969 – I hennes majestäts hemliga tjänst

Ännu en Bond. Hos många en svår Bond. Hos mig (och vissa andra kamrater) en av de bästa rullarna i serien. Mörkare och mer in på livet på agenten än vad man dittills hade varit van vid. Många skyller på Lazenby´s taskiga Bond, men det är orättvist.
Bubblare: Butch Cassidy & Sundance Kid, Det vilda gänget

 

1970 – Kellys Hjältar

En av de många storslagna krigsrullar från eran. Diger rollista med (återigen) Clint i huvudrollen som fixaren och listige Kelly. Jakt på guldgömma i nazistockuperade Frankrike står på programmet. Missa inte Donald Sutherland i knasbolle-roll! Kul!
Bubblare: Little Big Man, Airport

 

1971 – Mardrömmen

Clint Eastwood´s regidebut om en radiopratare som förföljs av en kvinna med märkliga vanföreställningar. Clintan drar själv huvudrollen i tät och spännande thriller av äkta 70-talsmått!
Bubblare: French Connection, Dirty Harry

 

 

1972 – Gudfadern

Säg den lista den den här rullen INTE finns med. Men å andra sidan, hur ska man kunna bortse från den här KLASSISKERN!? Fortfarande oerhört bra drama om familjen, oheliga allianser och fadersarv av den kanske mindre smickrande sorten.
Bubblare: Den sista färden, Cabaret

 

 

1973 – Exorcisten

Jag har sett många skräckisar/rysare i mina dar..men ingen har påverkat mig som denna. Och den fortfarande lika obehaglig när man ser om den. En av de få filmer jag känt mig oerhört illa till mods av på väg hem från bion.
Bubblare: Sista natten med gänget, Blåsningen

 

 

1974 – Gudfadern – part II

Det otroliga inträffade; att uppföljaren var MINST LIKA BRA! Storyn tas än längre, Al Pacino står i fokus när han tar över pappas rörelse. Allt har dock ett pris och vägen blir mörk. Ny fullträff från Coppola.
Bubblare: Det våras för Sheriffen, Avlyssningen

 

 

1975 – Hajen

Tidlös klassiker. Unge Spielberg fick in en panghit! Makalöst bra fortfarande. Sommaren jag såg den första gången badade jag nog inte mer.
Bubblare: Gökboet, Monty Python´s galna värld

 

 

1976 – Rocky

En film att älska. Stallone UNDERBAR som grabben från gatan. En stor klassiker.
Bubblare: Taxi driver, Carrie

 

 

1977 – Star Wars

Filmen som skrev om kartan för sci-fi på 70-talet. Jag var helt BESATT och hängde oavbrutet på biografen de veckor rullen visades.
Bubblare: Annie Hall, Närkontakt av 3:e graden

 

 

1978 – Grease

Åh vad jag ville vara Danny Zuko. Vara cool och vinna Olivia Newton John´s hjärta. Både helskön och tafflig story (med ganska murkna värderingar) om kärleken. Som musikal helt underbar.
Bubblare: Halloween, Superman – the Movie

 

 

1979 – Alien

Snackisen på min skola detta år. Alla ville se den, alla skulle se den. Förutom att det var sci-fi var det spännande och LÄSKIGT också. Ridley Scott visste hur man kokade ihop allt till en mustig soppa. Stort underhållningsvärde även i dessa dar.
Bubblare: Apocalypse now, The Warriors [EDIT 2017: Här ska istället läsas Apocalypse på första plats och Alien på som bubblare. Omdömet har förändrats sedan 2013…]

****

Se där ja, där har du första delen i ALIM-listan. Troligen inga större överraskningar i din filmvärld käre läsare. Snart kommer nästa del…om det ganska glada 80-talet. Vilka luriga titlar kan dölja sig där tro…?

to be continued…

2x Out-of-Towners (1970/1991)

I originalet från -70 får vi en flängig Jack Lemmon på bästa stissighetshumör. Lysande spelat av den gamle filmstjärnan!
Utflykt medelst flyg till New York står för dörren, där George Kellerman (Lemmon) ska på jobbintervju nästa dag. Tålmodiga frun Gwen (Sandy Dennis) finns förstås vid hans sida. Finhotellet är bokat, middag på finrestaurangen inplanerad (för säkerhets skull struntar George i att äta på planet så han ska vara riktigt hungrig sen)… och varför inte avsluta kvällen med lite skönt hångel äkta makar emellan..?

Synd då bara att det är dimma över New York och planet dirigeras om till Boston. George blir ohälsosamt stressad och inser att kvällens planering hotar att gå om intet.
I Boston blir inte livet lättare när tåget till NY är överfullt och det är med nöd och näppe de kommer med. Väl framme i The Big Apple fortsätter oturen att grina Kellermans i ansiktet när missöde på missöde (och ett oväder!) fullständigt vräks över dem, där kronan på verket är att hotellet inte hållit deras rum för den sena ankomst som nu sker. Och trist nog hade bagaget naturligtvis kommit bort redan innan de landade i Boston…

Manuset av legendaren Neil Simon (som dock inte utgick från en egenskriven pjäs i det här fallet) sätter makarna Kellerman i hårda prövningar i sitt möte med storstaden. Lemmon är en naturlig tidsfascist och är underbart kolerisk nästan hela filmen igenom. Lojala frun Gwen är ett under av tålamod i lugna Sandy Dennis skepnad, även om hennes något udda röstläge och dialekt inte direkt kommer att vinna något sammetspris.
Tidsandan är härlig och visar upp ett New York precis i brytningen mellan 60- och 70-talet. Gott om sköna situationer där Lemmon får gå bananas både verbalt och kroppsligt. Sällan har en tjomme känts så rätt i en hysterisk huvudroll som här.

Klämmig och skämmigt underhållande och visst kan man inte låta bli att tycka synd om Kellermans, hur enerverande George än är.
En nostalgisk liten pärla till film!

 

Nyinspelningen tar grundstoryn som bas men bakar sedan in eget hittepå i berättelsen om vedermödorna som drabbar Henry Clark (Steve Martin) med fru Nancy (Goldie Hawn) när besök i storstaden väntar.

Henry har blivit arbetslös men inte vågat berätta för frun. Nu har han fått chansen att komma på intervju för möjligt jobb i reklambranschen. Ingen av makarna har dock räknat med att oturen plötsligt utsett dem till dygnets stora hackkycklingar. Martin är inte lika labil som Lemmon i huvudrollen, men den rutinerade Martin kopplar istället  på sin stundtals skönt sarkastiska stil och lyckas leverera en och annan småkul oneliner. Hawn är den som känns mest felplacerad i rullen som överspelande fruga.

Liksom i originalet drivs makarna från ställe till ställe och råkar ut för allt från rånare till ofrivilligt deltagande i diskussionsforum kring sexlivet (!) Manuset hinner också kasta in en och annan fysisk ansträngning för de båda skådisarna, som för att verkligen cementera kontrasten till deras ganska gråtrista vardag med varandra. Av någon outgrundlig anledning tyckte dagens manusnisse också att det var en hejdlöst bra idé att kasta in John Cleese i en biroll som knasigt udda och diktatorisk hotelldirektör (gäääsp). Fantasilöst säger jag, men Cleese får sin lilla stund.

Nyinspelningen är inte på långa vägar lika bra som originalet. Mer plump och mer anpassad till mallen för en komedi från Hollywood där det gäller att få fram ” i nöd och lust”.
Steve Martin är dock alltid Steve Martin och jag kan inte påstå att rullen är tråkig. Mer…förutsägbar. Sämst är tyvärr Goldie.
Har man aldrig sett originalet kan man möjligen hitta lite mer underhållning här än vad jag gjorde.

********

Summasummarum: Jack Lemmon i originalversionen vinner lätt matchen med sin stissige George. Ska du bara se en av dem väljer du NATURLIGTVIS 70-talaren.

Enhanced by Zemanta

Filmspanarna: Sciene Fiction!

Månadens tema tar sats rakt ut i stratosfären.
Eller nåt.
Hur förhåller man sig till det här då? Är det kanske ett av filmvärldens, hela nöjesindustrins, absolut mest digra och enorma områden att täcka in? Hur länge har världen pysslat med sci-fi?
Typ jämt skulle jag vilja säga.

Från de första galna filmförsöken i de levande bildernas historia, till dagens superdupertekniska cgi-monster till popcornsrullar som mejslas ut från drömfabriken. Vilket också gjort att vi idag kanske ser på sci-fi lite lagom mätta sådär.

Gränserna är framflyttade. Nu räcker det inte med ”bra” specialeffekter. Att ta sig till Pandoras grönskande djungler.. eller besöka en framtida utdöd jordboll..är ingen match längre. Tekniken och sinnet är så vana. Som att det krävs betydligt djupare lager av innehåll, möjligen främst i manusväg, 2014 för att verkligen göra skäl för epitet science fiction.

Annat var det kanske förr.
Och ändå inte så länge sedan ändå. Svårt att passera en speciell händelse i den moderna filmhistorien utan att stanna upp en sekund där. Något som i mina ögon nog är urmodern till den moderna sci-fiction-filmen. Och detta baserat på den äldsta av sagor. Den goda prinsen/hjälten mot den svarta skurken. Skitlarvigt egentligen kanske. Men ack så listigt. Och attans vilken snygg ny kostym man plötsligt kunde klä gamla utjatade sagor i.

Min take på dagens tema blir ännu en tripp tillbaka i minnestiden.
Lite nostalgi. I december 1977 var jag 12 år. Perfekt, hade precis passerat åldersgränsen för att få se filmen som alla pratade om! Alla hade väntat på. Kommer ni ihåg Barnjournalen på SVT? Klart ni från yngre generationer inte gör! Men möjligen ni andra som bekänner er till samma generationsspann som jag. Det var i just Barnjournalen av alla program, en sorts nyheter för unga, som hypen först kom i schvung under hösten det året vad jag kommer ihåg. Man fick SE KLIPP från filmen! Bara sådär! En snabb, tempofylld, GALET uppseendeväckande scen! Luke, Han Solo , Prinsessan Leia hade precis snott tillbaka Millennium Falcon och lyckats fly från Dödsstjärnan, imperiets jaktpiloter i sina skumma tie-fighters var på gång att försöka stoppa hjältarna…

…jag pratar förstår om Star Wars från 1977!
George Lucas galna, episka, ganska ENKLA story. Där och då, under de där få minutrarna i tv-rutan…satt jag bara och gapade. Tappad haka och ögon som sved av upphetsning! Vad var detta?! Herregud! Kan jag ha hojtat på min brorsa att han skulle komma och glo!? Kanske. Och kanske med samma falsetthysteriska röst som var just signumet för Barnjournalens minst sagt karismatiske programledare Bengt Fahlström!

Veckor senare fanns jag på biografen.
Den hette Camera och låg centralt i city i Norrköping. Mest berömd för sina oerhört funkiga och mjuka fåtöljer och att man faktiskt kunde låna en extra dyna och sitta på så man kom upp en bit om så skulle vara! Service!
Nåväl, den kvällen såg jag och min kusse (brorsan var nog för liten för att vi skulle våga oss på att smyga in honom också) detta första fantastiska sagoäventyr från världar långt bortom stjärnorna. Oj vad vi var imponerade! Helt galet! Filmens första skälvande minuter, den gula texten som tycks glida genom rymden…tystnaden innan det flyende rymdskeppet vrålar in över filmduken…och den enorma stjärnkryssaren DÅNAR in…helt sagolikt! Både då…OCH nu när jag tänker på det i efterhand.

Innan Star Wars fanns liksom inget.
Klart det fanns en form av sci-fi, men inget som ens LIKNADE detta! På tv hade förstås klassiker som gamla Star Trek-serien och den brittiska Månbas Alpha avnjutits vid (troligen) dåtidens fredagsmys. Men det handlade ju mest om teatraliskt överspelande skådisar i studiokulisser, med en och annan torftigt hopsläng specialeffekt. Visst, klassiker och sköna grejer för äventyrssinnet då…men herregud…här kom ju snubben George Lucas och rensade bland borden. Möblerade om hela kartan för sci-fi! De goda mot de onda, samma som alltid. Men nu mot en bakgrund som innehöll så mycket lockande galenskaper att man inte kunde se sig mätt på grannlåten.

Så pass magiskt förtrollad var jag, och kusinen, att vi bara på knappt två veckor såg filmen FEM GÅNGER! Till slut kände de nog igen oss ganska ordentligt i biljettkassan, föräldraskapet trodde väl jag hade tappat det helt. Eller också fattade de min nyfunna passion, för de sade aldrig nåt om att jag gladeligen lade 19 spänn (ja ni hörde RÄTT!) varje gång på en biljett till framtiden!

Jag tror jag lockades mest av att effekterna var otroligt välgjorda.
Och då vet ni ju såklart standarden på dem om man jämför med dagens hittepå. Men där och då..det var som att skåda något alldeles enastående. Nåt man aldrig kanske skulle få se igen. Som att det gällde att passa på. Dramatiken, actionsekvenserna, rymdstriderna…finalen känns fortfarande ganska galet oöverträffad…trots sina ålderdomliga effekter! Skådar man Lucas film idag ser man ju att det bakom allt döljer sig en ganska enkel och endimensionell skapelse. Inte alls nåt sensationellt eller nyskapande berättarmässigt. Istället brände den smarte Lucas av allt på paketeringen och utseendet. Känslan att han serverade något som aldrig setts förut.

man sade bara ”åhhh” på bion

Och det var ju bara början.
Starten på en ny era. En epok. Kopiorna stod strax som spön i backen, ganska mycket sämre än originalet förstås. Lucas själv hade stora planer för sin saga, och ni kan ju såklart er Star Wars-historia. Med rätta en av de mest underbara rymdsagor/sci-fi-rullar som sett universums ljus (och där Rymdimperiet slår…är den ABSOLUT bästa av dem alla!). Att Lucas sedan tyvärr har valt att då och då göra tekniska skönhetsingrepp på sina gamla pärlor har jag lite svårare att förlåta honom för. Liksom att den senare trilogin ens såg dagen ljus. Då såklart med teknikens under som ryggrad visuellt. Tyvärr har jag alltid känt det som att även hjärtat, lekfullheten och det snygga enkla försvann när 80-talet tog slut.

Och då har vi kanske kokat ned det hela till det ganska enkla.Vad Sci-Fi som begrepp har betytt för mig. Modernare tider har bjudit på nya fascinerande upplevelser! Andra berättelser, vissa mer seriösa än andra såklart. Åh, det finns ju såklart galet mycket att orda om när det gäller genren. Jag skulle kunna presentera listor på alla möjliga synvinklar i kategorin. Skulle lätt kunna lista min absoluta favvosar i ämnet. Eller de utomjordiska världar som berört mig mest.

Min spontana reaktion på ämnet SCIENCE FICTION blev dock den här högst personliga betraktelsen på en specifik händelse i mitt filmliv…som påverkat mig för all framtid. Jag älskar verkligen genren. Den fria fantasin, att nya världar, andra galaxer, märkliga planeter…eller för all del framtida jorden-skildringar kan berättas och visualiseras på de mest märkliga vis. Jag kommer ALDRIG att erkänna uttrycket ”jag gillar inte science fiction…det är så overkligt…!”
KLART DET ÄR! Det är ju det som är poängen!! Det kanske mest magiska med ämnet är att det inte behöver hålla sig inom några ramar, har inga gränser eller villkor att ta hänsyn till. Känslan är svindlande.

Liksom att tänka på det där galna minnet för 37 år sedan.

****

Såja, efter denna walk längs MIN memory lane tar ni er nu vidare i bloggosfären och läser vad följande kamrater har att rapportera i ämnet:

tema: Rocky II (1979)

(som vanligt: Spoilervarning…)
Det bästa med uppföljaren är att den tar vid precis efter att första filmen slutat.

Man är fortfarande kvar i den behagliga känslan runt Rocky. Den lilla recapen från första rullen hjälper såklart till att sätta moodet.
På sjukhuset försöker Rocky repa sig så gott det går. Han är hela Philadelphias hjälte, och media står i kö för att ösa lovord över denne boxare från ingenstans som mörbultat mästaren Creed så pass att det för ett ögonblick var osäkert VAR titeln skulle hamna till slut.

Rocky deklarerar att hans boxningskarriär är över (ha!), och nu vankas det goda Svensson-livet. Giftermål väntar med Adrian (Talia Shire) och livet känns med ens lite lättare! Klart man måste få spendera lite av stålarna som boxningsmatchen inbringade, vilket bl.a. resulterar i en svart Trans Am, ett par pälsar till Adrian, ett nytt hus…och ännu ett förskräckligt bidrag till den potentiella titeln som Philadelphias verkligen sämst klädde man när Rocky investerar i en svart skinnjacka med ett gult tigeransikte på ryggen. Hu! Giriga penningplacerare vill förstås ta hand om Rocky nu, placera hans smärtsamt intjänade pengar. Behövs inte tänker vår hjälte, men går med på att göra lite reklam. Vilket inte går så bra. Plötsligt gör sig hans bakgrund sig påmind, med uppenbara lässvårigheter. När pengarna börjar sina är det inte lika muntra miner. Att söka jobb blir ingen hit. Vem vill ha en tjomme som knappt gått ur grundskolan?

Stallone själv tog här över regipinnen och satsade på att visa vad som händer när strålkastarna slocknar lika fort som de tändes. Hur snabbt gårdagens hjältar glöms bort. Vad gör en kille med sitt liv, när det kanske inte innehåller nånting annat än boxning? Och aldrig gjort något annat. Mickey (Burgess Meredith) vill absolut inte veta av Rockys spirande tankar på att kanske så smått börja FIGHTAS lite igen. Matchen mot Apollo fick ju också med sig den otrevliga bieffekten av en skada på Rockys ena öga som kan göra honom blind om han fortsätter boxas. Tuffa tider således för Rocky. Kanske kan faktumet att han snart ska bli pappa väga upp lite? Och att hjälpa till på gymet. Manuset tar Rocky in på den förväntade vägen och Stallone plöjer sin figur längs de obligatoriska stoppen och svårigheterna. Naturligtvis handlar mycket av det som händer bara om att sätta Rocky i den positionen att han inte har något val än att dra på sig handskarna igen.

Det lovvärda med den här filmen är alltså det fortfarande finns mycket av värde att berätta om Rocky, Adrian och för all del Paulie (Burt Young).
Hur tungt det än blir för Balboa låter han aldrig kärleken till Adrian grumla hans sätt mot henne. Som att han bär sin smärta med ett sorts skal, även om det krackelerar vid något tillfälle. Hos Mickey kommer dock känslorna fram, och vi fattar ju snabbt att han aldrig kommer att kunna hålla sig från ringen igen. När inget annat återstår.
Här tar kanske Stallone i liite för mycket när han till slut påstår att Rocky behöver boxningen för att få känna sig som en ”riktig man” igen.
En person som kan ta hand om sin kvinna på rätt sätt. Inte vara en belastning. Hrm..klyschorna haglar således.
Att karln riskerar skador och men för livet tycks plötsligt inte vara så viktigt. Inte ens nu när han ska få barn.

Apollo Creed (Carl Weathers) har det inte heller lätt. Hånad och bespottad för att han lät en rookie spöa upp honom. Var verkligen matchen INTE fixad? Är Apollo VERKLIGEN en mästare fortfarande? Saken är klar, Rocky MÅSTE ställa upp på returmatch så Apollo en gång för alla får visa var skåpet ska stå. Att håna the italian stallion offentligt är alltid ett bra sätt att få igång snacket…och till slut kan ju såklart inte Rocky hålla sig.
Slys manus går här som på  räls. Varje obligatorisk checkpoint passeras, men en sista svårighet på vägen behövs slängas in. Adrian i koma och katastrofen hotar. Ett för tidigt fött barn, i kuvös, och plötsligt visar Rocky ändå vad som betyder mest. Boxningen hamnar i skymundan när allt handlar om Adrians tillstånd. Smart drag av Stallone. Och moraliskt såklart. Till och med Mickey, som hittills bara haft matchen i huvudet, släpper det och vakar över Adrian tillsammans med Rocky.

En märkbar skillnad i dagens rulle är annars att Mickey får lite större plats, kanske på bekostnad av just Adrian.
Fortfarande är Stallone och Talia Shire dock nära varandra i agerandet, men man märker ändå att hon förpassats lite till bakgrunden. Som för att vara Rockys samvete….när storyn kräver det.
Naturligtvis är det ändå Adrian som vaknar ur koman och säger de magiska orden till Rocky när rullen står där och väger…(”There´s one thing I want you to do for me…win!”)

På med träningsbrallerna igen, och de där storslagna löpningarna längs Phillys gator…och den stilenliga rusningen uppför trapporna (jajamensan) vid museét!
Framgångens recept, här gällde det att baka med samma patenterade populära smak!

Trots de kanske billiga knepen Stallone trycker in lite här och där, känns det ändå som att historien om Rocky fortfarande faktiskt har något att förmedla.
Precis som i förra filmen använde sig Stallone av just egna erfarenheter för att vässa manuset. I det här fallet just att man ganska snabbt glöms bort i det stora bruset. Att man aldrig är större än sin senaste insats. Efter första Rocky gick ju Stallone på några ordentliga smällar med filmerna Paradise Alley (hans regidebut) och F.I.S.T, båda mediokra dramer från 1978. Bättre då att vända sig till det som gått hem i stugorna förut kanske.
Plus att det ändå fanns en del kvar att avhandla om Rocky och hans familj.

Om boxningsfajten var lite average i originalet så blev det andra bullar här!
Både Rocky och Apollo ser tuffare, hårdare och mer slimmade ut. Sekvenserna är hetsigare filmade, snyggare konstruerade och överlag ser hela matchen mycket mer proffsig ut. Stallone verkar ha sett till att varenda detalj, från färgen på ringhörnan till materialet på boxarnas brallor, ser top notch ut. Fighten i sig är också hårdare nu. Slagen landar tyngre, ljudeffekterna grövre…och framför allt är hela fighten längre och intensivare. En försmak av vad kommande Rocky-rullar skulle ha att visa upp?
Kameran känns mer närgången och en form av….grittyhet blandad med viss elegans sprider sig. Inget snack om att Stallone velat överträffa fighten från förra filmen.

Som det naturligtvis är med sportfilmer, handlar det mesta om känslor. Apollo är snabbt ute här och tänker golva Rocky en gång för alla. Balboa tar stryk på sedvanligt manér, går i golvet ett antal gånger men står ut med smärtan. Som vanligt finns ingen gard med i matchen hos nån av boxarna. Den här gången har ju dock Rocky lärt sig ett par nya trix av gamle Mickey (”You´re gonna eat lightnin´…you´re gonna crap thunder!!!”), och överraskningen sitter fint när filmen går in i sitt klimax. Ingen Adrian vid ringside den här gången, hon är ju hemma och vilar upp sig efter barnafödsel och koma och allt. Paulie finns också hemma i soffan och kör sitt vanliga osande ”trevliga” språk. Främsta orsaken till Adrian inte var plats under filmens final berodde dock mest på att hon var upptagen med en annan filminspelning, hennes och Burt Youngs scener hemma vid tv:n filmades senare.

Kanske hade Stallone lärt sig av regissören Avildsen från förra rullen hur man lägger upp bästa flowet i actionscenerna.
För visst osar det av spänning här. De två frustande boxarna landar otaliga slag mot varandra och filmen använder sig av alla knep, från snygg klippning till smart användande av soundtracket, för att locka in oss som tittar på rätt spår. Just klippningen var något Stallone ville få till på absolut bästa sätt…och det tog 8 månader (!) innan han var nöjd med resultatet. Och just resultatet…tja…fighten är såklart större och grannare än i första filmen. Borta är nu också alla eventuella kill your darlings i manuset. Apollo är en gårdagens man. Nu är det Rockys tur att kliva fram i rampljuset, och Stallone låter honom göra det under den mest dramatiska form man kan tänka sig! Och när det är över känner man sig så där härligt utpumpad som åskådare igen.

Rocky II blir som en smart och stabil förlängning av Rocky. Stallone är redan här tillräckligt rutinerad i karriären att fatta att det gäller att spela vidare på Rockys varma karaktär och allt som redan finns cementerat.
Större delen av filmen har fortfarande en bra och meningsfull story att berätta (med några små tramsiga klyschor såklart), och det känns fortfarande som ett drama med visst djup….om  än bara som en väntan på den stora finalfighten.
Dessvärre var kanske det här sista gången på ett antal år just DEN känslan kunde bokföras på Rocky-kontot.

Succén ett faktum igen förstås. Publiken älskade sin Rocky. Mannen av folket som löper längs Phillys gator och bevisar att med stort hjärta och mod kommer man långt.

Nu var Rocky på tronen för att stanna. Stallone tog i och med denna film sin karaktär högst upp på pallen, där han skulle komma att stanna ett bra tag framöver. Redan här hade Stallone börjat fundera på en tredje del i sagan. Frågan bara…hur tar man storyn vidare från den HÄR triumfen…?

Liksom sin föregångare slutar filmen på en high note, i ringen, med en lycklig Rocky som mörbultad och misshandlad tackar allt och alla…och framför allt Adrian; ”Yo, Adrian!! I did it..!”

Och visst är det en rätt härlig, engagerande och samma sköna triumf hos mig i soffan i slutänden.
En värdig uppföljare….men långt ifrån lika magisk som föregångaren.


 

Härnäst:
Rocky får känna på bistra tider, förnedring…och längtan efter revansch.
Dessutom möter han sin kanske….otrevligaste motståndare någonsin…!

tema: Rocky (1976)

Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?

Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.

Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!

Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.

Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!

Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren.  Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.

Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.

Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.

Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.

Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!

Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!

Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.

Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!

Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.

Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.

Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!

Enhanced by Zemanta