Etikettarkiv: Toshiro Mifune

Jul 29 2014

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Mar 16 2011

Duell i Söderhavet (1968)

Den egensinnige John Boorman´s blott andra film som regissör, men en stilsäker förövning till kommande alster som Deliverance och Excalibur.

Historien är lika enkel som den blir underhållande, en amerikansk pilot (Lee Marvin) skjuts ned över Stilla Havet under andra världskriget och tar sig iland på en ö, dessvärre samma ö som den redan strandsatte japanske kapten Kuroda (Toshiro Mifune) befinner sig på. Upplagt för konflikt i liten skala alltså, till en början ägnar sig de två fienderna mest åt en sorts katt- och råtta-lek med varandra där Kuroda gör allt för att försvara det färskvattenförråd han byggt upp, och vi bjuds på otaliga (och rätt roliga) exempel på ”herre/tjänare-leken”.

Så småningom går det upp för de två nödställda att de måste samarbeta för att överhuvudtaget ha en chans att ta sig från den vackra men ödsliga ön mitt ute i ingenstans. Ett gemensamt flottbygge är ju alltid en början.

Det här är en högst underhållande film, med ett effektivt anti-krigstema som grund. I ett manus där dialogen är näst intill obefintlig är det upp till de båda aktörerna att leva ut sina känslor medelst kroppspråk och tillrop. Svart humor saknas inte och bland det mer roliga är när de två grälar med varandra på sina respektive språk. Men det är också en effektiv påminnelse om att man inte alltid behöver tala samma språk för att göra sig förstådd.

Boorman utnyttjar scenografin till max, bjuder på förföriska och pastellrika bilder av solnedgångar i Stilla Havet, en grönskande djungel och en ljudkuliss som blir än mer effektfull i avsaknaden av talad dialog. Till och med filmens score av den icke helt okände Lalo Schifrin används mycket listigt för att spegla det som händer i filmen. Både Lee Marvin och den lika legendariske Mifune är helt rätt i sina roller, speciellt Mifune utstrålar en enorm pondus och beslutsamhet trots sin utsatta position. Det man möjligen kan knorra lite om är det minst sagt udda slutet, men det är dock inget som påverkar helheten av upplevelsen.

Duell i Söderhavet är ett snyggt drama, med obefintliga inslag av action och explosioner. En färgstark berättelse om två män från olika läger och kultur som trots krigets helvete hittar en sorts samförstånd mitt i allt det galna som händer. Jag såg den första gången i slutet på 70-talet på tv, och numera har den sin stadiga plats i klassikerhyllan där den plockas ned för återtitt  vid väl valda tillfällen.

”Oh, for a second I thought you were a Jap…”