Etikettarkiv: Dan Aykroyd

Aug 20 2018

#sommarklubben: Twilight Zone: The Movie (1983)

Troligen mest för oss gamla nördar som var tonåringar på 80-talet.
Som ett sorts nostalgiskimmer kanske. I ärlighetens namn har den här rullen rätt svårt att hävda sig mot tidens tand.
Men då, när det begav sig, kanske en liten ögonbrynshöjare. Att fyra då superduperkända regissörer tog sig an ett litet segment var. Vilket är bäst? Jag säger George Millers version av ”Nightmare on 20.000 Feet” där John Lithgow spelar väldigt nervös passagerare på ett flygplan….där storyn är från självaste Richard Matheson. Mästaren Spielberg kör en typisk Spielbergare med stråkar och barndom i fokus. John Landis har kanske på papperet den mest intressanta storyn…om rasistsnubben som hamnar i en högst obehaglig tidsloop. Tyvärr blev det segmentet dystert nedklippt när huvudrollsinnehavaren Vic Morrow och två barn omkom under inspelningen. Något som för övrigt fick Spielberg att tappa lusten för hela projektet. Kanske därför HANS del känns så…tam? Joe Dantes story om lillgrabben som låter otrevliga saker hända om han inte får som han vill, är kanske den tristaste. Nu när jag ser den igen är det svårt att förstå att den fick plats överhuvudtaget. Kanske var det så…att i och med dödsolyckan (där John Landis för övrigt blev åtalad för dråp) tappade hela projektet både fart och vitalitet? ”Prologen” med Dan Aykroyd som liftare är dock roande.

Som varande 80-talsnostalgiker har den ändå förstås ett litet värde. Planer på nya Twilight Zone-rullar fanns från början, men det rätt usla mottagandet i biljettkassorna dödade alla sådana planer.
Sommartrean i betyget är nog rätt snäll, men vad gör man inte för nostalgin…?

Skymning i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Aug 26 2016

Sommarklubben: Dragnet (1987)

dragnetKanske mer en kärleksfull än bra hyllning till den i USA omåttligt populära tv-serien från slutet av 60-talet.

Hursomhaver får vi här en ung Tom Hanks och en rätt slimmad Dan Aykroyd. Den senare är snuten Joe Friday som följer reglementet (och dess klädkoder!) till punkt och pricka. Hanks är den nye partnern Streebek som är lite mer…80-talsvild?

En orgie i 80-färger, musik (saxofonen och synthen!), lökig action och ansträngd komedi. En rätt fånig intrig som inbegriper dubbelspel, utpressningar och lite annat framvärkt från ett manusbord anno 1987. Inte det vassaste i lådan i dessa dagar…men likväl lite skönt underhållande som en relik från det härliga 80-talet.

Jag gillar ju framförallt Hanks tidiga rullar, när hans valpighet lyser igenom mer än hans pondus. Det här en typisk sådan. Aykroyd är enligt egen utsago ett stort fan av den gamla tv-serien och kanske är det då helt logiskt att han spelar den mest kände karaktären, Friday. Han har också (självklart) varit med och petat i manuset…som om man ska vara ärlig mest är en samling rätt underhållande scener staplade på varandra. Samspelet mellan Hanks och Aykroyd räddar dock upp det mesta. Kanske fanns tankar på en serie filmer om de här snutarna, men taskiga siffror i kassaböcker grusade de planerna. Vilket kanske var lika bra.

En stunds ganska underhållande fånerier blir det dock.
På köpet får man en geografisk rundtur i ett Los Angeles som osar av 80-tal, mode, musik och olika företeelser. Ett nostalgipiller.

80-talet i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jun 9 2015

Sommarklubben: Trassel i natten (1985)

Intothenight2Härligt.
En easy-on-the-eye- rulle. Här krävs inte så mycket tankeverksamhet. Bara att hänga med på resan liksom.

Vi får en ung och slimmad Jeff Goldblum som har sömnproblem. Lägg till det upptäckten att frugan är otrogen. Apatiske Ed (Goldblum) sätter sig i bilen och bara kör. Av en slump hamnar en kortklippt Michelle Pfeiffer i hans bil, ohälsosamt nog jagad av ett gäng tokiga torpeder från mellanöstern! Oj! Varför?! Nu är det plötsligt upp till Ed och Diana (Pfeiffer) att hålla sig vid liv när jakten genom ett nattligt Los Angeles sätter igång.

Bakom filmen ligger ju John Landis, den sköne regisnubben från yesterday. Den här rullen gjordes när Landis var i smöret, med rullar som (mästerverket) Blues Brothers, Ombytta Roller och En amerikansk varulv i London på pluskontot. Här verkar han mest bara vilja tjoa och tjimma lite…och framför allt hitta en ursäkt för att stoppa in så många stjärnor och regikollegor i så många små roller han bara kan (för övrigt ett av hans trademarks)!
Observanta spotar därför veteraner som Dan Aykroyd, David Bowie (!), Richard Farnsworth, Paul Mazursky, Roger Vadim, Jim Henson, Rick Baker, Vera Miles, Lawrence Kasdan, David Cronenberg….för att nämna några! Kolla om du hittar några fler! Plus herr Landis själv som iransk torped (det är han som inte har några repliker under hela filmen)!

Papperstunn story såklart, men det är istället just de små detaljerna och 80-talscharmen som gör hela rullen från början till slut. Goldblum ser coolt nollställd ut mest hela tiden och hänger på Pfeiffer. Viss charm finns mellan de två och visst blir det en ganska mysig natt i det glittriga Los Angeles. Som vanligt varvar Landis våldsamheter med lite beprövad slapstick då och då.

En av 80-talets mer trevliga rullar. Jag gillade den redan vid premiären.
Och damn nice musik från esset B.B. King!

Trassel i sommarnatten!

Mar 4 2015

Filmspanartema: Natten!

Det blir alltid värre framåt natten…eller hur var det nu? filmspanarna-bred

nattenPå natten händer mycket. Även i filmens värld. Det fanns till och med en tid i min egen verklighet (läs: 15-20 år sen) då man kunde utnyttja natten till att konsumera film i massor. Ni vet, bara ladda upp en hög filmer framför tv-burken och köra maraton hela natten lång. Många av de bästa filmupplevelserna har kommit under nattliga sessioner.
Håhåjaja, det var dock där och då. Numera får man vara glad om man orkar EN rulle efter kl 22 en lördagskväll… Illa! Tiden stannar som bekant inte för nån.

Nattläge i filmer har också varit tacksamma settings. Tänk alla rysare och skräckisar som genast blir just lite rysligare för att de utspelas om natten då mörkret verkligen inte är den räddhågsnes bäste vän. Många är de hjältar och huvudpersoner (eller skurkar för den delen!) som våndats i natten innan historierna fått ett bra slut eller i alla fall en upplösning.

Att Natten är med och sätter stämning i filmer bara genom att finnas och tillhandahålla de mörka timmarna på dygnet är ingen raketforskning. Snarare en naturlig ingrediens så viktig som någon. Natten kan också vara en tidsfaktor i en berättelse, ett riktmärke, en punkt att förhålla sig till. En deadline. En gräns. Ett slutmål. A point of no return. En belöning. Ett kvitto på att livet och vardagen går vidare.

Natten kan betyda så mycket för många. I vilken form den än kommer i. Och kan vara så mycket mer än att bara sova och vila kroppen.natten2
Men allt det där visste ni ju redan.

I sann tematisk anda fokar nu Flmr lite mer på kombon Natt och Film, och som den blockbusterman jag nu är… vrider jag blickarna mot det gamla hatkärleksfyllda Hollywood och ger er ett par små exempel, kanske tips om ni inte sett dem ännu, på rullar där natten faktiskt är med som en viktig del i berättelsen och sätter moodet lite grand.
Missa inte, eller återupplev gärna, dessa sköna exempel på ämnet:

sista_natten

George Lucas´genombrottsfilm. Numera kultstatus. Musik, bilar och sköna vintagekläder från ett årtionde som försvunnit för länge sen. Filmen utspelas under just den sista natten innan skolkompisar från förr ska skiljas för att börja nya liv på college och universitet. Och vilka ska stanna kvar? Framtidsfunderingar och romantik, komedi och musik. Vi får en ung Richard Dreyfuss, en gänglig Ron Howard och framför allt en kaxigt divig ung Harrison Ford i cowboyhatt! Bara en sån sak! Mycket njutbar rulle.

  • Trassel i NATTEN (1985)

into-the-night

Grymt underskattad rulle från det fräsiga 80-talet! Jeff Goldblum har problem med att sova, en otrogen fru och en jobb som inte är jättekul. När han en natt av slump räddar en ung Michelle Pfeiffer ( med jävligt dingliga örhängen!) på flykt undan bad-ass-guys, händer det saker. Hela natten ett enda långt race mot upplösningen. Skruvad humor signerad John Landis (håll utkik efter regissören själv i en av skurkrollerna!) där också David Bowie och Dan Aykroyd dyker upp! Skojfrisk actionkomedi med Los Angeles-natten som lekplats! Plus BB-King-blues!

  • Bara en NATT (1995)

before-sunrise-2
Den första delen i en romantik/drama-trilogi av Richard Linklater. Ethan Hawke hookar upp med Julie Delpy i ett nattligt Wien och använder timmarna till att vandra omkring, diskutera livet, kärleken, världsåskådningen och tja…alltings varande. Bra stämning, bra miljöer och (möjligen) förväntad upplösning. Se gärna de tre delarna i ett sträck (en NATT kanske!?) Storyn förtjänar nästan det. Ja det gör den banne mig!

Warriors_1

Lagom när eftertexterna börjar rulla i slutet på filmen går solen upp över Coney Island i New York.
Innan dessa har gänget i The Warriors haft en förjävlig natt i staden som aldrig sover då de förtvivlat försökt ta sig ”hem” med hundratals andra dårar i olika gängkonstellationer i hasorna. Wanted för ett mord de inte begått är våra ”hjältar” hett villebråd på de skitiga gatorna i NY! Tuff action av Walter Hill från en svunnen tid i Hollywood med good-looking-snubben Michael Beck (vilken senare körde framtida karriären i graven med Xanadu) i fronten. Plus en ung kaxig James Remar! Kontroversiell på sin tid och den svenska filmcensuren fick såklart problem! Och Studio S-folket vred sina händer av förtvivlan. Idag känns rullen ganska sliten, men charmig!

  • SkräckNATTEN (1985)

frightnight

Originalet alltså.
Mer från det murriga 80-talet. Vampyr till granne är inga lätta grejer! Speciellt när ingen tror på dig! Bara för Charley Brewster (William Ragsdale) att ta saken i egna händer och möta den räliga granntypen Chris Sarandon i en holmgång under en minnesvärd natt. Med god hjälp av gamle Roddy McDowall. Tönthumor alt charmhumor. Välj själv. Lite nördig action och specialeffekter som man bara kunde göra dem under detta årtionde! Vinner dock generösa stilpoäng mot sin betydligt sämre nyinspelning från 2011.

Se där, 5 pärlor du inte skojar bort. Varken på dan eller NATTEN.

Kolla nu in vad de sedvanliga bloggkompisarna har för take på dagens ämne. Har de möjligen suttit uppe hela NATTEN och funderat…?
Svaret finns nedan:

 

 

 

filmspanarna

 

Jul 29 2014

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Dec 13 2013

Flmr vs Julen: Julfritt (2004)

Försök aldrig avskaffa julen.
Speciellt inte i en julkomedi. Fråga bara Luther Krank (Tim Allen). När dottern åker utomlands för att volontärarbeta tappar Luther lusten för allt vad jul heter. Dessutom är det ju dyrt som satan att fira jul! Bättre då att lägga cashen på en liten semestertripp till Karibien.
Som dessutom blir betydligt billigare!

Mrs Krank, Nora (Jamie Lee Curtis), är inte lika övertygad om det smarta i att överge julen bara sådär men låter sig övertalas och nu gäller det bara att hålla sig cool fram till juldagen då det är dags för avresa mot varmare breddgrader. Att avskaffa julen bara sådär innebär ju också att strunta i både julbelysning, gran, julkort, julmat och hela faderullan. Något som inte går villakvarterets övriga invånare obemärkt förbi. Speciellt inte gatans ordningsman Vic Frohmeyer (Dan Aykroyd)..dessutom julälskare av rang. Onda ögat på paret Krank således.

Dagens julgalenskaper bygger från början på en liten novell av rätt kände John Grisham. Minsann. En sorts tvärtom-berättelse om svårigheterna med att försöka komma undan julen. Inte det lättaste. Luther är dock fast besluten om att inget ska komma ivägen för lite sand och varm sol istället för snö, kyla och dyra utgifter. Naturligtvis går det åt skogen runt sisådär en kvart in i filmen.

Allen drar fördelarna med att välja gult som julens färg.

Här är  såklart inga konstigheter i manus.
Den som väntar på det sedvanliga sättet att fira jul i amerikanska komedier blir inte besviken. Trots alla besvär att undvika allt med julen och dess traditionella inslag, lyckas Luther och Nora snart fastna i besvärligheterna. Om man vill kan man möjligen se en liten drift med den kommersiella sidan av högtiden och alla dess oskrivna lagar som inte får brytas.

Att Tim Allen är pålitlig som komediskådis vet man ju, men nog går han lite på halvfart här. Desto piggare Jamie Lee Curtis som har några riktigt halvhysteriska scener…och dessutom tas chansen att skoja lite med Curtis´bakgrund som den klassiska ”Queen of scream” en gång i tiden. Förutom den påfrestande Aykroyd fylls rollistan upp med diverse halvkändisar, och på något sätt fyller de ändå alla sin funktion i den här halvtama rullen. Vissa inslag av den svarta humorn går dock hem, och överlag är det väl en ganska ok historia att glo på. Den som inte ser hur det här kommer att sluta 5 minuter in i filmen…kan inte ha sett mycket film på temat.

Julfritt, eller Christmas with the Kranks, är i grunden en rätt blek version av alla de andra julfilmerna om hårt prövade familjemedlemmar i jultider. Den sirapssliskiga julfeelingen som Hollywood är en fena på kommer man dock inte undan. Även om den försöks döljas med en udda approach.
Jul är ändå jul och det blir till slut ganska ok underhållning för stunden.
Varken mer eller mindre. Jul-mellanmjölk kanske?

Julfaktor: Helt ok. Snön kommer mot slutet…och då tar det sig med granar, blinkande lampor och allt det andra.

Jun 10 2013

Sommarklubben: Sneakers (1992)

Årets sommarklubbande inleder vi med en liten tidsresa tillbaka till när datorskärmarna var tjocka, datamodemen extremt pipiga och kablarna till synes ovanligt rikliga till mängden samt trassliga i väntan på en trådlös framtid.

Elegante och gemytlige Robert Redford basar över ett gäng tekniknördar och snabbkäftade filurer som har som specialitet att testa företags säkerhetssystem genom att helt enkelt försöka bryta sig in i dem. Bra lönsamhet och stor efterfrågan där i början av 90-talet när teknikboomen blomstrar och alltför många ser frälsningen i IT-bubblan.

När Redford så får ett uppdrag han inte kan tacka nej till från myndighetshåll (eller…?), kör det ihop sig ordentligt och gamla personliga synder nystas upp. Gänget sluter dock upp bakom och får naturligtvis ligga i med både list, tur och lite logiska luckor för att fixa biffen medelst lite blippbloppande och gammal hederlig action.

Förutom den sportigt unge gamlingen Redford syns här en laguppställning med bl.a. en tjattrande Dan Aykroyd, en butterrolig Sidney Poitier, David Strathairn som blind hörselfantom Mary McDonnell som hjältens tjej samt en ung och saknad River Phoenix som fixare i största allmänhet. Det är tidigt 90-tal och miljöer därefter, enorma teknikrum, stora servrar och finurliga men lite jönsiga säkerhetssystem som måste knäckas.

För regisserandet och storyn står Phil Alden Robinson, samma snubbe som gav oss Drömmarnas Fält alltså. Här kör han på med lite rappare grejer får man väl säga, men samma avspända lekfullhet kan anas i den här lätt ansträngda historien som försöker vara både lite spännande och komisk på samma gång.
Funkar helt okej.

Sneakers är trots sin lite konstruerade handling en stunds lättsam underhållning som inte bör lämna någon sådär jättebesviken. Sliten av tidens tand måhända och inget mot dagens technothrillers såklart, men lite nostalgiskt fräsig ändå med ett gäng underhållande skådisar i frontlinjen.
Övervakning i sommarnatten.

Sep 29 2011

Yogi Björn (2010)

Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”