Runner Runner (2013)

runner_posterÄsch, man har sett det så många gånger förut.
Den fattige protagonisten som slår sig in i lyxlivet, smakar på sötman…och kommer på att allt inte är guld som glimmar.
Hur många gånger kan en sån story berättas?

Idag är det Justin Timberlake i rollen som studenten Richie som får lära sig livets hårda skola. Att finansiera studiekostnader på universitet med nätpoker KAN vara en väg…dock en ganska osäker väg. Speciellt när tilltaget inte gillas av universitetets rektor.
Som om inte det var nog upptäcker Riche att en pokersida försöker lura honom! What!? I ren ilska använder Richie sina sista pluringar till en biljett till Costa Rica, varifrån spelmogulen Ivan Block (Ben Affleck) styr sitt nätpokerimperium.

Väl där tar det såklart inte lång tid förrän smarte Richie mer eller mindre värvats av Block till företaget, löfte om stor rikedom och det sköna livet slår lätt ut det fattiga studentlivet.
Vad han snart kommer att få veta, den ganska hårda vägen, är ju såklart att ofta är inget så bra som det ser ut. Block må vara coola killen som säger de rätta sakerna…men redan från början fattar ju vi andra att det är en smart, iskall och föga empatisk typ som drar i trådarna.

Absolut inget nytt under solen här. Tvärtom ett rejält förutsägbart stycke. Richie bländas av dollars, livet i solen och Blocks ursnygga assistent (Gemma Arterton). Att en envis FBI-agent (Anthony Mackie) hela tiden försöker få honom att ”byta sida” och hjälpa till att sätta dit den sluge Block…är till en början nåt som Richie inte vill kännas vid.
Håhåjaja.

runner_pic

rullens obligatoriska romantiska mellanspel

Finns det nån anledning att se den här rullen? Egentligen?
Kan faktiskt inte komma på nåt jätteviktigt skäl. Den är inte usel, är rätt snyggt gjord, regissören Brad Furman öser på med läckra vyer över Costa Rica och lyxlivet. Justin Timberlake har jag faktiskt alltid gillat som skådis, han har talangen…och gör inte bort sig här. Ben Affleck passar perfa som shady guy..men Gemma Arterton är tyvärr bara med som ögonsmycke och får inget att jobba med. Grejen är att jag liksom…inte bryr mig speciellt mycket om hur det ska gå.
För nån.

Ytligt hittepå. Snabbglömt.

Trouble with the Curve (2012)

Insåg plötsligt under min lilla genomgång av månadens Sport-tema i Filmspanarna, att jag är skyldig er en lite längre text om dagens film. Om man nu tar med en rulle och tipsar om dess fördelar, så får man väl också se till att det finns några hållbara argument för det.

Och det gör det ju här. Segskinnet Clint Eastwood är ju dessutom en riktig skön gammal surgubbe i dagens alster. Som han för det mesta har varit i manus i de filmer han figurerat i under de sista åren. På nåt sätt kommer väl hans ruffiga personlighet kanske till sin rätt här? Annars hade ju den långe legendaren pensionerat sig från skådespelandet i och med Gran Torino…men lockas här tillbaka för en sista (?) insats av regissören Robert Lorenz, mångårig samarbetspartner till Eastwood.

Och visst är det skräddarsytt för Clintan här.
Som den rävige och rutinerade baseball-scouten Gus tycks han egentligen bara spela sig själv. Sort of. Baseball-säsongen står för dörren och lagen ska börja rusta sina spelartrupper. Det är nu det gäller att ha koll på talangerna, de där som kan göra det lilla extra, för att kunna signa dem i den förestående draften. Naturligtvis vilar ett superduperstort ansvar på rutinerade talangscouter som vet vad de ska glo efter hos alla de förhoppningsfulla lirarna i gärdsgårdsserierna…som alla drömmer om feta kontrakt och publikens jubel. Men det gäller att imponera på de som kan sporten.

Just Gus är en sådan räv. Full med erfarenhet och rutin. En tjomme som vigt sitt liv åt sporten (som fortfarande är en av de mest gåtfulla för en oinvigd Svedala-bo…med alla sina termer och påhitt), vilket dessvärre också haft den tråkiga effekten att han har en synnerligen ansträngd kontakt med vuxna dottern Mickey (Amy Adams). Gus rustar för ytterligare ett par veckor på landsbygden där han ska kolla in talanger, hälsan är dock ett problem och Gus börjar se illa. Inget han vill ta upp med sin arbetsgivare Atlanta Braves, som dock har sina dubier angående Gus eventuellt försvagade omdöme. Kanske det är dags att pensionera gubben efter årets draft är avklarad? I hemlighet lyckas Gus gamle vän och kollega Pete (John Goodman)  med visst besvär övertala just Mickey att slå följe med Gus under roadtrippen för att hjälpa honom med jobbet, uppväxt med baseballens alla hemligheter som hon är.
Om det tilltaget uppskattas av den kärve Gus? Skiter björnarna i skogen?

Som sagt, baseball-filmer ÄR märkliga skapelser. Med uttryck och termer och företeelser där man sitter som ett fån. Fast ännu märkligare är kanske det faktum att sådana här rullar ALLTID har en tendens att vara underhållande och engagerande. Ta bara Moneyball. Här finns samma stabila känsla som i DEN filmen. Och kanske till och med lite SPÄNNING när det drar ihop sig till en och annan nyckelscen. Naturligtvis handlar det här om så mycket annat än bara baseball. Både Gus och Mickey fattar båda, om än motvilligt, att det här är deras chans i livet att göra upp med varandra och möjligen komma liiite närmare i relationen. Inte utan tandagnisslan dock.

ikonen jobbar på relationen med låtsasdottern

Jaha ja. Det blir således en ganska trivsam liten tripp det här, även för mig som glor. Eastwood är kärv som ett gammalt rostigt hjul och verkar spotta spik i varenda kommentar han fäller, Amy Adams känns helt rätt i rollen som frustrerad karriärkvinna (möjligen förbigången på jobbet precis i förestående klivet på statusstegen) vilken plötsligt får chansen att sporta helt andra kvalitéer..typ sådana som legat i träda under en lång tid.
Ok, här bjuds sannerligen inte på några större överraskningar i avdelningen relationsdramer, men både Eastwood och Adams förvaltar manuset riktigt engagerat och man känner för båda karaktärerna och deras respektive problem.

Förutom ansträngd far-dotter-relation får man sig till livs lite snygga bilder från den amerikanska landsbygden, små intima baseballfält, stapplande romantiska trevanden mellan Mickey och den ständigt uppdykande unge scouten Johnny (Justin Timberlake av alla lirare!), ruffiga motell och slitna hak längs de mindre landsvägarna i USA. För att inte sportkänslan ska försvinna helt i storyn bakas en liten lagom nöjsam sidostory in också där både Gus rutin och Mickeys arv efter sin uppväxt med pappa får fira lite sköna triumfer. Lägg till detta trivsamma insatser av John Goodman och Timberlake (!), den senare riktigt bra som envist bollplank för Mickeys frustrationer.

Trouble with the Curve får sin titelförklaring mot slutet i ett par sköna scener. Fram till dess är det absolut en underhållande historia om familjerelationer, svek och chansen till möjlig förståelse och försoning. Dessutom lite lagom svårmodigt kul också. Och så allt inbakat i denna märkliga brännbollsmiljö. Perfekt.
Bra manus. Bra skådisar. Bra film.

Enhanced by Zemanta

In Time (2011)

Det är rätt uppenbart att regissören Andrew Niccol tycks inne på det här med att gestalta framtidens samhällen och segregation mellan olika inkomstklasser. Liksom i hans sevärda debut Gattaca handlar det här om att den som har en välbeställd bakgrund och har sitt på det torra också har de bästa fördelarna i den sterila framtiden.

Just i den här framtiden åldras alla tills de är 25, sedan lever de ett år till innan det är slut, bara sådär. Om man inte kan komma över tid förstås, då kan man bara leva vidare som den vitala 20+:are man är.

Dagar, timmar, minuter har ersatt pengar som valuta och allting avhandlas istället i tid via den grönt lysande display som sitter under huden på varje persons underarm. Lever du i rika city har du förmodligen vansinnigt mycket tid, lever du i slummen som en knegare är det sämre ställt. Precis som Will (Justin Timberlake) där varje dag går åt till att fylla det ständigt sinande tidskontot. För ingen vill ju dö, eller hur? Tillvaron skiter sig för Will när en mystisk främling från det rika city donerar sitt överskott på tid till Will, som dessutom anklagad för ett brott beslutar sig för att göra ett besök i the Big City för att se vad de evigt unga egentligen har för sig.

Väl där träffar han på rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfried), tycke uppstår och den uttråkade dottern får upp ögonen för vad som sker i de mindre glassiga kvarteren (surprise), revolterar mot pappa rikingen och de tycks plötsligt bli framtidens svar på Bonnie och Clyde.  Nu görs detta inte ostraffat och Storebror skickar sin bästa timekeeper (Cillian Murphy som hade gjort sig bättre med skinnrockslooken i Blade Runner…), en sorts tidspolis för att fånga in paret och lägga vantarna på den dyrbara tid som de två turturduvorna uppenbarligen börjat snatta från rikemansvärlden.

Helt klart är att Niccol har en rätt intressant historia/samhällsåskådning på g här. Byt ut valutan pengar och ersätt den med något vi alla människor kommer i kontakt med och mer än ofta behöver. Vad händer när plötsligt tid är för de bättre belevade, de som anser sig vara lite förmer? Frågeställningen är onekligen kittlande, och det i samband med Niccols uppenbara kärlek för att visualisera framtiden i strikt men ändock detaljrik scenografi borde väl göra att filmen spelar i den säkra ligan? Skulle man kunna tro i alla fall.

i behov av både mer tid och ett tajtare manus..

Men se det blir liksom inget speciellt av det hela. Det som börjar lite mystiskt och intressant utvecklas till en högst konventionell jaga-runt-och-fly-timma. Historien börjar gå på tomgång, vissa logiska luckor infinner sig (som man gör bäst i att inte fundera på) och sedan är det liksom bara slut. Utan några överraskningar eller twister. Precis som i Surrogates, vars tema var lite liknande om människan i framtiden.Timberlake gör dock bra ifrån sig och är en snubbe att räkna med i framtiden. Amanda Seyfried visste kanske inte vad rollen innebar när hon tackade ja, springer mest runt i snyggkläder och fulfrisyr. Cillian Murphy gör en dag på jobbet, varken mer eller mindre. Känslan är att Niccol prompt skulle blanda action med samhällskritik och tog för svaga ingredienser av varje del.

In Time startar rätt bra för att sedan sjunka tillbaka och bli tråkigare ju längre den håller på. Grundstoryn känns inte alls fel  men slarvas bort när det ska in standardaction och som vanligt väljer man att inte gå på djupet med karaktärerna. Intetsägande, men håller sig i alla fall på rätt sida om uselheten.

Yogi Björn (2010)

Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”

The Social Network (2010)

Säg den som inte har Facebook idag. Ja, det FINNS naturligtvis personer som inte gått på hypen eller av andra skäl inte tagit till sig fenomenet. Men visst är det svårt att ihärdigt stå emot det som under ett par år nu verkligen får kallas för en hype. Jag erkänner, jag har Facebook, min särbo, mina ungar, mina kollegor, vänner, till och med min ex-svärmor. Läste någonstans att Sverige ligger i topp vad gäller Facebook-användande. Vad är nu detta? Håller vi på att leva våra liv via statusrader på en sida skapad av en frusterad och egensinnig amerikansk student…!!?

För den som möjligen inte alls har koll på vem som uppfann fenomenet Facebook så finns nu ju den här filmen som en liten reminder. Här historien om hur det började när unge Mark Zuckerberg via en slump (eller bara testosteronfylld vrede) under en kväll skapade embryot till det som nu finns i nästan var man och kvinnas dator. Så, kan en film om en udda datanörd med ambitioner verkligen hålla för långfilmsunderhållning?

Mitt svar blir…jodå. Fast främst kanske tack vare att det är just dagens regissör David Fincher, som tillsammans med Flmrs husgud vad gäller manusförfatteri, Aaron Sorkin, står för grannlåten. Fincher har uppenbarligen insett att det måste till lite dramatik mitt i all tekniknördhet och utgår därför från en punkt i dagens Facebookvärld och väljer att visa skapelsehistorien i tillbackablickar. Den unga, fräscha, entreprenörsandan och engagemanget varvas med scener från konferensrum där Zuckerberg tillsmmans med advokater och annat löst juridiskt folk försöker lösa tvister som uppstått längs resan, dels en stämning från ett brödrapar som anser att Zuckerberg helst enkelt snott idén till Facebook från dem, och dels en stämning från Zuckerbergs barndomsvän och ”meduppfinnare” Eduardo Saverin  (Andrew Garfield) som tycker att han blivit felaktigt bortmanövrerad från den växande rörelsen med den blåvita loggan.

Vissa frågetecken må möjligen sättas angående vad gäller historien som sådan, manuset bygger på en bok vars främsta källa är just…Eduardo Saverin. Kan man möjligen ana en viss vinkling  av det objektiva? Nåväl, i händerna på manus- och dialoggeniet Aaron Sorkin blir det aldrig tråkigt eller enahanda och filmen lyckas faktiskt med konststycket att aldrig tappa i tempo eller intresse. I rollistan finns inget att klaga på och Jesse Eisenberg gör en bra tolkning av Zuckerberg i vilken han lyckas fånga den världsfrånvändhet, hybris och egoism som tycks hemsöka det unga geniet då och då. Justin Timberlake får också visa prov på sina skådistalanger i rollen som entreprenören Sean ”Napster” Parker i en mindre men ack så viktig roll.

The Social Network är underhållande och lyckas hålla sig undan de värsta stilmallarna när en historia från verkligheten ska berättas. Sanningshalten i det som visas upp kan säkerligen diskuteras, beroende på vem du frågar, men i stora drag är det antagligen så här det gick till. Filmen må möjligen ha hypats aningen för mycket, för så revolutionerande bra är den ju inte alls. Mer som ett underhållande bakgrundsmaterial att ha i bakhuvudet nästa gång du loggar in på din Facebooksida och muttrande undrar varför inte just du kom på den här idén…