Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”