Etikettarkiv: Tema: Western!

Dec 4 2012

Tema Western – epilogen

Jaha hörni.The_cowboy
Det var höstens tema det.
25 stycken ”westernfilmer” hamnade under luppen.
Vissa betydligt bättre än andra.
Vissa mer nostaligivärde än andra.
Vissa mer fartiga och traditionella än andra.
Men ingen riktigt dålig.

I mitt westernbibliotek finns ju naturligtvis ett antal fler filmer än dessa, men någonstans kändes det som att just runt 25 st var ganska lagom att välja ut att presentera här på bloggen. Ser man till spannet på åren tror jag att det har varit ett ganska ok sådant, och de flesta stilarna har fått några minuter i rampljuset.

Självklart kanske du som läsare saknar vissa filmer, men återigen..det hade blivit galet mastodontiskt att ta med precis alla filmer som flipprat genom min hjärna. Jag hoppas att de som nu syns på bloggen ändå ska kunna representera de olika tidsåldrar som fenomenet westerns har funnits i.

Andra titlar att nämna, som inte kom med här, skulle naturligtvis kunna vara; Diligensen, Little Big Man, Den Onde, Den Gode, Den Fule, Mot Fort Humboldt, någon av Trinity-filmerna, Harmonica – en hämnare och varför inteden italienska Django osv osv…

Det som också slagit mig under sensommaren och mörka hösten är hur gött det har varit att få gräva ned sig i westernmyten igen, lite fantast som jag är, och att hela westernmyten fortsätter att fascinera mig även i vuxen ålder.
Jag hoppas att du som kanske följt detta lilla filmrace också har haft visst utbyte av genomgången, och är det nu så att jag rentav har kunnat planterat något litet filmtips hos dig så är ju det bara en trevlig bonus…!

Kommentera gärna om du har några synpunkter på temats innehåll eller om du saknade någon speciell film.

Bloggen får med största sannolikhet anledning att återkomma till denna mytiska era i historien, men för nu är det dags att stoppa tillbaka revolvrarna i hölstret och rida in i solnedgången…

Tack för kommentarer och visat intresse!

Buffalo Bill Cody's Wild West Troupe

Dec 4 2012

Tema Western: How the West Was Won (1962)

west was wonposterDet känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…

Nov 26 2012

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

Nov 22 2012

Tema Western: Soldier Blue (1970)

Dagens temabidrag såhär i westernracet´s elfte timme kan möjligen vara en av de märkligaste filmer som gjorts i Hollywood i modern (nåja) tid. Likaså en av de mest udda ”westernfilmerna” som kanske sett dagens ljus.

Någonstans undrar man lite hur producenterna tänkte sig det hela här.
Just åren 1968-71 var bra år för filmer från den här genren med ett flertal titlar som pytsades ut på biograferna. Men det var också mörkare år i USA med nya politiska vindar som drog genom nationen, ett hårt kritiserat Vietnamkrig som pågick i Sydostasien och en sorts politisk medvetenhet hos den vanlige medborgaren som inte skådats förut. Man behöver heller inte vara någon Sherlock för att lista ut att filmens sista del naturligtvis är en svidande känga till USA´s utrikespolitik och behandling av befolkningen i Vietnam, här då lite snyggt förklätt som kritik till gamla oförrätter som begåtts under 1800-talet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen. Mönstret är dock detsamma och mycket riktigt inleds filmens förtexter med titelsången som sjungs med darrig stämma av Buffy Saint-Marie, kanske dåtidens numero uno inom den amerikanska artistvärlden när det gällde politik och musik.

galenskaper av rätt ofattbart slag

Troligtvis är det också filmens sista tjugo minuter som blivit mest omtalad…eller ökänd, den vidriga massakern vid Sand Creek 1864 då mer än 500 indianer brutalt mördades. Filmens regissör, Ralph Nelson, väljer att inte väja för att visualisera de mest hemska scener som utspelades i verkligheten där varken män, kvinnor eller barn skonades. Det är grymt, blodigt och rått skrattande soldater som gör både det ena och det andra. I verkligheten märkt i historieböckerna som en av arméns största skamfläckar under 1800-talet.

Om slutet nu är rejält vidrigt och obehagligt så är konstigt nog vägen dit nästan tvärtom, en sorts ”roadmovie” med både galenpannehumor och romantik. I filmens början massakreras (det är ju förstås inte så jäkla kul början på en film…) ett kompani ur kavalleriet av ilskna Cheyenner mitt ute på prärien. Bara den unge menige Honus (ett väääldigt ung Peter Strauss) undkommer av soldaterna, men får sällskap av den unga kvinnan Cresta Lee (en lika ung Candice Bergen) som precis sluppit ur fångenskap hos just indianerna och nu är på väg tillbaka till civilisationen igen via eskort av just den beridna armén. De två tar sig så långsamt och ständigt käbblande genom vildmarken, där både flirtande och ibland ren buskishumor tar över. Mycket konstig utveckling på historien. En skum gammal vapensmugglare (Donald Pleasence i sedvanlig psykoroll) ser också till att parets framfart över prärien blir extra besvärligt.

Det som verkligen står ut i dagens historia är filmens märkliga uppbyggnad, som två olika filmer i en. Den första delen rena rama hejsansvejsan med en nitisk och övermoralisk Peter Strauss som vägrar inse att det faktiskt är hans egen armé som gjort intrång i ursprungsbefolkningens land…och en rejält flörtig Bergen som inte drar sig för att visa hud så fort tillfälle ges. Om det är första gången man ser filmen, eller inte läst om den tidigare, kan man omöjligt föreställa sig att historien precis innan upplösningen helt kommer att byta stil. Anmärkningsvärt konstigt faktiskt.

munterheten börjar försvinna

Traditionell westernkänsla rätt länge, sedan blir det mer obehagligt med grymmare scener och rejält med filmvåld modell 70-talet. Blodet rinner åt alla möjliga håll, men ser dessvärre ut som riktig tjock Falu rödfärg vilket tar ned realismen rätt ordentligt…om man nu ska drista sig till att klaga på DE scenerna. Musiken i dagens verk tenderar också att hysteriskt kasta sig mellan traditionella westerntoner och fläskiga thrillertoner som ur den värsta 70-talsdeckare.

Soldier Blue känns som en rejäl markering politiskt, sett till sin tidsera och omgivning. Däremot känns vägen fram till finalen både konstig och direkt opassande med tanke på vad filmen egentligen vill förmedla. En westernfilm som bryter det traditionella berättarmönstret helt, och i många läger sedan länge också klassad som den udda ”kusinen” i sällskapet av filmer i genren som var aktuella när det begav sig. Konstig mix, men möjligen ändå sevärd för modet att visa upp ett av myndigheternas största svek i amerikansk nybyggarhistoria, liksom i modern krigspolitik.
Bister eftersmak blir det dock.

Nov 15 2012

Tema Western: 3:10 to Yuma (2007)

Här nu ytterligare en i raden av nyare filmer som tar ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare. En originalrulle som bla såg Glenn Ford i huvudrollen när det begav sig. Runt 30 år senare fick regissören James Mangold (Walk the line) chansen att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om i denna flora av westernrullar som paraderar förbi här på löpande band eller om det känns som ett helt onödigt projekt..?

Till min stora westernnördlycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som tar originalets ramar men skapar en egen identitet, den riktigt andas westernmyten när den är som bäst, med detaljer och inslag av det som verkligen tar fäste i denna genre. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

tuff uppgift ahead

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset där en förmodad galge väntar på uslingen. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt fången. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj. Naturligtvis snuddas också vid en far-son-konflikt som mynnar ut i att grabben William (Logan Lerman) mer eller mindre hänger på tjurige farsan Bale och det övriga ressällskapet på den osäkra färden.

Crowe och Bale framstår rätt snart som faktiskt helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon och synnerligen opålitliga sinnelag. Under präriedammet hittas också veteranen Peter Fonda som råbarkad representant för de berömda Pinkertons, och han har ett antal synnerligen oplockade gåsar med Wade.

hästar, gubbs..och en tjyv

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på actionbiten, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen torde tillfredsställa även den mest pangpangtörstande tittaren. Dessutom måste extra plus delas ut för det faktum att regissör Mangold verkligen lagt sig vinn om att musiken också låter så där som den ska i en rejäl westernrulle.

Länge, länge låg filmen i en sorts inaktiv produktionsloop där bla Tom Cruise var påtänkt som huvudrollsinnehavare, men när han lämnade projektet  och plötsligt Russel Crowe visade intresse gjorde regissör Mangold snabbt helt om och erbjöd Crowe rollen som bandit på stående fot, vilket också fick produktionen att hoppa igång igen. Strax efter kom också Bale ombord på inrådan av bla just Crowe.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över bra moderna westernfilmer, Mangold håller finfint på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombatanter i en sorts  mental kraftmätning som är minst lika spännande. Ovisst och dramatiskt värre in i det sista…och bara så ni vet så avgår faktiskt tåget till slut mot Yuma exakt 3:10 oavsett handlingens utgång.

Nov 13 2012

Tema Western: Rio Bravo (1959)

Här kom så John Wayne´s och regissören Howard Hawks´ svar på Gary Cooper´s insats i High Noon. Det var ingen större hemlighet att Wayne avfärdade Coopers film som mjäkig och inte alls i stil med hur han tyckte att en sheriff skulle bete sig inför en hotande konflikt. (Att han sedan erkände långt senare att han nog i alla fall skulle ha velat spela Coopers roll är ju ändå lite småroligt…)

Nåväl, dagens historia är dessutom en av de där riktigt berömda westernfilmerna från epoken 50-60-talet. Helt klart i samma klass som både just High Noon och The Searchers. Stöpt i samma patenterade form; ett hot, överdramatiska dialoger, ett rejält klimax mot slutet och en släng av den rätt absurda men inte oävna humorn. Wayne känns ju som något av en expert på att avlossa syrliga kommentarer i tid och otid just runt dessa årtionden när hans stjärnstatus peakar ordentligt. Regissör Hawks var både en legendar och känd som lite hårdflörtad. I den här filmen fick tex en av birollsskådisarna kicken redan innan filminspelningen börjat på allvar då han dels hade dykt upp med stadig baksmälla och dessutom haft fräckheten att kalla regissören vid förnamn! Hårda bud.

här käbblas det mest hela tiden

Själva historien då? Jo, här är Wayne den stabile och tuffe sheriffen John T. Chance som i filmens början arresterar den fräcke Joe Burdette (Claude Akins) vilken helt skamlöst skjutit ned en oskyldig cowboy på saloonen. Burdette förpassas snabbt till finkan där han nu får invänta att en US Marshal rider förbi och tar med sig honom till en rättegång. Problemet är bara att statssheriffen dröjer ännu ett par dagar och att Joe Burdette´s bror är en mäktig ranchägare som kommer att göra allt för att försöka förhindra att Joe förs ur staden. Läge att barrikadera sig på sheriffkontoret alltså för vår hjältesheriff och försöka hålla stånd. Till sin hjälp har han krymplingen Stumpy (Walter Brennan), utrustad med en osande svada, och den alkade ex-vicesheriffen Dude (Dean Martin) som i början mest ser ut som något katten kräkts upp. Vartefter ökar också möjligen oddsen till framgång något när det unga revolveresset Colorado Ryan (Ricky Nelson) ansluter sig i gänget.

Det blir en rätt rak historia, det hela handlar om väntan. Hjältarna avvaktar och spejar. Skurksen ligger ständigt på lur och försöker då och då överlista den stoiske Chance som dock oftast är beredd. Enda gånger han tappar kontrollen är egentligen när han konfronteras med den mystiska kvinnan Feathers (en ung Angie Dickinson) som han dras till. Jojomen, upplagt för lite romantik mitt i alla skumraskheter alltså. I övrigt följer filmen uppställd mall där till och med lite social omsorg visas då Chance tar hand om den försupne Dude och ser till att han tar sig i kragen, givetvis efter att det kärvat till ordentligt under ett par minuter. Samspelet mellan Wayne, Martin och gamle Brennan är riktigt underhållande. Speciellt Dean Martin gör nog en av sina bästa filmroller här som den försupne Dude.

the duke med tunghäfta framför snygg-angie

Ja du behöver naturligtvis inte fundera speciellt mycket på hur det ska gå. Filmen är rätt lång för vad den har täckning för, då handlingen egentligen inte är så speciellt komplicerad. John Wayne knallar mest runt och ser ömsom arg, ömson förvånad ut. Hans skådespel går lite på halvfart, men å andra sidan hade han ju vid den här tidpunkten sådan pondus att det egentligen räckte med att han bara visade sig rakt upp och ned. Dåtidens popidol Ricky Nelson och entertainern Martin missar naturligtvis inte chansen att, när läget är som mest spänt, stämma upp i lite lagom käcka countrydängor när det sällskapet sitter och häckar på sheriffkontoret. Realistiskt bisarrt men naturligtvis helt logiskt enligt 50-talets westernprinciper.

Rio Bravo är rätt klämkäck, lite ansträngt konstruerad i manuset där bla Wayne genom nästan hela filmen håller en stenhård attityd. Blev då The Dukes svar på Coopers film en ordentlig känga? Njae, det kan man nog inte säga. High Noon framstår fortfarande som den mest seriösa av de två. Men en rejäl western från en gyllene tidsålder är detta dock och underhållningsvärdet är fortfarande nostalgiskt trevligt. En av de mer minnesvärda historierna från förr.

Nov 8 2012

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!

Nov 6 2012

Tema Western: For a Few Dollars More (1965)

Om man är filmidiot i största allmänhet och westernnörd i synnerhet så är det väl näst intill ett tjänstefel att inte ta med ett bidrag från Sergio Leone´s berömda italienska dollartrilogi i ett temarace som detta.

Idag väljer jag mellanfilmen, den film jag faktiskt sett minst antal gånger i trilogin, och därför bjöd på lite nyupptäckarvibbar när den fick rulla för återtitt härförleden. Annars har jag nog alltid tyckt bäst om den avslutande delen, The Good, the Bad, The Ugly. Clint Eastwood är här naturligtvis tillbaka som den hårdföre och icke direkt talföre revolvermannen med den numera klassiska ponchon. ”Som vanligt” är han ute efter belöningsdollars för diverse fula fiskar i grannskapet.

Den här gången heter storfisken El Indio, en synnerligen brutal banditledare som först fritas från fängelset av sitt gäng och sedan smider stora planer om ett bankrån som ska belöna honom rikligt. Vår man i ponchon tänker förstås istället lägga vantarna på självaste El Indio och det bästa sättet kan ju tex vara att infiltrera hela ligan. En viss Douglas Mortimer (Lee van Cleef), snabb som en vessla med puffran och med en stadig pipa i munnen, tycks dock i sin tur ha något otalt med banditbossen och föreslår därför en (o)helig allians med vår antihjälte, ett grepp som kommer att bjuda på en och annan tur i manuset.

stencool som vanligt

Svårare än så är inte intrigen i denna uppföljare till succén A Fistful of Dollars, Sergio Leones första film som blev något av en banbrytare vad gäller stil och utformning i westernfilmerna från Europa (och den första ”eurowestern” som nådde en större publik runt globen). Här öser han egentligen bara på med samma koncept och vevar runt det ett varv till. Inga nymodigheter i berättandet, temat är traditionell hämnd och penningbegär. Mortimers oplockade gås med El Indio får såklart sin förklaring mot slutet och bakom DEN konflikten smyger Eastwood runt med listigt sinne och snabb revolver.

Regissörens egensinniga stil blir även här något av filmens adelsmärke; starka närbilder på ansikte och ögonuttryck, utdragna dramatiska scener innan en eldstrid när både klippning och musik går på högvarv, eldiga färger mot ett ofta stenigt och kargt landskap. Personerna i dessa filmer är mer som karikatyrer på riktiga människor och är nästan alla stöpta i samma överdrivna form, vare sig det gäller en sluskig revolverman eller en utmanande bordellmadam. Just musiken får otroligt stor plats i denna dollartrilogi slår det mig nu, och är säkerligen en stor orsak till att filmerna alltid känns oerhört dramatiska och nästan domedagsaktiga i sitt utseende.

En märklig detalj i dagens sammanhang är att Eastwoods figur, här kallad Manco, officiellt inte är samma person som Joe i den första filmen! Det slog nämligen en domstol fast efter att producenterna av den första filmen stämt Sergio Leone när han ville göra den här uppföljaren med en annan producent och då inte skulle få ”ta med sig” figuren till en ny story. Av denna stämning blev det dock inget och därför kunde Leone leka vidare med sin prisjägare, nu då försedd med nytt namn, och dessutom passa på att ge sina forna producenter en riktig skrapa i och med att namnet på den här filmen fick bli en syrlig kommentar till bråket! Sedärja!

clintan drar en vals för badassen

På skådissidan fortsätter Clintan i beprövad stil och tuggar på sin cigarill mest hela tiden. Lee van Cleef skulle så småningom återkomma som kallhjärtad motståndare till Eastwood i nästa installation i trilogin, men här får han fungera som den nästan gemytlige och mystiske Mortimer…och gör det finfint. Att Leone gärna använde sig av bekanta ansikten till filmerna, även om det handlade om helt skilda karaktärer, är Gian Maria Volonté ett exempel på. Återigen tar han hand om skurkrollen, precis som i första filmen…här som den vettvillige El Indio. Är man dessutom med på detaljerna hittas också Klaus Kinski här som puckelryggad torped i skurkligan.

Håller den här filmen, och de andra, måttet då även idag?
Tja, kanske inte manusmässigt där det blir både klyschigt och ganska stereotypt mest hela tiden. Vad som dock istället har blivit minnesvärt är just den visuella stilen och leken med klipp, musik mot den ofta karga och ruffiga scenografin. Ett bildspråk att njuta av, även om åren gått sedan tillkomsten. Just med den här filmen bröt dessutom Leone mot ett par av Hollywoods 60-talsregler i filmindustrin när han bla visade upp marijuanarökande, en häst som blir skjuten och en våldtäktsscen.

For a Few Dollars More är i mångt och mycket en förlängning av den första filmen. Inte speciellt djup, mer en kärleksfull blinkning åt den nästan serietidningsaktiga värld som Leone skapade med sin prisjägare. Överspelet och de dramatiska utfallen sväljs dock med gott humör och visst är det en western att minnas och som har sin framskjutna plats i filmböckerna.

 

Nov 2 2012

Tema Western: Dansar med vargar (1990)

Man har ju undrat om man någonstans i detta temarace ska få chansen att dela ut full pott på betygsskalan. Om det finns en western med så mycket känslor, innehåll och djup så att upplevelsen blir total. Oddsen är inte nådiga såklart, men äntligen har turen kommit till en film som talade till mitt westernhjärta på alla de sätt som finns och det här är NATURLIGTVIS ett i allra högsta grad fullvärdigt bidrag till temat…

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen och en sann njutning för en westernnörd och älskare av denna tidsålder.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar (Costner själv), desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armén har…för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

”mig äger ingen!”

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

kul med nya kompisarna

 Naturligtvis var detta inte ett helt lätt projekt att genomföra och Costner själv fick kämpa ordentligt för att få filmen till biosalongerna. Bla ville inget bolag först plöja ned så mycket pengar på en western i skarven 80/90-talet, lite talande kanske för hur svag genren var just då sett till statusen (trots framgången med tex Silverado)…speciellt inte när budgeten rätt snabbt överskreds med råge.  Snäll-Kevin fick därför lassa upp en ansenlig summa pengar ut egen ficka…pengar som han ju rätt snabbt tjänade igen på de mastodontiska inkomsterna som klirrade in under de kommande åren.

Filmen är lång, även i den officiella bioversionen, 181 minuter men finns (naturligtvis) i ännu längre format… då bla en fyratimmarsversion finns att tillgå för den som är hugad och verkligen vill djupdyka i historien.

Dansar med vargar är en således enligt mina subjektiva åsikter en storslagen film, ett magnifikt fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet. Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla. Udda ”western” möjligen, men i allra högsta grad passande i temat och här stänker stjärnorna in!

Nov 1 2012

Tema Western: Shalako (1968)

Jaha ja, så det var ju den här filmen Sean Connery tyckte skulle vara mer lattjo lajban att göra än att fortsätta i Bond-franschisen 1968. One can discuss the logic in that..

Slutet av 60-talet kändes som lite udda överlag när det gällde westerns. Framgångarna med Sergio Leones dollartrilogi verkade få hela Europa i något sorts hybristillstånd och var och vartannat europeiskt produktionsbolag såg sig uppenbarligen ha nyckeln till att göra en kanonwestern. Givetvis inspelad bland bergiga landskap i företrädesvis Spanien eller Italien, och gärna med lite skönt osynkad dubbning till.

Här har vi nu ett märkligt samarbete mellan tyska och engelska producenter, en rollista bestående av mestadels britter, ett par amerikaner och en inspelningsplats i det torra Spanien som med viss fördel får föreställa New Mexico i slutet av 1800-talet. Ett par färggranna förtexter lär oss att under just slutet av århundradet var det populärt värre för ett och annat kungahus, hertighus…tja gräddan av de europeiska jetsetarna helt enkelt…att ta sig till den nya och spännande kontinenten för att där bedriva lite buffeljakt för spänningens skull. Kanske man till och med kunde få syn på en vild indian om turen var framme.

zeb macahan-varning på 007s outfit

Fixaren, trixaren och ex-arméspejaren Shalako (Connery) har fullt upp med att minding his own business (vad han nu gör totalt solo ute i det bergiga landskapet..?) när han av en slump får tillfälle att rädda den snygga baronessan Irina (Brigitte Bardot) som kommit på avvägar från sitt jaktsällskap och nu har en hoper indianer efter sig. Shalako styr upp situationen medelst lite fint filmvåld och eskorterar baronessan tillbaka till sällskapet som består av sisådär sju stycken andra figurer av samma europeiska skrot och korn. Plus diverse halvskumma cowboys som guider och spejare. Naturligtvis har sällskapets ledare Von Hallstadt (Peter van Eyck) ingen förståelse för Shalakos varningar att sällskapets närvaro i denna avlägsna del av delstaten nu har väckt ursprungsbefolkningens vrede och ett anfall hotar bakom närmsta ås.

Dagens regissör, den då 60-årige Edward Dmytryk (mest känd kanske för Myteriet på Caine), satsar speltiden på synnerligen valhänt och opersonlig rollregi och mer engagemang i strider mellan indianer och sällskapet som befinner sig på fel plats. Vilket betyder överspel och synnerligen dramatisk dialog främst mellan huvudpersonerna från Europa, män i strama kostymer och kvinnor i slängiga klänningskreationer. Honor Blackman (vilken här fick tillfälle att återförenas med Connery igen…Goldfinger..remember..?) må vara lady i blodet och uppförande men kastar lystna blickar på den skumme och oborstade guiden Fulton (Stephen Boyd), vilket naturligtvis kommer att straffa sig innan filmen är över.

Mer handgemäng med indianerna och till slut återstår bara att försöka fly fältet med hjälp av Shalakos vildmarkskunskaper och westerntrix. Men naturligtvis inte utan manusets obligatoriska offer och höga pris som måste betalas. Ja det är helt enkelt en mustig mix av överspel, westernaction, dramatisk musik och ett manus som inte direkt fördjupar sig i några större moraliska spörsmål.

Producenterna såg naturligtvis chansen att tjäna sköna dollars på kombon westernmiljö och en hoper mer eller mindre kända stjärnor i rollerna. Och så då självaste James Bond som storfräsaren själv. Märkligt udda film som försöker sig på att vara äventyrlig, lite flirtig romantisk och så en western. Det vidöppna och karga spanska landskapet kan man inte klaga på rent scenografiskt, nej istället går tafflighetspriset i dagens historia till de flesta skådisarna som anmärkningsvärt nog inte har koll på att less is more i ageradet. De som klarar sig bäst är annars Sean Connery som verkar se det hela just som betald semester och agerar sig igenom speltiden lite lagom lojt, och Brigitte Bardot som är precis så 60-tals snygg och flörtig som hon förväntas vara. Regissör Dmytryk  verkar annars inte vara så speciellt noga med logiken och realismen, cashar in sin regissörslön och slänger fram lite indianer-mot-vita utan att reflektera speciellt mycket över vad det är för sorts historia.

fräsig donna med skjutdon

I avdelningen udda sammanträffanden noterar intresserade att just Brigitte Bardot faktiskt var påtänkt att spela Tracy i den kommande Bondfilmen I hennes majestäts hemliga tjänst mot George Lazenby…men tvingades tacka nej då hon var fullt upptagen med att filma mot Connery i denna historia…

Shalako höstade in sin beskärda del av pluringar och publiken strömmade till biograferna. Dock säkert mer beroende på den rollista som presenterades än den historia som rullades upp. En film som åldrats rätt ordentligt, trots att det är en western. Klyschorna står som spön i backen, kvinnorna är lagom hjälplösa och Connery den förväntade messiasfiguren i vildmarken. Som western lite udda, mer ett schablonartat vildmarksäventyr  som då och då ger viss underhållning för stunden.

Okt 26 2012

Tema Western: The Outlaw Josey Wales (1976)

Också känd som Mannen utanför lagen .
70-talets westernfilmer, speciellt från senare delen, känns kanske inte direkt som hämtade ur en möjlig verklighet. Det fanns gott om klyschor, stabbiga repliker och rätt ensidiga drag. Låt vara att politik hade börjat smyga sig in i berättelserna, liksom viss samhällskritik. Plötsligt kändes kanske den äventyrliga delen av westernmyten lite mer avlägsen. 

Sanningen är möjligen också, som tidigare konstaterats, att westernfilmen som sådan var lite på dekis inom den amerikanska filmindustrin. Samhällsklimatet i USA var rätt hårt i krisens 70-tal och den romantiska bilden av westernmyten ordentligt naggad i kanten. Som varumärke i Hollywoods historia fanns uppenbart just då den stora glanstiden under 40-, 50-och 60-talen då genren fortfarande var tillräckligt dominerande i jämförelse med tex dåtidens thrillers och actionfilmer som inte alls hade samma tyngd och tekniska grannlåt som under senare år.

skägget Clint och en puffra modell…mindre!?

Som ”arvtagare” till John Wayne var naturligtvis ändå Clint Eastwood rätt självskriven i detta skrå. Dollartrilogin plus en hoper andra produktioner och Clintan var liksom synonymt med westerneran likaväl som med polispuffran i Dirty Harry. Ett otal filmer och historier som revolverviftande antihjälte finns att skriva upp på hans digra CV…speciellt under 70-talet, där möjligen just dagens objekt kan vara ett av hans mindre beskådade alster hos den stora massan trots att Eastwood på äldre dar anser att det kanske är en av hans bästa filmer någonsin. Och då vet vi ju ändå att mästerverket Unforgiven skulle följa vad det led.

I egen regi gestaltar han här den enkle bonden Josey Wales i Missouri med fru och barn, som genomgår en total förvandling den dagen hans familj mördas brutalt av unionsanhängare i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Wales dras med hämnd i tankarna och ansluter sig till den konfederationsgerilla som vägrar erkänna unionen som segrare i kriget. När dess ledare dock bestämmer sig för att lägga ned vapnen vägrar Wales, drar vidare på egen hand och blir nu en efterlyst man med ett pris på sitt huvud som både luriga revolvermän och unionsföreträdare vill lägga vantarna på. Wales själv vill mest få lugn och ro och läka såren efter de tragiska åren, varvid en flykt till Mexiko känns som en naturlig åtgärd.

Det här är egentligen inte så mycket en renodlad western, mer som en gammal hederlig roadmovie. Eastwoods figur rör sig mellan landskap, obskyra små städer och vindpinad vildmark där han möter diverse figurer ur ett brokigt galleri som alla påverkar honom i någon form. Filmen innehåller trots sitt dramatiska yttre rejält med rapp dialog och underfundig humor, speciellt när den motvillige Josey får sällskap på sin färd av den mycket underhållande gamle indianen Lone Watie (Chief Dan George i en underbar roll) som vet hur filosofera över livets olika irrfärder.

en indian, en Eastwood och ett handslag

Eastwood målar upp historien i en sorts kapitelsamling där var och ett innehåller en liten sidohistoria som vävs in i huvudhandlingen, för att till slut mynna ut i den obligatoriska finalen. Clint själv som vanligt lite småbutter i sin rollframställning, med ett hjärta av guld trots att han gör allt för att inte visa det. Andra färgstarka roller görs av Sondra Locke (självklart när det gäller Eastwood och 70/80-talet), John Vernon och Sam Bottoms för att nämna ett par. Ironiskt nog ger sig Wales av ut på sin resa mot fridfullhet för att få vara ensam, men samlar sakta och stadigt på sig ett litet sällskap längs manusets alla olika turer vilket gör det till en ovanlig och udda ”familj”.

Att Eastwood själv höll i regipinnen var absolut inget planerat eller självklart. Från början var det icke helt okände Philip Kaufman som basade på bygget, men efter kontroverser med Eastwood beslutade sig stjärnan helt sonika för att sparka Kaufman och själv ta över bestämmandet. Enligt jolmigt skvaller lär också det faktum att båda antagonisterna var intresserade av Sondra Locke på det privata planet ha spelat in…

En annan kuriosa detalj i sammanhanget kan också vara att trots sin medverkan i otaliga westerns har Eastwood själv aldrig dödat en indian på film…förutom i dagens temabidrag! Hoppsan.

The Outlaw Josey Wales är mustig och enkel på samma gång. Självklart innehåller den pangpang i rätt mängder enligt westernfilmens alla regler och standardformer, men också en humoristisk och varmhjärtad livsåskådning som den trötte Wales utsätts för vare sig han vill eller ej. Eastwood hade redan här öga för detaljer och visuella snyggheter för att uppnå westernfeelingen. En av alla westerns som hör hemma bland de bättre  i modern (nåja) tid och som är väl värd att upplevas.

Okt 24 2012

Tema Western: Open Range (2003)

Kalla mig en hopplös romantiker men återigen;  det är ta mig tusan något alldeles speciellt med de stora vidderna i westernfilmens värld. Scenerierna, känslan och ljuset…gärna ihop med välkomponerad musik enlig konstens väl utmejslade regler. Allt det där och jag är totalt fast. Men det visste ni ju redan.

Som här.
Jag brukar ju också gasta om att gamängen, och en av westerngenrens mer använda moderna stjärnnamn, Kevin Costner är som allra bäst när han bara håller käften och tar regi som alla andra skådisar. Det finns naturligtvis undantag där den ibland underskattade, ibland hybrisansatte, skådespelaren är ett exempel på att även han kan styra och ställa till det bättre då han ska in och leka regissör. Som i dagens temabidrag. Här tillåter sig Costner faktiskt att behandla historien med omsorg, värme och en snutt av möjlig realism som annars fan inte är så vanlig i westerns.

blytungt i rollistan

Charley och Boss är två Freerangers, ”sina egna i branschen”-typ när det gäller kofösning över de stora slätterna i slutet av 1800-talet, fåordiga män med karg humor men vänliga på sitt eget speciella vis. Att fösa egen hjord över långa avstånd och däremellan låta boskapen beta på naturens grödor är dock inget som uppskattas av de mer stationära ranchägarna, något som både Charley, Boss och deras lilla resesällskap får erfara när ett besök i en avkrok till håla måste göras för att införskaffa förnödenheter.

Costner har själv tagit hand om rollen som Charley vilken plågas av minnen från förr och mest verkar söka frid med sig själv. Genidraget i dagens historia är dock att han släppt den andra rollen som Boss till självaste Robert Duvall. Duvall dominerar naturligtvis hela tillställningen från första till sista minut, sättet han rör sig, pratar på, agerar. Ja, bara han visar sig utklassar han alla andra. Duvall ÄR sin figur och hela jäkla prärien i ett och samma stycke.

Costner har uppenbarligen samma sinne för denna känsla, och låter Boss vara den mer framträdande av de två genom hela filmen, även om Charley också får sin stund i ljuset. Mest genom den något möjligen tillrättalagda flirten med Annette Bening som dyker upp på den lokala läkarstationen.

Tre tunga skådisar i samma film, som alla spelar sina roller oerhört tillbakadraget och lågmält, och ändå dominerar de historien och dess utveckling. Som regissör har Costner ett lysande öga för att låta filmen ta sin tid, utveckla personerna och får mig att fatta tycke för dem. Droppa små bitar här och där av levnadsödena. Trots att historien kan uppfattas långsam är den aldrig någonsin uttråkande eller ointressant. Konflikten med ranchägaren Baxter i Michael Gambon´s skepnad är både stark och rolig på sina ställen.

lite mogen kärlek hinns också med

Våldet i filmen känns realistisk och ger också en mer sann bild på hur det förmodligen gick till när konflikter löstes med vapenskrammel, det är mer skitigt och klumpigt än snyggt och filmiskt fränt. På fotot och westernfaktorn finns naturligtvis heller inget att klaga på.

”Som vanligt” när det gäller färgstarka och engagerande storys från the old west bygger dagens manus på en romanförlaga och klockar in på 139 underhållande minuter. För övrigt den kortaste (!) av de hittills (hösten 2012) 4 filmer som Costner varit med och  regisserat.

Open Range är kanske mer en lång och stämningsfull hyllning till de stora viddernas Amerika mot slutet av 1800-talet än det är en renodlad westernfilm. I genren dock en av de allra bästa och snyggaste, kanske i par med Unforgiven, som tillverkats i modern tid, och jag tvekar inte att lyfta på hatten för Costners sätt att dra en stilfull lans för den här epoken samt att låta mr Duvall glänsa i god beprövad stil. En genuin upplevelse.

Okt 22 2012

Tema Western: Silverado (1985)

Tänk alla de gånger man som liten lekte med puffror och knäppte skurkar (och för den delen indianer också…hrm…) på löpande band. När fantasin och den oförställda naiva uppsluppenheten fick råda.

Kanske är en del av oss på något sätt blytungt fast förankrade i den romantiska myten om westerneran?  Där allt är lite enklare trots de ofta dammiga och dramatiska strapatserna , de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen då den bombastiska musiken med det där speciella soundet ska ljuda ut över prärien…

Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill ha sig en sån där riktigt extraskön dos av Vilda Västern med en inte-så-seriös-ton-fast-ändå-med-snygg-stil. Regissören Lawrence Kasdans egenpåhittade projekt från mitten av 80-talet som möjligen faktiskt kanske kan räknas in som en av orsakerna till att nya fräscha vindar blåstes in i en nästan utdöd genre. Och visst är det så att dagens temabidrag är av dessa rullar som håller för omtittning år efter år….teman eller ej.

rida i bredd är ett måste i den här filmen

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla karaktärer i filmen verkar dras. Kasdan tog också författarhjälp av brorsan Mark (kanske de äntligen fick leva ut sina barndomsdrömmar…?) och väver skickligt ihop ett antal småstorys till en sorts ensemblemix som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden där Kasdan som regissör inte för en sekund glömmer bort att krydda med alla de traditionella små detaljerna som gör westernkänslan riktigt finfint njutbar.

Att imponeras över  här också är den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna…och har han förresten varit uppsluppnare eller mer gladlynt på film någon gång?!? Ja ni hör ju själva vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan (och tillräckligt med dollars) och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållningsvärde.

stå i bredd är också ett måste i den här filmen

I Sverige premiär på självaste juldagen 1985, och vi som förväntansfulla tog oss dit då när det begav sig lämnade inte biografen besvikna kan jag lova. Snarare ville vi väl direkt hoppa tillbaka in i den mustiga och skönt klyschiga westernmiljön vi precis precis tagit del av. Stilfullt foto och finfina miljöer, och annat var väl inte att vänta då filmen uteslutande spelades in på plats i New Mexico´s landskap där faktiskt hela staden byggdes upp på plats för den här filmen. (Något som även andra kommande westernproduktioner skulle komma att dra nytta…bla återvände Kasdan hit då hans Wyatt Earp-epos skulle spelas in i början på 90-talet.)

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen.  Här samlas alla westernklyschor i en och samma ask och det bjuds friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Friskt sevärd för alla som är svaga för genren..

Okt 18 2012

Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

För första gången i detta tema får nu genus-o-metern tillfälle att gotta sig lite extra och lagom förnöjd ge lite utslag. Detta då Sharon Stone rider in från prärien iklädd stilenlig hatt, långrock och chaps. Och målet är som vanligt hämnd, paybacktime av den kallaste och mest gångbara sorten i westernkulturen.

Regisserande Sam Raimi verkar vara en ok figur, ofta sinne för humor i samspel med lite lagom effekter. Evil Dead-serien kan väl om något gå i god för detta. Raimis versioner av Spiderman-världen känns ju också rätt genomarbetade och i alla fall hos mig sevärda. Lite otippat (kanske) fick han då också uppdraget i mitten på 90-talet att ta sig an denna historia. Sharon Stone satt i producentstolen och ombads göra upp en lista på tänkbara regissörer hon kunde tänkas arbeta med då det skulle spelas upp en westernhistoria. Raimi´s namn var det enda hon skrev, så man kan bara anta att erbjudandet måste ha spetsats med en förmånlig ekonomisk ersättning….
Nåväl, Raimi hoppade på skutan och såg kanske sin chans att också göra en liten…tja..hyllning till de berömda spaghettiwesternfilmerna från förr.

fager och förbannad på samma gång

Stone nu då som leading woman i rullen, hon är mystiska Ellen som rider in i den gudsförgätna staden Redemption. Här verkar alla vara mer eller mindre olyckliga, sanden på huvudgatan lite torrare, spriten mer utspädd och kyrkogården både dystrare och trängre än på andra ställen. Kan detta möjligen bero på att ärkesvinet och stadens starke man Herod( men se där…är det inte Gene Hackman med pistolhölster igen!) håller trakten i järngrepp med hjälp av lejda henchmen i fladdrande rockar. Ett av Herod´s mer lustiga upptåg är att varje år anordna en tävling i duellerande, en turnering där vem som helst kan ställa upp och på självaste huvudgatan dra mot en framlottad motståndare..? En stoor summa pengar väntar på the last man standing, och ännu är det ingen som (naturligtvis) har kunnat rå på kobrasnabbe Herod. Frivilliga finns dock och strax är stadens saloon full med diverse hel- och halvfigurer som tänker skjuta sig till framgång.

Och så då Ellen, som har tänkt sig lite sweet hämnd under de kommande dagarna. Även om det innebär att hon måste ställa upp i den högst dödliga tävlingen och avverka lömska revolverpsykos på vägen.

Raimi håller det både stramt och strikt. Av hans svarta humor märks inte jättemycket, även om en och annan liten detalj smyger sig in. Desto roligare att han då vid olika tillfällen slänger in udda bildvinklar, klassisk klippning the spaghetti-style och dramatisk musik med sköna crescendon som det anstår en Vilda Västern. Miljön är lika enkel och stram, huvuddelen av handlingen utspelas på den dammiga huvudgatan, saloonen och i Herods buffligt maffiga hus. Den vindpinade miljön och de bleka färgerna som då och då tycks övergå i en sorts sepiavariant förstärker stämningen och visar att Raimi nog kan sin westernkultur.

Dagens hämnare är alltså kvinnlig, vilket innebär att manuset dessvärre måste kasta in ett par partier då hon såklart måste förvandlas till en tvekande, gråtande och osäker huvudperson. Om detta möjligen var Stone´s egen önskan om att Ellen skulle göras mer mänsklig med någon sorts djup vet man ju inte, men lite klyschigt blir det allt. Speciellt eftersom hon givetvis till slut blir den badassbrutta och stenhårda hjältinna man liksom ville ha henne som i hela filmen. Genus-o-metern lär möjligen kanske också grymta lite då Stone naturligtvis också får anledning att krypa i en salongsklänning med förföriskt snitt på både slits och byst, allt för att leka med skurkige Hackman´s sinnen.

rulle med helt rätt ljussättning..

Förutom den hårt kämpande Stone, som för all del inte gör bort sig här, är det annars sagde Hackman som traditionsenligt stjäl showen som den ondskefulla skitstöveln i sällskapet. Uppenbarligen spelade han svin så bra i Unforgiven att det liksom bara var att komma tillbaka och upprepa det i dagens alster. Återigen måste man charmas av det sluga leendet och det elaka sinnet som denne skådis verkar kunna uppbåda bara sådär. I övrigt gör självaste Russell Crowe här sin debut i Hollywoodsammanhang, något Stone som producent enligt uppgift fick kämpa för då filmbolagsgubbarna tyckte att Nya Zeeländaren Crowe var alldeles för okänd i USA. En yngre version av Leonardo DiCaprio finns också med som den skrävlige The Kid, vars ambitioner att utmana Herod bottnar i både det ena och andra.. Snabbögda hinner dessutom se några minuter av Gary Sinise som dyker upp likt en gubbe i lådan…

The Quick and the Dead, Snabbare än döden (tack och lov för att man överlag slutat med svenska översättningar på filmtitlar…) är 107 minuters western rakt upp och ned där det fokuseras rejält på konsten att duellera. Ingen historia utan ett rättvist slut dock där hjältinna och den snutfagre medhjälparen får visa sina färdigheter. En film som absolut inte tillför något nytt i genren men har en regissör som vet hur att mjölka det viktigaste ur alla klyschor. Sergio Leone hade nog inte varit helt missnöjd om han sett spektaklet…

Okt 16 2012

Tema Western: The Searchers (1956)

Fråga en normalintresserad filmtittare om några westerntitlar från förr, kanske runt 50- och 60-talet, och chansen är rätt stor att bland alla eventuella filmnamn som föreslås kommer dagens alster att dyka upp. Kanske nödvändigtvis inte till namnet,  men som ”den där filmen där John Wayne letar efter en liten flicka…”

När regissören John Ford (igen) samlade ihop ett digert gäng med sin leading man John Wayne (igen) och sjösatte denna historia som bygger på en roman, som i sin tur sägs bygga på en verklig händelse i Texas från början av 1830-talet, ja då var man ju liksom hemma publikmässigt redan på inspelningsstadiet. För här samsas överdåniga präriesekvenser, täta och lagom taffliga studioscener vid lägerelden, gemytliga hemma-på-ranchen-miljöer med ett ovisst drama in i det sista. Eller inte. Naturligtvis vet vi ju att Waynes figur är godhjärtad redan från början, trots sitt buttra och kärva lynne när vi först möter honom.

Här är han Ethan Edwards, en hemvändare från den förlorande sidan i inbördeskriget. Tillbaka på broderns ranch i Texas vill han inte prata så mycket om vad han gjort eller varit de senaste åren. Hotet om indianer i trakten får honom dock på ett helt annat humör och vi förstår snabbt att är det något Ethan hatar på jorden så är det indianer i alla dess former. Ett hat som ska komma att späs på ytterligare då dessa ”hemska vildar” lurar iväg Ethan och sedan passar på att bränna ned ranchen, mörda hans bror, dennes fru och brorson samt kidnappa hans två systerdöttrar.

klassisk vy

Edwards går naturligtvis bananas, svär att hämnas till varje pris och leta upp de skyldiga som leds av den bistre hövdingen med det föga mjuka namnet Scar…
Historien i ett nötskal således. Ethan får med sig sidekicken Marty (Jeffrey Hunter) på resan, som kommer att vara i flera år , och en önskan om att de ska hitta någon av flickorna i livet. Helst också innan de möjligen tas upp i stammen och införlivas i indiankulturen. Av det sista verkar dock inte Ethan vara så värst intresserad då han anser att en bra indian är en död indian.

Ford öser på med allt vad dåtidens sinnestämningar hade att erbjuda. Det är lite lagom raffel, stor dramatik när Wayne spelar Allan mest hela tiden och hans följeslagare Marty är den som får stå för det förnuftiga tänkandet (fast innerst inne vet vi ju alla att man kan lita på gubben Wayne när det väl börjar hetta till på prärien…)

Vad är det som gjort denna film till en stor klassiker inom westerngenren? Att den på väldigt många ställen räknas som en av de bästa filmerna någonsin? Kanske är det Ford´s förmåga att mixa drama med spänning och samtidigt väva in den speciella sorts humor som så ofta bakades in i filmerna vid den här tidpunkten. Birollsgalleriet är väl utvecklat med minnesvärda personer, ständige skådisföljeslagaren Ward Bond dyker upp i en roll som kombinerad Texas Ranger/Pastor och drar ned sin beskärda del av skratt, Ethan och Martin återvänder då och då till hemtrakterna och tas omhand av väntande vänner där ofta uppsluppen munterhet bjuds mitt i dramat. Och naturligtvis den obligatoriska delen romantik i form av Marty och hans ständigt trånande flamma Laurie (Vera Miles)…även om ett eventuellt oväntat bröllop håller på att ställa till det ordentligt på den punkten!

Något som är mindre smickrande med filmen är å andra sidan att den är ganska (rejält) svartvit i sin framställning av ursprungsbefolkningen. Här är det inte tal om indianernas situation eller hur den amerikanska pionjärandan påverkat kontinentens rättmätiga invånare. Storyn fokuserar överhuvudtaget aldrig på några frågor i den här riktningen. Tvärtom, vid ett par tillfällen driver man istället med indianbefolkningen eller framställer dem som oerhört mordiska och hänsynslösa. Men så är det ju. Dagens film är aldrig ute efter att sätta luppen på några verkliga allvarligheter. Den vill underhålla och engagera. Främst genom att sätta ett barns liv i fara och låta den store ikonen Wayne få sista ordet.

Är det då den klassiker den har titulerats som? Ja, det vill jag nog hävda ändå, en klassiker utan att vara outstanding..men visst är den mäktig. Filmen håller fint driv och tappar aldrig den där känslan om att vi rör oss på de stora vidderna. Humorn och munhuggeriet mellan Wayne och Hunter..och alla de andra förstärker hela kittet och gör filmen till en snygg produkt av sin tid. Det är svårt att stå emot den bombastiska, och ibland vackra, musiken, det urtjusiga fotot över den amerikanska prärien och det starka familjeband som både Ford och manuset hela tiden vill hamra in i mig som tittar.

bistra män med omöjligt uppdrag?

Filmen sägs också vara Waynes egna favorit och den figur han var mest nöjd med att spela. Som ”vanligt” återvände regissören Ford till Monument Valley, Arizona där större delen av exteriörscenerna är inspelade föreställande Texas. Filmens utpekade indianstam är de beryktade Comancherna men det var faktiskt indianer från Navajo-stammen som användes som statister…förutom rollen som den sluge och ondskefulle Scar…vilken spelades av den tyske (!) Henry Brandon.

Som tidsdokument över hur en western skulle se ut vid 1900-talets mitt enligt Hollywood är den näst intill perfekt, och även den svenska publiken torde ha tagit historien och Waynes ikonstatus till sig vid premiären i augusti 1956 då den fick heta Förföljaren. Wayne har troligen aldrig heller varit bättre än här, han bär en stor del av filmen på sina axlar…och vem kan väl motstå de känslor som smyger sig på när han konfronteras med den saknade systerdottern Debbie (den unga unga Natalie Wood) till stråkarnas milda förtjusning…?

The Searchers får på detta mäktiga sätt också lite representera formeln för hur westernfilmer ”byggdes” vid denna tidpunkt. Hur det amerikanska idealet lyftes fram. Kämpaandan som aldrig sinade. Hoppet som fick existera ihop med den taffliga men familjära humorn. Actionsekvenserna som innehöll sin beskärda del av krutrök och revolvrar. Att sedan mycket av detta ovanstående kan ifrågasättas när man studerar hur synen på ursprungsbefolkningen framställs är väl en annan femma…
Kanske den bästa av de ”stora” westernfilmerna från den här perioden…?