Etikettarkiv: Logan Lerman

Dec 22 2014

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

Nov 15 2012

Tema Western: 3:10 to Yuma (2007)

Här nu ytterligare en i raden av nyare filmer som tar ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare. En originalrulle som bla såg Glenn Ford i huvudrollen när det begav sig. Runt 30 år senare fick regissören James Mangold (Walk the line) chansen att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om i denna flora av westernrullar som paraderar förbi här på löpande band eller om det känns som ett helt onödigt projekt..?

Till min stora westernnördlycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som tar originalets ramar men skapar en egen identitet, den riktigt andas westernmyten när den är som bäst, med detaljer och inslag av det som verkligen tar fäste i denna genre. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

tuff uppgift ahead

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset där en förmodad galge väntar på uslingen. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt fången. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj. Naturligtvis snuddas också vid en far-son-konflikt som mynnar ut i att grabben William (Logan Lerman) mer eller mindre hänger på tjurige farsan Bale och det övriga ressällskapet på den osäkra färden.

Crowe och Bale framstår rätt snart som faktiskt helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon och synnerligen opålitliga sinnelag. Under präriedammet hittas också veteranen Peter Fonda som råbarkad representant för de berömda Pinkertons, och han har ett antal synnerligen oplockade gåsar med Wade.

hästar, gubbs..och en tjyv

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på actionbiten, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen torde tillfredsställa även den mest pangpangtörstande tittaren. Dessutom måste extra plus delas ut för det faktum att regissör Mangold verkligen lagt sig vinn om att musiken också låter så där som den ska i en rejäl westernrulle.

Länge, länge låg filmen i en sorts inaktiv produktionsloop där bla Tom Cruise var påtänkt som huvudrollsinnehavare, men när han lämnade projektet  och plötsligt Russel Crowe visade intresse gjorde regissör Mangold snabbt helt om och erbjöd Crowe rollen som bandit på stående fot, vilket också fick produktionen att hoppa igång igen. Strax efter kom också Bale ombord på inrådan av bla just Crowe.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över bra moderna westernfilmer, Mangold håller finfint på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombatanter i en sorts  mental kraftmätning som är minst lika spännande. Ovisst och dramatiskt värre in i det sista…och bara så ni vet så avgår faktiskt tåget till slut mot Yuma exakt 3:10 oavsett handlingens utgång.

Mar 7 2012

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

Sep 2 2010

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2