Filmspanartema: Knark!

Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…

Knark på film – numera basvara?

Soderbergh visade på obehagliga sanningar

Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.

Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?

varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..

Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!

borde vi inte förakta dem istället?

Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?

Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så  John Travolta tvingas  drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.

Tarantino tolkar droger

Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.

Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.

dåre och superknarkare

Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?

…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:

Except Fear

Fiffis Filmtajm

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Fripps Filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2