Etikettarkiv: Pierce Brosnan

Apr 25 2017

I.T. (2016)

Stackars gamle Bond. Han fortsätter knalla runt med swag i filmer som huserar eoner från de stora strålkastarna.
Idag i en hopplös rulle som känns som att den är gjord sisådär 20 år försent.
Hade det varit -96 idag hade manuset legat helt rätt i tiden och dessutom hade Michael Douglas haft huvudrollen.

Istället är det alltså Pierce Brosnan som snubblar runt här som en sorts flygindustrimogul och selfmade miljonär vid namn Mike Regan. Fru och dotter och vräkigt hus…och tillhörande lite besserwisserattityd. Problem (SÅKLART) när Regan behöver fixa upp wifi-systemet i villan och tar in it-snubben Ed. Det tar typ 13 sekunder och sen har vi fattat att Ed är en fullblodspsykopat och stalker (SÅKLART). Inte blir det bättre av att datanissen kärar ned sig på avstånd i Regans dotter, och när gubben själv ryter ifrån om just detta och meddelar att här ska minsann inte utspelas någon tramsig romans…ja då går FÖRSTÅS Ed bananas och börjar terrorisera familjen på de bästa sätt han kan; genom datotrix och manipulerande med vräkvillans alla elektroniska system.

På allvar; görs det fortfarande filmer om försmådda och inåtvända datanördar som blir livsfarliga stalkers??! Känns oerhört passé och just någonting som hör hemma på 90-talet. Manuset är ett träsk av  förutsägbara klyschor och uppställda checkpoints. Alltså, det går inte att se på filmen utan att bli förbannad. Var i helvete har man hittat den här storyn? Kanske i någon byrålåda när ett producent-kontor i Hollywood skulle rensas ut…? Sen har man slängt in en regissör, John Moore, som mer eller mindre sabbade senaste Die Hard-rullen. Illa.

syns ju lång väg att det är en galenpanna

Hopplöst. Ta mig fan. Lite synd också att se gamle Brosnan vara förpassad till skit som detta. Kanske han istället skulle pensionera sig och sitta på nån veranda med en mörk Guinness i näven och kontemplera över livet. Känns betydligt värdigare än detta. Slutet kan vara ett av de tamaste jag skådat på evigheter, när man nu lagt ned tid på ett 95 minuter långt manus. Så låter man alltihop sakta pysa ut som ur en halvsladdrig ballong. Och vem i helvete godkände manuset?? Har vederbörande inte sett Cape Fear?!? Rena stölden ju! Svenske tomten Michael Nyqvist dyker förresten upp, något som inte svenska dvd-omslagen är sena att utnyttja då hans namn står främst ihop med Brosnans. Nyqvist är alltså med i bild runt 12 minuter (ja, jag räknade..sort of). 12 minuter. Men han får ju i och för sig svära på svenska en gång.

Hopplös soppa detta.
Förlegad och förbannat omodern historia, trots sina flashiga wifi-system.

Dec 8 2015

No Escape (2015)

No_EscapeKalla mig gammeldags. Kalla mig ytlig.
Kalla mig Hollywood-Steffo.

Men, ge mig en story där jag direkt kan identifiera mig med huvudpersonen. Släng in en familj som dagens ”hjälte” gör allt för att beskydda. Släng dessutom in en touch av hopplöshet och allmän förtvivlan över ett läge som verkar vara rena mardrömmen att ta sig ur.
Då har ni mig.

Vad gör det väl sen att storyn kanske inte håller sådär jättestabilt om man börjar syna sömmarna. Men…är det här en film där man SKA syna sömmarna? Såklart inte säger jag. Här är allt svart eller vitt. I fokus FAMILJEN. Och ÖVERLEVNAD. Dagens regissör John Erick Dowdle har fattat grejen med en engagerande rulle som dessutom klarar av att vara actionstinn, oförutsägbar och ibland på gränsen till ont-i-magen-nervig. Johorå.

Owen Wilson (av alla människor) är familjepappan som fått nytt jobb i oidentifierat sydostasienland. Hela familjen tas med på resan och ny tillvaro ska skapas en bra bit från gamla hederliga vardagen hemma i USA. Knappt hinner Jack (Wilson) installera sig på hotellet med frun Annie (Lake Bell) och parets två döttrar förrän skiten träffar fläkten! En statskupp! Arg lokalbefolkning som snabbt förvandlas till lynchbobb! Målet för deras vrede; utländska intressen…och i synnerhet västerlänningar och amerikaner! De stackare som kommer i vägen avrättas snabbt och skoningslöst. Panik och kaos. Jack och Annie måste plötsligt skydda familjen och försöka hitta en flyktväg. Hur gör man det i ett kaos som de aldrig varit i närheten av tidigare!?

Jag köper det rakt av! Jag ids inte börja fundera på logik och realism och varför ALLA ortsbor är så arga! Jag liksom skiter i det. Har fullt upp med att oroa mig för Jack och familjen. Dowdle har ett kanonöga för att skapa svettiga scener. Jag tänker på ett speciellt parti som utspelas på hotellets tak! Damn, vad obehagligt! Paniken! Och så döttrarna mitt i eländet! Ett par sekvenser där Jack mer eller mindre tvingas vara brutal mot dem för allas överlevnad…! Det känns i magen på mig som tittar!

no_escape-pic

mardrömmen startar för barnfamiljen

Den som vill hitta fel på rullen gör naturligtvis det. Det är ju en ”sån” film.
Jag friar mycket hellre och tjusas av att Wilson för tillfället befinner sig oerhört långt från sina ”vanliga” roller. Att gamle räven Pierce Brosnan dyker upp i en PERFEKT roll som alkad snubbe med oklar agenda. Att Dowdle kan hantverket och knepen för att spinna ihop en tajt story. Han visade ju i As Above, So Below att talangen mer än väl finns där. Här kör han fullt blås nästan från ruta ett.
Gott så!

Helt enkelt en rackarns bra rulle som jag kan komma på mig själv med att tänka på då och då!
Jag har inga som helst problem med eventuell orealism och logiska luckor. Tvärtom! Detta är helt klart en av årets bästa rullar när säsongen ska summeras vartefter!
Så det så!

 

Vi snackar mer No Escape i filmpoddens avsnitt nr 12, där jag fortsätter att ösa beröm över rullen! Fiffi har kanske en lite mer…sansad inställning.

 

Okt 24 2014

The November Man (2014)

novemberman_posterÄr östeuropa det nya svarta i actiongenren?
Flyg in ett gäng skådisar och utnyttja de olika städerna till att föreställa allt från Prag, Moskva…..och till och med Paris i vissa lägen. Eller som här, låt hela (nästan) handlingen utspelas i Belgrad.

Men aj sicket elände.
Trots en tuff titel på filmen och en gammal räv som frontar. Tyvärr får vi en trött, TRÖTT, Pierce Brosnan som fd CIA-hejduk. Grånad, sliten och man kan i värsta stunder tänka sig att typ just 007 skulle se ut såhär om han pensionerat sig och inte hade mycket annat att ägna sig åt i livet. Vår man Devereaux (Brosnan) dras in i skumraskheter i Moskva, när gamla synder poppar upp till ytan igen…som det så snyggt heter.

Jaha, det är såklart den gamla frågan om VEM man kan lita på i spionernas värld. Den helt igenom oengagerande storyn drar alltså snart vidare till Belgrad där det svingas friskt i manuset till höger och vänster. Vi får också Olga Kurylenko med vattentunn roll som ska vara Brosnans sidekick, men som blir ett påhäng. Storyn är märkligt hopsatt, eller är det klipparen vi ska skälla på? Som att det är ett rejält hafsverk som ingen riktigt velat styra upp. Personer kommer och går, konstiga grejer händer som inte avslutas.

November Man

”dammit bitches! jag är faktiskt 007 egentligen!”

Lite märkligt, då bakom kameran hittas ingen mindre Roger Donaldson…och han har ju inte gjort kattskitt förut om man säger så; Tretton Dagar, The Bank Job och den fräna 80-talaren Ingen Utväg för att nämna några. Här är han helt uppåt de östeuropeiska väggarna! Är detta de enda jobb han får nuförtiden? Det blir inte ens lättmjölk! För att skyla det värsta i storyn tycks orden ha varit att ösa på med gritty actionsekvenser titt som tätt. Jag retar mig på detaljer i storyn, i det visuella (ett HELT tomt lyxhotell!?! Inga andra synliga gäster!?!?), det konstiga sättet att driva handlingen framåt.

Mest irriterande är kanske ändå att gamle Pierce hemfaller åt sådana här sunkiga B-rullar. Uppenbart att han går på halvfart här, och då blir det också rejält pajigt. Duger knappt som ett avsnitt i valfri deckare på tv. Helt ointressant story. HELT.
Irriterande underkänt.

Aug 4 2014

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

Katastrofen: The Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

 

Sep 2 2010

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2

Aug 18 2010

The Ghost Writer (2010)

Så här ska en film se ut! Dialogstark, tät, oviss och med ett lysande skådespel hos de flesta inblandade. Roman Polanski är skönt udda figur i filmvärlden. Ha må ha världens trassligaste livsbakgrund, men göra film kan karln. Och han gör dem oftast med det där lilla extra, som mitt ibland dagens alla cgi-översvämmade megaproduktioner känns så där gammeldags smart och murrig, oftast med en olycksbådande ton. Filmens huvudperson, som finurligt nog bara går under namnet The Ghost (Ewan McGregor) åtar sig motvilligt att spökskriva den förre brittiske premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer, efter att hans företrädare hos Lang plötsligt påträffats död i vad som ser ut att vara en drunkningsolycka. Den unge författaren installeras i Langs tillfälliga residens på den amerikanska östkusten vid Martha´s Vineyard där det är meningen att han ska intervjua Lang och fixa till det manus som företrädaren hann att jobba fram. Det dröjer dock inte länge förrän en kuslig stämning infinner sig och vår huvudperson börjar misstänka att det verkar finnas hemligheter i Langs förflutna som man inte bör rota alltför mycket i.

Polanski jobbar som vanligt fram en fantastisk obehaglig stämning med scenografi, skuggor och långa bildtagningar. Känslan av Hitchcock-noir ligger tät och jag undrar om Polanski inte låter sin film bli en hel liten homage till den gamle mästaren. Strandvillan, där merparten av filmen utspelas, är kal, steril och ogästvänlig på alla sätt. De figurer som rör sig runt vår unge huvudperson blir alla anonyma och främmande. Ju längre filmen rullar på, ju mer känner jag mig som tittare obekväm och vet att något är fel. Frågan är bara vad? Ett genialiskt drag av Polanski är att jag som åskådare aldrig vet mer än McGregor i filmen. På så sätt delar vi något i den ogreppbara historien som verkar dölja sig i dunklet. Manuset, vars originalstory kommer från en roman av Robert Harris, är smart och synnerligen lurigt där man egentligen aldrig kan vara säker på något. Detta ihop med rejäla skådisinsatser av McGregor, Brosnan och Olivia Williams som Langs hustru, gör filmen till en liten nagelbitare. Herregud, till och med påfrestande Kim Cattrall gör bra ifrån sig i rollen som Lang-assistenten Amelia, vilket betyder att Polanski lyckats mer än väl med sin ensemble. Det är drama mer än action, men thrillerstämpeln ligger tät och förstärks av det scenografiska med den öde strandvillan vid Atlanten (där den nordtyska kusten förtjänstfullt får vara stand-in för det riktiga Martha´s Vineyard) och det ogästvänliga vädret.

The Ghost Writer är superb spänning och oro i en effektiv mix. När slutet närmar sig kommer upplösningen så snabbt att man nästan inte hinner reagera, men smartheten i storyn är slående och imponerande. En snygg film, med sköna nickningar åt en gammeldags noir-känsla som sällan syns numera, där skådisarna ges tillräckligt stort utrymme för att förvalta det välskrivna manuset på ett alldeles förträffligt sätt. Spännande innehåll och mycket bra utfört.

Betyget: 4