The November Man (2014)

novemberman_posterÄr östeuropa det nya svarta i actiongenren?
Flyg in ett gäng skådisar och utnyttja de olika städerna till att föreställa allt från Prag, Moskva…..och till och med Paris i vissa lägen. Eller som här, låt hela (nästan) handlingen utspelas i Belgrad.

Men aj sicket elände.
Trots en tuff titel på filmen och en gammal räv som frontar. Tyvärr får vi en trött, TRÖTT, Pierce Brosnan som fd CIA-hejduk. Grånad, sliten och man kan i värsta stunder tänka sig att typ just 007 skulle se ut såhär om han pensionerat sig och inte hade mycket annat att ägna sig åt i livet. Vår man Devereaux (Brosnan) dras in i skumraskheter i Moskva, när gamla synder poppar upp till ytan igen…som det så snyggt heter.

Jaha, det är såklart den gamla frågan om VEM man kan lita på i spionernas värld. Den helt igenom oengagerande storyn drar alltså snart vidare till Belgrad där det svingas friskt i manuset till höger och vänster. Vi får också Olga Kurylenko med vattentunn roll som ska vara Brosnans sidekick, men som blir ett påhäng. Storyn är märkligt hopsatt, eller är det klipparen vi ska skälla på? Som att det är ett rejält hafsverk som ingen riktigt velat styra upp. Personer kommer och går, konstiga grejer händer som inte avslutas.

November Man

”dammit bitches! jag är faktiskt 007 egentligen!”

Lite märkligt, då bakom kameran hittas ingen mindre Roger Donaldson…och han har ju inte gjort kattskitt förut om man säger så; Tretton Dagar, The Bank Job och den fräna 80-talaren Ingen Utväg för att nämna några. Här är han helt uppåt de östeuropeiska väggarna! Är detta de enda jobb han får nuförtiden? Det blir inte ens lättmjölk! För att skyla det värsta i storyn tycks orden ha varit att ösa på med gritty actionsekvenser titt som tätt. Jag retar mig på detaljer i storyn, i det visuella (ett HELT tomt lyxhotell!?! Inga andra synliga gäster!?!?), det konstiga sättet att driva handlingen framåt.

Mest irriterande är kanske ändå att gamle Pierce hemfaller åt sådana här sunkiga B-rullar. Uppenbart att han går på halvfart här, och då blir det också rejält pajigt. Duger knappt som ett avsnitt i valfri deckare på tv. Helt ointressant story. HELT.
Irriterande underkänt.

Erased (2012)

Jamen det kan väl vara läge för en liten fredagssågning igen.
Fredagar är ju annars en snällisdag, en liten myssträcka inför den kommande helgen, men ok då. Vi tar fram yxan och känner in kommande ledigheten med ett leende.

Filmer som plötsligt byter namn ska man akta sig för. Har jag alltid sagt.
Nä. det har jag ju inte..men SKULLE kunna göra. För ofta är det just rena rama sanningen. Filmer med nya titlar…samt filmer med tjugo producenter i förtexten är alster att vara oerhört skeptisk mot…visar iaf min slitna  erfarenhet när det gäller att glo på film. Den här rullen går (gick?) också under namnet The Expatriate av någon anledning.

Här är det mannen med filmvärldens kanske just nu mest ekivoka haka, Aaron Eckhart, som alltså tolkar en fattigmansvariant av Jason Bourne. Det är såklart Europa dårå igen. Det är skumma grejer. Det är en huvudperson som inte är den han utger sig för. Ben Logan gick till jobbet en dag i Antwerpen där han bor med dotter (NATURLIGTVIS ansträngd relation mellan dem). Nästa dag är jobbet bara borta, alla uppgifter om Ben som anställd existerar inte och till på köpet verkar det plötsligt som någon hotar både far och dotter på det mer otrevliga sättet.

KAN det ha att göra med att Ben är CIA-fifflare (kom igen..knappast nån spoiler!) med tvivelaktig bakgrund…?! Ojoj, spänningen är knappast på topp kan jag säga. Man har sett´et förut. Nu behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är dåligt i alla sammanhang att upprepa ett existerande koncept, men här blir det för mycket vaniljkänsla. För mycket snodda grepp från filmerna med Matt D, som är betydligt bättre på att spöa upp europeiska torpeder än vad Eckhart är. Nu är det väl inte hans fel fullt ut. Han cashar in sin lönecheck och gör vad som står i manuset. Typ.

Eckart börjar inse att det blir svårt att utmana Damon.

För det är ju såklart storyn som känns svår, onödigt komplicerad och ansträngd. Inget som fångar mitt intresse eller medlidande på nåt sätt faktiskt. Jag liksom sitter bara och bockar av händelserna allteftersom. Utan inlevelse. Jag vet ju redan att Eckhart via slingriga och icke på något sätt spännande vägar kommer att sätta buset på plats och på köpet vinna tillbaka sin dotter. Nä, ska man ge sig på att utmana Bourne-filmer vad gäller stil, upplägg och story…då gäller det banne mig att komma med rejält på fötterna. Det gör man inte här. Grynigt foto, försök till snabba klipp i actionsekvenserna och Olga Kurylenko som det största namnet bakom Eckhart i rollistan. Njae…

Erased blir tyvärr en fjuttig lättmjölk av Bourne-stilen. Hur mycket jag än försöker går det inte att uppbringa något större intresse i den här rullen. Jaha, men hur skulle den ha gjorts då? Svaret är kanske så enkelt att den aldrig skulle ha gjorts överhuvudtaget. Smock!

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.

Centurion (2010)

Regissören Neil Marshalls nya alster tar oss till Skottland under romarnas belägring runt 117 e.kr. och handlar om vad som händer när den beryktade Ninth Legion sätts in mot det upproriska folkslaget Picterna som vägrar böja sig för överheten från Rom. Den mytomspunna hären blir brutalt krossad och endast ett fåtal överlevande måste nu tillsammans kämpa sig tillbaka genom vildmarken till de romerska befästningarna, hela tiden med förföljande Picter i hälarna.
Jag hävdar ännu en gång att Marshalls första film också  är hans bästa; Dog Soldiers. Där den var udda, speciell, oerhört fantasifull och lite utanför ramarna, har den senare delen av hans nystartade karriär i mitt tycke innehållit mest ytliga och plastiga produktioner som dessvärre hör hemma runt B-träsket (okej, The Descent hade sina ljusa stunder). Här är det dessbättre ett litet steg framåt i rätt riktning, även om man matas med rätt mycket klyschor och det stundtals ligger farligt nära att det blir en vek släkting till tunga Gladiator.

Marshall dukar dock upp till en ganska rapp historia med snyggt foto och tar tillvara miljöerna på ett helt ok sätt. Mycket landskap och vildmark och snabba klipp i de otaliga actionscenerna som filmen i huvudsak bygger sin grund på. Storyn, från början ganska enfaldig och intetsägande, växer faktiskt lite i takt med att filmen rullar på och likaså gör då mitt intresse. Förutom Gladiator-vibbar kan man också (faktiskt) hitta lite First Blood-känsla om man vill. Har läst mig till att Neil Marshall gillar att krydda sina filmer med råa effekter på bästa sätt, men är det något jag som tittare stör mig på här är det just att effekterna är lite för många och för råa, vilket i sin tur tar bort fokus från historien. Även om Marshall tar till det gamla Braveheart-tricket att klippa bilden precis vid effekten blir det lätt stundtals en miniorgie i blodsutgjutelser. Storyn hade med lätthet kunnat behålla sin intensitet utan dessa utsvävningar i form av kapade huvuden, genomborrade ögon och stänkande blodkaskader. Jag är absolut ingen motståndare till våldsamma effekter, men anser att de bör fylla sin plats berättarmässigt och inte bara finnas för att det går att ha dem där för att det ska se tufft ut. Här tycker jag verkligen man kan ta till det gamla uttrycket om ”less is more”…filmen hade helt klart vunnit ett par extra plus hos mig då.

På skådisfronten intet nytt eller utmärkande. Michael Fassbender har huvudrollen som den drivande motorn och den självklara ledaren för gruppen på flykt. Fassbender är kanske ingen superskådis men har tillräcklig karisma för att göra sig bra i rollen som den stolte Centurion Quintus Dias. Runt om honom finns andra namn utanför den omedelbara kändiseliten; Dominic West, David Morrissey och Paul Freeman. Att casta Olga Kurylenko som den vildsinta Pict-spåraren Etain känns dock rätt mycket B och nog hade man väl kunnat hitta en bättre skådis än henne? Man får väl dock vara tacksam för att hon inte har så mycket att säga…

Centurion bjuder på gott om action, ofta av det råare slaget. Dock bra driv i filmen och den fantasifulla historien blir aldrig oengagerande eller fullt ut töntig. Klichéer i legio möjligen, men det kan man svälja med ett gott filmhumör. Till det yttre känns Marshalls produktion tung och påkostad vad gäller det scenografiska, och bristerna ligger möjligen i manuset och de rätt fyrkantiga skådespelarna. Resultatet blir godkänt med lite extra beröm.

Betyget: 2 +

Quantum of Solace (2008)

Någonstans i början av sommaren kände jag plötsligt ett sorts tvång att se om denna senaste Bondrulle. Kanske för att den en gång för alla möjligen skulle få chansen till upprättelse, jag har rätt länge nämligen varit av den åsikten att denna den sista rulle i den långa franschisen om dubbelnollan är ett riktigt svagt kort i samlingen. Trots Daniel Craig som jag gillar skarpt och trots den nya friskhet som plötsligt blåste in när Casino Royale dök upp som en riktigt snygg comeback för vår engelske agent. Kanske var därför förväntningarna höga när det var dags för denna uppföljare för Craig i kostymen vi alla drömt om att bära. Jag var minst sagt  föga imponerad vid premiären och det kändes inte alls som om den fräsiga vitaliteten togs tillvara i denna nya film. Men det var då, och vid tillfället vill jag också minnas att jag var ganska trött och inte riktigt på Bond-humör. Kan möjligen filmen ha fått oförtjänt dåligt betyg på grund av detta? Därav nu sommarens omtitt.

Bond går ut stenhårt i jakten på Mr White och det ljusskygga sällskap som låg bakom hans älskade Vespers död i Casino Royale. M är (som vanligt) orolig för att vildbasen Bond går över gränsen igen, men behöver naturligtvis inte vara orolig i slutändan. Av bara farten lyckas dessutom Bond och co snubbla över en ränksmidande skurk med lismande yttre som har luriga planer på gång i Sydamerika, men med lite hjälp från gamle CIA-Felix Leiter och filmens kvinnliga fägring Camille (Olga Kurylenko) ordnar det upp sig.
Som actionfilm snyggt berättad med imponerande stunts när det väl smäller till. Bra flyt i de fartiga delarna och snygga miljöer. Som sig bör i en äkta Bondfilm alltså. Daniel Craig  är naturligtvis fortfarande helt perfekt som 007, ingen kan som han se så stenhård ut och ändå vara en av de goda grabbarna. Som story är filmen dock lite svår och ganska ointressant att ta till sig. Manusbryggorna känns konstlade och framvärkta av manusförfattarna. Bakom kameran är det tyskfödde regissören Marc Foster som bestämt, och mitt tips är att han inte kommer tillbaka i den stolen. Skurken Greene känns enbart jönsig och direkt ointressant. Generellt tycker jag att Bond-skurkarna lökat till sig under åren. Visst saknar väl du också tokdåren Stromberg från Älskade Spion? Eller den bindgalne Hugo Drax i Moonraker..?

Quantum of Solace bjussar tidvis på ordentlig action och snygga bilder, men känns jäkligt svag i storyn och direkt ointressant i vissa partier. En Bond-film är alltid en Bondfilm och givetvis kan man plocka ett och annat russin ur den här sista kakan, men mer än godkänt får den trots allt inte av mig. Även om jag nu faktiskt  både var lite piggare och mer på humör.

Betyget: 2/5