Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

Annonser

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.