Mandy (2018)

Och så helt plötsligt håller man sig kvar i det där räligt murriga skräckmörkret från oktober. Hade inte Halloween-vibbarna lämna oss nu??
Men det är klart, när en av höstens filmsnackisar dyker upp i BD-spelaren…då måste man ju bänka sig. Men ACK, vilken blåsning! Vilken bomskott! Vad ÄR det här?? Omslagstexten skriker ut ” en ny film av den VISIONÄRE regissören Panos Cosmatos (jepp, son till gamle George P.)…och då brukar i alla fall jag bli lite surgubbemisstänksam. Det där ordet är ofta en omskrivning för artsy fartsy, svår eller bara jävligt stentrist. Och jäklars alltså, alla tre passar in här.
Men vänta nu! Det var ju så fin förutsättning; Nicolas Cage i klädsamt helskägg som buttre skogshuggaren Red, boendes i trivsamt hus med sin käresta Mandy (Andrea Riseborough) mitt ute i skogen nånstans i Kalifornien 1983. En knasbollesekt som leds av hippiedåren Jeremiah (Linus Roache) får span på paret, eller snarare Mandy, och Jeremiah blir besatt av henne. Så pass att ett demoniskt (!) motorcykelgäng får kidnappa henne. Red blir skogs(heh)tokig och karusellen är igång. Jovisst, det blir blod och mayhem, vrål stön och skrik, motorsågar och Roache visar snorren. Färger och knasiga surrealistiska scener som staplas på varandra. Men vad hjälper det när det hele är så förbannat TRIST och SEGT!! Som att den gode Cosmatos modell yngre har rökt på ett par taggar för mycket innan han plitade ned det här sk manuset. Filmen saknar fart och tempo. Jag var faktiskt tvungen att se rullen två gånger eftersom jag hela tiden somnade under första tittningen. Och det inte på grund av trötthet kan jag tillägga. Orkar inte höra på Charlie Manson-liknande knäppskallen Jeremiah när han kör utläggningar och flummar på i dialogen. Trista gubbe! Och det där visionära då? Äh, lite färgnyanser-goes-bananas. Det är väl typ det.

Men Nic då!? Sköter han sig? Han är kanske ändå den som kommer ifrån det här med nåt sorts godkänt, han underspelar nästan istället. Å andra sidan är ju inte ribban så hög för honom numera. Men den som vill se utflippad Cage på allvar bör istället spana in underhållande Mom & Dad! Där blir det åka av! Nä, detta var överhajpat till förbannelse. Artsy fartsy utan den där edgen som man vill åt i storysar. En stjärna för filmen och en stjärna för Cages helskägg. Och då är jag jävligt snäll.
En besvikelse till film.

 = Filmen
 = Cages skägg

 

I SoF-podden #164 muttrar vi lite mer om varför den här filmen icke gjorde sig. Lyssna gärna här.

Oblivion (2013)

Jag gillade inte alls Joseph Kosinski´s förra alster Tron: Legacy.
Det kändes som en vettvillig teknikflashig uppvisning i specialeffekter där själva historien bara var blahablaha och skuffades undan i ett hörn.

Desto bättre då att regissören verkar ha spottat upp sig betydligt här.
Ok, storyns djup kan väl som vanligt diskuteras. Men ändå. Med ett (igen) traditionellt starkt filmbolag i ryggen, miljoner dollars (igen) i plånboken och top notch-utförande (igen) vad gäller specialeffekter kommer Kosinski istället den här gången undan med väl godkänt. En del av berömmet får han väl dessutom dela med Tom Cruise, dagens huvudrollsinnehavare.

Jorden i framtiden är inte platt som en pannkaka, men väl ödslig och övergiven. Ett stort krig mot en anfallande främmande livsform från rymden förstörde både månen och tvingade fram kärnvapen som lade jorden i ruiner. Nu har större delen av den överlevande befolkningen flyttat ut i rymden till antingen en stor rymdstation eller till en av Saturnus månar. Enorma maskiner finns kvar på jorden och säkerställer att de kvarvarande resurserna i form av vatten tas omhand för det framtida livet i rymden. Teknikern Jack (Cruise) är tillsammans med sin partner Victoria (Andrea Riseborough) två av de fåtal människor som finns kvar på jorden. Jack reparerar de drönare, robotar,  som har till uppgift att övervaka maskinerna som tar hand om vattnet. Spridda rester av den anfallande rasen, Scavs, gör ständigt återkommande anfall mot drönarna. Victoria övervakar i sin tur honom och hans olika uppdrag från deras bas/bostad på en plattform högt ovanför molnen. En rutinmässig tillvaro således där tjänstgöringsperioden går mot sitt slut och de snart ska flytta ut i rymden.

Och kanske skulle allt vara frid och fröjd om inte Jack hade de märkligaste drömmar och syner, i vilka han befinner sig i ett nutida New York med en kvinna han tycker sig känna igen. Snart kommer han också att få anledning att få ifrågasätta mycket mer än sina sinnen då upptäckten av ett kraschat rymdskepp ställer hela hans tillvaro på kant .

Regissör Kosinski har själv varit med och plitat på manus, och trots en del sköna innovativa tankar märks det att han både sneglat och snott friskt från diverse andra dystopiska historier om vår kära jord. Filmen är försedd med en traditionell twist, som egentligen inte alls är så sensationell som man kan tro. Filmen är dock snygg. Otroligt snygg. Retrosci-fi möter framtidens design. Läckra bilder över en ödslig planet där både gamla landmärken och imponerande naturlandskap samsas. Överlag är specialeffekterna galet snygga och den minsta lilla detalj gör sitt till.

På skådissidan är det Tompa som dominerar, som vanligt. Jag har skrivit det förr och tjatar om det igen; det är rätt lätt att tycka om denne skådis.  Att låta sig charmas av hans förmåga att likt en kameleont anpassa sig till de roller han tar. Cruise må ha (precis) passerat 50-strecket men han ser banne mig oförskämt fräsch ut i kropp och själ. Cruise är såklart den som bär historien lite på sina axlar, även om hans flankeras av namn som Olga Kurylenko, Nikolaj Coster-Waldau och framför allt Morgan Freeman (i en lagom ”kaffepengs-roll”).

lya med egen landningsplatta bland molnen. vill ha!

Möjligen känns filmen lite för lång för sitt eget bästa. Det finns ett par passager i historien då jag kommer på mig själv med att sitta i biosalongen och önska att tempot ska snäppa upp sig en bit. Som att filmen märkligt nog behöver hämta lite kraft innan den stora finalen då allt ska avslöjas och redas ut. Ett extra plus måste dock delas ut till det helt fantastiska soundtracket som med sina sugande synthrytmer höjer stämningen på skitsnyggt sätt. Och jag som inte ens gillar den typen av musik till vardags!

Oblivion öser som sagt på med storslagenhet i bilder och specialeffekter. Så pass att man nästan glömmer bort att det på ytan luriga manuset egentligen är ganska standardbyggt enligt Hollywoods mallar. Lägg till detta en Tom Cruise som gör en sympatisk hjälte bland allt tekniskt finlir och det hela blir ändå en smutt och välsmakande upplevelse. En riktigt maffig miljonerdollarsprodukt som gör vad den ska.