The Ritual (2017)

Ännu en Netflixare. Damn, dom menar tydligen allvar med att ge sig in i filmproducentträsket genom att köpa upp produktioner för release i egna kanaler. Fakta; de traditionella ”gammelfilmbolagen” har redan börjat knorra och gnälla över att Netflix håller på att förstöra ”biokulturen” med sina direktsläpp på streamingkanalen istället för att passera en biokassa. Hahaha säger jag, sluta gnäll och se till att vässa med moteld.

Dagens lilla obehaglighet, för det är en sådan, utspelas minsann i Sverige! Yes box, längs den icke helt helt okända Kungsleden i Lappland. Vandrarmeckat för de äventyrliga. Sällan får man dock jubla någon längre stund inombords…filmen är inspelad i Rumänien (!) vars natur uppenbarligen bär vissa likheter med norra Sverige. Tillåt mig tvivla i vissa fall och scener. Men ok, skit i det. Det går att svälja. Till ”Svedala” har nu iaf fyra medelålders engelsmän anlänt. Målet är att vandra ett par dar i naturen, och samtidigt göra det till en hyllning till en tragiskt omkommen vän. Fyra snubbar som uppenbarligen inte trivs sådär jättebra i varandras sällskap. Vad tusan ska de dit och göra? Inga vildmarksfantomer direkt. Såklart kärvar allt ihop när en av dem gör sig illa och naturupplevelsen måste avbrytas i förtid. En bra bit kvar till slutpunkten på kartan, men visst…det går ju alltid att ta en genväg genom den intilliggande skogen. Bra tänkt! Not.

Regissören David Bruckner (VHS) har bra koll på obehagligheter som liksom smyger sig på. Han får mig att tro att det finns otrevliga saker i mörkret. Som att jag faktiskt ÄR där tillsammans med de fyra antihjältarna där mitt ute i spenaten. Som en upphottad, BRA, variant av gamla Blair Witch Project kanske. Det läskiga ligger hela tiden i det du inte får se. Bra jobbat med skuggor, ljud och foto. Finns en oerhört snygg scen mitt bland en massa trädstammar där kameran jobbar upp en kuslig stämning och payoffen blir en effekt som sänder rejält kalla kårar längs ryggen! Manuset hittar möjligen då och då på att försöka ”svåra” till sig lite, speciellt med en av de olycksaliga vandrarna, Luke (Rafe Spall). Blir lite väl överdrivet ibland, men det ersätts snart av desto mer handfasta obehagligheter i skogen. Som alltid i den här typen av filmer är första hälften bäst. Det rullen vinner i början..förloras lite i den rätt galna upplösningen. Kanske slutet skulle ha sett lite annorlunda ut. Överlag dock en rulle som det är lätt att engagera sig i.
Och rysa med på väl valda ställen.

#rysligaoktober: Jackals (2017)

Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.

 

The Hallow (2015)

the-hallow_posterLiten eftersläntrare från #rysligaoktober om man så vill. Å andra sidan finns det väl inget som säger att november inte kan vara lite lagom kuslig också.

Här en familj som lämnar storstaden (London?) och flyttar ut på landsbygden på Irland (oh, haven´t we seen it before), där livets glada dagar nu ska framlevas. Maken Adam (Joseph Mawle) är någon slags trädnisse/forskare (lite oklart där)..men uppenbarligen en av alla tjommar som bestämmer vilka träd i Stora Skogen som ska gallras ut. Och här kan man verkligen snacka om att ha jobbet runt husknuten. Såklart att familjen bor precis på randen till den Stora Skogen…och vi vet ju alla vad som finns en sådan…

Nåväl, hustrun Clare (Bojana Novakovic) tycks också finna sig till ro som hemmafru, med parets ganska så nyfödda barn. Allt gott och fridfullt? Nej icke. Vad är det för mystiskt ”svartmögel” som Adam hittar både här och där? Och varför tycks lokalbefolkningen vara så sura över att vårt unga hjältepar inte riktigt följer de ”skogsregler” som tycks finnas i trakten? Finns det rentav något mer än bara träd och mossa i den vilda Irlandsskogen..?

Jaha ja. Britt-rysligheter alltså. Eller rättare sagt; murrigheter från den Gröna Ön. De brukar ju lyckas med sånt. Här en story som anspelar på gamla legender, sagor och myter. Att man muckar inte med skogens uråldriga väsen bara sådär. Och man ignorerar absolut inte de lika uråldriga ”regler” man har att förhålla sig till om man ska bo i den grönskande spenaten. Vilket Adam gör, både en och två gånger. Det skiter sig förstås och det blir att kämpa för livet.

hallow_pic

nattliga promenixer i spenaten…som att be om trubbel

Bra driv i ruggigheterna är det också. Regissören Corin Hardy lyckas trolla fram den där olustkänslan för den mörka, hotfulla skogen. Små smarta klipp låter mig ana…eh..något…i ögonvrån hela tiden. Liksom Adam tycks göra. När det väl växlar upp till mer actiondriven ryslighet..blir det kanske mer standardutförande.Med allt vad det innebär. Men likväl ett gott hantverk.

Av någon anledning tänker jag hela tiden på att filmen kanske skulle göra sig i svensk version…någonstans i Norrländska skogarna. Och varför inte spela på den svenska traditionen med trollmyten….?

Effektiv och lite småmysryslig historia detta.

#rysligaoktober: The Hollow (2015)

the-hollow-2015-posterIcke att förknippas med The Hallow. Där är det rysligt på Irland.
Här är det rumble på den fiktiva ön Shelter Island nånstans vid den amerikanska kusten.

Tre systrar är på väg till ön för att…tja…rätt oklart egentligen. Start all over again? En olycka med föräldrarna ligger uppenbarligen till grund för beslutet. Klart är att den yngsta av systrarna lider av nån slags noja och måste babysittas nästan hela tiden. Och då är hon ändå runt 17-19 år. På ön väntar en släkting, en ”aunt Cora”.

Naturligtvis skiter det sig innan kramkalaset kan börja. En gammal legend (förstås) om brinnande kvinnor, avrättade som häxor, kommer att plåga ön den kommande natten..som självklart är Halloween! Plus en storm som drabbar området. Och vänta, det kommer mer…en demonisk trädvarelse (!) som plockar öns (och den lilla stadens) invånare en efter en!

Alltså, detta är en jäkla soppa. Lågbudgetvattenmärket är så lågt att man hisnar. Och det är inte på effektavdelningen (även om den inte är speciellt high-tech den heller). Nej, det är hos de så kallade skådisarna det fattas fullständigt. Okända människor som icke kan agera för fem öre, om man inte räknar Deborah Kara Unger (som är med så lite att det gäller att blinka för att inte missa henne). Och värst av alla är systertrojkan. Herrejävlars.
En ska vara förnuftig, en ska vara rebellisk..och den tredje…Håller.Aldrig.Käften.
Skriker, snörvlar och har sig. Jämmer och gnäll. Fy helvete vad jag spyr på henne. Och dessutom gör hon hela tiden precis tvärt emot vad alla säger till henne. Stannar aldrig kvar i bilen. Springer till vänster på gatan när alla andra springer till höger.Tröttsamt.
Kan man hålla på monstret? Klart man kan. Vad underbart det vore om alla bara blivit plockade på slutet. Rakt av bara. Pang. Pang. Boom. Men nehejdå.
Klart att det inte var en spoiler det sista! Ni fattar väl också vart sådana här rullar tar vägen.

hollow_pic

hon i mitten är värst!

Folk och fä som gör knasiga saker på de mest styltiga sätt. En fullständigt over-the-top-story. De få stålars som funnits i produktionen verkar ha plöjts ned i datoreffekterna, som ändå känns lite halvkackiga…om man nu ska börja jämföra dem med andra rullar. Kassa effekter kan ju å andra sidan uppvägas lite av en intressant story eller skådisar som känns ok. Här finns inget av något. Värst är den förbannade syskontrion. Arrghhh. De är lätt filmens värsta horror.

Jävlars vad jag känner mig förbannad nu.

ev. Halloween-faktor:
Det enda som rullen lyckas med. Halloween-natt. Höststorm. Pumpor på gatan.

#rysligaoktober: Crying Wolf (2015)

crying_wolf_posterVi åker vidare i mysryset!
Idag stannar vi till i den lilla engelska byn Deddington (!), där ond bråd död väntar runt hörnen…och ute i skogen!
MEN, herregud..vad är det frågan om här?? Sorteras in som rysarkomedi med väl valda galenskaper. Och så vill den vara lite ruskig också…men vad som händer är att jag ligger raklång i soffan och tjuter av hånfullt skratt (ett kriterium uppfyllt iaf…?).

Javisst ja, det är ju VARULVAR i farten! Glömde ju skriva det. Mitt favvomonster alla kategorier! Här i flock, och alla utrustade med en sorts jönsig humor i sin mänskliga skepnad! What?? Hädelse banne mig!

Filmens ramstory, för det finns otroligt nog en sådan, går ut på att skum detektiv kollar upp ett bestialiskt mord på en ung kvinna i den lilla byn Deddington. Han får tag i lika skum bok, fråga mig inte varför, drar till puben..beställer in pints på löpande band och börjar läsa. I boken berättas nu historien om ett gäng glada campare som ska ut i skogen på tur! I sällskap med två mystiska guider. Jaha. Och plötsligt varvas dessa jönsars tillvaro med en sorts samling storys i och runt den lilla byn. Samtliga återberättade med uselt skådespel och rentav för jävligt usla effekter. Att varulvsjukan tycks härja fritt här är ingen raketforskning. Inte ens de tramsiga camparna är normala. Men det fattade man ju ganska snabbt. Vad nu kopplingen enligt manus ska vara mellan den öldrickande och läsande privatsnoken (med tillhörande högtravande voiceover) och VARFÖR de här storysarna finns i en bok…har jag fortfarande inte fattat.

Okej, det ÄR en lågbudgetrulle…med tillhörande rackiga effekter. Men det är plågsamt jobbigt att se dessa ihop med det galna överspelet på alla inblandade. Regissören, en Tony Jopia, måste vara en glad och sorglös typ..som vill stå för det här dravlet. Ujuj. I vissa, väldigt sällsynta, close-up-scener syns en ambition och känsla för att förse de håriga bestarna med snygg makeup, men det krackelerar oftast i nästa sekund då nästa scen ser så hysteriskt usel ut så man hoppar till av chock bara för det.
Vad vill rullen vara? Underhållande? FAIL! Jätterolig? FAIL! Ryslig? FAIL!
Den blir istället den galnaste soppa du kan tänka dig gjord på en obefintlig budget.

crying-wolf-1

coolt här…men vänta tills CGI:n tar över….

Inte ens det faktum att jag ändå då och då hittar små passningar till andra kända alster i filmvärlden (tex den njutbara An American Werewolf in London)…kan förlåta detta skräp.
Det ENDA som förhindrar att jag (faktiskt) sätter ett stort minustecken istället för betyg (har dock ännu inte hänt i Flmrs 7-åriga historia) är att rullen börjar med den kanske maffigaste förtext jag sett i lågbudgetsammanhang! Alla stålars gick nog dit! Kan man ana att den glade regissören älskar James Bond…? Och snabbögda hinner också se gamla Bond-bruden Caroline Munro i en pytteroll.

Jamen, det här var rejält plågsamt skrattretande.
Lågbudgetrysligheter kan ju annars vara rätt underhållande i all sin uselhet…men det här är bara för rackigt. Yaak!

ev. Halloween-faktor:
Kan man inte påstå. Om inte varulvsylande mot natthimlen ska räknas in förstås. Eller en och annan kroppsdel i gummi.

The VVitch: A New England Folktale (2015)

the-witch-posterHäxerier eller bara en familj i förfall?
Frågetecknen hopar sig på obehagligt och nervpirrande sätt i regissören Robert Eggers spelfilmsdebut där han också står för det nedplitade manuset.

Vardagen i New England i nådens år 1630 är ingen dans på rosor. Familjeförsörjaren William (Ralph Ineson) är mer intresserad av att få en fungerande tillvaro med rejäla dagsverken än att hänge sig fullständigt åt Gud och religionen i varje andetag. Inget man gör ostraffat i det lilla samhället. Familjen, William med fru och fem barn, blir utkastade från kolonin och bestämmer sig för att starta en ny framtid på ny mark i den stora ödsligheten. På randen till en stor och mörk skog ska ett nytt liv skapas. Hårt arbete och grödor som ska bära frukt.

Isolerat värre alltså och de stackars nybyggarna har bara sig själva att luta sig mot. Familjeband stärks, men visst tär också närheten på var och en av dem? Vi följer vardagen främst ur äldsta dottern Thomasins (Anya Taylor-Joy) ögon. Pappa William sätter hårt arbete i främsta rummet medans mamman Katherine (Kate Dicke) vänder sig till Gud i nästan allt hon gör. Vedermödorna börjar när plötsligt yngsta barnet bara försvinner. Poff. I ett andetag. Ena sekunden där, andra borta. Spårlöst. Vad händer? Vem är skyldig? VAD är skyldig?

Ojoj, detta var obehagligt värre. Luriga krafter verkar smyga runt knutarna. Eller är det bara vansinnets förfall som nästlar sig in hos den hårt prövade familjen? Nya katastrofer drabbar de olycksaliga. Katherine vänder sig helt till Gud och William tror mer på handfasta åtgärder. Och vad är det de yngsta barnen dillar om när det gäller röster och rykten..och en knasig get?

Den som nu möjligen väntar sig en ryslighet med de vanliga ingredienserna blir troligen besviken. Tempot är sävligt, storyn flyter fram och får ta sin tid. Som tittare känner jag mig aldrig säker på vad som kommer att ske härnäst. Vilket höjer spänningen i min mage i alla fall. Mixat med den där obehagliga känslan att något är väldigt fel.

the-witch-2

här ska levas i fridfullhet…eller…?

Eggers och hans minimala ensemble levererar. Minst sagt!
Den isolerade och utlämnade miljön firar stora triumfer och jag har inga som helst problem med att ta in känslan hur det måste ha känts att bo där, mitt ute i spenaten…i ett knappt utforskat land. Plus alla förmaningar om dygden och vikten av att ha den enda sanna tron i en vildmark där det påstådda (?) hotet från onda krafter hela tiden väntade på ett tillfälle att slå klorna i de lättledda.

Eggers har enligt uppgift utgått från nedskrivna berättelser från den här tiden, vilket också innebär att dialogen i filmen är på rejäl gammelengelska (tack för svensk text på mitt importexemplar!) Klurigt, men effektfullt! Upplösningen är lika spännande som den är gåtfull! Sägner, myter och ett alldeles normalt stackars familjedrama mixas i en mörk kompott, vilket får mig att tjusas lite extra av storyn.

Lågmält, långsamt och riktigt skrämmande.
Dock inget för den som vill se effekter och gore.

Hush (2016)

Hush_2016_posterRyspysligheter på gång igen.
Aldrig fel att kolla in det? Här en sprillans ny rulle som smugit ut lite i det tysta på Netflix.

Dövstumma författartalangen Maddie (Kate Siegel) bor ensam i ett hus i skogen (hur klyschigt lät inte det då). Här i sitt eget lilla retreat kan hon sitta och fnula på ny bok (hon har redan skrivit en), vilket går sådär. Tur att grannen Sarah (Samantha Sloyan) dyker upp ibland och håller henne sällskap (och övar på teckenspråk).

Well, snabbare än jag som tittare hinner säga Catweazel tre gånger…tar det hus i helvete när en objuden gäst dyker upp. Ett psykopatiskt badass vars motiv (självklart) är oklara. Men att Maddie nu får kämpa för att behålla livet är ingen överdrift. Katt- och råttalek är melodin för idag.

Jaha ja, men det här var ju inte så pjåkigt! Regimannen och tillika manusförfattaren (ihop med Siegel) Mike Flanagan håller det kort, snabbt och rätt mycket raka puckar. Kort speltid, 80 minuter, men det slösas inte bort på slisk, sentimentalitet eller annat tjafs. Visserligen smyger sig en och annan stabil liten klyscha in i handlingen, men mer som trygga checkpoints i genresammanhanget. Dessutom helt rätt med en ryslig rulle där våldet inte känns vidare spekulativt eller finns med bara för att det ska vara med. Blir istället en ”naturlig” del av handlingen.

hush

not your average salesman at the door

Segal gör ett resolut jobb som Maddie och pendlar från vettskrämt offer till…mindre vettskrämt offer. Knasigaste känslan blir att badasset spelas av den gemytlige John Gallagher Jr. från The Newsroom! Chocken första sekunden när jag insåg detta! Kanske det mest skrämmande i hela rullen.

Summasummarum en rulle som absolut inte behöver skämmas för sig.
Effektiv och pang-på mest hela tiden. Notera även att regissören leker med detaljer som tex ljudkulisser vilka ibland ”försvinner” ur handlingen…som för att förstärka Maddies handikapp.

Trivsam obehaglighet.

Honeymoon (2014)

Honeymoon_posterHåller mig kvar i indie-land ett litet tag till.

Kvinnliga debut-regissören Leigh Janiak satsar på långsamt krypande obehag. Med små medel och isolerad omgivning. Bea (Rose Leslie…javisst, Ygritte från GoT!) har precis gift sig med Paul (Harry Treadaway). Nu tänker paret unna sig ett par dagar med varandra i lånad stuga snyggt belägen vid sjö.
Joråsåatt.

Myspyslig början övergår snart i mörkare toner när Paul känner att något inte känns helt okej med sin nya fru. Hon verkar plötsligt inte vara samma Bea som han gifte sig med. Kan det faktum att han hittar henne gåendes i sömnen i skogen en natt ha nåt att göra med det hela?

Har man varit med och glott på film ett tag är det naturligtvis inte så jäkla svårt att räkna ut vad som komma skall. Vägen dit är dock riktigt underhållande…eller kanske obehagligt oroande…på ett nyfiket sätt…? Liten story på begränsad yta. Janiak håller det stramt och de två skådisarna gör det bra. Speciellt Leslie som med små medel gradvis förvandlar Beas personlighet. Man får lite av the chills helt enkelt.

Förvänta er ingen fartig utveckling. Mer krypande obehag.
Filmens svagaste del är annars finalen, men så pass långt gånget i storyn är jag ändå stabilt underhållen av det jag sett. Skådisarnas film helt och hållet. Tredje stjärnan går till dem.

Lemon Tree Passage (2013)

Lemon_Tree_posterÅrets första recension ut i backen blir en riktig plump i protokollet för avdelningen rysligheter på film.

Lågbudgetstil, låt vara med viss till synes ekonomi nedplöjd i en del av effekterna, som tar oss till Australien. Ett gäng backpackers från USA får kontakt med några locals som mer än gärna tipsar om sevärdheter i trakten. De bara MÅSTE ju besöka vägsträckan ”Lemon Tree Passage” där spöket efter en omkommen motorcyklist sägs husera om natten.

Ett rätt ok första upplägg för en rulle från den här delen av kategoriträsket, men naturligtvis utvecklas det hela till något mycket mer än bara en ”vanlig” spökhistoria. Problemet som regissören, en David Campbell, har är att hela historien ganska snabbt blir både rörig och sådär knasigt ologisk. Nu får man ju kanske inte ha några större problem med ologik när man ska kolla rysligheter på film, fine…men när hela historien tappar i intresse för att det blir alldeles för rörigt, oengagerande och dessutom svårt saggigt…ja då är det fail i min bok. Och skådisinsatserna frågar du? Var aldrig ens värt att lägga på minnet vad de hette. Inte genomkassa, inte bra. De bara…var.

natt i bil på ödslig väg = check!

Galet mycket spring i mörk skog, svårförklarad logik (även för en rysrulle) och rätt hackig klippning blir ett alldeles för skräpigt resultat. Som att upphovsmakarna inte riktigt kunde bestämma sig för vilken film de ville göra.
När en film som man egentligen förväntar sig ska vara rätt kackig på förhand, visar sig vara än sämre….ja då fattar ni ju själva.

Wer (2013)

wer_posterOjojoj, precis när jag sitter på kammaren och funderar på om den här ”obehaglighetsveckan” på bloggen verkligen inte ska kunna bjussa på något mer än bara ettor och tvåor i betyg…så dyker den här upp i min hög. Tack och bock för det!

Vi tar oss till Frankrike där det unga amerikanska paret med son är ute och campar. Via FF-bilder (jaja..) ser vi snart att det går direkt åt helvete när något otäckt lurar i buskarna och såklart gör processen kort med familjen. Och så är det ju fullmåne också. Jaha ja du fattar.

MEN, var inte för snabb nu i din fördom.
Här en rulle som ÄNTLIGEN kanske ger lite upprättelse till den ständigt misshandlade myten om varulven. Det finns hopp med andra ord. Och till på köpet en ganska sansad och modern take på legenden som inte alls hemfaller i en massa sliriga sagomyter och klyschor (okej ett par). Mer ett murrigt kriminaldrama med full fart, perfekt klass på det goriga och synnerligen otrevliga baksidor av det som från början verkar vara ett glasklart fall med mord begånget av en vettvilling på landsbygden. Fransospolisen som utreder anser fallet klappat och klart då man ganska snabbt lyckades ringa in kufen Talan (Brian Scott O´Connor) som misstänkt. Unga amerikansk/franska advokaten Kate (A.J. Cook) får uppdraget att försvara den gigantiske Talan med märkligt hårsvall och kroppsbyggnad. Kate går såklart all-in med sina medhjälpare för att bevisa att Talan nog är oskyldig eftersom han är sjuk och inte kan röra sig speciellt bra. Dessutom KAN det finnas ett annat skäl för myndigheterna att så snabbt vilja få Talan inför rätta och helst inlåst.

wer_pic

crazy farmer, sjukling eller….Mads Mikkelsen?

Som sagt, ganska mycket full fart hela tiden. Bra driv i storyn som mixar folklore med mer konventionell kriminalare…men visst…den är ju klassad som en ”horror/mystery” av en anledning. Såklart. Scott O´Connor har ENORM utstrålning som den tyste och mystiske Talan, Cook sparrar helt okej som hans advokat och resten av gänget gör precis vad de ska. Snyggt och rappt filmad, intensiv och actionstinn när det behövs, och det känns inte på långa vägar som en B-rulle! Det gamla pålitliga Rumänien får föreställa Lyon med omnejd och det funkar det med. (Östeuropa IS the new black remember..?)

Jag svingar min gubbkeps och hävdar att detta kan vara den film som tar tillbaka The Werewolf i leken på allvar, efter alla år av misshandel i diverse rullar (ja jag blänger surt på Twilight-helvetet!).
Ett sådan fin favorit hos Flmr i mytologin  (eller hur Henke och Sofia!?) förtjänar en liten uppgradering. Vilket var på tiden.
Jag belönar med fyra fina ylanden och stjärnor!

Eden Lake (2008)

Efter det ganska positiva omdömet jag lite otippat såg mig själv leverera om filmen Timber Falls, dök det upp en liten undran från bloggkollega Sofia om vad jag möjligen ansåg om dagens alster.

Eftersom jag naturligtvis tillmötesgår en sådan request har nu ännu en film om ett ungt par med besvärligheter under semestervistelse lagts under luppen.

Jenny och Steve ska ut på tu man hand i den vackra engelska naturen, umgås, campa och ha det allmänt romantiskt. Steve funderar till och med på det absoluta rätta tillfället att fria till Jenny med den ring han i hemlighet har smugglat med sig.

Olyckliga omständigheter, och ett par ologiska beslut ( som alltid tycks tas i sådana här filmer) leder dock till att paret kommer ihop sig med ett ungdomsgäng från det mindre belevade samhällsskiktet som håller till i skogen. Det börjar med små skärmytslingar, men eskalerar snabbt och synnerligen otrevligt. I samma veva byter filmen också ansikte, från en ganska mjuk start med vissa dramatiska inslag till ett obehagligt mörkt drama där den mänskliga naturen står i fokus.

Det märks direkt att filmen är engelsk, den känns betydligt mer realistisk ( i sammanhang som detta), rappare i story och trovärdighet, rullar upp en utveckling som man mycket väl kan identifiera sig med. Steve  och Jenny agerar naturligt och de känns verkligen som paret next door som bara vill ha det lite skönt. Manuset är tätt och mörkt, sceneriet är naturen och grönskan som används både listigt och olycksbådande.

När karusellen snurrar igång allt fortare drar sig inte regissören James Watkins för att visa obarmhärtigt våld mellan människor som man inte tror är möjligt. Flera av filmens mest intensiva scener ger faktiskt en riktigt obehaglig och ledsam känsla i kroppen. Oerhört bra spelat på alla fronter, speciellt av den unge Jack O´Connell som gestaltar gängets ledare Brett. Kelly Reilly och Michael Fassbender gör sina karaktärer Jenny och Steve till jagade djur och det är inte svårt att förstå den skräck som de båda drabbas av ju längre historien rullar på.

Filmen står verkligen ut från de traditionella ut-i-skogen-och-råka-illa-ut-historier som vi matas med i parti och minut. Här är det mer ett mörkt drama med oerhört våldsamma inslag. Kan man bara leva med en del ganska ologiska filmbeslut så är det en historia som inte alls känns alltför otrolig med ett manus som visar upp en kvalité trots sin yttre handling…och kanske en tanke om motsättningar mellan klasserna i samhället. Rent filmiskt är fotot snyggt med olycksbådande musik som förstärker upplevelsen.

Eden Lake levererar och det med både spänning och obehagskänslor. Att regissören och manusförfattaren Watkins sedan också mäktar med att slänga in ytterligare en olustig tvist i slutet som kanske mer än något annat stannar kvar i sinnet när eftertexterna rullat klart är imponerande.
Ytterligare ett bevis att brittisk film är i en klass för sig vilken genre det än handlar om.

”Follow the blood!”