Bastille Day (2016)

bastille_day_posterAmerikansk skojare och ficktjuv i Paris snor helt fel väska, och startar en serie händelser som hotar att mynna ut i katastrof för den hårt prövade europeiska världsmetropolen.
Enklaste sättet att beskriva dagens aktiviteter.

En eurothriller i samproduktion mellan England, Frankrike, och USA på ett hörn. En sån rulle behöver såklart ett affischnamn. In med Idris Elba som vet hur man bär upp en skinnjacka med en puffra under. Elbas figur, CIA-mannen Sean, har precis blivit omplacerad till Paris från mellanöstern då han anses vara något av en motvalls som hellre gör som han själv vill än lyder order. Har vi hört det förut?

Nåväl, nu måste han leda jakten på den plötsligt efterspanade ficktjuven Michael (Richard Madden) som till synes är inblandad i det terrorbrott som utlöser ny panik på Paris gator. Snart upptäcker dock Sean att allt inte står rätt till och jakten på amerikanen i själva verket döljer något helt annat. Samtidigt lurar förstås de riktiga badassen i mörkret och väntar på att få sätta en synnerligen illvillig plan i verket..

Alltså, jag gillar de här eurothrilleractionstänkarna på nåt sätt. Återigen används Paris gator föredömligt i actionsekvenserna (Lex Ronin), med tillhörande biljakter förstås. Elba är stenhård och går på känsla mer än att följa reglementet, och återigen vrider sig hans CIA-chefer av vånda. Den enda som tycks stå bakom honom är mellanchefen Karen (Kelly Reilly). Manuset spelar på hotet om terrorbrott, ett alltför verkligt scenario tyvärr ju, men lyckas också väva in mer traditionell fulspelshistoria i handlingen. Är det kanske det som lyfter det hela lite från det annars hotande B-träsket? Det och det faktum att Elba gör sig perfekt med en puffra i näven och stenhård blick.

640_bastilleday_2016_04_24_12_46_13

Heimdall läxar upp och bannar

Bakom rullen lurar regissören James Watkins, kanske mer bekant med rysligheter då han ju gjort filmer som The Woman in Black och magsugaren Eden Lake (där ju för övrigt Kelly Reilly spelade huvudrollen). Dock kunde nog inte Watkins förutse att filmen i somras, inför premiären i Frankrike, skulle drabbas av verklighetens fula terrortryne då dådet i Nice med galningen som mejade ned oskyldiga inträffade bara dagen före premiären. Vilket resulterade i att många biografer valde att ta bort filmen från repertoaren. Händelserna gjorde ju också att rullen med ens inte blev lika intressant ur spänningssynpunkt. Ajaj. Förhoppningsvis får nu istället DVD och Blu Ray-marknaden väga upp det hela.

Lagom skitig action, snygga scener i ett sjudande Paris, en pålitlig Elba och ett manus som mitt bland alla klyschor lyckas slänga in en och annan överraskning.
Stabil i sin genre.

The Woman in Black (2012)

Mitt största problem med den här filmen är att av någon anledning är det svårt att se Daniel Radcliffe som pappa till en fyraåring i storyn. Annars är det väl rätt ok överlag.

Och senast en sådan välklädd yngling närmade sig ett sådant utseeendemässigt otrevligt hus måste ha varit på Bram Stokers tid. I början av 1900-talet skickas den unge advokaten Arthur Kipps (Radcliff) till en avkrok i ett dystert England för att gå igenom kvarlåtenskaperna efter en avliden kvinna som bott i ett synnerligen stort och ödsligt gods som bara går att nås när tidvattnet tillåter. Kipps vill göra en snabb in-and-out-insats för att sedan lägga ärendet till handlingarna och återförenas med sin lille son, änkeman som han (lägligt) dessutom är.

Synd bara att byborna inte vill tala om att det spökar i trakten. Och att allt verkar utgå från just det hus Arthur står i begrepp att besöka. (nähä…?)

Som jag förstått är nu detta en nyinspelning av en tv-film som såg dagens ljus så sent som 1989. Lite kan man ju undra varför bemöda sig med ännu en version så tätt inpå, speciellt eftersom tv-känslan på intet sätt har försvunnit i och med att Harry Potter tar hand om huvudrollen. Visst, lite fix och trix med manuset har förmodligen förekommit (efter vad jag kan läsa mig till) men i grund och botten är det samma historia.

oh the horror!

Mittpartiet, som också antagligen ska vara det ruskigaste, är ironiskt nog det segaste när filmmakarna uppenbarligen inte riktigt velat sätta ned foten och begränsa händelserna. Ett kort ögonblick ränner Arthur från rum till rum i kåken med stirrig blick och upplever samma typ av läskigheter om och om igen. Obehagligt första gången ska erkännas, men sedan lite upprepande tröttsamt.

Det som filmen dock gör förnämligt bra är att använda sig av små detaljer och blixtsnabba visuella upplevelser. Såg jag verkligen något där i ögonvrån, eller var det bara inbillning? Arthur går under historien från bleknosad vekling till engagerad problemlösare som nystar upp den mörka hemligheten, vilket man väl också kan vänta sig av historien. Daniel Radcliffe lyckas också faktiskt ta sig ur HP-kostymen för ett ögonblick, vilket måste anses som godkänt.

The Woman in Black blir på sina ställen programenligt lite obehaglig, men lunkar annars på i en sorts traditionell klassisk spökhistoriemall innehållandes nödvändiga ingredienser som sura bybor som ruvar på hemligheter, en hjälpsam local med egna problem, dramatisk scenografi och en twistad final. Regissören James Watkins förra rulle, Eden Lake, var dock mer skrämmande.
Utan spöken.

Eden Lake (2008)

Efter det ganska positiva omdömet jag lite otippat såg mig själv leverera om filmen Timber Falls, dök det upp en liten undran från bloggkollega Sofia om vad jag möjligen ansåg om dagens alster.

Eftersom jag naturligtvis tillmötesgår en sådan request har nu ännu en film om ett ungt par med besvärligheter under semestervistelse lagts under luppen.

Jenny och Steve ska ut på tu man hand i den vackra engelska naturen, umgås, campa och ha det allmänt romantiskt. Steve funderar till och med på det absoluta rätta tillfället att fria till Jenny med den ring han i hemlighet har smugglat med sig.

Olyckliga omständigheter, och ett par ologiska beslut ( som alltid tycks tas i sådana här filmer) leder dock till att paret kommer ihop sig med ett ungdomsgäng från det mindre belevade samhällsskiktet som håller till i skogen. Det börjar med små skärmytslingar, men eskalerar snabbt och synnerligen otrevligt. I samma veva byter filmen också ansikte, från en ganska mjuk start med vissa dramatiska inslag till ett obehagligt mörkt drama där den mänskliga naturen står i fokus.

Det märks direkt att filmen är engelsk, den känns betydligt mer realistisk ( i sammanhang som detta), rappare i story och trovärdighet, rullar upp en utveckling som man mycket väl kan identifiera sig med. Steve  och Jenny agerar naturligt och de känns verkligen som paret next door som bara vill ha det lite skönt. Manuset är tätt och mörkt, sceneriet är naturen och grönskan som används både listigt och olycksbådande.

När karusellen snurrar igång allt fortare drar sig inte regissören James Watkins för att visa obarmhärtigt våld mellan människor som man inte tror är möjligt. Flera av filmens mest intensiva scener ger faktiskt en riktigt obehaglig och ledsam känsla i kroppen. Oerhört bra spelat på alla fronter, speciellt av den unge Jack O´Connell som gestaltar gängets ledare Brett. Kelly Reilly och Michael Fassbender gör sina karaktärer Jenny och Steve till jagade djur och det är inte svårt att förstå den skräck som de båda drabbas av ju längre historien rullar på.

Filmen står verkligen ut från de traditionella ut-i-skogen-och-råka-illa-ut-historier som vi matas med i parti och minut. Här är det mer ett mörkt drama med oerhört våldsamma inslag. Kan man bara leva med en del ganska ologiska filmbeslut så är det en historia som inte alls känns alltför otrolig med ett manus som visar upp en kvalité trots sin yttre handling…och kanske en tanke om motsättningar mellan klasserna i samhället. Rent filmiskt är fotot snyggt med olycksbådande musik som förstärker upplevelsen.

Eden Lake levererar och det med både spänning och obehagskänslor. Att regissören och manusförfattaren Watkins sedan också mäktar med att slänga in ytterligare en olustig tvist i slutet som kanske mer än något annat stannar kvar i sinnet när eftertexterna rullat klart är imponerande.
Ytterligare ett bevis att brittisk film är i en klass för sig vilken genre det än handlar om.

”Follow the blood!”