Etikettarkiv: thrilleraction

Jan 18 2017

The Purge: Election Year (2016)

purge3_posterSjälvklart är fortfarande originalrullen den bästa i gänget. Den som lyckas bäst med konststycket att baka in svart samhällskritik i handlingen, och kanske lite lagom subtilt sådär ge en känga till det USA (och framför allt nu lite ironiskt det kommande USA anno 2017) där stolligheter uppstår i parti och minut.

Uppföljaren tog storyn ut på gatorna. Blev en mer renodlad actionthriller, inte utan ett och annat spänningsmoment. Men kanske mer en dussinthriller, om du så vill.

Dagens kapitel håller sig på gatorna, men nu också in i maktens korridorer. Och nu är det lite jävlar anamma från den nya presidentkandidaten och senatorn Charlie Roan (Elizabeth Mitchell), hon har insett det vansinniga i att låta helvetesnatten The Purge få fortlöpa som en laglig del i landets styre. Hennes första mål är att sätta stopp för våldsamheterna (givetvis har hon en personlig anledning också), något som också tycks tilltala de hukande massorna ute i stugorna. Stödet är starkt och det känns bara som en formsak med det väntande valet runt hörnet. Men, but of course, starka och mörka krafter hos makteliten vill inte alls avskaffa denna mördarnatt och vill absolut inte se en reform på denna front. Vad passar sig väl bättre då än att låta senatorn smaka på just kraften av The Purge då den räliga natten står för dörren.

Saker jag gillar med den här rätt märkliga filmserien; att det är en och samma regissör/manusman till alla. James DeMonaco. Även om det egentligen bara är just originalet som känns riktigt sådär genomarbetat samhällskritiskt bra, finns känslan av en kontinuitet och ett sätt att förhålla sig till hela fenomenet med Purge-natten..som DeMonaco har superkoll på. Om han dessutom kommer att hålla det han sagt, att detta verkligen är det sista kapitlet i storyn, är det hatten av för DET. Man ska ju alltid sluta när det går som bäst. Eller hur?
Dessutom: DeMoanco tar tillbaka hårdingen Leo (Frank Grillo) från del 2. Nu har Grillo fått ordning på livet och figurerar här som livvakt åt just…taadaa…senator Roan. Cheesy och inknöat, javisst. Men det funkar.

purge-election-year

som vanligt trevligt fölk ute på gatorna

Som ni redan räknat ut är senatorn och Leo, med sällskap, jagade byten denna våldsnatt. Men som vanligt finns ju bara ett sätt att handskas med skurksen; paybacktime big style. Stabil våldsaction som inte bjuder på något nytt, men det som utspelas räcker fint för underhållning i soffan. En och annan lite halvkackig sidostory bjuckas det på också, men de liksom flyter in rätt smutt ändå. Framför allt lyckas DeMonaco återigen, i vissa scener, få fram den där obehagliga känslan när främmande människor dyker upp och vill ha ihjäl dig. Bara för att de får.

Stabil avslutare (?) i trilogin.

Dec 13 2016

Now You See Me 2 (2016)

now_you_see_me_two_ver18Sorteras snabbt in i facket ”onödiga och intetsägande filmer”.
Så pass är det. Frågan att ställa sig efter att ha kikat på dagens alster är självklar: varför?

Men svaret är också enkelt. Alla vi som såg den första (underhållande) rullen får nu åter en chans att hänga med det finurliga gänget. The Four Horsemen. Alla är tillbaka, utom Isla Fisher som är ersatt med Lizzy Caplan. Absolut inte ett fel val. Hon funkar. Utan att avslöja storyn i film nr 1….är alltså the gang tillbaka igen. Och hamnar via mystiska omständigheter i Macau där en märklig bratboy (Daniel Radcliffe) mer eller mindre tvingar in Jesse Eisenberg, Dave Franco, Woody Harrelson, Caplan och förstås Mark Ruffalo i nya åtaganden som inbegriper lite sköna tricks.

För tricks blir det ju igen såklart. David Copperfield-style. Inget du showar off med hemma i vardagsrummet inför släkten på julfesten. Men det visste ni ju redan. Mönstret återupprepas från första rullen.
Har jag tråkigt? Nä, kanske inte. Men filmen bjuder sannerligen inte på något nytt. Som sagt, kanske producenterna helt enkelt räknat med att det är gött att bara få hänga med kufarna igen. Av 129 minuters MTV.klippande och hysteriska effekter är det kanske en scen som sticker ut lite extra. Som blir lite extra snygg sådär. I övrigt; återanvändning.
Men ok, det visste jag ju mer eller mindre om när jag bänkade mig.

Ingen gör bort sig, ingen utmärker sig. Jo kanske Woody som plötsligt dyker upp i dubbel upplaga. Varför manuset envisas med att trycka in Merritts (Harrelson) tramsige tvillingbror i handlingen är en gåta. Sabbar helt klart mer än tillför.

now-you-see2

”vaddå..vi fick ju åka till Macau!”

Dessutom, Morgan Freeman och Michael Caine skohornas in i rullen sådär ansträngt uppenbart att man morrar lite i mungipan. Ett trött manus. Ett slött manus. Hantverket dock rätt snyggt utfört av nye regimannen Jon M. Chu.

Troligen mest intressant för dem som såg originalet. Fast, det är lite kantboll på den också om man ska vara ärlig.

Nov 30 2016

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Nov 22 2016

Bastille Day (2016)

bastille_day_posterAmerikansk skojare och ficktjuv i Paris snor helt fel väska, och startar en serie händelser som hotar att mynna ut i katastrof för den hårt prövade europeiska världsmetropolen.
Enklaste sättet att beskriva dagens aktiviteter.

En eurothriller i samproduktion mellan England, Frankrike, och USA på ett hörn. En sån rulle behöver såklart ett affischnamn. In med Idris Elba som vet hur man bär upp en skinnjacka med en puffra under. Elbas figur, CIA-mannen Sean, har precis blivit omplacerad till Paris från mellanöstern då han anses vara något av en motvalls som hellre gör som han själv vill än lyder order. Har vi hört det förut?

Nåväl, nu måste han leda jakten på den plötsligt efterspanade ficktjuven Michael (Richard Madden) som till synes är inblandad i det terrorbrott som utlöser ny panik på Paris gator. Snart upptäcker dock Sean att allt inte står rätt till och jakten på amerikanen i själva verket döljer något helt annat. Samtidigt lurar förstås de riktiga badassen i mörkret och väntar på att få sätta en synnerligen illvillig plan i verket..

Alltså, jag gillar de här eurothrilleractionstänkarna på nåt sätt. Återigen används Paris gator föredömligt i actionsekvenserna (Lex Ronin), med tillhörande biljakter förstås. Elba är stenhård och går på känsla mer än att följa reglementet, och återigen vrider sig hans CIA-chefer av vånda. Den enda som tycks stå bakom honom är mellanchefen Karen (Kelly Reilly). Manuset spelar på hotet om terrorbrott, ett alltför verkligt scenario tyvärr ju, men lyckas också väva in mer traditionell fulspelshistoria i handlingen. Är det kanske det som lyfter det hela lite från det annars hotande B-träsket? Det och det faktum att Elba gör sig perfekt med en puffra i näven och stenhård blick.

640_bastilleday_2016_04_24_12_46_13

Heimdall läxar upp och bannar

Bakom rullen lurar regissören James Watkins, kanske mer bekant med rysligheter då han ju gjort filmer som The Woman in Black och magsugaren Eden Lake (där ju för övrigt Kelly Reilly spelade huvudrollen). Dock kunde nog inte Watkins förutse att filmen i somras, inför premiären i Frankrike, skulle drabbas av verklighetens fula terrortryne då dådet i Nice med galningen som mejade ned oskyldiga inträffade bara dagen före premiären. Vilket resulterade i att många biografer valde att ta bort filmen från repertoaren. Händelserna gjorde ju också att rullen med ens inte blev lika intressant ur spänningssynpunkt. Ajaj. Förhoppningsvis får nu istället DVD och Blu Ray-marknaden väga upp det hela.

Lagom skitig action, snygga scener i ett sjudande Paris, en pålitlig Elba och ett manus som mitt bland alla klyschor lyckas slänga in en och annan överraskning.
Stabil i sin genre.

Okt 12 2016

Criminal (2016)

1Sheet_Master.qxdSom att drabbas av ännu en historia nedplitad på en kaffeservett av Luc Besson.
Fast, det är ju icke alls han som ligger bakom den här gången (in på banan med en Ariel Vromen…aha..The Iceman-mannen). Europeisk action, med Hollywoodstjärnor. Eller…när Kevin Costner får tråkigt åker han till Europa och cashar in lite semestergage (3 Days to Kill, remember…?)

CIA-agenten Ryan Reynolds blir mördad (what??!) i början av dagens rulle. Jättejättejätteviktig info finns lagrad i hans hjärna (joråsatt). Mysko doktor (Tommy Lee Jones) har ett sätt att..eh…”exportera” infon in i hjärnan på en levande snubbe. Varför inte på dåren och den mentalt imbecille Jerico Stewart (Costner) som sitter inlåst i fängelse?? Ett snabbt filmklipp senare är han på plats i London, utsätts för hårda bud på operationsbordet och snart kan actionsekvenserna pytsas ut i lagom takt.

Det är full fart såklart. Utan logik och sans..och med en astaskig Costner som lär sig livets vett och etikett längs resan (tack Ryan Reynolds minnen). Sort of.
Jajaja, det ÄR jönsigt och over the top. Men vad fasen, jag gillar ändå när Costner blir badass och taskar till sig lite. Som ni fattar då ju..är filmen som bäst i början, innan han lär sig livets gåva. Då blir det mer sirap.

Det är skurks med terrorplaner. Det är kolerisk agent-boss (Gary Oldman), det är ledsen änka (Gal Gadot). Tja, lite av varje alltså. Men framför allt är det Costner som återigen får stila med puffror och lite hederligt Hollywood-våld. Asch, sväljer man de synnerligen styltade premisserna finns här rentav en stunds simpelt nöje att inhämta.

Snygg tillverkade actionvåldsscener. Vem kan motstå sådana?
Underhållande i all sin tafflighet.

Sep 9 2016

The Nice Guys (2016)

nice-guys-movie-poster-2016Ännu en filmsommar att räkna in i arkivet.
Som vanligt ett litet mission att försöka se de flesta av de popcornsbyttade rullar som traditionsenligt pytsas ut under denna fina årstid. Sommar ska ju vara underhållning, hjärnslö action och mungiporna uppåt. Sinnestunga rullar göra sig icke besvär under semestertider på bio. Typ.

Och det har tagit sin lilla tid att beta av dem. Jag kan inte påstå att jag sett dem ALLA i sommar…men av de rätt många jag sett har jag sommarens vinnare klar i min bok. Vad 2015 var för Ant Man, dvs en rulle man inte alls trodde skulle ha så mycket slagkraft.

Men kanske jag inte borde vara förvånad?
För en som sedan gammalt hyllat dels manusmannen Shane Black (Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight) och dels hans regiskojeri (Kiss Kiss Bang Bang) borde det väl vara väntat kanske…? Black sköter även här manus och regi och bjuder in till en lustiger 70-talsdans i det kitschiga Los Angeles. Det är sluskiga privatdeckare i Russell Crowe (härligt butter men rättrådig) och Ryan Gosling (har han nånsin varit roligare på film??). Ett omaka par som tar lite teamwork ihop. Bland all skön dialog och stundtals ganska råa våldsscener döljer sig en rätt murrig och inte helt kristallklar story som de båda dras in i när de (nästan av en slump) tar sig an jakten på en försvunnen kvinna. Klassiskt noirupplägg kanske, här pimpat med ett 70-tal i färger, detaljer, musik. Och typsnittet på filmens titel i början! Woaahh! Underbart.

Det går att dra uppenbara paralleller till Blacks tidigare alster i thriller-facket; Kiss Kiss…, här får vi samma easyness i dialogen, samma svarta humor, samma knasiga birollsgalleri, samma avigt sköna kemi mellan huvudrollerna. Samma detaljrika miljöer runt de båda antihjältarna. Goslings figur har dessutom en dotter som nästan spelar skjortan av de två pellejönsarna, mycket bra spelat av Angourie Rice. Hon har här begåvats med ett par av de bästa replikerna i hela rullen.

ryan-gosling-russell-crowe-nice-guys-movie-still

”vaddå!? trodde ni att ni skulle få se djupsinnigheter mitt i sommarn??!”

De två knasbollarna snubblar runt, över ledtrådar och annat skumt folk. Som vanligt i Blacks mer deckarvänliga krimmare kan storyn kännas snårig i sammanhanget, men detta döljs å andra sidan snuskigt snyggt av det visuella, känslan och detaljerna. Vissa scener mycket bra ihop med musikvalet, vilket sätter tonen (!) för hela rullen. Uppsluppet med ganska hård action. En Shane Black på lekhumör helt enkelt. Och detta trots att en stelopererad Kim Basinger kravlar fram bakom en sten och tar några minuter i handlingen.

Vill man hänga mer med dessa två skojare? Svar ja!
Buffliga, osmidiga, men envisa. Nice guys!

Dessutom tog de hem segern i sommarblockbuster-racet!

Aug 22 2016

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jul 11 2016

Sommarklubben:Breakdown (1997)

Breakdown_1997Ännu en trivsam tur tillbaka till det ruffiga 90-talet.
Idag Kurtan Russell på bilsemester genom ett ödsligt New Mexico.

När bilen plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans blir goda råd dyra för Jeff (Russell) och frugan Amy (Kathleen Quinlan). Bara en ödslig landsväg och öken. Illa. Tur att en vänlig trucker (J.T. Walsh) stannar och erbjuder skjuts till närmaste mack. Jeff vill ogärna lämna sin nya bil vid vägkanten, men Amy erbjuder sig att åka med och ringa till verkstad. Paret skiljs åt, och frågan är om de kommer att ses igen…?

För när Jeff sent omsider löser bilproblemet själv och kommer till macken där de ska ses..finns där ingen Amy. Och ingen har ens sett en person som liknar henne. Vad än värre är…när Jeff får tag i truckern säger han sig inte ens känna igen Jeff! Mardröm!

Jäkligt enkel och rak story detta, som i regissören Jonathan Mostows händer (och manus) ändå blivit en stunds rejäl underhållning. Mystik blandat med lite tuff thriller. Tur att Jeff är av den envisa sorten och börjar snoka i vad som är på gång i grannskapet. Det blir en sorts snygg förklädd roadmovie där Jeffs envishet hela tiden tar honom ett steg närmare den obehagliga sanningen.

I slutänden kanske den mer normala klyschiga thrillervarianten av oskyldig-huvudperson-hamnar-i-skiten-tema som man är van vid…men vägen till den något förutsägbara upplösningen är underhållande…och bitvis smarrigt spännande.
Även vid en återtitt.

Motorstopp i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

 

Jun 6 2016

Sommarklubben: The Package (1989)

thePackageÅrets klubb startar med en rejält mustig och sån där gammeldags typ av klurig, murkig och lagom gritty thriller. En sån där film som nästan andas lite 70-talskonspiration också.

Alltid pålitlige, och just här runt 80-talets slut the  go-to-guy i Hollywood, Gene Hackman är US Army-sergeanten Gallagher som beordras föra hem en åtalad officer (Tommy Lee Jones) från väst-Berlin (javisst det här ju precis innan de nya vindarna ska till att blåsa i Europa) till Washington. Stort rabalder efter landningen och vips har den åtalade rymt. Något är dock rejält fishy och Gallagher inser att han kanske rentav är en bricka i ett mångt mycket större spel…

Synnerligen stabilt berättat av Andrew Davis, som ett par år senare skulle ge oss den finfina Jagad. Här är det också full fart på Hackman när han tar saken i egna händer och får bege sig till smällkalla Chicago i jultider för att förhindra en förestående komplott av minst sagt massiv dignitet. Lite extra jobbigt blir det också när Hackman dessutom själv blir efterlyst i samband med några mystiska mord inom militärleden. Bra driv i både manus och de perfekt utplacerade actionscenerna.

TLJ spelar möjligen bara birollen idag, men kör sin skönt patenterade stil i varje scen han medverkar i. Hackman är som vanligt burdus och granithård. Som han ska vara. Vi räknar också in Joanna Cassidy och gamle Dennis Franz i hjältelaget.

Rejält trivsam och spännande thriller, från en tid när bilkrascherna gjordes på riktigt och inte i CGI-datorn.

Fulspel i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Maj 2 2016

Kill Me Three Times (2014)

kmtt_posterSimon Pegg åkte på betald semester till Australien..sort of.

Charlie Wolfe (Pegg) är lönnmördaren, fixaren, the go-to-guy när man behöver ha lite dirtywork gjort. Här är han anlitad för att just röja en person ur vägen. Lite visste han dock att det är en lustiger soppa han hamnat i. Det är svek, otrohet, skumraskheter, blodspengar, dubbel- och trippelspel från alla hörn och kanter. Inte underligt att den iskalle Wolfe (nåja) känner sig lite förvirrad ibland.

Här har vi ännu en produkt från Australien, en sorts svart skröna som uppenbarligen lånat en hel del från gamla Coen-rullen Blood Simple. En rätt smal historia med ganska brutala undertoner, casten består inte av mer än 8 personer där Pegg tillsammans med Bryan Brown är de mest kända. Bröderna Hemsworth´s storebrorsa Luke dyker upp i en roll också. Inte för att han sticker ut direkt och gör något minnesvärt inhopp.

Regissören, en Kriv Stenders, håller det stramt och direkt. Blandar våldsamheter med en sorts mörk humoristisk take. Och så vräker han på med snygga bilder i varma färger över ett kustlandskap i västra Australien där strandvillorna är snygga och Indiska Oceanen förföriskt blått.

kill me3times_pic

tillfällig motgång

Pegg kliver runt i handlingen och gör precis så mycket han behöver för att bära upp rullen med sitt namn. Inte speciellt bra, men inte kackigt heller. En visuell berättarstil som likt Tarantino ibland innebär hopp i tidskronologin och ordningen på händelseförloppet.

I bästa fall som en råare TV-deckare som blir lite småunderhållande för stunden. I sämsta fall som en jävligt snygg reklamfilm för den australiensiska västkusten.

Dec 7 2015

Self/less (2015)

selfless_posterJahapp, i dagens betraktelse återigen dags för lite man vs nature.

Att lura tiden, naturens gång.
Vet vi ju att man icke ska ge sig på. Ändå finns det hela tiden nya möjligheter till detta obskyra företag i mänskliga handlingar. Något som rikingen och dödssjuke Damian (Ben Kingsley) får span på. En möjlighet att byta sin sjuka, gamla, kropp mot en ny ung variant. Och hans sinne, medvetande och…själ (?)…tja den liksom bara ”skjuts över” i nån märklig apparat. Fråga mig inte hur EXAKT detta går till (filmen skiter rätt mycket i att förklara det också. Det bara…händer. Tack och bock.) Kravet är förstås att Damian måste starta ett nytt liv med sin nya kropp och officiellt låta ”gamlingen” Damian dö.

Sagt och gjort. Nya kroppen ser ut som Ryan Reynolds och första tiden är det high life för spjuvern Damian. Han tar igen allt vad han saknat av fester, kvinnor, vin och sång. Medaljens baksida är att Damian drabbas av ”syner” från ett…annat liv. Förklaringen från den hemlige doktorn Albright (Matthew Goode) som leder det lika hemliga företaget..är att det handlar om att hans medvetande måste anpassa sig till den nya kroppen…och ibland därför trollar fram hallucinationer.
Jaja, det tror ju både jag som tittar och Damian själv vad vi vill om. Dagens huvudperson är av den nyfikna naturen så självklart börjar han snoka lite i vad det är han givit sig in på. Och såklart, lyfter man på för många stenar…KAN det slå tillbaka på otrevligt sätt.

Det är alltså den visuellt spännande filmmakaren Tarsem Singh (The Cell) som står för regin idag. På ett manus av det spanska brödraparet David och Alex Pastor (Carriers). Och kanske förvånar Singh mest den här gången genom att INTE vara visuellt spännande. Tvärtom blir detta en ganska klyschig, hederligt tillverkad leta-efter-lösningen-thriller…sådana som Hollywood kan kränga ur sig i parti och minut på ren rutin. Därmed inte sagt att dagens variant är dålig på något sätt. Bäst kanske i första delen när Singh och bröderna Pastor ställer de flummiga frågorna om livet och medvetandet. Andra hälften är mer rak och våldsam action.

selfless

hantera puffra som ett ess..comes with the new body

Stora lasset dras av Ryan Reynolds som sanningssökare, och han gör det bra. Eller, han är inte dåligt på något sätt även om han inte glänser i rollen. Matthew Goode som mysko doktor gör en typisk Goode-luring. Visst har han väl lite väl ofta dykt upp i sådana roller den sista tiden..? Ben Kingsley har topbilling i rollistan men är bara med i kanske 15 minuter och hinner knappt börja skådespela innan han förpassas ut i kulissen. Lite synd kanske på en snubbe av Kingsleys kaliber. Mest onödig i dagens story är nog ändå Natalie Martinez som Reynolds kvinnliga sidekick Madeline. Hon blir bara ett bihang till hjälten och får aldrig chansen att visa vad hon går för.

Jaja, man kan inte få allt.
En stunds underhållande och ändå stabilt tillverkad thriller är det dock. Regissör Singh verkar ha struntat för ett ögonblick i sina konstnärliga ambitioner, och satsar mer på rak och enkel action. Med ett och annat lurigt inslag förstås. Och som sagt, det behöver inte alls betyda att resultatet blir kackigt.

Jag har inga problem med den här rullen och underhållningen som ges.

Jul 27 2015

Run All Night (2015)

Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

ran23

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?

 

Jul 20 2015

Sommarklubben: Blown Away (1994)

Blown_AwaySommartider. Bombtider i Boston.
Yak. Kunde filmen förutse verkligheten?

Hursomhaver får vi här en spänstig Jeff Bridges som något av ett freewheelande ess inom Bostonpolisens bombsquad. En i gänget som rycker ut när det hittas otrevliga tickande tingestar både här och där. Jimmy Dove (Bridges) står dock nu i begrepp att gifta sig och ta det lite lugnare i livet, därför tänker han lägga av och satsa på att lära ut sina kunskaper.

Inga lugna planer dock utan en fridstörare. I det här fallet den förrymde IRA-token och bombgeniet Ryan (Tommy Lee Jones) som av någon anledning har siktat in sig på Boston och just Jimmy.

En klassisk 90-talare i sitt upplägg. Hollywood kör hela registret vad gäller standardmallen. Den prövade hjälten, den oroade flickvännen, den lojale gamle veteranen ( i form av Bridges farsa Lloyd!) och den kaxige nye medarbetaren (Forest Whitaker). Plus filmens dåre och geni…och givetvis personlighet i skurken Ryan. TLJ tar en sådan där galen stund och spelar över så det stå härliga tid med jordens mest krystade irländska dialekt! Men vad fan…det funkar!

Du sitter inte hoppar på soffkanten av spänning direkt…men 120 minuters lagom hederlig 90-talsaction är inget att fnysa åt. Ett småtrevligt återseende, och var hittar man väl såna….om inte i Sommarklubben!

Klockan tickar i sommarnatten.