Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

The Cry of the Owl (2009)

Ännu en film där dvd-omslaget spottar ut en helt annan engelsk titlel istället för filmens originalnamn. The Cry of the Owl blir istället….The Watcher! Snacka om att det känns som man har problem med tilltron till den här rullen.

Dessvärre visar sig det sig också i slutändan att det fanns viss rättmätig anledning till denna tveksamhet. Robert Forrester (Paddy Considine) söker lugnet mitt i en skilsmässa från sin fru. Han har lämnat storstaden, bor i ett litet hus i ett mindre samhälle och jobbar som någon sorts industridesigner. Den gode Robert har uppenbarligen dock vissa problem med sitt psyke, och botar detta bla genom att i hemlighet stå och glo på en kvinna boendes i ett stort hus. I skydd av mörkret följer han alla hennes rörelser genom fönstren, tills han plötsligt en natt blir påkommen. Men istället för att ringa polisen inför dessa stalkerfasoner bjuder kvinnan, Jenny, in honom i köket på kaffe och samtal! Både Robert och jag som tittare hajar förstås till och misstänker genast att det inte riktigt kommer att gå som förväntat.

Uppstarten är faktiskt minst sagt intressant i den här historien. Ett förväntat förlopp tar en helt ny vändning, Jenny (Julia Stiles) dumpar sin nuvarande pojkvän och börjar dejta Robert som inte riktigt kan värja sig mot Jenny´s påflugenhet, trots att han nog egentligen bara vill vara för sig själv. Problemen hopar sig än värre när ex-pojkvännen försvinner spårlöst och Robert blir synnerligen misstänkt för att ha något med detta att göra…

Men…trots en lovande historia som tar avstamp i en roman av Patricia Highsmith, skruvad till ett modernt snitt, får man inte ut speciellt mycket av den här upplevelsen. Inte lika mycket som jag skulle vilja. Även om alla upplagda straffsparkar finns där och svängiga twistar hoppar fram och tillbaka blir det anmärkningsvärt känslokallt och anonymt. Lite grann som man inte bryr sig om hur det ska gå, fast ändå vill man se hur det slutar. Visst, spänningsmoment och villospår vävs in (nästan lite pliktskyldigt)…men det tar liksom aldrig fart.

Vad är det då för fel på filmen? Tja, egentligen inget. Storyn rullar på, ingjuter dock inga större känslor men följer den uppställda mallen. Produktionen känns rätt stabil, miljön är lite dassigt glåmig. Den lilla staden blir så anonym som storyn antagligen vill att den ska vara. Personer kommer och går in och ut ur handlingen. Visst medlidande med Robert kan skönjas och Paddy Considine gör en rätt ok tolkning av en snubbe som bara…är…och känner sig rätt nöjd med det. Julia Stiles har aldrig gjort något större intryck på yours truly och gör heller inget för att förändra det här, trots att hon kämpar för att spela den labilaste av labila.

The Cry of The Owl har på något sätt alla de rätta förutsättningarna men dukar under i en stor anonymitet och känslofrånvaro. Trots att manuset gör sitt bästa för att twista oss mynnar slutet ut i ett litet besviket ”jaha”. Godkänt men inte mer.

”What would you do if someone was watching you?”