Etikettarkiv: Sarah Jessica Parker

Dec 11 2015

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

Aug 17 2011

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.