Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.

Spartan (2004)

Val Kilmer är en snubbe att inte bli riktigt klok på. En skådis som minst sagt har varvat galna bottennapp i C-filmer med desto bättre insatser i A-ligan. Antingen har han bara jäkligt svårt att övertyga producenterna om att han besitter vissa talanger, eller också tycker han det är kul att utsätta sig för risken att ta en roll i vilken skitfilm som helst. Det enda som känns rätt uppenbart är att man aldrig tycks kunna räkna ut honom helt. Plötsligt finns han bara i en rollista igen, precis när man trodde att hans karriär kanske helt enkelt tagit slut.

Här dyker han upp som ”agent Scott” i något som verkar vara marinkåren eller liknande (det är lite oklart det där, och förblir så genom hela filmen). Scott är uppenbarligen känd för en tuff stil och att inte lägga fingrarna i kors. Nu behövs hans hjälp av Secret Service (!) som tappat bort dottern till en hög regeringstjänsteman. Det talas till och med om kidnappning och ett eventuellt fall av trafficking på hög nivå. Scott börjar luska i ärendet när uppgifter plötsligt strömmar in att man hittat den ganska partyvilda dottern drunknad. Fallet avblåses naturligtvis, men Scott fortsätter gräva lite djupare och upptäcker plötsligt att allt inte är som det verkar (har vi sett det förut…?) och att spåren leder i minst sagt oväntat riktning. Scott kan naturligtvis inte hålla sig borta från icke-fallet och kör igång en sorts enmansshow (även om han till en början får hjälp av en ung karriärlysten sidekick.)

Här är alltså ett ganska mörkt manus, skrivet av den rätt vasse David Mamet (Wag the dog, Hannibal) som även står för regipekandet. Mig veterligen var detta en film som passerade rätt obemärkt förbi, kanske beroende på filmens ganska stela och kliniska framställning. Vi får till exempel inte mycket till bakgrundsstory om Scott, inget som avslöjar varför just han är mannen vars tjänster kostymnissarna vill ta i anspråk. Kan man dock se igenom dessa hinder och oklarheter öppnar sig en lurig liten berättelse, kanske lite signum just Mamet, där konspirationsfantasier får chansen att flöda lite fritt.

Trots Kilmers stela och ganska osympatiska framtoning kan man inte låta bli att känna med honom ju längre in i härvan han lyckas nästla sig. Manuset är lurigt till en början, och övergår sedan till mer traditionell thrillerunderhållning. Inget fel på spänningen dock i slutändan, och det är helt klart att Kilmer är mannen vi ska förlita oss på det osar hett i slutakten.
Bra inhopp på birollssidan där William H. Macy återigen får göra en lagom osympatisk snubbe med oklar agenda, och gamle Ed O’Neill visar att han även kan se bister ut i thrillers och inte bara i  ”Våra värsta år”.

Spartan doftar konspiration och mörka agendor tillsammans med en kärvhet i berättarstilen som gör att den blir rätt underhållande. Det märks att det i första hand är en manusförfattare som står vid rodret, känns som krutet har satsats på dialogerna men Val Kilmer kommer ändå till sin rätt som tjurskallig och envis sanningssökare och Mamet lyckas på något sätt visualisera en story som blir lite egen, men ändå spännande.