Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Sista natten med gänget (1973)

George Lucas genombrottsfilm som regissör (inte den första för det var ju den udda THX 1138) och samtidigt en skön blinkning åt en svunnen tid.

Det här var en av de första filmer jag såg på bio när det begav sig. Kommer ihåg att jag blev vansinnigt förtjust i bilarna, i stilen, ja till och med i musiken trots att den kanske mer hör till generationen före mig. Lucas berättar så där lagom trivsamt och enkelt historien om vännerna Curt och Steve som enligt planerna nu ska fortsätta sina studier efter examen från high school.

Det är sommaren 1962 och det är sista natten med polarna i den lilla staden. Där finns också John, den tuffe men godhjärtade cruisern som gillar sin hotrod-bil mest av allt, Terry den nördige som varken har bil eller tjej, Laurie som är tillsammans med Steve och har ångest för dennes avfärd till universitet. Innan natten är över kommer var och en av de olika karaktärerna råka ut för olika händelser som kommer att påverka deras fortsatta liv.

Lucas målar på med en otroligt färgrik pensel för att hylla den tidsålder han själv varit ung i. Musiken är hela tiden ett centralt inslag i historien, och i stort sett varenda bildruta ackompanjeras av någon av de stora hitsen som gällde för just den epoken. Den legendariske Wolfman Jack finns också med i ljudspåret (och i en mindre roll) med sin karaktäristiska röst och personlighet. Dramaturgin är enkel och scenografin av bästa märke vad gäller detaljerna, bilarna, företeelserna.

Rent skådespelarmässigt är filmen en guldgruva i och med att flera stora skådisnamn här fick sina genombrott. Richard Dreyfuss gör den funderande Curt som inte kan bestämma sig för om det är en bra idé att lämna staden för vidare studier. En viss Ron Howard är Steve som har samma problem, men från början är fast besluten att resa trots attdet innebär att han måste lämna sin Laurie. Charles Martin Smith gör en oförglömlig roll som den nördige Terry, losern i gänget som inte ens lyckas köpa ut sprit från den lokala spritbutiken. Paul LeMat är tuffe John som lever för sin bil och att cruisa längs the strip när mökret faller. Och så sist men inte minst Harrison Ford i sin första större roll, det här skulle ju visa sig vara början på ett ytterst fruktsamt arbete mellan Lucas och Ford. Övriga som flimrar förbi är bla Candy Clark, Bo Hopkins, Cindy Williams och Joe Spano (som senare skulle bli stor stjärna i Hill Street Blues).

Sista natten med gänget är en skön mix av musik, bilar och en sorts oskyldighet som verkade genomsyra brytningen mellan 50- och 60-talet i USA. De stora oroligheterna var ännu så länge ganska långt borta och det enda man behövde bry sig om var hur nattens äventyr vid det lokala hamburgerhaket skulle avlöpa. Allt detta i harmoni med lättare humor och de sedvanliga momenten i film där tid för eftertanke får sitt utrymme gör detta till en rätt behaglig filmstund som utan problem slinker ned en kväll.

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.