återtitten: Vi håller på flodhästarna (1979)

Ibland måste man ta ned det lite.
Koppla bort, koppla av.

Och varför inte återvända till the good old days!?
OCH…dessutom inse att vissa alster kanske inte alls är så solida man en gång tyckte, men att nostalgivärdet trots allt fortfarande kan spela in.
Det fanns en tid när Terence Hill och Bud Spencer nästan dyrkades under uppväxten. Inte sällan samlades hela familjen runt tjock-tv:n och VHS:en för att avnjuta dessa sköna lirares upptåg i ett antal filmer. Snabbproducerade. Från Italien. Alltid med samma mönster. Hill och Spencer var hyvens killar, som alltid var rättvisa men stentuffa. Och de drog sig inte en sekund för att spöa upp buset medelst knytnävarna.

Är filmerna ”De kallar mig Trinity” och ”Trinity klipper till igen” – de mest kända? Kanske.
I efterhand har siffror visat att parets eskapader lockade galet stora skaror i gamla Svedala på hyrfilmsmarknaden. En fredagskväll med humor, knytnävar och två godhjärtade lirare var kanske allt som behövdes? Då när konungariket Sverige ännu inte hade hört talas om vare sig ”Idol”, dokusåpor eller för den delen reklamkanaler.

I dagens rejäla nostalgitripp hittar vi Hill och Spencer (eller Mario Girotti och Carlo Pedersoli som de egentligen heter) på plats i Afrika där de liksom bara hänger runt. Spencer satsar på en lagom knackig karriär som guide för storviltjägare (givetvis ser han till att de alla får lösa skott i sina gevär och därmed aldrig träffar nåt!) medans Hill i början av rullen återvänder ”hem” efter en tur ute i världen. Ganska snart inser de att en girig tysk gangster fångar djur i det vilda för att sälja vidare till djurparker.
Detta måste stävjas tänker vårt omaka par och en lustiger dans börjar där de ständigt sätter käppar i hjulet för tyskgangstern och hans anhang som givetvis till största delen består av biffiga badasses med grymtande läten.

Som vanligt, helt enligt traditionen, består rullen av en samling mer eller mindre lustiga scener där Hill och Spencer spöar skurkar. Hill som förstås den snabbe och vige, och Spencer kör på råstyrka och skallebang utan pardon.
Filmerna med Hill och Spencer har alltid varit en liten uppvisning i ganska oskyldigt slagsmålsvåld the old school. Ingen avvikelse här. Det är aldrig fråga om några blodiga scener, eller grymma påhitt. Skurkarna är alltid tröga, stora och dumma.

im-for-the-hippopotamus

”va!? menar du att du tittade på oss….igen?? oj, det var länge sen!!”

Här handlar det alltså om att rädda djuren från att skeppas iväg från Afrika, och man behöver givetvis aldrig tveka om utgången. Sin vana trogen innehåller rullen också den obligatoriska slutfighten, då oftast ALLA skurkar hoppade på hjältarna på en gång…men…no worries. Hill och Spencer har full koll. Som alltid.

Den medelålders Steffo kan naturligtvis konstatera att åren gått ordentligt sedan den unge Steffo satt och myste framför dumburken till detta. I ärlighetens namn finns egentligen inget manus. Bara en samling staplade scener, ofta utan kontinuitet och logik, med den ganska töntiga actionbiten i centrum.
Trots det en lätt och fin nostalgivind som sveper in över mig och jag känner ändå att det är lite småmysigt och putslustigt att tillbringa runt 100 minuter ihop med de här två gamängerna från förr.
Men…bra? Nej, inte värst.

Nostalgin bestämmer betyget.

Annonser

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


tema: Rocky II (1979)

(som vanligt: Spoilervarning…)
Det bästa med uppföljaren är att den tar vid precis efter att första filmen slutat.

Man är fortfarande kvar i den behagliga känslan runt Rocky. Den lilla recapen från första rullen hjälper såklart till att sätta moodet.
På sjukhuset försöker Rocky repa sig så gott det går. Han är hela Philadelphias hjälte, och media står i kö för att ösa lovord över denne boxare från ingenstans som mörbultat mästaren Creed så pass att det för ett ögonblick var osäkert VAR titeln skulle hamna till slut.

Rocky deklarerar att hans boxningskarriär är över (ha!), och nu vankas det goda Svensson-livet. Giftermål väntar med Adrian (Talia Shire) och livet känns med ens lite lättare! Klart man måste få spendera lite av stålarna som boxningsmatchen inbringade, vilket bl.a. resulterar i en svart Trans Am, ett par pälsar till Adrian, ett nytt hus…och ännu ett förskräckligt bidrag till den potentiella titeln som Philadelphias verkligen sämst klädde man när Rocky investerar i en svart skinnjacka med ett gult tigeransikte på ryggen. Hu! Giriga penningplacerare vill förstås ta hand om Rocky nu, placera hans smärtsamt intjänade pengar. Behövs inte tänker vår hjälte, men går med på att göra lite reklam. Vilket inte går så bra. Plötsligt gör sig hans bakgrund sig påmind, med uppenbara lässvårigheter. När pengarna börjar sina är det inte lika muntra miner. Att söka jobb blir ingen hit. Vem vill ha en tjomme som knappt gått ur grundskolan?

Stallone själv tog här över regipinnen och satsade på att visa vad som händer när strålkastarna slocknar lika fort som de tändes. Hur snabbt gårdagens hjältar glöms bort. Vad gör en kille med sitt liv, när det kanske inte innehåller nånting annat än boxning? Och aldrig gjort något annat. Mickey (Burgess Meredith) vill absolut inte veta av Rockys spirande tankar på att kanske så smått börja FIGHTAS lite igen. Matchen mot Apollo fick ju också med sig den otrevliga bieffekten av en skada på Rockys ena öga som kan göra honom blind om han fortsätter boxas. Tuffa tider således för Rocky. Kanske kan faktumet att han snart ska bli pappa väga upp lite? Och att hjälpa till på gymet. Manuset tar Rocky in på den förväntade vägen och Stallone plöjer sin figur längs de obligatoriska stoppen och svårigheterna. Naturligtvis handlar mycket av det som händer bara om att sätta Rocky i den positionen att han inte har något val än att dra på sig handskarna igen.

Det lovvärda med den här filmen är alltså det fortfarande finns mycket av värde att berätta om Rocky, Adrian och för all del Paulie (Burt Young).
Hur tungt det än blir för Balboa låter han aldrig kärleken till Adrian grumla hans sätt mot henne. Som att han bär sin smärta med ett sorts skal, även om det krackelerar vid något tillfälle. Hos Mickey kommer dock känslorna fram, och vi fattar ju snabbt att han aldrig kommer att kunna hålla sig från ringen igen. När inget annat återstår.
Här tar kanske Stallone i liite för mycket när han till slut påstår att Rocky behöver boxningen för att få känna sig som en ”riktig man” igen.
En person som kan ta hand om sin kvinna på rätt sätt. Inte vara en belastning. Hrm..klyschorna haglar således.
Att karln riskerar skador och men för livet tycks plötsligt inte vara så viktigt. Inte ens nu när han ska få barn.

Apollo Creed (Carl Weathers) har det inte heller lätt. Hånad och bespottad för att han lät en rookie spöa upp honom. Var verkligen matchen INTE fixad? Är Apollo VERKLIGEN en mästare fortfarande? Saken är klar, Rocky MÅSTE ställa upp på returmatch så Apollo en gång för alla får visa var skåpet ska stå. Att håna the italian stallion offentligt är alltid ett bra sätt att få igång snacket…och till slut kan ju såklart inte Rocky hålla sig.
Slys manus går här som på  räls. Varje obligatorisk checkpoint passeras, men en sista svårighet på vägen behövs slängas in. Adrian i koma och katastrofen hotar. Ett för tidigt fött barn, i kuvös, och plötsligt visar Rocky ändå vad som betyder mest. Boxningen hamnar i skymundan när allt handlar om Adrians tillstånd. Smart drag av Stallone. Och moraliskt såklart. Till och med Mickey, som hittills bara haft matchen i huvudet, släpper det och vakar över Adrian tillsammans med Rocky.

En märkbar skillnad i dagens rulle är annars att Mickey får lite större plats, kanske på bekostnad av just Adrian.
Fortfarande är Stallone och Talia Shire dock nära varandra i agerandet, men man märker ändå att hon förpassats lite till bakgrunden. Som för att vara Rockys samvete….när storyn kräver det.
Naturligtvis är det ändå Adrian som vaknar ur koman och säger de magiska orden till Rocky när rullen står där och väger…(”There´s one thing I want you to do for me…win!”)

På med träningsbrallerna igen, och de där storslagna löpningarna längs Phillys gator…och den stilenliga rusningen uppför trapporna (jajamensan) vid museét!
Framgångens recept, här gällde det att baka med samma patenterade populära smak!

Trots de kanske billiga knepen Stallone trycker in lite här och där, känns det ändå som att historien om Rocky fortfarande faktiskt har något att förmedla.
Precis som i förra filmen använde sig Stallone av just egna erfarenheter för att vässa manuset. I det här fallet just att man ganska snabbt glöms bort i det stora bruset. Att man aldrig är större än sin senaste insats. Efter första Rocky gick ju Stallone på några ordentliga smällar med filmerna Paradise Alley (hans regidebut) och F.I.S.T, båda mediokra dramer från 1978. Bättre då att vända sig till det som gått hem i stugorna förut kanske.
Plus att det ändå fanns en del kvar att avhandla om Rocky och hans familj.

Om boxningsfajten var lite average i originalet så blev det andra bullar här!
Både Rocky och Apollo ser tuffare, hårdare och mer slimmade ut. Sekvenserna är hetsigare filmade, snyggare konstruerade och överlag ser hela matchen mycket mer proffsig ut. Stallone verkar ha sett till att varenda detalj, från färgen på ringhörnan till materialet på boxarnas brallor, ser top notch ut. Fighten i sig är också hårdare nu. Slagen landar tyngre, ljudeffekterna grövre…och framför allt är hela fighten längre och intensivare. En försmak av vad kommande Rocky-rullar skulle ha att visa upp?
Kameran känns mer närgången och en form av….grittyhet blandad med viss elegans sprider sig. Inget snack om att Stallone velat överträffa fighten från förra filmen.

Som det naturligtvis är med sportfilmer, handlar det mesta om känslor. Apollo är snabbt ute här och tänker golva Rocky en gång för alla. Balboa tar stryk på sedvanligt manér, går i golvet ett antal gånger men står ut med smärtan. Som vanligt finns ingen gard med i matchen hos nån av boxarna. Den här gången har ju dock Rocky lärt sig ett par nya trix av gamle Mickey (”You´re gonna eat lightnin´…you´re gonna crap thunder!!!”), och överraskningen sitter fint när filmen går in i sitt klimax. Ingen Adrian vid ringside den här gången, hon är ju hemma och vilar upp sig efter barnafödsel och koma och allt. Paulie finns också hemma i soffan och kör sitt vanliga osande ”trevliga” språk. Främsta orsaken till Adrian inte var plats under filmens final berodde dock mest på att hon var upptagen med en annan filminspelning, hennes och Burt Youngs scener hemma vid tv:n filmades senare.

Kanske hade Stallone lärt sig av regissören Avildsen från förra rullen hur man lägger upp bästa flowet i actionscenerna.
För visst osar det av spänning här. De två frustande boxarna landar otaliga slag mot varandra och filmen använder sig av alla knep, från snygg klippning till smart användande av soundtracket, för att locka in oss som tittar på rätt spår. Just klippningen var något Stallone ville få till på absolut bästa sätt…och det tog 8 månader (!) innan han var nöjd med resultatet. Och just resultatet…tja…fighten är såklart större och grannare än i första filmen. Borta är nu också alla eventuella kill your darlings i manuset. Apollo är en gårdagens man. Nu är det Rockys tur att kliva fram i rampljuset, och Stallone låter honom göra det under den mest dramatiska form man kan tänka sig! Och när det är över känner man sig så där härligt utpumpad som åskådare igen.

Rocky II blir som en smart och stabil förlängning av Rocky. Stallone är redan här tillräckligt rutinerad i karriären att fatta att det gäller att spela vidare på Rockys varma karaktär och allt som redan finns cementerat.
Större delen av filmen har fortfarande en bra och meningsfull story att berätta (med några små tramsiga klyschor såklart), och det känns fortfarande som ett drama med visst djup….om  än bara som en väntan på den stora finalfighten.
Dessvärre var kanske det här sista gången på ett antal år just DEN känslan kunde bokföras på Rocky-kontot.

Succén ett faktum igen förstås. Publiken älskade sin Rocky. Mannen av folket som löper längs Phillys gator och bevisar att med stort hjärta och mod kommer man långt.

Nu var Rocky på tronen för att stanna. Stallone tog i och med denna film sin karaktär högst upp på pallen, där han skulle komma att stanna ett bra tag framöver. Redan här hade Stallone börjat fundera på en tredje del i sagan. Frågan bara…hur tar man storyn vidare från den HÄR triumfen…?

Liksom sin föregångare slutar filmen på en high note, i ringen, med en lycklig Rocky som mörbultad och misshandlad tackar allt och alla…och framför allt Adrian; ”Yo, Adrian!! I did it..!”

Och visst är det en rätt härlig, engagerande och samma sköna triumf hos mig i soffan i slutänden.
En värdig uppföljare….men långt ifrån lika magisk som föregångaren.


 

Härnäst:
Rocky får känna på bistra tider, förnedring…och längtan efter revansch.
Dessutom möter han sin kanske….otrevligaste motståndare någonsin…!

Filmspanarna: Biopics!

Biopics.
Hur närmar man sig det? Kan ju gå hur som helst. Och innehålla vad som helst. Snacka om att det finns en uppsjö av ingångar på det här temat. Så vad göra? Hur förhålla sig?

Är jag månne fortsatt påverkad av förra temat, då jag i detta läge bestämmer mig för att approcha ämnet ganska mycket utanför mina normala ramar? Eller fick jag mersmak på att utsätta mig för det lite svårare, och inte helt naturliga i mitt fall?
Tja, häng med nu och ta reda på vad som hände vetja…

Elvis (1979)

Jaha, dagens biopicämne: Elvis Presley!
Elvis…Presley!!??!
Elvis???!
En tjomme som aldrig legat för mig. Var för ung för att växa upp med honom. Fattade aldrig storheten när man själv kom upp i åldern för att börja ta till sig musik och stjärnor. Trots det närmar jag mig dagens ämne med lite spänning.

Elvis. Känns som det finns ju liksom två sidor av honom. Den slimmade, pigga, som lallade runt i diverse fåniga musikfilmer i början av 60-talet. Det var grälla färger, snygga sånger och kanske hela Sverige stod stilla på söndagseftermiddagarna i slutet på 70-talet när de här rullarna vevades ut i tv-apparaterna….

….och så har vi den klumpigare jordnötssmörsmackor-ätande typen i glittrig sparkdräkt som ryckte spasmiskt på kroppsdelarna från en murrig scen och fick medelålders kvinnor att tjuta av hänförelse. Elvis, the King of Rock´n Roll.
Och snart skulle det ju bli värre och ta en ände med tragisk förskräckelse.

En Biopic om Elvis alltså.
Om fenomenet och ikonen. Om berättelserna och myterna. Hur mycket är sant och hur mycket är påhitt? Och hur många historier finns det egentligen? Säkert en del, jag har inte kollat upp det direkt.

Istället siktade jag in mig på dagens uppvisning. Intressant därför att den kom endast två år efter ikonens död (hur mycket skulle man våga skildra?)..och att den är regisserad av självaste John Carpenter!

Här gick således Carpenter från en massiv succé med ”skräpiga” och mörkt fantasifulla Halloween till att skildra en livshistoria om en av nationens mest kända stjärnor. Kände han pressen måntro? Själv har Carpenter på äldre dar avslöjat anledningen till att just han fick erbjudandet; producenterna hade sett att Carpenter själv hade gjort musiken till Halloween och trodde sig då kunna förutsäga att den unge regissören skulle ha bra handlag med de musikaliska inslagen i Elvis-berättelsen!
Häpp!

det berömda genombrottet i tv.
(”no camera below the hip!”)

Någonstans känns den här förutsättningen alltför intressant för att inte dyka ned i. En udda kombo som skulle kunna sluta hur som helst. Manuset till dagens film, egentligen en tv-film för den amerikanska marknaden som dock gick upp på bio i Europa, tar ett grepp på Elvis barndom och följer honom fram till sommaren 1969 då han gör bejublad comeback i Las Vegas..för första gången iklädd den vita glittrande scenkostym som vi barn av 60- och 70-talet kanske främst förknippar honom med. Lite lagom behändigt undviks alltså de kommande mörka åren in på 70-talet då stjärnan sakta sjönk ned i ett träsk av droger och depression. Kanske en förutsättning och ett villkor för filmen? Kanske hade det gått alltför kort tid efter Elvis död för att man skulle vilja provocera med mer skandalbiografiska inslag…?

en guldkavaj to die for

Carpenter själv har inte vad jag har kunnat kolla upp någon speciellt förhållande till Elvis, utan verkar istället ha siktat in sig på att göra en så underhållande och korrekt tillbakablick som möjligt. Dramatiseringen är möjligen rätt hårt standardiserad efter tv-klimatet i USA på 70-talet. Replikerna känns hårt styltade ibland och man får väl ta vissa scener med en nypa salt. Desto bättre blir det när regissören visualiserar en hoper av de slagdängor som Elvis hade på sin repertoar. Riktigt snyggt och fartigt iscensatt och här verkar både manusmannen Anthony Lawrence och Carpenter föresatt sig att återge det hela så autentiskt som möjligt. För visst är det väl många av de moves och små rörelser som man baske mig känner igen från de otaliga ”riktiga” uppträdandena man sett av Elvis genom åren..?

Och så film-Elvis själv då.
Här lysande porträtterad av en ung och verkligen het Kurt Russell (bonusinfon här blir ju naturligtvis att Russell som ung barnskådis medverkade i en av Elvis alla filmer, och där hade som uppgift att sparka idolen på benet i en scen…!). Kurtan spelar här med passion och har inga som helst problem med trovärdigheten. Även han måste ha studerat stjärnan rejält i sömmarna för att kunnat ta till sig de verklighetstrogna manér som var lite utmärkande. Han sätter till och med den typ av tonfall som originalet hade. Russell fick dock nöja sig med att mima fram låtarna och sången överläts till den mer (?) röstlike Ronnie McDowell.

Kanske såg också Carpenter potentialen hos Russell då det här var början på ett samarbete mellan de båda som skulle mynna ut i ett antal filmer under 80-talet.
Ni vet ju vilka.

Dagens biopic kan också delas in i två delar, den första lite oskyldiga och naiva. Elvis tar de första stapplande stegen i showbiz, stöter på mindre hinder, men är överlag rätt sorglös som tjomme. Kanske var det så. Hans uppenbarligen nära relation till sin mamma Gladys, finfint porträtterad av Shelley Winters (som fö kände Elvis på nära håll!), lyfts fram med en respektfullhet av manuset. Det sägs ju att Elvis var en oerhört snäll snubbe, givmild som få och det tycker jag nog historien också fångar upp på ett bra sätt.

läskigt lika

Det är under den andra hälften av filmen som den mörka tonen slås an alltmer. Elvis träffar Priscilla, de gifter sig, får barn. Samtidigt framstår Elvis som en isolerad figur, nästan fånge i sin egen berömdhet…och på det mäktiga Graceland. Han utvecklar ett sorts behov av att ständigt omge sig med ett entourage av goa gubbar. Svartsjukan när Priscilla är iväg på egen hand. Ilskan när producenter lägger sig i hanteringen av ”hans” musik. Här låter faktiskt Carpenter den olycklige och mer ”mörke” Elvis skina igenom. Tiderna blir tuffare. Hur mycket av det som visas upp som är sant får man väl aldrig veta, men plötsligt anas en rätt obehaglig spricka i det ganska nya äktenskapet mellan makarna. Här spelar både Russell och Season Hubley (Kurtans dåvarande fru i verkligheten) som Priscilla sina roller med inlevelse. De gällande rykten som gick om Priscilla´s påstådda romans med en karatetränare och Elvis eventuella våldtäkt på Priscilla i ett sinnesförvirrat ögonblick lämnas dock helt utanför i den här berättelsen.

Slutet av filmen är oerhört snyggt. Elvis laddar inför den konsert i Las Vegas i juli -69 som skulle ta honom tillbaka till scenerna efter ett antal år. Han var tydligen livrädd att publiken hade glömt bort honom och drogs med ett sviktande självförtroende. Hans äktenskap med Priscilla verkade vara rena rollercoastern. Trots detta vet vi att ikonen i det verkliga livet gick ut på den där scenen och tog publiken med storm som han aldrig gjort förut.
En sanslös succé och stjärnan var tillbaka.

anno 1969. glödhet.

Carpenter sätter också en smutt och känslosam sluttouch på hela historien och sammanfattar hela berättelsen med ett par snygga visualiseringar som andas både glädje och en sorts sorg hos mig som åskådare då man vet att från här gick det bara rakt ned i träsket för den känsliga stjärnan, trots de kommande succéerna från scen.
Åtta år senare var han ju död.

Elvis är en riktigt behaglig och trivsam berättelse. Och lite ledsam. Möjligen märkt av tiden i berättartekniken och dialogen. Men de musikaliska numren är snygga och kläs förträffligt i sprakande showkostym av en glödhet Kurt Russell. En förvånande bra Biopic över Elvis, om man kan köpa de uppenbara luckorna, som inte på något sätt får mig att fnysa åt detta tidsfenomen till artist. Carpenter gör med andra ord jobbet fullt ut och levererar snyggt ett stycke berättelse som med god marginal kan kalla sig en Biopic av det engagerande slaget.

Jaha, Elvis har aldrig, och kommer nog aldrig, att locka mig speciellt mycket…men efter att ha sett denna ändå ganska storymässigt trogna (?) biopic kan man inte annat än känna medlidande och viss sorg för honom. Tanken blir, precis som den kanske alltid varit vad gäller denne ikon, hur hade dagens Elvis kunnat summerat sitt liv om inte framgångens mörka baksida slagit klorna i honom…?

the real deal.1970

Se där ja, en Biopic som har sina förtjänstfulla stunder, och visst…nu blev jag nog lite sugen på ett par av Elvis gamla dängor iaf. Mot Spotify!

Vad har nu resten av Filmspanargänget hittat på i ämnet må tro?
Skynda er över och kika!

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.