Etikettarkiv: John Candy

Jul 29 2014

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Mar 27 2012

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago…” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase.

Mar 20 2012

80-talskul: Raka spåret till Chicago (1987)

Att ta sig från punkt A till punkt B torde ju egentligen inte vara någon större deal. Inte om det sker i vardagsmiljö där du vistas nästan varje dag. I ett samhälle där du vet precis hur kommunikationer funkar, hur rutiner byggs upp och följs. Allt blir så självklart att du inte ens tänker en endaste liten tanke på vad som skulle kunna hända om rutinerna bröts. Om omständigheterna började spela dig ett spratt. Eller om du mot förmodan skulle behöva träffa på människor du aldrig någonsin annars skulle ha en tanke på att införliva i din bekantskapskrets.

Ta bara Del Griffith, handelsresande i duschstångsringar. En man av fotfolket, en påfrestande jävel. Hela tiden tjattrandes om ointressanta saker, ständigt orsaken till mer eller mindre katastrofala händelser. Allt naturligtvis utan att Del själv märker att det är han som ställer till det. Kort sagt, Del Griffith är en tjomme du absolut inte vill dela resväg med till något pris, påtvingat eller frivilligt.

Neal Page är en annan sorts lirare, lugn, sober…nästan lite snobbig. Vet hur han vill ha sin vardag. Som reklamare vet han hur föra sig på möten och klä sig med stil. Nu står han dock inför sin kanske största utmaning någonsin. Flyget från New York hem till Chicago, där fru, barn och en smaskig Thanksgiving-kalkon väntar, omdirigeras på grund av dåligt väder och plötsligt är det inte alls så lätt att ta sig hem som det borde vara. Vem sade att mellanvästern erbjöd schysst logistik? Och får man då ett påtvingat ressällskap som ovan nämnde Griffith, ja då är läget mer än  tufft. Nästan lite hopplöst tycker Neal.

Dagens komedi är inget annat än en formidabel uppvisning av två av 80-talets ikoner i komedifacket; Steve Martin och John Candy. Martin´s något stiffa Page-karaktär i kontrast till den jovialiske men ack så enerverande klumpedunsen Del i Candy´s skepnad. Rollerna är som gjorda för dem, och de tar också chansen att spela ut dem som om det vore de själva.
Ja så känns det i alla fall.

Bakom både manus och regi återfinns också ett av decenniets stora filmgenier, den alltför tidigt bortgångne John Hughes. Kanske 80-talsungdomens försvare nummer ett med filmer som Breakfast Club, Drömtjejen och Fira med Ferris.
Här låter dock Hughes två medelålders män från olika social rang drabba samman över en sådan trivial sak som att försöka ta sig fram i USA inför en förestående helg. De tvingas använda all sin påhittighet och olika färdmedel i form av tåg och bilar för att överhuvudtaget komma någonstans. I ärlighetens namn är det nog Del´s påhittighet…Neal hänger mest bara på i brist på bättre idéer.

För så är det ju trots allt. Att det blir svårare och svårare att tycka illa om den plumpe Del. Trots sina brister har karln ett otroligt stort hjärta och en uppfinningsrikedom av sällan skådat slag. Naturligtvis format av många år ute på vägarna i sitt synnerligen oglamourösa yrke, och Neal tvingas erkänna för sig själv att det är en värld han nästan aldrig befattat sig med.

cabbat Midwestern style!

Värme och medmänsklighet är alltså temat och moralen i denna synnerligen skrattframkallande komedi. En av Hughes bästa alster om du frågar mig. En otroligt simpel grundstory som fylls ut med traditionella galenskaper som förlorade plånböcker, sexskämt, Neal som får tokspel, Del som ständigt verkar småskratta med ett påfrestande leende. Och naturligtvis gammal hederlig slapstick. Kort sagt, gänget verkar ha haft otroligt kul under inspelningen på det där sköna underhållande sättet.

Lite snokande bakom kulisserna ger dock vid handen att inspelningen faktiskt var fysiskt påfrestande då vädret hela tiden spelade olustiga spratt och filmteamet tvingades att röra sig över stora områden för att kunna spela in enligt schemat. Dessutom sägs stämningen mellan tagningarna ha varit rejält ansträngd då tydligen John Hughes själv genomgick någon form av privat personlig kris och inte direkt var glada gubben. Steve Martin och John Candy, stora etablerade stjärnor, satt dock sina skämt klockrent och lät både komedirutinen och det tränade sinnet för tajming fira sina triumfer.

Raka spåret till Chicago är ljuv humor från förr. En tokrolig berättelse där det är svårt att inte lägga sympatierna hos båda huvudpersonerna, trots deras brister. Balansen mellan de mer ytliga skämten, den rena slapsticken och den underförstådda hyllningen till medmänskligheten och värmen kunde inte vara bättre.
En finfin komedipärla som åldrats utan svagheter.