återtitten: Livet på landet (1988)

funny farm_posterClark Griswold fast ändå inte.
I pausen mellan den andra och tredje rullen om katastroffarsan Clark, hoppade Chevy Chase in och gjorde ännu en komedi om en…klantig gubbe.
Så kan det gå.

Här är han Andy Farmer, sportjournalist från New York som bestämt sig för att flytta ut på landet med frun Elisabeth (Madolyn Smith). Det nya livet i Norman Rockwell-småstad väntar, och framför allt ett ny tillvaro som författare i nya huset….som förstås ser ut som en dröm för den romantiskt lagde vilken suktar efter lantmiljö med fina omgivningar.

Att själva flyttlasset lyckas komma bort på vägen till nya hemvisten tar Andy bara som ren otur, och inte ett omen om hur tillvaron strax ska komma att te sig…även om Elisabeth redan här och nu börjar känna en ond aning i magen. Men vaddå, man måste väl ge det nya livet en chans…eller hur? Vad kan gå fel?

Den hett efterlängtade tomtebolyckan dröjer dock, mycket på grund av konstiga saker som hela tycks hända, som en galen brevbärare, ett lik som hittas i trädgårdslandet, en misslyckad social interaktion med folk och fä i den lilla byn…men kanske mest för att Andy inte alls får den där inspirationen till att skriva på sin roman som han trodde.
Livet på landet blir med andra ord icke så lätt.

Chevy gör alltså ännu en klantig snubbe som inte har koll på nåt.
Uttjatat kanske redan här..i slutet på 80-talet? Javisst. MEN, gillar man komikerns stil och hans patenterade positivism och den ständiga förnekelsen när det börjar gå åt skogen..då finns såklart en och annan ljuspunkt. Inte minst Madolyn Smith! Bra komisk tajming på henne. Hon tycks dock helt ha försvunnit från filmvärlden sedan 90-talets intåg…men här är hon mycket bra som den vettiga motparten till den galne Chevy.

Bakom kameran hittas den gamle räven George Roy Hill (Blåsningen, Slapshot, Butch Cassidy and the Sundance Kid), som trots titlarna i sitt cv aldrig föll kritikerna i smaken som filmskapare. Det här blev Hills sista film innan han lämnade filmvärlden för gott. Och visst, en snyggare sorti hade han kanske kunnat få. Manuset är rätt blekt och humorn grabbar inte riktigt tag i en. Känns som om regissören varit aningen…flyhänt…med humorn…som heller inte riktigt vet om den ska vara familjevänlig slapstick eller mörkare ironi.

funnyfarm

att telefonera på landet…svårare än man tror.

Filmen blev ingen större succé hos massorna, en av alla dussinrullar i 80-talets sega träsk av filmer som prånglades ut. Chevy gör en Chevy..men han gjorde det ju ändå bäst som Clark i Ett Päron till Farsa-filmerna…inget snack om det.

Första gången jag såg filmen var på ett flygplan till New York, och jag minns att jag småskrattade åt en del scener….och samma sak är det nu. Ett par scener är underhållande och visar upp den tidige Chevy Chases färdigheter som vass komiker…men i övrigt är det nog helt klart en rulle som inte åldrats med finess. Om den ens haft någon.

Nostalgitrevligt, men inte mer.

återtitten: Tjejen som visste för mycket (1978)

foul  playOkej, nu blir det nostalgi.
Kanske möjligen några av er minns gamla ruffiga tv-program på SVT som tex Nöjesmaskinen? Gick på bästa sändningstid typ fredagar. The art of underhållning i en tid när det inte fanns vare sig dokusåpor eller 375 kanaler att välja på. Bra eller dåligt, det kan man alltid diskutera.

HOWEVER, det bästa man visste i det programmet var att ofta veva ”underhållande” scener från kända filmer…och varenda gång (lovar) dök en scen från dagens återtitt upp…den med Dudley Moore som sexgalen tjomme vilken försöker förföra en gulligt ung Goldie Hawn medelst discomusik, lite soft belysning, utfällbar säng, flygande sexdocka (!) och kikare (!!).
Javisst, nu kanske du kommer ihåg lite va? Även du som inte vet vad Nöjesmaskinen var för nåt.

Det är alltså med hög nostalgifaktor jag tar mig an denna återtitt…och ställer mig frågan; håller en film som den här ännu? I dessa tider? Och svaret (om man är på det humöret förstås) är att visst gör den det! Nånstans hade jag kanske trott och fått för mig att den skulle vara bra mycket tramsigare än vad den faktiskt är! Kommer jag ihåg så fel? Tydligen. Goldie spelar den lätt vimsiga men mycket charmiga bibliotekarien Gloria, vars mystiska biodate i början av filmen tar en helt annorlunda vändning. Så pass att hon blir jagad av skummisar…och ingen som tror på henne. Till en början inte ens den charmige men lätt klantige polisen Tony (Javisst..en ung, UNG, Chevy Chase!), och givetvis blir det charmigt flirtande mellan de två samtidigt som händelserna eskalerar och en lätt knasig konspirationsplan nystas upp! Som får sin mustiga final på operan i San Francisco minsann! Kul final!
Både rolig och lite småspännande!

det synnerligen charmiga paret i trångmål

Dagens regissör Colin Higgins (som skrev Chicagoexpressen) blinkar vilt åt gamla sköna Hitchcock-rullar med en oskyldig huvudperson som hamnar i problem där först ingen tror på vår hjälte/hjältinna. Alltid ett bra grepp i filmer! Här får vi en mix av lite thriller och lite hederlig tramsig komik. Goldie är banne mig helt perfekt med sin oskyldiga och söta uppsyn. Lätt förvirrad och lite naiv…men självklart ett svårknäckt problem för dagens skurkar som givetvis ändå är försedda med en viss grad av klantighet de också! Chevy, här i början av sin karriär, är väldigt återhållsam med knaserierna, vilket gör sig mycket bra i dagens story. Han missar dock naturligtvis inte att få till en och annan smutt oneliner när det krävs. Tänkte väl det.

Detta är naturligtvis ingen rulle som kanske står sig mot dagens filmutbud om man ska vara ärlig, med tanke den lätt åldrade humorn, MEN som gammal fin nostalgiupplevelse (eller varför inte förstagångsupplevelse för den som vill botanisera i 70-talets komedistuk) står den sig finfint! Och kom igen, det går inte att tycka illa om den här unga Goldie! Charmen!!

Perfekt en fredagskväll efter lite god mat och häng i favoritsoffan!

 

 

soffan SFFI filmpoddens 11:e avsnitt tjattrar jag på om hur mycket jag gillar Goldie här, och varför den här rullen verkligen ändå håller måttet än! Tycker möjligen Fiffi att jag är FÖR nostalgisk!?

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Vacation-Selfie-posterKomedifredag ännu en gång!
Stor förväntan! Stora skor att fylla för den här sentida uppföljaren till en av de mest underhållande filmserier (yes folks!) jag upplevt genom åren!

Och herregud, vad jag skrattade!!
Är detta 2015 års bästa komedi!!? Ja kanske va! Vem ska kunna hota detta!!? En jolly god stund i sällskap med den knäppaste familj som skådats sedan…tja…Chevy Chase var ute på vägarna med familjen!
Nu är det alltså vuxne sonen Rusty (Ed Helms) som i ett mindre genomtänkt (?) ögonblick får för sig att byta det årliga stughyrandet på semestern mot en tripp till…Walley World! Nostalgin och chansen till att stärka familjebanden, tänker Rusty (månne har han glömt bort barndomens vedermödor i den gamla fulgröna ”truckstern” en gång i tiden..?)

SÅKLART blir det här en rejäl flirt med hela den gamla filmserien, och i synnerhet med den första rullen från -83.
Och kom nu inte dragandes med nåt sunkigt motargument om att du redan sett allt och det känns fantasilöst och upprepande!! Det håller inte här. SJÄLVKLART! Det är ju det som är meningen! Nånstans får jag för mig att rullen är speciellt skriven för alla oss som älskade den första. Nåt som vi kan ”återuppleva”, fast i lite nya former. Ungefär som Jurassic World var för Jurassic Park.

Manusnissarna och regissörerna John Francis Daley och Jonathan M. Goldstein kan sina Griswolds och skulpterar dagens huvudpersoner på ett synnerligen träffsäkert och charmigt sätt….som nästan hela tiden påminner om figurerna som Chevy Chase och Beverly D´Angelo så stabilt jobbade fram. Christina Applegate ÄR lysande som den här familjens hårt prövade mamma. Applegate har en underbar närvaro och minspel som gör sig så speciellt bra i just komedier. Heja! Ed Helms är förstås lysande som Rusty..och banne mig om han inte lyckas med konststycket att imitera Chevy´s manér och sätt att sakta driva familjen mot galenskapernas brant. Och så detta odelade positiva sätt att se på livet och den pågående (katatstrof)semestern. Love it! Lägg till detta två kids i Skyler Grisondo och Steele Stebbins (namnen!) som gör precis vad de ska. Check!

helt logiskt beteende i Griswold-rullar

Rullen är packad med sköna sekvenser, en sorts modern uppdatering på alla tokerier som fanns i första rullen. Det handlar givetvis om en enda sak, sätt den knäppa familjen i värsta turistmardrömmen men få samtidigt fram budskapet att familjens band betyder mest av allt när det är som knasigast och tyngst. Förutsägbart såklart, men vad fan…skit i det. Det här är ju asroligt!!
Lägg till snygga inhopp av skådisar som Chris Hemsworth, Leslie Mann, Charlie Day, Ron Livingston och Norman Reedus...så har vi oss en finfin stund här! För att inte tala om den (nästan) rörande känslan när just Chevy och Beverly får några minuter framför kameran också! (men OJ och AJ..vad slitna de ser ut!!! Speciellt D´Angelo som ser galet felopererad ut i nyllet!! Yaak!!)

Jag lovar, det finns ett antal helt jävla underbara scener i dagens rulle!!
Skrattar du inte åt dom borde du får spöstraff!!

En av årets bästa komedier!
Johorå!

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Sommarklubben: Tre amigos! (1986)

Dagens bidrag till klubben är en rejäl portion John Landis-humor.En riktig galen blandning av slapstick, ordvitsar, ironi och musikaliska inslag som höjer töntfaktorn å det grövsta, men också lockar fram skratt i parti och minut.

Perfekt lanserad i en tid då Landis version av humor verkade ha hittat hem. Dessutom med tre av 80-talets stora inom den amerikanska filmens komedifack. Det här blev en sorts gemensam ha-lite-roligt-tillsammans-film. Chevy Chase, Steve Martin och Martin Short är de tre stumfilmsstjärnorna i Hollywood 1916, som plötsligt förlorar jobbet…. då kommer lägligt ett telegram om deras önskade närvaro i Mexiko där en liten by vill ha deras hjälp. De tre spåniga figurerna tror givetvis det rör sig om ”en föreställning” a la westernshowen i High Caparall, men blir snart varse att det handlar om riktiga skurkar och riktiga kulor som plågar den lilla byn.

Det är naturligtvis uppbyggt som en enda stor spoof på filmer som 7 vågade livet och De sju samurajerna. Landis hittar på lite allt möjligt med sina figurer, det mesta med en glimt i ögat som möjligen idag kan framstå som oerhört töntig. Både Steve Martin och Chevy Chase får här gott om tillfällen att utöva sin oerhört sköna tajming på sina skämt, och för en som växte upp med 80-talets Hollywood är detta naturligtvis mumma.
Jag var omåttligt förtjust i filmen redan när den kom, långt senare rullade den ofta på VHS när det skulle skrattas gott framför dumburken, och naturligtvis har den också sin rättmätiga plats i DVD-hyllan. Främst under ”nostalgi som never goes out of date”.

Tre amigos kräver möjligen att man gillar sin John Landis. Men om man nu gör det så väntar 100 minuters larvig men ack så underhållande humor. Plus rejält sköna westerntoner i det uppfriskande soundtracket! Bästa scenen i hela filmen: vid lägerelden på kvällskvisten…får det vara en grillad fladdermus i sommarnatten..?

80-talskul: Fletch x2! (1985/89)

Om Snuten i Hollywood-filmerna var signifikativa för 80-talets lite flabbiga och mer lättillgängliga kriminalhumorfilmer, så får väl Chevy Chase´s båda skojarhistorier stå för den lite mer…eh..sofistikerade…erhum..och rappare underfundiga humorn. Eller inte. Det däringa är väl som vanlig en smaksak, men klart är att om inte den gode Chevy hade axlat rollen som snokande murveln Irwing Fletcher så vete fan om filmerna hade nått den framgång de ändå gjorde.

Märkligt nog brukar just första Fletch ofta nämnas över filmer när brattiga filmnördar och collegehumorister ska sätta ihop topplistor på både 1900-talets – och 80-talets bästa alster!
Det må väl vara hur det vill med just den saken, men hur som haver har iaf dessa två alster återspelats i min maskin under den sköna ledigheten i skarven mellan april och maj och följaktligen kan följande rapport avlämnas;

Fletch (1985)

Första mötet med Flecth ger en ganska behaglig och underhållande eftersmak. Vi lär oss snabbt att Fletch har näsa för skumraskheter och nästan alltid svar på tal. Eller vaddå nästan, han har alltid svar på tal.
Och minst lika kniviga och luriga frågor. Och när han dessutom inte är nöjd med svaren kör han med lite Wallraffande-under-cover-snokande, ofta iklädd töntmaskeringar.

Här blir han av en slump erbjuden en saftig summa pengar av en okänd riking till affärsman för att mörda denne enligt en uppgjord plan! Obotlig sjukdom och gynnsamt utfallande av livförsäkring anges som främsta skäl. Fletch anar naturligtvis ugglor i den berömda mossen men spelar med. I samma veva håller han dessutom på och snokar i vem som förser Los Angeles stränder med ett aldrig sinande flöde av droger. Behöver jag ens nämna att dessa två historier så småningom korsar varandra?
Tänkte väl det.

gör det mesta för en bra story

Fletch bygger nästan helt på just Fletch och han utstrålning. Chevy är här i sitt esse och få behärskar den snygga konsten av deadpan-humor, de uttryckslösa oneliners som han levererar likt en vitsande evighetsmaskin. Möjligen är själva storyn i filmen aningens komplicerad och ansträngd, men det förlåter man å andra sidan när Chevy får anledning till att dominera med sylvass tunga. Är man ingen vän av Chevy Chase har man naturligtvis inget att hämta här, eftersom filmens upplägg är konstruerat helt för att sätta honom i förarsätet mest hela tiden.

Inte lika flabbigt som tex Eddie Murphy-humor, mer vasst och snyggt, men bitvis lika dumjönsigt och uppställt enligt den något stela komedimodellen som utmärkte i stort sett hela 80-talet. Vissa menar att historien är smart, jag tycker nog det är en rätt trevlig mysterielösarskröna med komiska och snärtiga inslag.

Fletch är tillbaka (1989)

Framgången med den första filmen borgade naturligtvis för en fortsättning.
Här kan man dock direkt ana att manusfolket inte direkt letat efter en någorlunda tät ingång på storyn och dess utveckling. Tvärtom gällde det snabbt att få igång Fletch talanger för munläder och hittepågubbar i hiskeliga utklädnader igen.

Den här gången har Fletch fått ärva ett mansion djupt nere i amerikanska södern och beger sig förväntansfullt åstad med drömmar om att bli plantageägare med rätt att sippa iste på verandan mest hela dagen. Sto besvikelse när egendomen är ett förfallet vrak till hus, men murvelinstikten i honom vaknar när det plötsligt står klart att väldigt många tycks väldigt angelägna om att lägga beslag på marken, om de så ska behöva gå över lik.

Fletch bara måste ju snoka vidare och få anledning att använda alla sina talanger från förra filmen.

Chevy Chase var alltså tillbaka i rollen, liksom regissören Michael Ritchie vilken uppenbarligen den här gången mest satsat på att låta Fletch ha lite kul och förlöjliga alla fördomar om den amerikanska södern. Storyn den här gången är både tunnare och kanske mer ansträngd, men det är också egentligen skitsamma. Det är fortfarande rätt kul att se Chevy dominera dialogerna och köra sina patenterade drapor. Som alltid är birollerna ganska glömda i Fletch-filmerna eftersom Chase dominerar dem till fulla, men här kan man dock notera att han minsann får chansen att hångla upp dåtidens mrs Springsteen; Julianne Phillips (som väl aldrig synts till varken förr eller senare..), och dessutom ge sig i kast med den knorrande…just det…Hal Holbrook som försvarare av söderns manér och livsstil.

born to run…?

Träffsäkert från den här filmen är också lustmordet på allt vad företeelsen med tv-pastorer och hyckleri heter i bibelbätet. I övrigt betydligt svagare manus men Chevy är nog lite roligare med alla sina dialekter, kostymer och framför allt de galna namn han presenterar sig under i tid och otid. Något som också förekom i den första filmen.

En uppföljare mer för anhängare av skådisen Chevy Chase än karaktären Fletch.
Och visst går det att bli underhållen här också.

Det har länge ryktats om en tredje film med den käftsmorde journalisten, men fan vet om inte Chevy är för gammal nu. Kanske man skulle ha satsat på ännu en del ett par år in på 90-talet, tiderna förändras ju som bekant och någonstans känns det som att humornivån på filmer av den här sorten har flyttats både hit och dit.

Fletch och Fletch är tillbaka är en stunds förnöjsamheter utan speciellt mycket eftertanke. Båda filmerna bygger på dåtidens Chevy Chase förmåga att pricka in både tajming och träffsäkerhet i sina oneliners. Samt ett och annat lite lagom manuskonstlat klurande.
Men ibland räcker det ju också.

80-talskul: Ett päron till farsa! (1983)

Clark W Griswold i Chevy Chase´s skepnad har alltid varit något av en hjälte i the House of Flmr. Kanske för att han symboliserar den lille mannen med de stora visionerna? Eller kanske för att han är en obotlig optimist av sällan skådat slag? Eller kanske bara för han är så otroligt klantig så det inte går att tycka illa honom..?

Ett myskul 80-tal går hur som helst inte att syna närmare utan att just Clark får ta lite plats.

Och det gör han här. I den första av de riktigt nördiga, men ack så underhållande, filmerna om familjen som uppenbarligen egentligen är som alla andra fast ändå inte.

I dagens minnespärla står sommaren för dörren och Clark har bestämt att hela familjen ska bila från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World. Likt alla familjefäder (?) regisserar Clark i förväg hur resrutten ska se ut och vilka sevärdheter som ska beskådas. Vad tålmodiga frun Ellen (Beverly D´Angelo) och barnen Audrey (Dana Barron) och Rusty (en busung Anthony Michael Hall!) tycker är väl inte så noga! Det är ju familjesemester i ”the old family truckster!”
Vad kan gå fel?

Det mesta naturligtvis, och härifrån är det liksom bara utförsbacke i galenskaper och komplikationer. Tycker man sig nu känna igen vissa drag från förra 80-talspärlan ”Raka spåret till Chicago” är det inte så konstigt eftersom John Hughes ligger bakom även dagens manus. Han gör det rätt lätt för sig och placerar Clark och co i situationer som säkerligen de flesta av oss faktiskt kan känna igen oss i. Ok….en del iaf.
Egentligen är historien en simpel roadmovie där pinsamheter och allehanda klavertramp staplas på varandra i jämntjockt tempo.

Vad dagens regissör, Harold Ramis, dock lyckas rätt bra med är att fånga den där feelgoodkänslan som är så sällsynt. Och faktiskt få det att fungera. Naturligtvis bygger nästan det mesta på Chevy Chase´s förmåga att använda sin komiska tajming och en naiv oskuldsfullhet, som faktiskt inte skiljer honom så fasligt mycket från John Candy i ”Raka spåret…”.

problem för gröna pärlan!

Även här dyker mer eller mindre kända ansikten upp i mindre roller, Eugene Levy, James Keach, naturligtvis Randy Quaid som den enerverande kusin Eddie och framför allt Christie Brinkley, vid tillfället superhet som modell, som långbent och förförisk motpart till Clarks svennekarikatyr. Törstar man dessutom efter mer John Candy behöver man inte bli besviken då han dyker upp mot slutet som jönsig säkerhetsvakt vid nöjesparken.

Ett päron till farsa har trots sin egentligen tunna story gott om både pinsam, igenkännande, detaljrik och varmhjärtad humor. Även om den gode Clark tillhör loserskaran lyckas han alltid komma ned på fötterna och tillhöra vinnarsidan när slutet ska räknas in. Familjehumor från 80-talet som fortfarande håller och  underhåller precis lagom skämsigt med tillhörande skratt och himlande ögon. Mer visuell och enklare humor här. Ett plus är förstås att gilla Chevy Chase. En LOL-komedi kanske…?

Hot Tub Time Machine (2010)

Vissa filmer ska liksom inte fungera. Inte kunna framkalla en endaste känsla eller reaktion, ja det skulle väl vara någon sorts bister bekräftelse på att man minsann hade rätt i sina onda aningar då.

Ta bara dagens alster. En komedi om tre losers och badtunna och en sorts mystisk kraft som skickar tillbaks dem till en avgörande kväll 1986. En tidsmaskin i en badtunna. Tjenare. Ett manus som verkar tunnare än plånboken efter att räkningarna är betalda och med en twist som bara skriker råstöld från konceptet med Tillbaka till framtiden. Klart man tar fram en av sina bästa saxar och lägger lite nära till hands.

Men.
Oj vad den fick ligga kvar. Jag kastade inte ens en liten blick på den under filmens föredömligt korta speltid. Istället förvånas jag, och gläds, över att jag tittar på en komedi som går lite utanför ramen. Vågar vara lite burdus för att inte säga grov. Och ändå blanda in ett par allvarets ord om det här klassiska med sin egen identitet. Eller också är den bara skamlöst befriad från samvete och baktankar, och endast ute för att underhålla medelst hjälp av under-bältet-humor. Fan vet vilket, men det spelar ingen roll. Underhållande blir det vilket som.

Adam (John Cusack) och polarna Nick (Craig Robinson) och Lou ( Rob Corddry) har sett bättre vardagar, man skulle nog kunna kalla dem tvättäkta losers. I ett sista desperat försök att hitta ett uns av de glansdagar de en gång hade drar de alla fjälls och de snöhotell de bodde/partade på en magisk natt 1986. Med på resan också Adams nördige systerson Jacob (Clark Duke) som sällan lyfter blicken från sin datorvärld (men är å andra sidan utrustad med sinne för slagkraftiga kommentarer.)
Givetvis är inget som det var förr och deppet är nära. Vilken tur att det fanns en badtunna i alla fall. Och sprit och öl. Fyllan kommer som på beställning och plötsligt är det någon som slår ut dricka över reglagen och konstiga saker händer.

Än konstigare blir det när polarna upptäcker att de är tillbaka i 1986 års version av tillvaron. Nu gäller det att göra rätta valen. Göra samma saker som hände den kvällen och inte störa världsordningen eller hitta på helt nya händelser med risken att framtiden ser helt främmande ut. Och mitt i allt en mystisk reparatör (Chevy Chase) som dyker upp och mumlar om reservdelar och annat kufiskt som är på väg. I väntan på detta ger sig våra vänner ut i natten och råkar ut för både det ena och andra.

Tidsresehumor är alltid tacksamt att skoja med. Förvecklingar och missförstånd. Enkla skämt varvas med råsimpla än värre sådana, gärna med grova punchlines och plumpa kommentarer. Och det märkliga är att det blir synnerligen roligt. Kommer på mig själv med att skratta högt ett par gånger till världens fånigaste scener. Det är så billigt att jag egentligen borde dissa historien rakt av, men se det går liksom inte. Trots att manuset känns ihopslarvat på en kaffekvart där någon glömde tänka på eventuella djupare meningar.
Ibland rena Porkys-stuket på humorn, och plötsligt känns 80-talets skojarkomedier inte så långt borta. Kan det vara en tanke från filmmakarna tro? John Cusack ligger bra till i min ökända bok, och visst kan det vara lite förvånande att han trots allt dyker upp i denna inte helt normala historia. Eller också inte.

Hot Tub Time Machine har inte världens mest logiska eller trovärdiga eller välspelade historia. Med det är satans underhållande från och till, och hela filmen dras med en skamlöshet som tilltalar min humor och mitt sinne. Då är man till och med beredd att förlåta alla stölder från betydligt mer proffsigare produktioner. Oväntat kul!

”It’s the fucking 80’s guys. Let’s do what we want to do. Free Love!”
”That was the 60’s dipshit.”

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Vad passar sig väl bättre än att avsluta denna lilla avdelning med filmtips inför julen med ett riktigt flaggskepp i form av den tredje filmen om filmvärldens kanske pinsammaste familjefar; Clark Griswold! Efter de två första filmerna om Clark och hans familj på vådliga semesterresor över USA och i Europa, var det liksom inte mer än logiskt att låta denne obotlige optimist ta sig an den kanske största av högtider.

Vår sköne antihjälte har en vision om att få fira en gammaldags, hederlig, familjejul med nära och kära intill sig. ( Och så fort en sådan önskan är uttalad så vet man ju oftast hur det kommer att gå…Chevy Chase eller inte)
Hans härdade fru Ellen (Beverly D´Angelo), som vet vad som troligen väntar, försöker avstyra Clark med mild hand, men får finna sig i att vara en av huvudpersonerna i ett sällan skådat spektakel till ackompanjemang av bjällerklang, änglakörer, belysningsporr och grannosämja av sällan skådat slag.

I Clark´s värld existerar inget som heter måttfullhet eller diskretion. Han öser på med vad han har, och det inbegriper allt från en gigantisk gran, bländande julbelysning som täcker hela huset och ett aldrigt sinande gott humör. Motgångar finns bara inte i hans värld. (Ska man uppleva sin barndoms jular så ska man fanimig ta i så det knakar!)
Dessutom lyckas han således också reta upp sina snobbiga grannar i parti och minut med sina vansinniga påhitt och idéer, vilket resulterar i ett par obetalbara scener med både hög och riktigt låg humornivå.

den vandrande legenden firar jul

Det här är naturligtvis Chevy Chase´s föreställning från början till slut.
Om han lade grunden till titeln pinsamhetens mästare i de två första filmerna, är det här kronjuvelen i samlingen. Chase trummar på med sin obotliga charm och går med stolt huvud och glatt humör rakt in i den totala julmardrömmen som sakta men säkert håller på att ta form. Filmen varvar, trots i ärlighetens namn ett ganska svagt manus, geniala scener med stor komik och enmansshow av Chase med en härligt påklistrad julstämning. Det hela är egentligen upplagt som en drös löst sammanhållna sketcher för att få Chevy Chase i centrum så han kan utföra sin enmansshow.

Och som han gör det.
Lysande pinsamhetskomik av det obetalbara slaget. Att se det sköna samspelet med hustrun Ellen, där han lyssnar in vad hon säger för att i sekund totalt dissa och strunta i hennes råd och förslag, är ett verk av en komikens mästare som Chase utan tvekan är. Som ni förstår älskar jag den här filmen, och ska ni bara se en julfilm i år så ska ni välja denna pinsamhetspärla om hur man definitivt INTE bör förhålla sig till julfirandet om man inte vill ha en hoper konsekvenser av det mindre trevliga slaget.

Förutom den (som alltid) lysande Chase (och ja: jag har startat en fangrupp på FB..) och en stabil Beverly D´Angelo i de bärande rollerna kan man också se en ung Juliette Lewis (Natural Born Killers) som dottern Audrey, gamle karaktärsskådisen E.G Marshall som svärfadern Art och Randy Quaid (Independence Day) som återvänder som den högst irriterande losern kusin Eddie.

Ett päron till farsa firar jul fann förstås ingen större nåd hos förståsigpåarna, men drog ändå in sina beskärda del av vinstmiljonerna när det begav sig. Lyckligtvis har filmen fått en sorts revival på dvd/bluray och hos många tagit över som den ultimata måste-se-vid-jul-filmen istället för ”It´s a wonderful life”. Otroligt men faktiskt sant.
Fira nu först julen ihop med Chevy och co, och känn sedan hur skönt ditt eget julfirande ändå är.

God Jul!

Julfaktor: Galet Högst! Här finns allt. Se och (nåja..) njut.