#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

återtitten: Dimman (1980)

fog_poster_012Javisst. Halloween-högtiden har ju dragit tillbaka sina långa skuggor, lurkiga tentakler och räliga musikslingor…MEN..det hindrar ju inte att en eller annan rulle från genren dröjer sig kvar i novembermörkret.
Och kom igen, en liten ryslighet passar väl nästan precis när som helst!?

Idag på bloggen ett litet återseende. Hur länge sen är det jag såg den här? Oj! 10, 15…20 år sen!??!
Och titta noga nu ni eventuellt yngre kids; det är ORIGINALET vi snackar om idag! Inga remakes eller prequels eller annat knott. Det här är the one and only mastertape av John Carpenter. Snubben man en gång i tiden faktiskt kunde lita på (well….det var kanske mest i början av hans karriär…om man ska vara ärlig)

Nå, vad är det för nåt den gamle regissören serverade oss här då? I brytningen mellan 70-talet och ett stånkande 80-tal?Jo, den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien står inför sitt 100-årsfirande. Festligheter och partaj planeras. Vad få vet, men en utvald skara snart kommer att erfara, är att staden minsann är grundad på hemska blodpengar och ett mörkat illdåd…vilket har slungat en förbannelse över den lilla idyllen. En förbannelse som nu, exakt 100 år senare, väljer att ta form i den envisa tjocka (och blixtsnabba!) dimman som rör sig in från havet…

Se där ja! En liten lagom murrig mysrysare!
Carpenter hade förstås vid den här tidpunkten redan gjort sig ett namn med Halloween 1978. Här är det kanske inte så mycket slasher i förorten som gäller, mer ett fräsigt kusligt äventyr med ett antal personer som på ett eller annat sätt dras in i ruskigheterna. Och Carpenter lyckas med DET också. I ett tidevarv när CGI ännu var dolt i framtidens datorer…litar regissören på skickliga maskörer och lite sköna retroeffekter. Inte alls så mycket gore som man skulle kunna tro. Mer spänning och ett snyggt användande av ljus, skuggor och musik. Lite av den gamle regissörens adelsmärke ju.

Jamie Lee Curtis var i ropet efter sin insats i Halloween-rullarna, och belönades av Carpenter med en roll här också. Vi får dessutom en sportig Tom Atkins, en halvalkad prälle i gamle Hal Holbrook. Från Fåglarna hämtade Carpenter in Janet Leigh som en liten homage till svunnen filmålder ( för övrigt nämns ”Bodega Bay”…platsen där fågeluslingarna härjade…i den här rullen)…OCH så fick Leigh också spela i samma film som dottern Jamie Lee Curtis! Hoppsan!
Sist men inte minst fixade Carpenter naturligtvis in dåvarande frugan Adrienne Barbeau (Flykten från New York) i rollen som en radiopratare med kanske den mysigaste radiostation man skådat…i ett fyrtorn vid havet! Det blir också hon som får hålla koll på dimman när den rör sig lite överallt.

imagesCAMZD6LK

inhyrda rökmaskiner fick jobba ordentligt i natten

I mina ögon finns ingen remake av denna rulle. Ska man se Dimman är det såklart den här som gäller!
Lagom lång, lagom simpel och rak. Lagom skrämsig (well inte sååå mycket), och framför allt skönt nostalgisk. I början på ett 80-tal drog den förstås fullt hus i salongerna, 15-årsversionen av mig själv kommer fortfarande ihåg den rätt creepiga bioaffischen i fönstret där på biograf Skandia.

Idag kräver luttrade filmtittare lite mer i genren, men kan man sätta sig själv i den dåtida sinnestämningen som representerade detta årtionde…är man in for a nice treat.
Inte minst är det alltid trevligt att bli påmind om vad John Carpenter ändå betytt för genren.

Retromys!

80-talskul: Fletch x2! (1985/89)

Om Snuten i Hollywood-filmerna var signifikativa för 80-talets lite flabbiga och mer lättillgängliga kriminalhumorfilmer, så får väl Chevy Chase´s båda skojarhistorier stå för den lite mer…eh..sofistikerade…erhum..och rappare underfundiga humorn. Eller inte. Det däringa är väl som vanlig en smaksak, men klart är att om inte den gode Chevy hade axlat rollen som snokande murveln Irwing Fletcher så vete fan om filmerna hade nått den framgång de ändå gjorde.

Märkligt nog brukar just första Fletch ofta nämnas över filmer när brattiga filmnördar och collegehumorister ska sätta ihop topplistor på både 1900-talets – och 80-talets bästa alster!
Det må väl vara hur det vill med just den saken, men hur som haver har iaf dessa två alster återspelats i min maskin under den sköna ledigheten i skarven mellan april och maj och följaktligen kan följande rapport avlämnas;

Fletch (1985)

Första mötet med Flecth ger en ganska behaglig och underhållande eftersmak. Vi lär oss snabbt att Fletch har näsa för skumraskheter och nästan alltid svar på tal. Eller vaddå nästan, han har alltid svar på tal.
Och minst lika kniviga och luriga frågor. Och när han dessutom inte är nöjd med svaren kör han med lite Wallraffande-under-cover-snokande, ofta iklädd töntmaskeringar.

Här blir han av en slump erbjuden en saftig summa pengar av en okänd riking till affärsman för att mörda denne enligt en uppgjord plan! Obotlig sjukdom och gynnsamt utfallande av livförsäkring anges som främsta skäl. Fletch anar naturligtvis ugglor i den berömda mossen men spelar med. I samma veva håller han dessutom på och snokar i vem som förser Los Angeles stränder med ett aldrig sinande flöde av droger. Behöver jag ens nämna att dessa två historier så småningom korsar varandra?
Tänkte väl det.

gör det mesta för en bra story

Fletch bygger nästan helt på just Fletch och han utstrålning. Chevy är här i sitt esse och få behärskar den snygga konsten av deadpan-humor, de uttryckslösa oneliners som han levererar likt en vitsande evighetsmaskin. Möjligen är själva storyn i filmen aningens komplicerad och ansträngd, men det förlåter man å andra sidan när Chevy får anledning till att dominera med sylvass tunga. Är man ingen vän av Chevy Chase har man naturligtvis inget att hämta här, eftersom filmens upplägg är konstruerat helt för att sätta honom i förarsätet mest hela tiden.

Inte lika flabbigt som tex Eddie Murphy-humor, mer vasst och snyggt, men bitvis lika dumjönsigt och uppställt enligt den något stela komedimodellen som utmärkte i stort sett hela 80-talet. Vissa menar att historien är smart, jag tycker nog det är en rätt trevlig mysterielösarskröna med komiska och snärtiga inslag.

Fletch är tillbaka (1989)

Framgången med den första filmen borgade naturligtvis för en fortsättning.
Här kan man dock direkt ana att manusfolket inte direkt letat efter en någorlunda tät ingång på storyn och dess utveckling. Tvärtom gällde det snabbt att få igång Fletch talanger för munläder och hittepågubbar i hiskeliga utklädnader igen.

Den här gången har Fletch fått ärva ett mansion djupt nere i amerikanska södern och beger sig förväntansfullt åstad med drömmar om att bli plantageägare med rätt att sippa iste på verandan mest hela dagen. Sto besvikelse när egendomen är ett förfallet vrak till hus, men murvelinstikten i honom vaknar när det plötsligt står klart att väldigt många tycks väldigt angelägna om att lägga beslag på marken, om de så ska behöva gå över lik.

Fletch bara måste ju snoka vidare och få anledning att använda alla sina talanger från förra filmen.

Chevy Chase var alltså tillbaka i rollen, liksom regissören Michael Ritchie vilken uppenbarligen den här gången mest satsat på att låta Fletch ha lite kul och förlöjliga alla fördomar om den amerikanska södern. Storyn den här gången är både tunnare och kanske mer ansträngd, men det är också egentligen skitsamma. Det är fortfarande rätt kul att se Chevy dominera dialogerna och köra sina patenterade drapor. Som alltid är birollerna ganska glömda i Fletch-filmerna eftersom Chase dominerar dem till fulla, men här kan man dock notera att han minsann får chansen att hångla upp dåtidens mrs Springsteen; Julianne Phillips (som väl aldrig synts till varken förr eller senare..), och dessutom ge sig i kast med den knorrande…just det…Hal Holbrook som försvarare av söderns manér och livsstil.

born to run…?

Träffsäkert från den här filmen är också lustmordet på allt vad företeelsen med tv-pastorer och hyckleri heter i bibelbätet. I övrigt betydligt svagare manus men Chevy är nog lite roligare med alla sina dialekter, kostymer och framför allt de galna namn han presenterar sig under i tid och otid. Något som också förekom i den första filmen.

En uppföljare mer för anhängare av skådisen Chevy Chase än karaktären Fletch.
Och visst går det att bli underhållen här också.

Det har länge ryktats om en tredje film med den käftsmorde journalisten, men fan vet om inte Chevy är för gammal nu. Kanske man skulle ha satsat på ännu en del ett par år in på 90-talet, tiderna förändras ju som bekant och någonstans känns det som att humornivån på filmer av den här sorten har flyttats både hit och dit.

Fletch och Fletch är tillbaka är en stunds förnöjsamheter utan speciellt mycket eftertanke. Båda filmerna bygger på dåtidens Chevy Chase förmåga att pricka in både tajming och träffsäkerhet i sina oneliners. Samt ett och annat lite lagom manuskonstlat klurande.
Men ibland räcker det ju också.

Capricorn One (1977)

Finfredag och våren som närmar sig.
Då är det väl lite läge att gräva extra djupt i återtittssäcken och fiska upp en riktigt gammal favorit i the house of Flmr. Och vad det nu skulle ha att göra med finfredag och vår kan man ju fundera vidare på, men det lät kul att skriva.

Hur som haver, här är en film som alltid legat varmt om hjärtat. En sanslös megabluff gone bad och de thrillerliknande effekterna detta lurendrejeri får. Också länge omtalad för klassisk flygscen mot slutet, bara dessa minutrar fick förståsigpåare att sucka hänfört vill jag minnas efter att ha skådat filmen på bio i slutet på 70-talet.

Bakom verket hittas Peter Hyams som både regisserat och plitat ned historien. Likt en Carpenter har han med stadiga steg varit på väg ned i mörka källaren de senaste 15-20 åren, men här fick han dock till det riktigt snyggt och listigt.
Och nu är frågan; gäller det även anno 2012?

Tja, som filmfantast OCH rymdnörd är det naturligtvis svårt att inte tjusas av denna fantasifulla historia om stackars NASA som inte har råd att genomföra den utbasunerade första bemannade rymdfärden till Mars. För mycket pengar på för dåliga livsuppehållande system har slösats. Istället för att svälja förtreten och stå en stund vid skampålen försöker man rädda ansiktet genom att ge sig på en snygg liten global bluff; skicka raketen obemannad till den röda planeten, behåll astronauterna på jorden och genomför snygga fejksändningar från Mars och rymden (vän av ordning har naturligtvis redan konstaterat att det finns vissa logiska luckor i ett sådant här scenario, men för tusan man får inte vara så petig inför en sådan här härlig bluff!)

Synd bara att ingen hade räknat med ödets ironi, raketen brinner upp i atmosfären vid återinträdet mot jorden, och hur ska NASA-kostymerna nu kunna förklara de tre levande rymdkillarna på jorden? Det går ju icke och plan B = avlivning sätts i verket. Varvid våra heroes of the day tar till sjappen ut i öknen från den övergivna militärbas där de huserat eftersom de naturligtvis redan räknat ut vad som kommer att hända.

ser ju bra ut så långt!

Här har vi osande sjuttiotal, gabardinkostymer och breda slipsar, Bobby Ewing-frisyrer och ett styltat skådespel. Här finns också en ung Sam Waterston, en ännu icke brottslig O.J. Simpson och en Bond-liknande James Brolin (vilken ju faktiskt provspelade för just Bond-rollen en gång i tiden!). De matchas mot den sedvanligt slemmige Hal Holbrook som var mästerlig på att spela bad guy i kostym med noll samvete, bara hans sköna dubbelspel mot Brolins filmänka är värt nästan hela speltiden. Hjälpen för trion på flykt blir den snokande murveln Caulfield (en likaledes ung Elliot Gould) som den hårda vägen får lära sig att det kan vara lite halvfarligt att rota i mörkade bluffhistorier.

Som ett sorts dokument över 70-talet är filmen riktigt träffsäker, och kanske en liten känga åt den myndighetsmisstro som fanns i USA då. Den låg på något sätt rätt i tiden, i verkligheten florerade ju sedan länge tex rykten om månlandningens äkta vara eller inte. Actionbitarna blir med dagens mått rätt bleka, men det Hyams lyckas intill perfektion med är att göra de två små helikoptrar som letar efter rymlingarna i vildmarken till en sorts levande insekter, ständigt sökande och till synes kommunicerande med varandra. Mycket effektfullt och visuellt spännande.

Capricorn One är storymässigt fortfarande en fantasifull njutning, inbakad i snygg dramatik med dubbelspel, svek och lite forcerad action. Försedd med tidsenlig filmmusik av Jerry Goldsmith är det fortfarande en pärla att plocka fram med jämna mellanrum. Om än lite åldrad av tidens tand.
Och nu undrar man ju igen: åkte vi verkligen till månen…??