Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.