#sommarklubben: Thunderbolt and Lightfoot(1974)

Än en gång Clint Eastwood och 70-tal. Kanske var detta hans mest intressanta årtionde…?

Här i rulle som nog ändå mest domineras av den UNGE Jeff Bridges som Eastwoods nyfunna kompis ute på bystan i Montana. Eastwood (Thunderbolt) är på flykt undan sura fd rånarkompisar och Bridges (Lightfoot) bara driftar runt i USA sådär lite allmänt. Snart kommer dock alla att stråla samman för ännu ett rånförsök mot samma ställe som förra gången Eastwood och gänget slog till.

En riktigt lågmäld men ändå underhållande heist/drama-rulle. Dessutom med lite ostigt lökig humor vid sidan om. Skriven och regisserad av Michael Cimino, för övrigt hans regidebut. Filmen lider hårt av 70-talsdetaljer och klädvalen huvudpersonerna gör är inget att skriva hem om eller minnas. Undantaget möjligen Clints stenhårda sportskjorta i blå lyster. Filmen bjuder på ett par sköna tidstypiska scener över ett strålande Montana-landskap. Med tillhörande musik för ändamålet. Läser mig till att Cimino var inspirerad av bla Easy Rider (!), och ville göra en egen hyllning till den fria människan och de stora vidderna. Kan nog tycka att han lyckats rätt bra, mitt i alla heistplaner. En av de första Eastwood-rullarna jag såg i unga dar faktiskt.

Clint stabil som en bautasten förstås. Bridges är lite överallt i humör, tempo och iver. Så pass bra att han faktiskt drog hem en Oscar-nominering för bästa biroll. Dessutom räknar vi in Eastwoods gamle kompis George Kennedy och Geoffrey Lewis (som senare skulle komma att hänga med Clint i Nu Fightas Vi-filmerna) i skurkligan. Alla gör det helt enkelt rätt underhållande tillsammans. Falkögda hinner också uppfatta dåren GaryBusey i en liten miniroll!

En av Eastwoods ”lugnare” rullar från ”sjuttistalet”, men också en av de mer trivsamma.

Stulen rikedom i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Yes!
Vi snackar sommaren bästa (?) dag. Då måste kalasbordet dukas med göttaste som finns att erbjuda för stunden.
Ni trogna läsare vet ju redan allt det här.

6 raka året för knasbollarna Richie och Larry! 6 raka året utflykten går till den där strandvillan på Long Island där slapstickhumorn bor granne med tramset.
Är detta min ultimata sommarfilm! Kanske.
Den är icke för alla. Helt klart. Antingen tar du till dig den absurda slapsticken och känner att ett gott skratt förlänger livet. Eller också hatar du den intensivt efter 5 minuter. Olika falla ödets lott.

Självklart är den med ett varv till i sommarklubben! Kommer den någonsin att petas därifrån? Tror inte det va.

God fortsättning på sommarn!

The time of your life i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

Sommarklubben: Skjut för att döda (1988)

En av toppfilmerna på den här bloggens bästa-lista från 1988!
Och passar naturligtvis som handsken i en stekhet sommarklubbsnatt.

Vi får en lynnig Tom Berenger, smärt och slim och lagom godhjärtad vildmarksmacho.
Vi får en sharp och cool Sidney Poitier, storstadspolis på besök i samma vildmark och som behöver Berengers hjälp när jagandet på en synnerligen brutal och hänsynslös rånare/mördare tar lite ovanliga vägar. Och så mitt i allt den då snygg-snygga Kirstie Alley som kidnappad bergsguide, tillika flickvän till Berengers mulne hjälte.

Här bjuds på spänning, action a la 80-tal, och tidsenliga synthtrummor i soundtracket när spänningen stiger! Regissören Roger Spottiswoode hade full koll på sitt shit och levererade ett stycke mycket njutbart actionthriller-äventyr från USA nordvästra hörn, komplett med maffiga scenerier över vild natur, strömmande forsar och vilda snöstormar. Men vänta, ett besök i storstan hinns såklart också med…och då får vi lite ombytta roller. Härligt klyschigt!

Skjut för att döda kan också mycket väl vara en av de fånigaste titlar på en film som modern tid skådat, men vaddå, det är väl innehållet som räknas. Eller? Dessutom är känslan att det inte görs filmer som den här längre. Med samma stil och lättfångade enkelhet.
Förföljare i sommarnatten.

 

 

Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta