Halloween (2018)

Det finns underbara ögonblick i 40-årsjubilaren när jag i tanken kastas tillbaka till den där sena sommarkvällen i Västerås, när originalfilmen rullade över bioduken och ett gäng vettskrämda 13-åringar med stora ögon glodde på dåren Michael Meyers i sin mask. Vem trodde att man skulle få liknande vibbar 40 år senare på bio?!? Men här är den, regissören David Gordon Greens (Pineapple Express!) alldeles egna version av mayhemet i Haddonfield, Illinois. 40 år senare dårå. Regimannen och hans manuskollega Danny McBride (ja, han!) rör om i slashervärlden, väljer att göra den här rullen till en direkt uppföljare till Carpenters original. Man bortser från varenda uppföljare som gjorts…de har aldrig existerat. Underbart. Så usla som de var ändå. Okej, del 2 och del 3 hade jag visst nöje av….kanske.

Anyhow. Livet är hårt för Laurie Strode (givetvis är Jamie Lee Curtis tillbaka!), hon har gjort en Sarah Connor…hamstrat vapen och bosatt sig i hus med allehanda försvarsmekanismer. Hon är övertygad om att Michael M en vacker dag kommer att rymma från det mentalsjukhus han suttit på sedan händelserna i första filmen…och återigen leta upp henne för en final confrontation. Och se! Vad som händer på just Halloweenkvällen exakt 40 höstar senare! Smutt! Strax är väl galningen på driven igen, rör sig smidigt genom villaförortens gator, glor på kids i kostymer, tar sig lite händigt in i olika hus där han av bara farten passar på att avpollettera diverse stackars satar. Men målet är förstås Laurie. Hur ska det gå?!

Nya rullen är som ett kärleksbrev till oss som kanske såg originalrullen när den var ny. Eller alla andra som under årens lopp upplevt stämningen i det klassiska mästerverket från -78. Filmen sätter snabbt samma feeling, samma magkänsla. Den uppför sig precis som en gammal slasher från slutet 70-talet/början 80-talet ska göra. År 2018! Härligt! Miljöerna, murrigheten. Musiken! Personerna som rör sig runt denna olycksaliga spelplats. För Laurie Strode innebär alla år av fruktan och den bävande framtiden att hon har ett risigt förhållande till sin dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak). Men! Hahhaha..gissa om de alla behöver Lauries hjälp när det skiter sig i det blå skåpet! Vilket det såklart gör! Bland det bästa med rullen; den tar klassiska och ikoniska scener från originalet och reverserar dem! Snyggt och nostalgiskt härligt! Överlag körs det med lite fin copy/paste på vissa grejer från Carpenters rulle, men när det görs med kärlek och finess går det inte börja gnälla på det.
Kanske är det istället när rullen lämnar kärleksbrevet och ska försöka sig på att stå på egna ben i sista tredjedelen det vinglar till lite. Finalen känns…stressad. Kanske hade jag önskat mig ett annat slut? Kanske är jag löjligt naiv som trodde det? Dock, ska förtydligas, ibland lämnar den här rullen den gamla bakom sig i utförandet och övergår till en mörkare variant. Goret här är både grymmare och blodigare. Bodycountsen betydligt fler. Meyers 2.0 år 2018 är ingen tjomme du skojar bort. Kanske är det också den insikten som ändå gör att rullen fungerar som sin egen.

Värt att också nämna; ”original”-Michael Meyers, Nick Castle, får komma tillbaka och ta på sig masken i en del scener, pålitlige Will Patton dyker upp som klassiskt småstadspolis, John Carpenter har varit med och producerat rullen OCH (härligt nog!) skrivit nygammal musik tillsammans med sin son Cody. Mumma.
Fylld av nostalgisk kärlek när jag lämnade biografen. Men också med en liiiten irrititation att man inte vågade gå en annan väg i finalen. Trots detta måste ju det ju såklart bli kärleksbetyg. En oerhört blytung och stabil trea…på gränsen till att jackas upp ett snäpp! Kanske vid en omtitt?

[EDIT November 2018: jamen, efter att i flera dar ändå knallat runt och tänkt på rullen…inser jag att den nog måste jackas upp i höstmörkret…innan omtitt! En ganska perfekt rulle fram till finalen..då sjunker det lite…men helheten måste nog ändå bli ”mycket bra”. Så får det bli.]

 

GIVETVIS dryftar vi dagens rulle i #162 av SoF-podden!
Går att lyssna här!

Pineapple Express (2008)

Dale Denton (Seth Rogen) har en rätt behaglig tillvaro. Jobbet som delgivningsman kräver inte alltför mycket, vilket ger tid över till att hänga med flickvännen Angie och, framför allt, röka otillåtna substanser i tid och otid. Hans langare Saul (James Franco) ser till att Dale alltid har vad han behöver av rökbart gräs för att klara sig, inklusive den nya sorten Pineapple Express, som omedelbart faller Dale i smaken. Problemen hopar sig dock när Dale av en slump blir vittne till ett mord utfört av droghandlaren Ted (Gary Cole) och dennes korrumperade hantlangare, den kvinnliga polisen Carol (Rosie Perez). Vår hjälte tvingas nu gå under jorden och på köpet får han med sig den flummige langaren Saul, vars nya marijuanasort är välkänd för Ted som hittat resterna av en joint som Dale i ren nervositet lämnat kvar på platsen där mordet begicks. De två minst sagt mindre lyckade personligheterna får nu göra allt för att hålla sig undan Teds hejdukar som är på jakt efter att tysta både Dale och Saul.

Trots sin möjligen tveksamma moral är det riktigt kul att titta på Dales och Sauls vedermödor för att klara sig ur den knipa de hamnat i. Filmen är skönt befriad från de annars obligatoriska spärrar som verkar finnas inbyggda i majoriteten av de amerikanska komedier som produceras i legio. Det märks också att filmens manus är tillverkad i samma fabrik och av samma hjärnor som tex Supersugen, På Smällen och The 40 year-old virgin, där man inte drar sig för att provocera med under-bältet-skämt och omoral till höger och vänster. I den här galna historien är det en ren njutning att se Seth Rogen och James Franco (som den ständigt höge Saul) agera mot varandra. Ju knäppare, desto kärleksfullare på något vis. Historien drar till och med begreppet polare till en helt nivå och vågar skoja med de homoerotiska tonerna som uppstår. Vi vet naturligtvis alla att droger inte på något sätt är bra för våra kroppar och hjärna, men det blir stundtals hysteriskt roligt när de drar i sig marijuanaångorna och råkar ut för både det ena och andra i sina luddiga medvetanden. Egentligen är manuset alldeles för tunt för att ge den här historien någon större tyngd, eller mening för den delen, och kanske förvandlas komedin till lite för mycket actionstory mot slutet, men det är inget man hakar upp sig på. Utförandet är så jäkla underhållande att man kan förlåta de brister som eventuellt kan skina igenom. Seth Rogen går troligen en lysande framtid till mötes som kul kille i Hollywood, han lyckas persofiniera antihjälten på mycket underhållande sätt med sitt lite mjuka och nästan toffliga sätt, han har en charm som får honom att bära upp sin skitiga kostym och sunkighet med stil. Liksom i Spiderman-filmerna får James Franco också här spela andrafiolen, men gör det med bravur och på ett skamlöst slirigt sätt, och han blir den perfekta sidekicken till Rogen.

Regissören David Gordon Green håller i tyglarna på ett lagom hårt sätt och ger sina skådisar tillräckligt med utrymme för att leka fram rätt ton i Pineapple Express , som inte kommer att gå till historien som filmen med det mest genomtänkta manuset, men å andra sidan kan man råka ut för bra mycket tråkigare upplevelser än det här. Som filmupplevelse  är det en tvättäkta underhållande bagatell.

Betyget: 3/5