Gerald’s Game (2017)

Netflix fortsätter att ösa ut ”egenproducerade” rullar. Och, varför inte. Om uppgifterna om företagets rekordbudget att spendera på inköp av serier samt att producera egna alster stämmer…ja då är det ju bara att göra lite som man behagar. Som att hyra in regissören Mike Flanagan (Hush), beprövad i rysligheternas genre, och sätta honom i arbete med den här storyn som tar sitt avstamp i inte helt okänd story av en viss herr Stephen King.

Äkta paret Jessie (Carla Gugino) och Gerald (Bruce Greenwood) anländer till sitt semesterhus vid sjön, havet (?). Lite R&R ska tillbringas över helgen, och man fattar rätt snabbt att makarna ”måste hitta tillbaka” till varandra. Varför inte genom att införa lite nya tricks i sängkammarn…tänker Gerald och har packat ned ett par blänkande handbojor! Jessie verkar i ett svagt ögonblick ha gått med på detta nya variant på förlustelse och snart ligger hon i sängen med händerna stadigt fastlåsta i sängstolparna.
Men…inget går naturligtvis som det ska, Jessie börjar ångra sig och Gerald blir förbannad. För att i nästa sekund falla ihop stendöd i en hjärtattack! Aj! Taskigt läge för Jessie. Panik och rädsla. Vad händer nu?? Fastlåst i en säng med ett lik intill sig på golvet…och varför vaknar liket plötsligt till liv…när han till synes ändå ligger kvar på golvet???!

Förvånansvärt tajt  och bra berättat av manus och herr regissör Flanagan. Ett murrigt drama med en synnerligen märklig stil rent visuellt tar sin början. Vad är verkligt och vad är demoner i hennes huvud? Den som väntar på det traditionella sättet att återberätta rysligheter…blir möjligen besviken. Här en story som kräver tittare som är med i matchen, går inte att sitta och slötitta samtidigt som man surfar på sin telefon här. Det är no no. Men de ”rysligheter” som ändock uppdagas är minst lika skrämmande. Om man säger så. Carla Gugino spelar förstafiolen i rollistan, och gör det med den äran. Utlämnad till ett bisarrt öde. Bra backup ges också av gamle räven Bruce Greewood som maken Gerald..och minsann…Henry ”E.T” Thomas får dyka upp också! Det var lite oväntat. Flanagan vågar ta ut svängarna och låter storyn berätta på sitt eget sätt. Den otålige spolar förmodligen fram eller stänger av. Gör man det sista missas också en ganska lurig twist som manuset (och den gode King från början) smugit in…

Oväntat bra och mörkt drama med lagom obehagliga inslag.

Annonser

Death Note (2017)

Ytterligare en rulle som som har sitt ursprung i asiatisk (japansk?) bok, seriealbum? Här då amerikaniserad och anpassad till västerländsk popcornpublik. ”Som vanligt” ett jäkla liv på puritaner av originalet…men jag orkar inte ens gå till den debatten. Skit i det säger jag.

Light Turner (Nat Wolff), skolgrabb med klyschiga och traditionella ”problem” i skolan och tonårslivet, kommer plötsligt över en skum bok med minst sagt oroväckande mörka krafter. Skriv dit ett namn på en person i boken..och den nämnde kommer strax att möta döden! Lägg gärna till dödssätt också för spektakulär effekt. Då triggas den märklige och listige dödsguden Ryuk (med Willem Dafoes röst) till att utföra sina dåd med ett extra illvilligt leende bland de vassa tänderna. Se där, plötsligt har vi oss också en en sorts variant på den gamla Final Destination-franchisen! I registolen Adam Wingard som tidigare trollat fram alster som den mumsiga You´re Next, V/H/S-antologin, den obehagliga The Guest och den katastrofalt usla nya Blair WitchBlandad kompott från den gode Wingard alltså. Här stuvar han fram en rätt som känns stundtals intressant, stundtals snygg i sitt utförande. Inte så skrämmande som man skulle vilja dock. Mer ett YA-drama (Yaak) med övernaturliga inslag. Dafoes raspiga röst passar dock smutt som den oberäknelige Ruyk, vars övriga gestalt tycks komma i kombo av en skådis och CGI. Fick ingen riktig kläm på det.

Lite för lång, lite för rörig när manus envisas med att trycka in en och annan subplot i det hela. Dock inte helt ointressant. Nat Wolff funkar i huvudrollen, liksom hans ”flickvän” Mia (Margaret Qualley). Wingard får inte till någon homerun direkt, men missar inte heller bollen fullständigt. Känns dock som att filmen hade kunnat bli mindre…”barnvänlig”.

Rysliga intentioner som blir mer actiondrama.

 

A Cure for Wellness (2016)

Sommarens märkligaste film?
En thriller med inslag av modern gotisk mysticism? Om det nu finns något som heter det.

Mannen bakom verket, Gore Verbinski, är ytterst kompetent filmmakare med Pirates-filmer och The Ring-version, under bältet. Här levereras en mustig berättelse som i vissa utvalda lägen också skulle kunna vara en inspirerad David Lynch på lättsamt (väldigt lättsamt) popcornhumör.
Osnutne och dryge påläggskalven Lockhart (Dane DeHaan) kallas in när ett New York-företag riskerar att hamna i legal hetluft. Spolingens uppgift blir att hämta hem företagets boss som dragit till de schweiziska alperna där han vistas på ett…tja vadå..spa?? Hälsohem? Resort för de rika och bortskämda?

Lätt uppdrag för Lockhart? Icke alls. Bossen vill inte lämna alperna och kostymknutten själv råkar ut för olycka på plats, vilket hastigt och olustigt gör honom själv till patient på den skumma inrättningen i bergen. Nu också under chefsläkaren Volmers (Jason Isaac) personliga vård. Ajaj,
Med brutet ben, gips och jävligt knarriga kryckor får nu Lockhart chansen att utforska stället lite mer. Vilket han nog skulle ha låtit bli. Vissa dörrar kanske inte borde öppnas om man säger så.

Jisses, vilken start! Verbinski öser på med olust och krypande obehag! Och snyggt som fasen är det också! Vad är det egentligen som händer i alperna? Frågorna hopas i samma rakt som obehaget ständigt tar nya svängar under filmens första timme. Bara på den timmen känns det hur värt som helst att plöja ned tittartid här. Murriga scenerier, mörka korridorer, märkliga människor. Nästan lite horror-stämning. Vad ÄR det för sorts film egentligen?? Var tänker den ta vägen? Manus pepprar hela tiden med trådar åt höger och vänster, och mitt i allt står den förvirrade Lockhart med sina jävla knarrade kryckor! Bara den ljudeffekten hjälper banne mig till att höja obehaget här.

fel plats, fel korridor, fel inställnng

Det är långsam story, som tar sin tid. Att allt inte står rätt till fattar man ju ganska ASAP. Men exakt HUR illa det är och VAD som döljer sig bakom dörrar och fönster på detta minst sagt läskiga ställe…låter vänta på sig. Möjligen lite FÖR länge. För det här känns till slut som ”filmen som inte visste när det var dags att knyta ihop säcken”. Lite så. Som att Verbinski suttit där och njutit mumma av allt och inte velat skiljas från obehaget och dess karaktärer. Första timmen ligger rullen lätt på en stadig betygsfyra! Engagerande och obehaglig och snygg som fasen. När finalakten närmar sig tar det lite för lång tid innan allt har retts ut en gång för alla. Jag ser minst fyra olika tillfällen för filmen att knyta säcken, men istället låter Verbinski det hela ta ett varv till. Vilket orsakar visst otålighet hos mig som tittar.

Klart är dock att det är en bra film. Murrig story, snygga men creepiga miljöer..som dessutom för tankarna till en film från 50- eller 60-talet i detaljer och bilder. Effekterna är smutta och tillräckligt obehagliga för att fylla sitt syfte. Skådisarna gör det bra, DeHaan känns alltid avig att titta på, men här passar han av någon märklig anledning in som Lockhart. Jason Isaac som den gode doktorn Volmer måste ha haft high life-stund! Filmens roligaste roll att spela?? Vi får också en mystisk flicka, Hanna (Mia Goth) som sätter myror i skallen på den sanningssökande Lockhart. Bonus; vad sägs om vår svenske Tomas Norström i vit badrock som svensk patient?! Hoppsan! (plus en svensk till att upptäcka för den falkögde!)

Summa summarum; snyggt värre av Verbinski. Inget fel på varken stämningen eller berättandet. Eller det visuella. Dock känns filmen lite för lång för sitt eget bästa, och den krypande obehagsstämning som ständigt är närvarande under rullens första timme…avtar betydligt i takt med att upplösningen närmar sig. Trots detta bjuds synnerligen stabil underhållning för den investerade tiden.

Creepy och sevärd.

The Void (2016)

När filmkonnesören och matadoren från de djupa Värmlandsskogarna tipsar och talar…ja då får man helt enkelt ställa in sig i ledet och ta kölapp på rullen.

Här en sorts modern homage (?) till 80-talets glada, sobbiga och snaskiga filmdagar. Klafsigt och gorigt the old school. Avsaknad av CGI och förlitan på mer gammalt hederligt latex förhöjer helt klart upplevelsen. Story-ramen också klassisk, ett antal utsatta personer måste värja sig mot förestående hot..sort of.
Mörk natt, ute på vischan sitter polisen Daniel (Aaron Poole) och har tråkigt i sin polisbil. Ända tills hans strålkastare fångar in en man som kravlar ur skogen. Till synes skadad. Daniel gör sin medborgerliga plikt och tar snubben till närmaste sjukhus, i det här fallet traktens rätt slitna inrättning. Att det också nyss brunnit på sjukan, vilket gjort att det är underbemannat och till viss del avstängt…bådar ju inte heller gott för det som komma skall.

För något kommer ju. Eller rättare sagt, några kommer ju. Typer i vita kåpor och huvor dyker plötsligt upp från skogen intill och omringar sjukan. Varför? Vad vill de? Svaret blir givetvis inte nådigt.

Art directors och make up artists-turned-directors Jeremy Gillespie och Steven Kostanski låter fantasin flöda och bränner av en salig blandning av B-action, latex, gummi, blod, modeller och geggiga blandningar i valfri färg. Storyn lånar vibbar av sådant fint alster som Attack på polisstation 13…och lite andra Carpenter-fixar går att hitta lite här och där om man vill. Storyn börjar bra, jag blir nyfiken värre på vad kufarna i vitt vill. Konflikten mellan de fångade (?) inne på sjukan ökar. Daniel, som bla måste återse sitt ex…sjuksköterskan Allison (Kathleen Munroe)…får fullt upp med att försöka få koll på läget. Jag gillar att storyn inte sölar på hanen, efter lite lagom lång intro av allt mystiskt bränns det på med effekter och snaskiga detaljer. Inget för den som letar efter djupsinningheter såklart. Här är det visuella i centrum. Dessutom på det gamla hederliga sättet.

snubbar i vitt med skumt märke i nyllet, inget bra tecken

Det filmen charmar med sina effekter förloras dock i själva storyn ju längre filmen rullar på. Lite synd. Vi får en galen twist med inslag av Lovecraft och valfri mumbo-jumbo-skräck, och jag har liite svårt för den sortens svängar i manus. Personligen hade jag hoppats på att manuset skulle ta en annan väg efter halva speltiden.
Men, man kan ju inte få allt precis när man vill. Suck it up.

Mest underhållande i sin första hälft, sedan lite mer…too much…när upplösningen närmar sig. Betydligt svagare avslutning. Ok för stunden, men i slutänden kanske inget du skriver hem om.
Ingen kan dock klaga på upphovsmännens vilja att flirta med flydda tiders specialeffekter.

 

51 (2011)

Fynda på filmloppisar.
En liten sport i sig. Inte sällan gör man också just små fynd. Och rätt ofta blir det också rena rama dikeskörningen. I bästa fall får man hoppas att den investerade kronan då inte var så hög. Vilket det ju sällan är på loppisar. Men banne mig, i dagens fall känns det som jag saknar min silverfemma.
Maken till usel rulle alltså. Och det värsta av allt; den tar sig på dödligt allvar. Inte ett uns av självironi eller glimt i ögat. Ajaj.

Annars är ju premissen ganska hygglig; amerikanska statsmakten har gått med på att låta ett par journalister ta en tur på ökända Area 51, givetvis med guide och övervakning. Här ska minsann visas upp att basen icke har något att dölja. Och att alla skrönor är just…skrönor. Gott så. Men när plötsligt något går sideways nere på ”Nivå 3” under marken…får man plötsligt problem att förklara för murvlarna varför det bara officiellt bara finns 2 nivåer under basen.
Jamen håll med om att det ändå låter lite småintressant?!

Oj vad jag önskar att den här rullen hade fått en större penningsäck till sin budget. Det hade nog kunnat bli nåt. Som det är nu springer man omkring i typ samma lagerlokal, som uppenbarligen ska föreställa olika delar av basen. De goriga effekterna består i att någon står utanför bild och slänger färg och gummiproteser på huvudpersonerna. De aliens (oh yes) som poppar upp i handlingen blir snarare tokroliga är skrämmande. Som illa tillverkade latexkostymer från en sobbig maskeradfest! Hahaha, skrattar bara jag tänker på det.

Tyngd åt hela galenskapen är det tydligen tänkt att gamle Bruce Boxleitner ska ge. Ojoj, Luke Macahan! Kom tillbaka, allt är förlåtet.

årets scen??

Gör er själva en tjänst, undvik detta skämt film.
Ibland borde man bara stänga av kameraknappen för vissa tomtar som vill göra film. I det här fallet Jason Connery, javisst….gamle Seans grabb! Vad säger 007??!?

Arrgh!

 

Blair Witch (2016)

I dagens tidevarv är det mer än nånsin standard med både uppföljare. prequels och rebootar i parti och minut. Nästan som att filmvärlden byggt upp en helt ny tillvaro just kring detta faktum. Varför? Bra fråga. Kan svaret möjligen vara att producenter ser tillbaka på gamla framgångar och känner på sig att dagens målgrupper, kidsen födda på 2000-talet, behöver få ta del av gammal framgång…fast i ny skepnad?

Kanske är det just så man tänk här. Originalet, ett av de mest framgångsrika inom sitt koncept. Hell, det SKAPADE ju ett ny ett koncept! The mother of FF! Där och då, en helt ny upplevelse, en ministory som verkligen växte ut till något vi aldrig skådat förut. På minibudget, med okända skådisar, lyckades filmmakarna då trolla fram en speciell film. Sen har ju lavin av FF bara rullat på, till största delen med skit och pannkaka. Typ 90 procent, om du frågar mig.
Men, nu kunde dollarivriga suits alltså inte hålla sig. Sagan om häxan i Black Hills-skogen måste upp på bordet igen. Här som en ren uppföljare, ingen reboot. Man får väl tacka för det lilla. Här har vi då James (James Allen McCune) som plötsligt tror sig ha en ledtråd till systern Heathers försvinnande för 17 år sen (originalet, rembember..?). Nytt litet upptäckarposse samlas, teknik och ryggsäckar. Principen är densamma, filmande kameror som blir det vi ser. You know the drill.

samma upplägg, nyare teknik

Jag suckar inte i början. Inte alls. Tvärtom. Premissen känns lite…”tja..varför inte…?”. Upplägget känns plötsligt som det ändå skulle kunna funka. Bakom spakarna idag dessutom regissören Adam Wingard och han har ju levererat rysligheter förut med alster som VHS, VHS 2 och You´re Next. Rätt bra skit det, om man säger så.
Och till en börjar hålls stilen här också. Lite av den samma olustiga känsla som i första rullen byggs sakta upp. Men sen…när det plötsligt ska släppas på handbromsar och ösas på med ”konstiga saker” och ett herrans liv…blir det med ens aptråkigt värre. Och då hjälper det inte ens att det i dessa moderna teknikdagar leks med filmande drönare. Suck och stön.

Rullens final dyker sen rätt ned i tråk-träsket. Damn. Bara… oengagerande märkligheter som staplas på varandra. Nix, detta var ett hugg i sten…på ett gott försök. Rätt länge försöker jag hålla rullen på en godkänd-nivå (okej svag), men sista tredjedelen drar obönhörligt ned betyget. Ytterligare en insikt om (som att man inte redan visste det…) att det icke går att återskapa ett tidigare fenomen hur som helst. Fast det är klart, dagens iphone-generation håller kanske inte med.

Trist film detta.

Get Out (2017)

Det finns alltid en fara med filmer som det hajpas brallorna av. Det gamla klassiska; att förväntningarna stiger snabbare än tidvattnet vid Saint-Malo (ack dessa svunna tågluffartider), och att du sitter där sen och fnyser lite i besvikelse.

Jag kan absolut icke prata för hur DU kommer att reagera på regissören Jordan Peele´s lilla alster, men själv åkte jag på en rejäl upplevelsepropp! KANSKE för att jag hållit mig borta från de flesta skriverierna och detaljsnackisarna (okej jag såg trailern…men den byggde bara på peppen). Detta är nämligen en film som du tjänar på att inte veta så mycket om på förhand. Upplevelsen blir nog i alla fall lite mer murrigt tjosan då.

Vad man ändå utan besvär kan få känna till är att det handlar om unge Chris (Daniel Kaluuya) som är ihop med Rose (Allison Williams) och lever det glada romantiska hipsterlivet. Nu står ett besök på landet på menyn, och inte vilket besök som helst…det är den första träffen med Rose´s föräldrar (Bradley Whitford och Catherine Keener). Hoppsan! Klart grabben är lite nervös. Kanske mest för att Rose ännu inte sagt att Chris är..svart. Jag vet, som att det skulle spela nån roll. Men ändå. Upplagt för stirrig weekend?

Det som gör rullen så jäkla speciell är att när den väl släpper både handbroms och filter så hinner inte jag få upp garden. Den liksom bara slår till. Pang. Tjoff. Obehaget ligger redan där lite från början…men sen! Den som väntar sig traditionell skräck kommer dock att bli grymt besviken. PR-tricksen är troligen många för att sälja in den här rullen. Oväntad humor mitt i allt är också ett oväntat drag men genialiskt såklart.

helgen kickar igång med lite hö-hö-humor från farsgubben!

Ett inlägg i socialpolitiken?
Eller bara en sjujävla galen historia?

2017 fortsätter att leverera!

 

 

 

Ouija: Origin of Evil (2016)

Men detta var väl inte kaninskit alls.

En sorts prequel till filmen Ouija (2014), men med den lilla touchen att man inte alls behöver ha sett den för att finna nöje här. Och sånt är ju rätt ovanligt. De som sett den första rullen kommer ganska troligen att haja till både av spelplatsen (huset) och namnet på de inblandade. Men det är också allt. Den här rullen funkar finfint som stand alone.

Los Angeles 1967. Unga änkan Alice (Elisabeth Reaser) kör lite hokuspokus-hittepå som välbesökt medium. I en tid när det gäller att försörja sig själv och de två döttrarna. Varför inte lura av godtrogna lite stålars? I all välmening. Alice bjuder dessutom på rejäla visuella effekter vid seanserna, som såklart tillhandahålls av döttrarna Doris och Lina på bästa sätt. Problemen hopar sig istället den dag Alice får för sig att lägga till ett Ouija-bräde i showen…och det attans brädet plötsligt verkar få ett eget liv! Och bara i sällskap med yngsta dottern Doris (Lulu Wilson). Hrm.

Det här är vad jag brukar kalla för en”mysrysare”. En rulle som förlitar sig mer på skuggor, musik och obehaglig stämning…än på gore och jumpscares. En salongsvänlig variant på rysligheter kanske. För obehagligt blir det faktiskt när det är uppenbart att yngsta dottern tycks trigga igång någon obestämbar…kraft..som finns i kåken. Som vanligt i filmer av den här sorten väljer protagonisterna icke att göra som en annan vettskrämd skulle ha gjort…lägga benen på ryggen och ta in på hotell. Istället kopplas (självklart) en ung katolsk präst in så småningom, och det vet vi ju alla….att katolska prällar brukar göra susen när det gäller att speeda upp de onormala aktiviteterna. Tjo!

”klart att man måste smygkolla lite såhär..även fast alla varnade för det…”

Jädrans snygg rulle detta också, sett till scenografi, färger och musikval. Bra fångat av regissören Mike Flanagan (Hush) som gör att hela rullen andas 60-tal. Alla detaljer gör också att rullen känns långt ifrån den B-stämpel som kanske annars skulle ha hotat. Okej, viss lökighet i backstoryn möjligen, men det är å andra sidan sådant som vi sorterar in under ”det som hör till i sådana här filmer”. Bra insats av alla inblandade, framför allt av de båda döttrarna Doris och Lina (Annalise Basso). Kul också att se Henry ”ET” Thomas igen, här som den gemytlige prällen!

Japp, en smutt mysrysare är vad det är. Vilket också gör det lättare att fria än fälla.
Trevliga obehagligheter.

Wind Chill (2007)

Emily Blunt är ju en sån där tokbra skådis som jag noterat i min bok för länge sen.
När man då mer eller mindre snubblar över en av hennes tidiga alster i karriären, känns det ju rätt självklart att ta sig an denna.

Här är hon rätt och slätt ”the girl”, som ska ta sig hem över jullov från universitet och studier. Studentkassan tillåter icke flygbiljett så samåkning medelst bil står på programmet. Nu har hon ju själv ingen bil, men en liten annons på en anslagstavla senare är DET problemet löst när ”the boy” hör av sig och erbjuder en plats i bilen. Färden går österut i takt med att julvädret blir sämre och sämre. Ansträngd konversation, lite lökigt, lite fånigt, några små tafatta försök till flirtande av den manliga delen i duon. Ett besök på ett besynnerligt mathak längs vägen leder så duon in på en ödesdiger avfart. Eller rättare sagt, den manlige chaufförens envisa inställning att det går bra mycket snabbare att ta ”den där genvägen” han hört talas om. Den som ska spara både tid och bensin.
Synd då bara att ingen varnade paret för att vägsträckan är ökänd i trakten för sina många olyckor genom åren…och att de som fallit offer fortfarande sägs ströva vägen vid väl valda tillfällen….Hoppsan.

”vaddå!?? inga dubbdäck…!??!”

Mnja, detta beskrivs som en ”spöklig historia” mer än en rysare, och det är nog tur för filmen det.. För speciellt rysligt blir det inte här. Självklart dröjer det inte länge förrän parets bil havererar i en snödriva och fastnar. Vad göra? Normala människor i levande livet skulle nog kanske ändå tillsammans ha börjat vandra tillbaka längs vägen de kom ifrån (sååå länge hann de ju faktiskt inte åka på den ödsliga vägen). Nix, istället ska det väntas på undsättning i form av (kanske) förbipasserande bilister. Så där sitter de till en början, med motorn på och värmen på högsta nivå. Tror du det dröjer länge innan det konstigheterna rullar igång…?
Precis.

Som sagt, sällsamma spökligheter blandas med en murrig backstory om vad som en gång i tiden hänt längs vägen. Lägg till detta ett par typiska ologiska beslut, såna som bara tas i filmer av den här typen. Ibland kan det ju också funka för all del. Dock inte fullt ut här. Vår tjej Emily B gör förstås vad hon kan med sin roll, men den är kanske ändå FÖR mallad in i det typiska B-filmsfacket för att bli ihågkommen. Hennes motspelare (Ashton Holmes) kämpar också på med manuset, men det blir lite som det blir med den här storyn som inte känns supersolid. Ett par ganska intetsägande utsvävningar i det övernaturliga/backstoryn hjälper inte direkt till.

Börjar lovande, blir gradvis lite sämre och stannar till slut på ett ynka ok för stunden.
Och då är jag nog snäll.

#rysligaoktober: Happy Halloween!

Så. Men då är det dags igen för Halloween-afton.
Den ruskiga och rysliga högtiden. 
Du har väl laddat med godis och bus?! Eller en liten smutt varulvsmask att skrämma kidsen med! Pumpor, ljus och den oranga färgen i multum!
Halloweenfirande kan ju te sig nästan hur som helst, och inget av det är fel.

Något som dock är en ganska självklar ingrediens denna kväll (om man nu inte är bjuden på värsta bästa Halloween-festen och inte har tid med rysligheter på film) är förstås att skrämma upp sig själv (och andra) med ett par bra rullar. Eller vänta, det är väl så att man kanske vill återuppleva de rysliga moment man en gång blivit utsatt för?? Är det därför gamla godingar är perfa en sån här afton?

Det nyss avslutade mintemat #rysligaoktober har ju förhoppningsvis försett er med tips (eller varningar!) på filmer inför Halloween-timmarna.
Avkräver ni mig dock en liten lista på vilka rullar jag HELST avnjuter en kväll som denna, skulle den nog just i år (2016) se ut enligt följande:

Sådärja. 8 stadiga alster som garanterat förhöjer stämningen denna mörka och kusligt upplysta kväll/natt.
Nu äre bara att rysa på!
Vill du höra mer om hur en Hallonweenkväll kan se ut..föreslås ett litet besök in i poddlandet, och varför då inte SoF-poddens avsnitt nr 60 där vi gottar ned oss i ruskigheterna!

Happy Halloween!

 

827224-happy-halloween