Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

#rysligaoktober: Jackals (2017)

Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.

 

#rysligaoktober: The Babysitter (2017)

Nu tar vi lite skratt, svart humor i kombo med slafs och rysligheter. Eller…rysligheter och rysligheter…., så värst otäckt blir det ju icke här, men det blir rätt bra ändå!
Ånyo en ”Original-Netflixare” som pumpas ut av streamingjätten. Kanske lite passande till årstidens ”högtidsstund”..? Här är det regimannen McG (Charlies Änglar/3 Days to Kill ni vet) som hyrts in med uppdraget att leverera en sorts fartig och lite lagom skum variant på ung-pojke-upptäcker-mystiska-sidor-hos-sin-barnvakt.

När mamma och pappa ska iväg på lite ”egentid” lämnas unge Cole (Judah Lewis) kvar hemma i villan i förorten. Frukta dock icke, då vrålsnygga barnvakten Bee (Samara Weaving) är inhyrd för att hålla koll på Cole. Grabben är såklart småkär i sin barnvakt, och tänker inte sova i onödan..planen är att smyga på den heta Bee och kolla upp vad hon egentligen har för sig när ynglingen sover. Att Bee har bjudit in kompisar och verkar ägna sig åt något som ser både otrevligt och nästan lite….satanistiskt (!) ut…hade Cole dock inte väntat sig! Än värre när han dessutom blir upptäckt och gulliga Bee visar sin rätta jag….

Som att kika på en mörk variant på Ensam Hemma-rullarna..sort of. McG öser på med lite knasaction, ett par slafsiga effekter och lökig humor. Dock inte helt oävet. Humorn är så pass svart att krocken mellan komedi och rysligheter funkar. Överlag en sorts ”parodi” på allt från barnvaktsrullar till sunkiga sekter som tillber mörka krafter. Cole blir såklart en handlingens (unge) man och fattar att han får fixa biffen själv om han tänker överleva natten. Bee, med ganska spåniga (men farliga) kompisar, tänker inte släppa knatten över bron i första taget.
Småkul, underhållande för stunden. Jag gillar framför allt tonen på skämten i tid och otid. Högt och lågt. Svart och lökigt. Lewis i huvudrollen gör ett piggt jobb, och Weaving som Bee får vara både förförisk och olycksbådande på samma gång.

Inget för den som letar efter en allvarlig och skräckig historia såhär i Halloween-tider.
Vi andra skrattar gott i 85 minuter.

  

#rysligaoktober: Storm Warning (2007)

Ned till Aussieland igen!
Australiensarna kan ju också det här med rysligheter då och då. Dessutom har de rullarna ofta en tendens att vara lite…råa..när det behövs.

Idag är det (såklart) yuppie-paret som kommer på villovägar när det ska seglas och softas en söndagseftermiddag. Ligga där och vara loja, dricka champagne och ha det bra i lilla båten. Plötsligt dåligt väder med värsta molnen på himlen. Dessutom tycks dagens ”skeppare”, Rob, ha seglat vilse längs kusten (hur man nu kan göra det). Skydd måste sökas på land, bland den eländiga australiensiska bushen. Ett hus uppenbarar sig plötsligt i regnet. Skydd mot oväder, torka kläderna och kanske ringa efter en taxi. Mooahahaaha….you wish!!

Sedvanligt klassiskt upplägg, vissa kallar det såklart för tröttsamt. Husets invånare är en dåre med sina två lika sjuka söner. Här ska ingen släppas levande från kåken. Dessutom kan de inte nog uttrycka sin avsky över dessa yuppies från stan. Inga övernaturligheter i dag således. Bara ett gäng down-under-hillbillys som jagar livet ur rullens ”hjältepar”. Det är sedvanligt ”plågande” av besökarna….rätt salongsvänligt faktiskt ändå. Här behöver man inte blunda eller vända sig bort i avsmak. De riktiga hardcorefansen av tortureporn kommer inte att imponeras. ”Som vanligt” är det kvinnan i sällskapet (Nadia Farés) som får visa var skåpet ska stå när det skiter sig ordentligt. Noterbart annars är att Robert Taylor (från bla den trivsamma serien Longmire) spelar Rob. En trevlig överraskning som jag inte hade koll på.

Lågbudget javisst, men ändå rätt snygg produktion som sportar upp en kuslig gård mitt ute i ingenstans. Husets dårfinkar är precis så wacko som man kan förvänta sig och givet att jag sitter där och hoppas på våldsamma öden för galningarna. Blodigt och en ganska förväntad storyline. Ändock kan man inte vara helt säker på hur utgången på denna märkliga söndagsutflykt ska bli…
Eller vaddå?? Klart man kan! Who am I kidding!! Hahahaha.

Okej obehagligheter för stunden, men inget du minns vid nästa #rysligaoktober.

 

#rysligaoktober: Quarantine 2: Terminal (2011)

Jaja, de spanska Rec-rullarna är såklart bättre.
Originalen är ju oftast det, men ur den första Rec kom så småningom en amerikansk version, Quarantine, om ett hus i Los Angeles som blir lika infekterat av…något. Kopia, självklart, men ändock visst underhållningsvärde. Ur DEN amerikanska versionen spinner nu dagens rulle vidare. Samma kväll. Samma stad, Los Angeles. Från LAX-flygplatsen lyfter strax ett inrikesflyg på en av sina sedvanliga rutter. Inte alltför många passagerare, den sena timmen lämnar rätt många stolar tomma. Skönt tycker flygvärdinnan Jenny (Mercedes Mason) och hennes kollega. I förbifarten innan start ser hon att en del av passagerarna studerar sina mobiltelefoner och datorer…en nyhetssändning med något om en avspärrning av ett hus i downtown Los Angeles…

Jepp, ni fattar var detta slutar. Strax efter start tycks plötsligt en snubbe vara sjuk, för att i nästa sekund förvandlas till en skogstokig best. Panik och palaver! Planet vänder om för nödlandning, men väl nere på marken igen vill inte kontrollen kännas vid planet! What?! När fler av passagerarna plötsligt går bananas och blir blodtörstiga, är paniken total. Från planet går det att ta sig in i en avstängd terminal, men sedan blir det stopp när myndigheterna utanför spärrar av hela kåken och verkar innesluta den i karantän! Nu är det upp till Jenny och co att hålla sig vid liv till varje pris. Men varifrån kommer ”smittan” egentligen…..?

Jamen detta blev ju mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Det som först kändes som en synnerligen ansträngd intrig för att anspela på första Quarantine-rullen…funkar förvånansvärt bra som stand-alone-skräck. Visst, det är traditionsenligt den ”vanliga” skaran av överlevande, där det bara handlar om NÄR och HUR de flesta plockas av de vildsinta och sjuka dårarna. Här snackar vi återigen ”zombie”-smittade freaks som springer snabbare än värst! Lex Dawn of the Dead och Train to Busan. Underhållande och lagom obehagligt. Sedvanligt gore blandas med action där just terminalbyggnadens miljöer används effektivt. Den i början så väna Jenny får såklart under kaosets gång steppa upp och bli badass-brutta när hon måste styra upp överlevnaden på flygplatsen.

Effektivt och lite småspännande. Det är ändå något visst med dreglande dårar som sprintar efter blod!

  

 

Gerald’s Game (2017)

Netflix fortsätter att ösa ut ”egenproducerade” rullar. Och, varför inte. Om uppgifterna om företagets rekordbudget att spendera på inköp av serier samt att producera egna alster stämmer…ja då är det ju bara att göra lite som man behagar. Som att hyra in regissören Mike Flanagan (Hush), beprövad i rysligheternas genre, och sätta honom i arbete med den här storyn som tar sitt avstamp i inte helt okänd story av en viss herr Stephen King.

Äkta paret Jessie (Carla Gugino) och Gerald (Bruce Greenwood) anländer till sitt semesterhus vid sjön, havet (?). Lite R&R ska tillbringas över helgen, och man fattar rätt snabbt att makarna ”måste hitta tillbaka” till varandra. Varför inte genom att införa lite nya tricks i sängkammarn…tänker Gerald och har packat ned ett par blänkande handbojor! Jessie verkar i ett svagt ögonblick ha gått med på detta nya variant på förlustelse och snart ligger hon i sängen med händerna stadigt fastlåsta i sängstolparna.
Men…inget går naturligtvis som det ska, Jessie börjar ångra sig och Gerald blir förbannad. För att i nästa sekund falla ihop stendöd i en hjärtattack! Aj! Taskigt läge för Jessie. Panik och rädsla. Vad händer nu?? Fastlåst i en säng med ett lik intill sig på golvet…och varför vaknar liket plötsligt till liv…när han till synes ändå ligger kvar på golvet???!

Förvånansvärt tajt  och bra berättat av manus och herr regissör Flanagan. Ett murrigt drama med en synnerligen märklig stil rent visuellt tar sin början. Vad är verkligt och vad är demoner i hennes huvud? Den som väntar på det traditionella sättet att återberätta rysligheter…blir möjligen besviken. Här en story som kräver tittare som är med i matchen, går inte att sitta och slötitta samtidigt som man surfar på sin telefon här. Det är no no. Men de ”rysligheter” som ändock uppdagas är minst lika skrämmande. Om man säger så. Carla Gugino spelar förstafiolen i rollistan, och gör det med den äran. Utlämnad till ett bisarrt öde. Bra backup ges också av gamle räven Bruce Greewood som maken Gerald..och minsann…Henry ”E.T” Thomas får dyka upp också! Det var lite oväntat. Flanagan vågar ta ut svängarna och låter storyn berätta på sitt eget sätt. Den otålige spolar förmodligen fram eller stänger av. Gör man det sista missas också en ganska lurig twist som manuset (och den gode King från början) smugit in…

Oväntat bra och mörkt drama med lagom obehagliga inslag.

Death Note (2017)

Ytterligare en rulle som som har sitt ursprung i asiatisk (japansk?) bok, seriealbum? Här då amerikaniserad och anpassad till västerländsk popcornpublik. ”Som vanligt” ett jäkla liv på puritaner av originalet…men jag orkar inte ens gå till den debatten. Skit i det säger jag.

Light Turner (Nat Wolff), skolgrabb med klyschiga och traditionella ”problem” i skolan och tonårslivet, kommer plötsligt över en skum bok med minst sagt oroväckande mörka krafter. Skriv dit ett namn på en person i boken..och den nämnde kommer strax att möta döden! Lägg gärna till dödssätt också för spektakulär effekt. Då triggas den märklige och listige dödsguden Ryuk (med Willem Dafoes röst) till att utföra sina dåd med ett extra illvilligt leende bland de vassa tänderna. Se där, plötsligt har vi oss också en en sorts variant på den gamla Final Destination-franchisen! I registolen Adam Wingard som tidigare trollat fram alster som den mumsiga You´re Next, V/H/S-antologin, den obehagliga The Guest och den katastrofalt usla nya Blair WitchBlandad kompott från den gode Wingard alltså. Här stuvar han fram en rätt som känns stundtals intressant, stundtals snygg i sitt utförande. Inte så skrämmande som man skulle vilja dock. Mer ett YA-drama (Yaak) med övernaturliga inslag. Dafoes raspiga röst passar dock smutt som den oberäknelige Ruyk, vars övriga gestalt tycks komma i kombo av en skådis och CGI. Fick ingen riktig kläm på det.

Lite för lång, lite för rörig när manus envisas med att trycka in en och annan subplot i det hela. Dock inte helt ointressant. Nat Wolff funkar i huvudrollen, liksom hans ”flickvän” Mia (Margaret Qualley). Wingard får inte till någon homerun direkt, men missar inte heller bollen fullständigt. Känns dock som att filmen hade kunnat bli mindre…”barnvänlig”.

Rysliga intentioner som blir mer actiondrama.

 

A Cure for Wellness (2016)

Sommarens märkligaste film?
En thriller med inslag av modern gotisk mysticism? Om det nu finns något som heter det.

Mannen bakom verket, Gore Verbinski, är ytterst kompetent filmmakare med Pirates-filmer och The Ring-version, under bältet. Här levereras en mustig berättelse som i vissa utvalda lägen också skulle kunna vara en inspirerad David Lynch på lättsamt (väldigt lättsamt) popcornhumör.
Osnutne och dryge påläggskalven Lockhart (Dane DeHaan) kallas in när ett New York-företag riskerar att hamna i legal hetluft. Spolingens uppgift blir att hämta hem företagets boss som dragit till de schweiziska alperna där han vistas på ett…tja vadå..spa?? Hälsohem? Resort för de rika och bortskämda?

Lätt uppdrag för Lockhart? Icke alls. Bossen vill inte lämna alperna och kostymknutten själv råkar ut för olycka på plats, vilket hastigt och olustigt gör honom själv till patient på den skumma inrättningen i bergen. Nu också under chefsläkaren Volmers (Jason Isaac) personliga vård. Ajaj,
Med brutet ben, gips och jävligt knarriga kryckor får nu Lockhart chansen att utforska stället lite mer. Vilket han nog skulle ha låtit bli. Vissa dörrar kanske inte borde öppnas om man säger så.

Jisses, vilken start! Verbinski öser på med olust och krypande obehag! Och snyggt som fasen är det också! Vad är det egentligen som händer i alperna? Frågorna hopas i samma rakt som obehaget ständigt tar nya svängar under filmens första timme. Bara på den timmen känns det hur värt som helst att plöja ned tittartid här. Murriga scenerier, mörka korridorer, märkliga människor. Nästan lite horror-stämning. Vad ÄR det för sorts film egentligen?? Var tänker den ta vägen? Manus pepprar hela tiden med trådar åt höger och vänster, och mitt i allt står den förvirrade Lockhart med sina jävla knarrade kryckor! Bara den ljudeffekten hjälper banne mig till att höja obehaget här.

fel plats, fel korridor, fel inställnng

Det är långsam story, som tar sin tid. Att allt inte står rätt till fattar man ju ganska ASAP. Men exakt HUR illa det är och VAD som döljer sig bakom dörrar och fönster på detta minst sagt läskiga ställe…låter vänta på sig. Möjligen lite FÖR länge. För det här känns till slut som ”filmen som inte visste när det var dags att knyta ihop säcken”. Lite så. Som att Verbinski suttit där och njutit mumma av allt och inte velat skiljas från obehaget och dess karaktärer. Första timmen ligger rullen lätt på en stadig betygsfyra! Engagerande och obehaglig och snygg som fasen. När finalakten närmar sig tar det lite för lång tid innan allt har retts ut en gång för alla. Jag ser minst fyra olika tillfällen för filmen att knyta säcken, men istället låter Verbinski det hela ta ett varv till. Vilket orsakar visst otålighet hos mig som tittar.

Klart är dock att det är en bra film. Murrig story, snygga men creepiga miljöer..som dessutom för tankarna till en film från 50- eller 60-talet i detaljer och bilder. Effekterna är smutta och tillräckligt obehagliga för att fylla sitt syfte. Skådisarna gör det bra, DeHaan känns alltid avig att titta på, men här passar han av någon märklig anledning in som Lockhart. Jason Isaac som den gode doktorn Volmer måste ha haft high life-stund! Filmens roligaste roll att spela?? Vi får också en mystisk flicka, Hanna (Mia Goth) som sätter myror i skallen på den sanningssökande Lockhart. Bonus; vad sägs om vår svenske Tomas Norström i vit badrock som svensk patient?! Hoppsan! (plus en svensk till att upptäcka för den falkögde!)

Summa summarum; snyggt värre av Verbinski. Inget fel på varken stämningen eller berättandet. Eller det visuella. Dock känns filmen lite för lång för sitt eget bästa, och den krypande obehagsstämning som ständigt är närvarande under rullens första timme…avtar betydligt i takt med att upplösningen närmar sig. Trots detta bjuds synnerligen stabil underhållning för den investerade tiden.

Creepy och sevärd.

The Void (2016)

När filmkonnesören och matadoren från de djupa Värmlandsskogarna tipsar och talar…ja då får man helt enkelt ställa in sig i ledet och ta kölapp på rullen.

Här en sorts modern homage (?) till 80-talets glada, sobbiga och snaskiga filmdagar. Klafsigt och gorigt the old school. Avsaknad av CGI och förlitan på mer gammalt hederligt latex förhöjer helt klart upplevelsen. Story-ramen också klassisk, ett antal utsatta personer måste värja sig mot förestående hot..sort of.
Mörk natt, ute på vischan sitter polisen Daniel (Aaron Poole) och har tråkigt i sin polisbil. Ända tills hans strålkastare fångar in en man som kravlar ur skogen. Till synes skadad. Daniel gör sin medborgerliga plikt och tar snubben till närmaste sjukhus, i det här fallet traktens rätt slitna inrättning. Att det också nyss brunnit på sjukan, vilket gjort att det är underbemannat och till viss del avstängt…bådar ju inte heller gott för det som komma skall.

För något kommer ju. Eller rättare sagt, några kommer ju. Typer i vita kåpor och huvor dyker plötsligt upp från skogen intill och omringar sjukan. Varför? Vad vill de? Svaret blir givetvis inte nådigt.

Art directors och make up artists-turned-directors Jeremy Gillespie och Steven Kostanski låter fantasin flöda och bränner av en salig blandning av B-action, latex, gummi, blod, modeller och geggiga blandningar i valfri färg. Storyn lånar vibbar av sådant fint alster som Attack på polisstation 13…och lite andra Carpenter-fixar går att hitta lite här och där om man vill. Storyn börjar bra, jag blir nyfiken värre på vad kufarna i vitt vill. Konflikten mellan de fångade (?) inne på sjukan ökar. Daniel, som bla måste återse sitt ex…sjuksköterskan Allison (Kathleen Munroe)…får fullt upp med att försöka få koll på läget. Jag gillar att storyn inte sölar på hanen, efter lite lagom lång intro av allt mystiskt bränns det på med effekter och snaskiga detaljer. Inget för den som letar efter djupsinningheter såklart. Här är det visuella i centrum. Dessutom på det gamla hederliga sättet.

snubbar i vitt med skumt märke i nyllet, inget bra tecken

Det filmen charmar med sina effekter förloras dock i själva storyn ju längre filmen rullar på. Lite synd. Vi får en galen twist med inslag av Lovecraft och valfri mumbo-jumbo-skräck, och jag har liite svårt för den sortens svängar i manus. Personligen hade jag hoppats på att manuset skulle ta en annan väg efter halva speltiden.
Men, man kan ju inte få allt precis när man vill. Suck it up.

Mest underhållande i sin första hälft, sedan lite mer…too much…när upplösningen närmar sig. Betydligt svagare avslutning. Ok för stunden, men i slutänden kanske inget du skriver hem om.
Ingen kan dock klaga på upphovsmännens vilja att flirta med flydda tiders specialeffekter.

 

51 (2011)

Fynda på filmloppisar.
En liten sport i sig. Inte sällan gör man också just små fynd. Och rätt ofta blir det också rena rama dikeskörningen. I bästa fall får man hoppas att den investerade kronan då inte var så hög. Vilket det ju sällan är på loppisar. Men banne mig, i dagens fall känns det som jag saknar min silverfemma.
Maken till usel rulle alltså. Och det värsta av allt; den tar sig på dödligt allvar. Inte ett uns av självironi eller glimt i ögat. Ajaj.

Annars är ju premissen ganska hygglig; amerikanska statsmakten har gått med på att låta ett par journalister ta en tur på ökända Area 51, givetvis med guide och övervakning. Här ska minsann visas upp att basen icke har något att dölja. Och att alla skrönor är just…skrönor. Gott så. Men när plötsligt något går sideways nere på ”Nivå 3” under marken…får man plötsligt problem att förklara för murvlarna varför det bara officiellt bara finns 2 nivåer under basen.
Jamen håll med om att det ändå låter lite småintressant?!

Oj vad jag önskar att den här rullen hade fått en större penningsäck till sin budget. Det hade nog kunnat bli nåt. Som det är nu springer man omkring i typ samma lagerlokal, som uppenbarligen ska föreställa olika delar av basen. De goriga effekterna består i att någon står utanför bild och slänger färg och gummiproteser på huvudpersonerna. De aliens (oh yes) som poppar upp i handlingen blir snarare tokroliga är skrämmande. Som illa tillverkade latexkostymer från en sobbig maskeradfest! Hahaha, skrattar bara jag tänker på det.

Tyngd åt hela galenskapen är det tydligen tänkt att gamle Bruce Boxleitner ska ge. Ojoj, Luke Macahan! Kom tillbaka, allt är förlåtet.

årets scen??

Gör er själva en tjänst, undvik detta skämt film.
Ibland borde man bara stänga av kameraknappen för vissa tomtar som vill göra film. I det här fallet Jason Connery, javisst….gamle Seans grabb! Vad säger 007??!?

Arrgh!

 

Blair Witch (2016)

I dagens tidevarv är det mer än nånsin standard med både uppföljare. prequels och rebootar i parti och minut. Nästan som att filmvärlden byggt upp en helt ny tillvaro just kring detta faktum. Varför? Bra fråga. Kan svaret möjligen vara att producenter ser tillbaka på gamla framgångar och känner på sig att dagens målgrupper, kidsen födda på 2000-talet, behöver få ta del av gammal framgång…fast i ny skepnad?

Kanske är det just så man tänk här. Originalet, ett av de mest framgångsrika inom sitt koncept. Hell, det SKAPADE ju ett ny ett koncept! The mother of FF! Där och då, en helt ny upplevelse, en ministory som verkligen växte ut till något vi aldrig skådat förut. På minibudget, med okända skådisar, lyckades filmmakarna då trolla fram en speciell film. Sen har ju lavin av FF bara rullat på, till största delen med skit och pannkaka. Typ 90 procent, om du frågar mig.
Men, nu kunde dollarivriga suits alltså inte hålla sig. Sagan om häxan i Black Hills-skogen måste upp på bordet igen. Här som en ren uppföljare, ingen reboot. Man får väl tacka för det lilla. Här har vi då James (James Allen McCune) som plötsligt tror sig ha en ledtråd till systern Heathers försvinnande för 17 år sen (originalet, rembember..?). Nytt litet upptäckarposse samlas, teknik och ryggsäckar. Principen är densamma, filmande kameror som blir det vi ser. You know the drill.

samma upplägg, nyare teknik

Jag suckar inte i början. Inte alls. Tvärtom. Premissen känns lite…”tja..varför inte…?”. Upplägget känns plötsligt som det ändå skulle kunna funka. Bakom spakarna idag dessutom regissören Adam Wingard och han har ju levererat rysligheter förut med alster som VHS, VHS 2 och You´re Next. Rätt bra skit det, om man säger så.
Och till en börjar hålls stilen här också. Lite av den samma olustiga känsla som i första rullen byggs sakta upp. Men sen…när det plötsligt ska släppas på handbromsar och ösas på med ”konstiga saker” och ett herrans liv…blir det med ens aptråkigt värre. Och då hjälper det inte ens att det i dessa moderna teknikdagar leks med filmande drönare. Suck och stön.

Rullens final dyker sen rätt ned i tråk-träsket. Damn. Bara… oengagerande märkligheter som staplas på varandra. Nix, detta var ett hugg i sten…på ett gott försök. Rätt länge försöker jag hålla rullen på en godkänd-nivå (okej svag), men sista tredjedelen drar obönhörligt ned betyget. Ytterligare en insikt om (som att man inte redan visste det…) att det icke går att återskapa ett tidigare fenomen hur som helst. Fast det är klart, dagens iphone-generation håller kanske inte med.

Trist film detta.

Get Out (2017)

Det finns alltid en fara med filmer som det hajpas brallorna av. Det gamla klassiska; att förväntningarna stiger snabbare än tidvattnet vid Saint-Malo (ack dessa svunna tågluffartider), och att du sitter där sen och fnyser lite i besvikelse.

Jag kan absolut icke prata för hur DU kommer att reagera på regissören Jordan Peele´s lilla alster, men själv åkte jag på en rejäl upplevelsepropp! KANSKE för att jag hållit mig borta från de flesta skriverierna och detaljsnackisarna (okej jag såg trailern…men den byggde bara på peppen). Detta är nämligen en film som du tjänar på att inte veta så mycket om på förhand. Upplevelsen blir nog i alla fall lite mer murrigt tjosan då.

Vad man ändå utan besvär kan få känna till är att det handlar om unge Chris (Daniel Kaluuya) som är ihop med Rose (Allison Williams) och lever det glada romantiska hipsterlivet. Nu står ett besök på landet på menyn, och inte vilket besök som helst…det är den första träffen med Rose´s föräldrar (Bradley Whitford och Catherine Keener). Hoppsan! Klart grabben är lite nervös. Kanske mest för att Rose ännu inte sagt att Chris är..svart. Jag vet, som att det skulle spela nån roll. Men ändå. Upplagt för stirrig weekend?

Det som gör rullen så jäkla speciell är att när den väl släpper både handbroms och filter så hinner inte jag få upp garden. Den liksom bara slår till. Pang. Tjoff. Obehaget ligger redan där lite från början…men sen! Den som väntar sig traditionell skräck kommer dock att bli grymt besviken. PR-tricksen är troligen många för att sälja in den här rullen. Oväntad humor mitt i allt är också ett oväntat drag men genialiskt såklart.

helgen kickar igång med lite hö-hö-humor från farsgubben!

Ett inlägg i socialpolitiken?
Eller bara en sjujävla galen historia?

2017 fortsätter att leverera!

 

 

 

Ouija: Origin of Evil (2016)

Men detta var väl inte kaninskit alls.

En sorts prequel till filmen Ouija (2014), men med den lilla touchen att man inte alls behöver ha sett den för att finna nöje här. Och sånt är ju rätt ovanligt. De som sett den första rullen kommer ganska troligen att haja till både av spelplatsen (huset) och namnet på de inblandade. Men det är också allt. Den här rullen funkar finfint som stand alone.

Los Angeles 1967. Unga änkan Alice (Elisabeth Reaser) kör lite hokuspokus-hittepå som välbesökt medium. I en tid när det gäller att försörja sig själv och de två döttrarna. Varför inte lura av godtrogna lite stålars? I all välmening. Alice bjuder dessutom på rejäla visuella effekter vid seanserna, som såklart tillhandahålls av döttrarna Doris och Lina på bästa sätt. Problemen hopar sig istället den dag Alice får för sig att lägga till ett Ouija-bräde i showen…och det attans brädet plötsligt verkar få ett eget liv! Och bara i sällskap med yngsta dottern Doris (Lulu Wilson). Hrm.

Det här är vad jag brukar kalla för en”mysrysare”. En rulle som förlitar sig mer på skuggor, musik och obehaglig stämning…än på gore och jumpscares. En salongsvänlig variant på rysligheter kanske. För obehagligt blir det faktiskt när det är uppenbart att yngsta dottern tycks trigga igång någon obestämbar…kraft..som finns i kåken. Som vanligt i filmer av den här sorten väljer protagonisterna icke att göra som en annan vettskrämd skulle ha gjort…lägga benen på ryggen och ta in på hotell. Istället kopplas (självklart) en ung katolsk präst in så småningom, och det vet vi ju alla….att katolska prällar brukar göra susen när det gäller att speeda upp de onormala aktiviteterna. Tjo!

”klart att man måste smygkolla lite såhär..även fast alla varnade för det…”

Jädrans snygg rulle detta också, sett till scenografi, färger och musikval. Bra fångat av regissören Mike Flanagan (Hush) som gör att hela rullen andas 60-tal. Alla detaljer gör också att rullen känns långt ifrån den B-stämpel som kanske annars skulle ha hotat. Okej, viss lökighet i backstoryn möjligen, men det är å andra sidan sådant som vi sorterar in under ”det som hör till i sådana här filmer”. Bra insats av alla inblandade, framför allt av de båda döttrarna Doris och Lina (Annalise Basso). Kul också att se Henry ”ET” Thomas igen, här som den gemytlige prällen!

Japp, en smutt mysrysare är vad det är. Vilket också gör det lättare att fria än fälla.
Trevliga obehagligheter.

Wind Chill (2007)

Emily Blunt är ju en sån där tokbra skådis som jag noterat i min bok för länge sen.
När man då mer eller mindre snubblar över en av hennes tidiga alster i karriären, känns det ju rätt självklart att ta sig an denna.

Här är hon rätt och slätt ”the girl”, som ska ta sig hem över jullov från universitet och studier. Studentkassan tillåter icke flygbiljett så samåkning medelst bil står på programmet. Nu har hon ju själv ingen bil, men en liten annons på en anslagstavla senare är DET problemet löst när ”the boy” hör av sig och erbjuder en plats i bilen. Färden går österut i takt med att julvädret blir sämre och sämre. Ansträngd konversation, lite lökigt, lite fånigt, några små tafatta försök till flirtande av den manliga delen i duon. Ett besök på ett besynnerligt mathak längs vägen leder så duon in på en ödesdiger avfart. Eller rättare sagt, den manlige chaufförens envisa inställning att det går bra mycket snabbare att ta ”den där genvägen” han hört talas om. Den som ska spara både tid och bensin.
Synd då bara att ingen varnade paret för att vägsträckan är ökänd i trakten för sina många olyckor genom åren…och att de som fallit offer fortfarande sägs ströva vägen vid väl valda tillfällen….Hoppsan.

”vaddå!?? inga dubbdäck…!??!”

Mnja, detta beskrivs som en ”spöklig historia” mer än en rysare, och det är nog tur för filmen det.. För speciellt rysligt blir det inte här. Självklart dröjer det inte länge förrän parets bil havererar i en snödriva och fastnar. Vad göra? Normala människor i levande livet skulle nog kanske ändå tillsammans ha börjat vandra tillbaka längs vägen de kom ifrån (sååå länge hann de ju faktiskt inte åka på den ödsliga vägen). Nix, istället ska det väntas på undsättning i form av (kanske) förbipasserande bilister. Så där sitter de till en början, med motorn på och värmen på högsta nivå. Tror du det dröjer länge innan det konstigheterna rullar igång…?
Precis.

Som sagt, sällsamma spökligheter blandas med en murrig backstory om vad som en gång i tiden hänt längs vägen. Lägg till detta ett par typiska ologiska beslut, såna som bara tas i filmer av den här typen. Ibland kan det ju också funka för all del. Dock inte fullt ut här. Vår tjej Emily B gör förstås vad hon kan med sin roll, men den är kanske ändå FÖR mallad in i det typiska B-filmsfacket för att bli ihågkommen. Hennes motspelare (Ashton Holmes) kämpar också på med manuset, men det blir lite som det blir med den här storyn som inte känns supersolid. Ett par ganska intetsägande utsvävningar i det övernaturliga/backstoryn hjälper inte direkt till.

Börjar lovande, blir gradvis lite sämre och stannar till slut på ett ynka ok för stunden.
Och då är jag nog snäll.

#rysligaoktober: Happy Halloween!

Så. Men då är det dags igen för Halloween-afton.
Den ruskiga och rysliga högtiden. 
Du har väl laddat med godis och bus?! Eller en liten smutt varulvsmask att skrämma kidsen med! Pumpor, ljus och den oranga färgen i multum!
Halloweenfirande kan ju te sig nästan hur som helst, och inget av det är fel.

Något som dock är en ganska självklar ingrediens denna kväll (om man nu inte är bjuden på värsta bästa Halloween-festen och inte har tid med rysligheter på film) är förstås att skrämma upp sig själv (och andra) med ett par bra rullar. Eller vänta, det är väl så att man kanske vill återuppleva de rysliga moment man en gång blivit utsatt för?? Är det därför gamla godingar är perfa en sån här afton?

Det nyss avslutade mintemat #rysligaoktober har ju förhoppningsvis försett er med tips (eller varningar!) på filmer inför Halloween-timmarna.
Avkräver ni mig dock en liten lista på vilka rullar jag HELST avnjuter en kväll som denna, skulle den nog just i år (2016) se ut enligt följande:

Sådärja. 8 stadiga alster som garanterat förhöjer stämningen denna mörka och kusligt upplysta kväll/natt.
Nu äre bara att rysa på!
Vill du höra mer om hur en Hallonweenkväll kan se ut..föreslås ett litet besök in i poddlandet, och varför då inte SoF-poddens avsnitt nr 60 där vi gottar ned oss i ruskigheterna!

Happy Halloween!

 

827224-happy-halloween